Ett fuck you skickat från botbänken

Jag är medveten om att jag inte ens är femma på den här pucken, men så är det inte heller varje dag som en blivande EVA Records-dänga träffar mig i solarplexus.

Men den är ju så jävla bra, låten alltså. Den gamle Goodie Mob- och Gnarls Barkley-medlemmen Cee-Lo flörtar hejvilt med Motown och slutresultatet är något så ovanligt som en riktigt lyckad neo-soul-låt. Att det är en given hit bevisas om inte annat av att låten snart är uppe i fem miljoner visningar på närmaste nättub.

Vad gäller videon så är den nästan lika bra. Den småkorpulente Cee-Lo Green klarlägger att det alltid är kul med omfångsrika herrar i luftiga kostymer. Lägg därtill den obligatoriska nyckelkedjan (mellanstadiet revisited), en oslagbart vägvinnande storyline (knubbig-pojke-drömmer-om-söt-tjej-som-väljer-häftigare-bilkille-och-inte-vet-vad-hon-begår-för-misstag-när-pojken-blir-stor-och-framgångsrik-listmakare) och en i The Dirty South mer oväntad och italieninspirerad vaffanculo-gest (c:a 2.20 in) och du har i princip stillat ditt dagliga behov av fyra minuters ren underhållning.

Dagens låt: Lloyd Cole - Why in the World? [2010]

Not that I had that much dignity left anyway... Med de orden inleder Lloyd Cole sin nya skiva Broken Record.

Men visst fan har han kvar sin värdighet. Lyssna bara på den här fina biten.


Lloyd Cole - Why In The World found on Pop

Write About Love

Sverigeaktuella popsnörena Belle & Sebastian avslöjar att namnet på nya skivan blir Write About Love. I samband med detta uppmanar också den ofta smått briljante Stuart Murdoch fans över hela världen att fota eller filma sig själva medan min skriver/ristar in dessa rader någonstans. Tanken är att samla alla bilder på den här flickr-sidan, och att de bästa bidragen sedan belönas med ett pris av något slag.

Haha. Jag försöker att inte använda mig av det slitna uttrycket "indie" här i bloggen, men nu vetefan. Det blir nog inte mer indie-proklamation än så här. Hittills har det endast inkommit ett bidrag till tävlingen, men banne mig om vi inte redan har att göra med en vinnare. Titta här och notera hur skaparen har kombinerat de obligatoriska indie-katterna med en härligt urban miljö.

Kort och gott, en stillsam uppmaning att sprida kärlekens budskap, som självklart avslutas med "... and please, remember to use chalk or at least something non permanent!!".

Några tankar om M.I.A.

Jag ser att Mayas nya album möts av ganska hård kritik på sina håll. Det gläder mig. Visserligen kan det ju tyckas vara ganska småaktigt av mig att glädjas åt några halvtaskiga expertutlåtanden, men i fallet M.I.A. är den första magkänslan att det känns befriande att läsa omdömen som inte enbart är positiva.

Ända sedan debuten 2005 med skivan Arular har hon burits fram av nästan all kreddmedia. Varenda steg Maya har tagit, vare sig det är musikmässigt eller politiskt, har varit i rätt riktning. Hon har rest runt jorden och utforskat "världsmusiken". Hon har varit Bush- och USA-kritisk. Hon har använt sig av rätt musikvideoregissörer och i allmänhet varit precis så provocerande konstnärlig som ängsliga tyckare alltid har älskat att ställa sig bakom.

Jag säger inte att jag alltid befinner mig på andra änden av hennes musikaliska och politiska ställningstaganden. I grunden är hennes engagemang av godo, och vissa av hennes låtar är helt okej. Det är istället känslan av att hennes åtaganden i en del fall känns utstuderat kreddpopulistiska som irriterar mig. Ibland avslöjas sådana avsikter - i fallet Bono framställs samma "brinnande" engagemang ofta på ett väldigt förlöjligande sätt - men då Maya anses så rätt, så oantastlig och hipsterperfekt har hon åtnjutit ett fripass från kritiskt granskande och blivit en symbol för den aktive världsmedborgaren, den som på behörigt avstånd högljutt deklarerar sitt missnöje över mänskliga orättvisor i världen men som är beredd att kliva över lik för att få lägenhetskontraktet bredvid det oljeborrande direktörsparet och sellout-författaren.

