#32

I någon av Filip och Fredriks alla produktioner stötte de på en snubbe som kallade sig för "Disco-Kjelle". Jag vet inte om någon minns honom. Han bodde ensam ute på landet, hade placerat en industrirulle Tork vid sängen (se bild) och var "trött på svenska tjejer". Det sistnämnda var också anledningen till att han vid tidpunkten för mötet var tillsammans med en tjej som bodde i Afrika. De hade dock aldrig träffat varandra i köttsligt skick. Förhållandet fördes i maklig takt istället framåt via varsin datorskärm. Men så berättade Disco-Kjelle att det snart var slut på långdistansförhållandet. Gifty, som den afrikanska damen kallade sig, skulle senare under året trampa svensk mark för första gången. Jag minns att jag redan då hoppades att Gifty visste vad hon gav sig in i och knöt alla fingrar för att hon inte skulle sluta sina dagar i olika delar i Disco-Kjelles dansväska.

Men låt oss inte uppehålla oss vid det. Gifty och Disco-Kjelle lever säkert lyckliga tillsammans än idag. Mina egna spekulationer kring huruvida han var kapabel att ta Gifty av daga är inte det viktiga. Nej, åter till dansväskan.

Den där väskan var nämligen central i Disco-Kjelles liv, och i förlängningen också själva orsaken till varför ett produktionsteam hade letat sig ut till hans ensliga gård. Disco-Kjelle var, som namnet kanske avslöjar, en hejare på det här med att skaka sina lurviga. Många var de danspalats runt om i landet som hade fått besök av Disco-Kjelle och hans dansväska (som innehöll ombyte, deo och stora mängder Coca-Cola). Under en kväll fick vi följa honom ute på lokal, och från tevesoffan gick det inte att göra annat än imponeras av hans digra dansarsenal. Det var alla möjliga och omöjliga danser. Axlar, huvud, knä och tå - alla var involverade när klackarna närmade sig takhöjd. Det var inte så stingsligt när det gällde i vilken ordning de olika kasten hamnade eller hur hans lemmar betedde sig, det viktiga var att han fick möjlighet att dansa till låtar som uppmuntrade till dans. Allra helst i "upptempo". Vid flera tillfällen fick vi därför bevittna hur Disco-Kjelle letade sig fram till DJ:n under de låtar då BPM:en sjönk under hans smärtgräns. Och den inställningen kan man ju nånstans försöka förstå. Vill man ut och dansa ska man väl för tusan också erbjudas en ärlig möjlighet att göra så. Häftiga (och i mitt fall ofta lätt berusade och ängsligt småironiska) svängomrörelser gör sig bäst i upptempo, där är Disco-Kjelle och jag eniga.

Följande blandning är inte approved by Disco-Kjelle, men den rör sig genomgående på nivåer som den här bloggen klassificerar som, just det, upptempo. Pump It Up, som Elvis Costello skulle ha sagt.

>> This Is Pop? [#32] <<

1. The Horrors - Endless Blue [2011]
2. Big Troubles - Misery [2011]
3. The Pains Of Being Pure At Heart - My Terrible Friend [2011]
4. Ride - Twisterella [1992]
5. Washed Out - Amor Fati [2011]
6. Young Galaxy - We Have Everything [2011]
7. The Rapture - How Deep Is Your Love? [2011]
8. The Psychedelic Furs - We Love You [1979]
9. The Exploding Hearts - Modern Kicks [2003]
10. Jay Reatard - I'm Watching You [2009]
11. The Jesus and Mary Chain - Between Us [1994]
12. The Rolling Stones - 2000 Man [1967]
13. The Rascals - Good Lovin' [1966]
14. Elvis Costello & The Attractions - Man Out Of Time [1982]
15. Magazine - Give Me Everything [Peel Session] [1978]
16. The Charlatans - The Only One I Know [1990]
17. James - Sometimes [1993]
18. The Bats - Had To Be You [1987]
19. The Monochrome Set - Surfing S.W. 12 [1980]
20. The Fall - Life Just Bounces [1990]
21. The Wedding Present - My Favourite Dress [1986]
22. Close Lobsters - Let's Make Some Plans [1988]
23. Airport Girl - The Foolishness That We Create Through Love Is The Closest We Come To Greatness [2011]
24. WU LYF - Concrete Gold [2011]

Tillägg: Har nu, för första gången på flera år, sett om inslaget med Disco-Kjelle på YouTube och fick lite dåligt samvete för den något raljanta tonen i inlägget. Disco-Kjelle verkar vara en mycket god man, om nu någon skulle få för sig att tvivla på det.

Oväntad referens på det dom kallar drömmarnas teater

Pat Nevin, en gång i tiden snabb och framgångsrik ytter i Chelsea, bekänner sig inte till den vanliga fotbollskommentatorsskolan. Nej, han har ett brinnande intresse för musik och borta på öarna är han i vissa kretsar känd för sin goda och i dessa sammanhang något egensinniga smak. Där den normale fotbollsspelaren svarar Lionel Richie framhåller Nevin istället The Fall-kufen Mark E. Smith.

I söndags var Nevin DJ på Bowlie 2-festivalen och spelade fantastisk musik iförd The Pains of Being Pure at Heart-t-shirt. På måndagen var han på Old Trafford och kommenterade toppmötet United-Arsenal. Kanske satt gårdagskvällen kvar i minnet när han så i uppsnacket snyggt smög in ett bandnamn som den här bloggen håller nära hjärtat...

The Pains of Being Pure at Heart - Heart in Your Heartbreak

För några dagar sedan lyssnade jag igenom klassiker som Daydream Nation, Loveless och Psychocandy. Efter en sån mäktig musiktripp fanns det ingen annan väg att gå än att avsluta med förra årets bästa album, The Pains of Being Pure at Hearts självbetitlade och mästerliga debut, vilken ju flirtar friskt med alla de ovan nämnda klassikerna.

Tidigare i år släppte de singeln Say No To Love, en låt som på inget sätt dämpade förväntningarna inför kommande albumet Belong (väntas komma i mars nästa år). Men de senaste månaderna har det varit tyst. Fram till och med igår, då bandet valde att streama ut nya Heart in Your Heartbreak.

Själv tycker jag inte att den är riktigt lika stark som Say No To Love eller givna popstänkaren Higher Than The Stars från EP:n med samma namn utgiven efter albumet. Men vad fan, det är syntar och det är fortfarande mer catchy och har ett bättre beat än mycket annan smörja som kommer ut.

The Pains of Being Pure at Heart - Heart In Your Heartbreak by forcefieldpr

#15

Jag tog inte flyget, men väl bilen - och hamnade i Göteborg. Ny hemstad, ny lista, för att följa de gamla grekernas något uttjatade ordstäv. Som inbiten Stockholmare och östkustbo trodde jag aldrig att jag någon gång i livet skulle få vandra samma gator som "Loket" och sångaren med sängfösarblicken i Triple & Touch, men nu är jag här och äntligen kan jag få gillande blickar och vettiga svar på hur man ser att bilen är från Jamaica (reggae-streringskylten!) eller evighetsfrågan om hur många tyskar som egentligen bor i Göteborg (gör-mäny!) eller vad göteborgaren säger till Star Wars-fantasten (Je-daj!). Eller... Nä, vi skjuter inte bara på den fortsättningen utan också på 2010-låtarna, och skyller det på att jag är relativt dåligt uppdaterad på årets låtskörd. Istället firar vi vår första byxmyndiga midsommar genom att lyssna på nedanstående lista:

This Is Pop? [#15]

1. Foals - Spanish Sahara [2010]
2. Kasabian - Where Did All The Love Go? [2009]
3. The Pains Of Being Pure At Heart - Hey Paul [2009]
4. Built To Spill - Center Of The Universe [1999]
5. The Tony Head Experience - Debbie One [1991]
6. Guided By Voices - I Am A Scientist [1994]
7. The Cryers - Shake It Up (Ain't It Time?) [1979]
8. Gary Valentine - The First One [1978]
9. The Notwist - Day 7 [1998]
10. Devo - Gut Feeling (Slap Your Mammy) [1978]
11. A Certain Ratio - Do The Du [1980]
12. Killing Joke - Change [1980]
13. Fania All-Stars - Ella Fue (She Was The One) [1977]
14. CEO - Come With Me [2010]
15. The Drums - Forever And Amen [Saint Etienne Remix] [2010]
16. Todd Rundgren - I Saw The Light [1972]
17. The Rubinoos - I Wanna Be Your Boyfriend [1978]
18. Indochine - Kao-Bang [1983]
19. Shakin' Stevens - Cry Just A Little Bit [1983]
20. Wild Nothing - Chinatown [2010]
21. Tarwater - Seven Ways To Fake A Perfect Skin [2000]
22. Starfucker - German Love [2008]
23. The Field Mice - You're Kidding Aren't You [1989]
24. Pulp - Underwear [1995]
25. Solace - My Brightest Star [1991]

Vi öppnar med två klassiskt skolade NME-band i Foals och Kasabian. Foals debutskiva är jag väldigt förtjust i, och Kasabian prickade in ett par fullträffar på sin första, men den senaste tiden har jag inte ägnat mycket tid åt något av banden. "Spanish Sahara" är dock en aspirant till 2010-listan medan "Where Did All Our Love Go?" tillfredsställer ett gammalt Oasis-hjärta.