Men alla är vi i någon mån hycklare och posörer. Inom popmusiken ses det ju ibland som något bra eller tilldragande, och att M.I.A. fick sig sin leva-som-man-lär-skopa i den omtalade New York Times-artikeln (ja, jag har läst hela det enormt långa reportaget) är kanske en naturlig utveckling på hennes karriär. Att sedan huvudpersonen själv inte är helt bekväm med förloppet bevisas om inte annat av att hon efter det mindre skönmålande reportaget läckte ut artikelförfattarens telefonnummer på Twitter. Ett tilltag värdigt en sleazerockare med storhetsvansinne och inte den person som av vissa pekas ut som den nyskapande musikens okrönta drottning.

För egen del får M.I.A. gärna fortsätta göra musik och komma med sina obekväma sanningar, men jag ser gärna att hon, likt andra offentliga personer, också utsätts för mindre insmickrande journalistik om täckning finns för det. Är "kontroversiell" en del av det dagliga morgonintaget känns det naivt att tro att medhårsartiklarna kommer fortsätta för evigt. All musik sätts i ett sammanhang och M.I.A. bör inte vara undantagen det.

Den relativt månghövdade skaran M.I.A.-svärmare, ovana vid den negativa kritiken, tycks dock leva i den villfarelsen när de dyker upp från sina e-hålor och ställer sig bredvid Johan Palm-fanatikerna i ledet längst fram för nyansfattigdom. Det är till stor del dessa personer som gör att jag välkomnar ifrågasättandet av M.I.A. som den ofelbara hipsterartisten. Jag står för att det är en väldigt barnslig reaktion, att glädjas åt negativa recensioner på grund av artistens fans, men det kan inte hjälpas.

Vem vet, i en nära framtid kanske jag raderar ut minnena av skrålande till "Paper Planes" och ställer mig bredvid Simon Reynolds och dansar armkrok till tonerna av dennes påstående om M.I.A. som "bullshit artist of the decade".

(Och så fick vi helt plötsligt ett inlägg med taggarna "M.I.A., Bono, Johan Palm och Simon Reynolds". Kanske är det första gången det har hänt. Hade jag varit i Ralf Edströms kläder skulle jag kanske också ha ropat ut "det är världsrekord".)

#16

World Sick.

This Is Pop? [#16]

1. Broken Social Scene - World Sick [2010]
2. Wolf Parade - Oh You, Old Thing [2010]
3. Future Islands - Vireo's Eye [2010]
4. The Jesus and Mary Chain - Sometimes Always (ft. Hope Sandoval) [1994]
5. The Fascinations - Girls Are Out To Get You [1967]
6. Voxtrot - The Start Of Something [2005]
7. Tame Impala - Expectations [2010]
8. Spiritualized - Electricity [1997]
9. Sleigh Bells - Rill Rill [2010]
10. HEALTH - In Heat [Javelin Remix] [2010]
11. Buzzcocks - Why Can't I Touch It? [1979]
12. The Charlatans - Tellin' Stories [1997]
13. Sarofeen & Smoke - It's Love [1971]
14. Frankie & The Classicals - What Shall I Do [1967]
15. The Man From Delmonte - Sun Serious [1987]
16. Woods - Suffering Season [2010]
17. Trentemøller - ... Even Though You're With Another Girl [2010]
18. Sun Kil Moon - Last Tide [2003]
19. Guillemots - Made Up Lovesong #43 [2006]
20. Los Campesinos! - The Sea Is A Good Place To Think Of The Future [2010]

#15

Jag tog inte flyget, men väl bilen - och hamnade i Göteborg. Ny hemstad, ny lista, för att följa de gamla grekernas något uttjatade ordstäv. Som inbiten Stockholmare och östkustbo trodde jag aldrig att jag någon gång i livet skulle få vandra samma gator som "Loket" och sångaren med sängfösarblicken i Triple & Touch, men nu är jag här och äntligen kan jag få gillande blickar och vettiga svar på hur man ser att bilen är från Jamaica (reggae-streringskylten!) eller evighetsfrågan om hur många tyskar som egentligen bor i Göteborg (gör-mäny!) eller vad göteborgaren säger till Star Wars-fantasten (Je-daj!). Eller... Nä, vi skjuter inte bara på den fortsättningen utan också på 2010-låtarna, och skyller det på att jag är relativt dåligt uppdaterad på årets låtskörd. Istället firar vi vår första byxmyndiga midsommar genom att lyssna på nedanstående lista:

This Is Pop? [#15]

1. Foals - Spanish Sahara [2010]
2. Kasabian - Where Did All The Love Go? [2009]
3. The Pains Of Being Pure At Heart - Hey Paul [2009]
4. Built To Spill - Center Of The Universe [1999]
5. The Tony Head Experience - Debbie One [1991]
6. Guided By Voices - I Am A Scientist [1994]
7. The Cryers - Shake It Up (Ain't It Time?) [1979]
8. Gary Valentine - The First One [1978]
9. The Notwist - Day 7 [1998]
10. Devo - Gut Feeling (Slap Your Mammy) [1978]
11. A Certain Ratio - Do The Du [1980]
12. Killing Joke - Change [1980]
13. Fania All-Stars - Ella Fue (She Was The One) [1977]
14. CEO - Come With Me [2010]
15. The Drums - Forever And Amen [Saint Etienne Remix] [2010]
16. Todd Rundgren - I Saw The Light [1972]
17. The Rubinoos - I Wanna Be Your Boyfriend [1978]
18. Indochine - Kao-Bang [1983]
19. Shakin' Stevens - Cry Just A Little Bit [1983]
20. Wild Nothing - Chinatown [2010]
21. Tarwater - Seven Ways To Fake A Perfect Skin [2000]
22. Starfucker - German Love [2008]
23. The Field Mice - You're Kidding Aren't You [1989]
24. Pulp - Underwear [1995]
25. Solace - My Brightest Star [1991]

Vi öppnar med två klassiskt skolade NME-band i Foals och Kasabian. Foals debutskiva är jag väldigt förtjust i, och Kasabian prickade in ett par fullträffar på sin första, men den senaste tiden har jag inte ägnat mycket tid åt något av banden. "Spanish Sahara" är dock en aspirant till 2010-listan medan "Where Did All Our Love Go?" tillfredsställer ett gammalt Oasis-hjärta.

Att The Pains... stod för förra årets bästa skiva har jag redan skrivit, men nu är peppen (modeordet!) stor för vad som väntar runt hörnet. Förstasingeln lovar gott, och håller nya plattan samma höga kvalitet kan jag dö med ett lite lyckligare indiepophjärta. "Hey Paul" är långtifrån den bästa låten på debuten men duger gott som uppvärmning för Built To Spill och sedermera The Tony Head Experience. Om de senare vet jag inte mycket mer än att det låter väldigt mycket Blondie, vilket ju alltid är bra.

Power Pop och New Wave ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Gary Valentine och The Cryers står här för två fantastiska poplåtar. Jag hör gärna mer av de båda, men korta efterforskningar visar att de nuförtiden är ganska inaktiva i sitt musicerande. Att två så härliga låtar följs av två rejäla TIP?-favoriter signerade Devo och A Certain Ratio tillhör som ni säkert vet vardagen här i bloggen.

Ni får inte ta illa upp, men Fania All-Stars skulle sedan gärna vilja ta er med till en skön strandbar någonstans där det är varmt och paraplydrinkar tillhör vardagen på samma självklara sätt som Larry Hagmans frukostdiet alltid består av whiskey toppat med flingor. Kort och gott - görhärlig låt, änna!

Resterande del av skivan är definitivt (saknar man inte Martin Dahlin lite som kommentator när man hör det ordet?) värd sin lyssning. Straigt outta 031 kommer TTA-CEO med en lovande förstasingel. The Drums är alldeles för hajpade för sitt eget bästa, men tas här hand om och paketeras av Saint Etiennes musikälskande händer. Todd Rundgren är inte bara Glenn Killing-karaktär, utan extraknäcker sedan ganska många år tillbaka också lite som musiker på ett fullgott sätt. Shakin' Stevens-låten är lite av en guilty pleasure men också så jävla glad-smooth att det är äckligt bra. Om Pulp och Different Class-skivan finns inte så mycket att säga mer än att jag fortfarande undrar hur det kommer sig att två Pulp-skivor helt plötsligt är försvunna från min fysiska samling. I avslutningslåten av Solace tycker jag mig höra hur flickebarnet sjunger om en "Bobby G". Är det den Bobby G jag känner så vet jag och alla andra att det minsann är en bra typ.

Bonusbild: Jarvis med son! Lillfimpen har till och med övat in posen.


Äh, klockan är mycket och det här gick snabbt och blev jävligt hafsigt och illa skrivet, men vad fan, musiken är i alla fall bra.

Och, ni fåtaliga vänner där ute, glöm inte: Att skriva om musik är att dansa om arkitektur - Elvis Costello

England's Heartbeat

Mark E. Smith - världens kanske mest egensinniga man.

#14

Hej bloggen!

Morfars ståtliga 80-årskalas har nu klarats av. Vi åt och drack gott och morfar underhöll på sedvanligt vis med dragspelet. Han kan än, gubbtjyven. Men som någon sade, "åttio år är ingen ålder på en gammal häst". Och nog fick vi alla något vått i ögongloben när Calle Jularbo gjorde sig påmind i en av visorna. Vissa i sällskapet fann det till och med så trevligt att de vid vissa tillfällen under kvällen inte kunde hålla sig från att tända den i dessa sammanhang oundvikliga cigarren. Solen sken och det var kul att träffa personer från människobyn igen. Vi talade ofta och gärna om hur trevligt vi hade det. Sedan kom regnet och alla tog sina resväskor och åkdon och begav sig tillbaka mot civilisationen. Kvar blev bara jag, din enda vän.

Nu sitter jag åter här i stugan med Vänern bara några meter utanför fönstret. I övrigt är jag i hög grad solokvist med mina tankar och böcker och Arthur Lee. Och, vet du, igår när jag fick för mig att klippa gräsmattan hoppade ena hjulet av. Bara sådär. Men det var bara en sån där gammal sak som man bogserar manuellt och inte en sån där nymodig halvautomobil som grannen har när han snittar sina marker, den sprätten. Men jag ska inte klaga. Jag trivs. Sade jag det att vi ju har en hammock också?

När jag skriver det här till dig ska du dock veta att jag vet att det regnar, jag såg det nämligen alldeles nyligen när jag låste gästhuset för kvällen, men annars har jag dragit ner persiennerna och med hjälp av mina hörlurar stängt ute allt allt ljud bortom iTunes. Så gör jag ju bara när jag vädrar åska, det kommer du väl ihåg? Även om jag en gång läste om en kille som har överlevt tjugosju åsknedslag skrämmer den mig lite för mycket än vad som egentligen är skäligt för min ålder. Därför stänger jag den ute. Vem vet, det kanske är så att blixten just nu slår ner i grannens inglasade veranda och sätter eld på någon av hans gamla gipskatter. Men om det vet jag inget, ty jag varken ser eller hör något frånsett mina vänner sextontummaren (den med "bigger viewing area", du vet) och trettiotvåtummaren (just nu: Michael J Fox, Spin City, kul kille det är synd om).

Tänker att jag kanske borde utarbeta ett svar på For Emma, Forever Ago när jag ändå befinner mig i ett med naturen.

Men nej, det får vänta. Jag nöjer mig med en ny liten blandning. Den fjortonde i ordningen. Nästa gång vi åter möts blir vi byxmyndiga du och jag och planen är då att fira till det lite med en halvårslista med de bästa låtarna från 2010. Hur det skulle smaka? Vad sägs om fågel? Och vem vet, kanske är jag då återbördad med festfolket i storstadens oförblommerade strävan bort från naturen och vidare mot den slutliga dekadensen. Huga.

På återhörande,

din övergivne men välbehållne Filip

>> This Is Pop? [#14] <<

1. Born Ruffians - Oh Man [2010]
2. The Sound - Sense of Purpose [1981]
3. Happy End - Kaze Wo Atsumete [1971]
4. Jens Lekman - Your Arms Around Mine [2007]
5. Nico - I'll Keep It With Mine [1967]
6. Jonathan Richman - Velvet Underground [1992]
7. Stereolab - John Cage Bubblegum [1993]
8. Home Blitz - Two Steps [2009]
9. Sic Alps - Gelly Roll Gum Drop [2008]
10. Roky Ericsson with Okkervil River - Devotional Numer One [2010]
11. Monsters Of Folk - Say Please [2009]
12. Television - Guiding Light [1977]
13. Air - Le Soleil Est Pres De Moi [1997]
14. Fever Ray - Keep the Streets Empty for Me [2009]
15. Ulrich Snauss - On My Own [2003]
16. LCD Soundsystem - All I Want [2010]
17. Young Governor - Cindy's Gonna Save Me [2010]
18. The Beatles - Any Time at All [1964]
19. The La's - I Can't Sleep [1990]
20. The Beach Boys - Girl Don't Tell Me [1965]
21. Fleet Foxes - Silver Dagger [2009]
22. Grouper - Heavy Water/I'd Rather Be Sleeping [2008]
23. Kevin Drew - Safety Bricks [2007]
24. Grandaddy - Miner at the Dial-A-View [2000]

Dagens låt: Teenage Fanclub - The Fall [2010]

Det tog några lyssningar, men nu så! Shadows infriar de högt ställda förväntningarna.

Någonstans inom mig har jag en ambition att skriva en utförligare recension av albumet, men just nu räcker det med den för tillfället bästa låten, The Fall:

#13

Tyckte ni den förra skivan var för gubbig? Inte så konstigt, den var nämligen ämnad för en gubbe. Men bättring den här gången. Musiklyssnar-Filip har nämligen varit i farten igen! Tänka sig. En ny spellista har han också knåpat ihop. Mest för egen skull såklart, men också för alla de hugade bloggläsarna.

Det är lördag och solen skiner i Stockholm. Jag ska snabbt återgå till mina skolböcker, men alla ni andra kan ju dansa ikapp med solen till följande blandning. God musiklyssning utlovas.

>>> This Is Pop? [#13] <<< 1. The Pains Of Being Pure At Heart - Say No To Love [2010]
2. Mind Spiders - Worlds Destroyed [2010]
3. The Lines - Nerve Pylon [1980]
4. Primal Scream - Silent Spring [1987]
5. Stone Poneys - Different Drum [1967]
6. The Four Tops - Baby I Need Your Loving [1964]
7. The Zombies - Care Of Cell 44 [1968]
8. France Gall - Laisse Tomber Les Filles [1964]
9. French Kissing - Oh Suzanne [2010]
10. Beat Happening - Teenage Caveman [1992]
11. Adorable - Sunshine Smile [1993]
12. Woods - Mornin' Time [2010]
13. The Beatles - Happiness Is A Warm Gun [1968]
14. Timebox - Girl Don't Let Me Wait [1968]
15. The Yolks - Somewhere New [2007]
16. The Boys - Brickfield Nights [1978]
17. Zounds - Demystification [1981]
18. The Squares - This Is Airebeat [1979]
19. The Smithereens - Drown In My Own Tears [1988]
20. The Sound - Cold Beat [1979]
21. The Gift - It'll End In Tears [1981]
22. Aztec Camera - We Could Send Letters [1983]

Blandband: Daddy's Highway

Spana in det fantastiska skivomslaget. Sån där livsglädje lär inte Mia Thörnblom ut!

Nu är det så att min far fyller år om ett par veckor. Vid sidan om matböcker är blandskivor den enda dugliga presenten för en man med tämligen modesta presentönskemål. Jag är inte sämre än att jag kan tänka mig att tillmötesgå den kravbilden och har därför, i samråd med mitt iTunes-bibliotek, kommit fram till att följande blandning kan tänkas gå hem i det som jag gärna ser som den välmående förortens sista rockutpost. Det blev, med andra ord, en cd-skiva den här gången.

För intresserade tar jag också och slänger upp den digitalt. På webben, som det så vackert heter i SVT-sammanhang. För egen oros skull vill jag också betona att det inte går att utläsa några hemliga budskap i vare sig textrader eller låttitlar - varken Cannabis, Got to Get You off My Mind, Hey Mr. Holy Man eller Slow Death bör alltså ses som charmanta passningar till min ena upphovsmakare.

Låt oss istället nöja oss med den goda musiken.

>>> This Is Pop? [Daddy's Highway] <<< 1. Serge Gainsbourg - Cannabis [1970]
2. The Heavy - How You Like Me Now? [2009]
3. The Rosewood Thieves - Got To Get You Off My Mind [Solomon Burke Cover] [2009]
4. Sandie Shaw & The Smiths - Jeane [1984]
5. The Velvet Underground - What Goes On [1969]
6. Magic Bullets - Lying Around [2010]
7. The Fresh & Onlys - Peacock and Wing [2009]
8. The Feelies - Paint It Black [Rolling Stones Cover] [1980]
9. Ramones - Out of Time [Rolling Stones Cover] [1993]
10. Yo La Tengo - If It's True [2009]
11. The Temptations - Ball Of Confusion [1970]
12. Kiss Inc. - Hey Mr. Holy Man [1972]
13. The Equals - Black Skin Blue Eyed Boys [1969]
14. The Primitives - All The Way Down [Beat Version] [1988]
15. Josef K - Chance Meeting [1981]
16. Joy Division - Shadowplay (Live, Paris) [1979]
17. Jaill - Beggar Sincere [2009]
18. Flamin' Groovies - Slow Death [1972]
19. Sonic's Rendezvous Band - Slow Down (Take A Look) [1976]
20. Jacuzzi Boys - You Got It [Roy Orbison Cover] [2010]

Say No To Love

The Pains of Being Pure at Heart gjorde förra årets bästa skiva - nu hälsar de våren och sommaren välkommen med en ny singel. "Say No To Love" kallar de den, och ni kan höra den via Pitchfork.

A cracker!

Doppelpack Toni

Det råder delade meningar om vilken låt som är den officiella VM-låten i sommarens mästerskap. Viss efterforskning visar att både Shakiras "Waka Waka" och "Wavin' Flag" av K'Naan på olika håll ropas ut som the real deal. Nå, tids nog lär vi få se någon av artisterna framföra sin officiella låt på den officiella invigning som likt alla officiella invigningar har en underhållningsnivå likvärdig en sämre slå-i-dörrar-fars.

Men vad säger vi då om bidragen? Njae. Det är ju inga kanonlåtar, det kan vi snabbt enas om, men slutresultatet kunde ha varit betydligt värre. För det är bevisligen svårt det där med att skapa en bra sporthymn. Den äkthet många förståsigpåare brukar talar om i musiksammanhang blir ofta lidande när det kommer till sport. Det blir ju liksom aldrig samma djup i en text om att "knäcka ryssen, få tjecken på fall" som att sjunga om ett brustet hjärta.

Bortsett från Nick Borgens "Den glider in" har jag i mitt snart 25-åriga liv upplevt två mästerskapslåtar live. Ena gången var under fotbolls-EM i Holland/Belgien 2000, då vår egen E-Type hade snickrat ihop den idag närmast klassiska "Campione". Säga vad man vill om den gode vikingafantasten, tillika Bo G. Eriksons avkomma, men näsa för hits har han banne mej. Campione blev ett enda långt segertåg, och kan än idag höras på fotbollsarenor världen över. Den fyllde sitt syfte. Riktigt lika mäktigt som när jag hörde "Football's Coming Home" på ett fullsatt Wembley var det dock inte. Den upplevelsen kan fortfarande få mig att tvivla på min nationalitet.

Football's Coming Home får dock gälla som ett stort undantag i de här sammanhangen. Vem minns inte Markoolios alla tokiga bidrag (och Arne Hegerfors "Sverige leder alltså med 100-0"), Staffan Hellstrands fiasko eller det vedervärdiga Lasse Holm/Eddie Oliva-örhänget "Ciao Ciao Italia"? Och den där 94-låten bör för sin egen framtids skull inte spelas någonstans de närmaste tio åren. Vi kan fortsätta leta hemskheter i all evighet, men för att på något sätt avrunda det här märkliga inlägget tycker jag att vi gemensamt i den här salen tar och tittar på vad det gamle anfallsesset Toni Polster sysslar med nuförtiden. Försök bortse från den oefterhärmliga refrängen och fokusera istället på hur "Doppelpack Toni" verkligen älskar sina minuter i rampljuset. Låt er inte luras av Tonis något släpphänta stil - hans rörelsemönster och naturliga ledighet avslöjar att det är långtifrån första gången han framför låten inför en begeistrad publik. Personligen är jag extra svag för det ögonblick i slutet när Toni försöker släta över framträdandet genom att skratta till och sedan hasa sig fram på scenen för att ta emot publikens jubel.

[Å grilla? A Summer Gift for You from This is Pop?]

Siri, nu é vi här! 205 låtar landade den på, den stora lilla spellistan som gärna får fungera som din vän vid sommarens olika aktiviteter. Vi talar över tolv timmar med den bästa musiken. Den som känner mig eller den här lilla bloggen vet ungefär vad det handlar om; indie, 60s, pop, rock, soul, new wave, punk och allt annat som man bara måste älska.

Det finns en viss tanke bakom spelordningen, så lyssna gärna i någon sorts följd.

Vi säger så.

Spotify: [Å grilla? A Summer Gift for You from...]

Plundered My Soul

Nygammal Stones-dänga! Den klassiska Exile On Main Street-plattan ges senare i vår ut som nyutgåva med tio hittills outgivna låtar från inspelningarna. Första smakprovet hittar ni här - en låt som plötsligt fick upp mitt Stones-sug med bra många procent. Ett fint bildkollage bjuds vi också på.

Ny Blur-singel!

I samband med dagens Record Store Day passar This Is Pop?-favoriterna Blur på att släppa en ny singel. Jag har ännu inte hört något tal om en ny skiva, men bara det att man efter förra årets miniturné är på banan igen och ute med nytt material är ju fantastiskt. Sången, "Fool's Day" låter i sin tur härligt somrig.

#11

Tillbaka i äran och hjältarnas land, närmare bestämt hos personen som utger sig för att vara min mor, blickar jag ut över en blogg som på senare tid är relativt befriad från nya blandbandsupplevelser. För att råda bot på detta själlösa gymnasietjejbloggande om internationella storstäder och halvkändisar föreslår jag att de stackare som av någon märklig anledning hittar hit också tar sig en titt på den här veckans mix.

Innan du ögnar igenom spellistan vill jag bara förtydliga att blandningen, liksom tidigare utgåvor, är ett litet hopkok av olika artister, genrer och tidsepoker. I musikkretsar brukar man inte sällan kunna läsa invändningar mot att ett verk "spretar för mycket". Detta tar This Is Pop? fasta på. Här spretar vi åt alla möjliga håll. Bra musik är bra musik, och går det att smältas samman i en trivsam mix är det ju fint. Vi är väldigt förstående mot människor som är intresserade av att suga åt sig nya musikupplevelser. Den gemensamma nämnaren är att det är musik som jag själv tycker är bra och där det narcissistiska i kråksången består i att jag som kallblodig nätpirat väljer att outa det i en blogg.

Den här veckan bjuder vi bland annat på några av de bästa musikstunderna från året. Gillar du det det blir jag glad.

This Is Pop? [#11]

1. The Beta Band - Assessment [2004]
2. Clinic - The Second Line [2000]
3. Holy Fuck - Latin America [2010]
4. Pallers - The Kiss [2010]
5. Kisses - Bermuda [2010]
6. Delorean - Stay Close [2010]
7. The Beach Boys - Big Sur [Original Version] [1970]
8. Generationals - When They Fight, They Fight [2009]
9. Sonny and the Sunsets - Too Young To Burn [2009]
10. Born Ruffians - Sole Brother [2010]
11. Wolf Gang - Back To Back [2010]
12. Blitzen Trapper - Heaven and Earth [2010]
13. Destroyer - It's Gonna Take An Airplane [2004]
14. Noir Desir - Le Vent Nous Portera [2001]
15. David Darling & The Wulun Bunun Tribe - Lugu Lugu Kan-Ibi [2004]
16. Angus & Julia Stone - Big Jet Plane [2010]
17. The National - Bloodbuzz Ohio [2010]
18. Band of Horses - Compliments [2010]
19. Surfer Blood - Anchorage [2010]
20. Tame Impala - Remember Me [2008]
21. Geno Washington & The Ram Jam Band - Jumpin' Jack Flash [Live] [1968]
22. Bill Deal & The Rhondels - I've Got My Needs [1969]
23. The Go-Betweens - Spring Rain [1986]
24. Friska Viljor - Oh Oh [2006]

Blandband: Folk It Up

Lone Rider tittade nyss förbi på en kopp java. Med sig i handen hade han följande blandning.

This Is Pop? [Folk It Up]

1. The Beau Brummels - Are You Happy?
2. The Byrds - My Back Pages
3. Bob Dylan - Love Minus Zero, No Limit
4. Laura Marling - Hope In The Air
5. Jamie T - Emily's Heart
6. Billy Bragg - A New England
7. The Lilac Time - Return To Yesterday
8. The Mamas & The Papas - Twelve Thirty
9. Fleet Foxes - Ragged Wood
10. Band Of Horses - The Great Salt Lake
11. The Byrds - Truck Stop Girl
12. Devendra Banhart - Mama Wolf
13. The Beach Boys - Till I Die
14. The Association - Never My Love
15. Arthur Russell - Close My Eyes
16. Jenny Lewis - Godspeed
17. Mumford & Sons - Feel The Tide
18. Neutral Milk Hotel - The King Of Carrot Flowers, Pt. 1
19. Beirut - The Penalty
20. Fairport Convention - Who Knows Where The Time Goes?
21. Tim Buckley - Pleasant Street
22. Cat Power - He War
23. The Searchers - Needles And Pins
24. The Chambers Brothers - Time Has Come Today

#10

Kulturrörelsen och musikgärningen This Is Pop? rullar anspråkslöst vidare i cyberrymden. Fram med partyhattarna och de ätbara servetterna - den här gången fyller blandskivejuntan nämligen tio bast! När jag fyllde tvåsiffrigt fick jag en så kallad bergsprängare, som jag sedermera fyllde med örhängen från 90-talets första hälft. Riktigt så kul ska vi inte ha den här gången, utan vi fortsätter på den inslagna banan med göttigheter från det nya, det halvnya och det lite gamla, allt paketerat i en trivsam och varierad mix, som vanligt lämpad för både vardag och fest.

This Is Pop? [#10]

1. Frightened Rabbit - My Backwards Walk [2008]
2. Golden Smog - Until You Came Along [1998]
3. Drive-By Truckers - (It's Gonna Be) I Told You So [2010]
4. Wilco - Say You Miss Me [1996]
5. Darkel - At The End Of The Sky [2006]
6. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Round And Round [2010]
7. Electric Light Orchestra - Telephone Line [1974]
8. Fleetwood Mac - Never Forget [Cut Copy Lifelike Remix] [2008]
9. Gorillaz - On Melancholy Hill [2010]
10. Shearwater - An Insular Life [2010]
11. The Notwist - Consequence [2002]
12. Whitey - Can't Go Out Can't Stay In [2005]
13. Memoryhouse - To The Light House [Millionyoung Remix] [2010]
14. King Biscuit Time - I Walk The Earth [2000]
15. The Radio Dept. - The Video Dept. [2010]
16. The Magic Numbers - This Is A Song [2006]
17. The Rumble Strips - Alarm Clock [2007]
18. The Thrills - One Horse Town [2003]
19. Rufus Wainwright - The One You Love [2004]
20. The Shins - Phantom Limb [2007]
21. She & Him - Home [2010]
22. Plants And Animals - Bye Bye Bye [2008]