Att The Pains... stod för förra årets bästa skiva har jag redan skrivit, men nu är peppen (modeordet!) stor för vad som väntar runt hörnet. Förstasingeln lovar gott, och håller nya plattan samma höga kvalitet kan jag dö med ett lite lyckligare indiepophjärta. "Hey Paul" är långtifrån den bästa låten på debuten men duger gott som uppvärmning för Built To Spill och sedermera The Tony Head Experience. Om de senare vet jag inte mycket mer än att det låter väldigt mycket Blondie, vilket ju alltid är bra.

Power Pop och New Wave ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Gary Valentine och The Cryers står här för två fantastiska poplåtar. Jag hör gärna mer av de båda, men korta efterforskningar visar att de nuförtiden är ganska inaktiva i sitt musicerande. Att två så härliga låtar följs av två rejäla TIP?-favoriter signerade Devo och A Certain Ratio tillhör som ni säkert vet vardagen här i bloggen.

Ni får inte ta illa upp, men Fania All-Stars skulle sedan gärna vilja ta er med till en skön strandbar någonstans där det är varmt och paraplydrinkar tillhör vardagen på samma självklara sätt som Larry Hagmans frukostdiet alltid består av whiskey toppat med flingor. Kort och gott - görhärlig låt, änna!

Resterande del av skivan är definitivt (saknar man inte Martin Dahlin lite som kommentator när man hör det ordet?) värd sin lyssning. Straigt outta 031 kommer TTA-CEO med en lovande förstasingel. The Drums är alldeles för hajpade för sitt eget bästa, men tas här hand om och paketeras av Saint Etiennes musikälskande händer. Todd Rundgren är inte bara Glenn Killing-karaktär, utan extraknäcker sedan ganska många år tillbaka också lite som musiker på ett fullgott sätt. Shakin' Stevens-låten är lite av en guilty pleasure men också så jävla glad-smooth att det är äckligt bra. Om Pulp och Different Class-skivan finns inte så mycket att säga mer än att jag fortfarande undrar hur det kommer sig att två Pulp-skivor helt plötsligt är försvunna från min fysiska samling. I avslutningslåten av Solace tycker jag mig höra hur flickebarnet sjunger om en "Bobby G". Är det den Bobby G jag känner så vet jag och alla andra att det minsann är en bra typ.

Bonusbild: Jarvis med son! Lillfimpen har till och med övat in posen.


Äh, klockan är mycket och det här gick snabbt och blev jävligt hafsigt och illa skrivet, men vad fan, musiken är i alla fall bra.

Och, ni fåtaliga vänner där ute, glöm inte: Att skriva om musik är att dansa om arkitektur - Elvis Costello

#13

Tyckte ni den förra skivan var för gubbig? Inte så konstigt, den var nämligen ämnad för en gubbe. Men bättring den här gången. Musiklyssnar-Filip har nämligen varit i farten igen! Tänka sig. En ny spellista har han också knåpat ihop. Mest för egen skull såklart, men också för alla de hugade bloggläsarna.

Det är lördag och solen skiner i Stockholm. Jag ska snabbt återgå till mina skolböcker, men alla ni andra kan ju dansa ikapp med solen till följande blandning. God musiklyssning utlovas.

>>> This Is Pop? [#13] <<< 1. The Pains Of Being Pure At Heart - Say No To Love [2010]
2. Mind Spiders - Worlds Destroyed [2010]
3. The Lines - Nerve Pylon [1980]
4. Primal Scream - Silent Spring [1987]
5. Stone Poneys - Different Drum [1967]
6. The Four Tops - Baby I Need Your Loving [1964]
7. The Zombies - Care Of Cell 44 [1968]
8. France Gall - Laisse Tomber Les Filles [1964]
9. French Kissing - Oh Suzanne [2010]
10. Beat Happening - Teenage Caveman [1992]
11. Adorable - Sunshine Smile [1993]
12. Woods - Mornin' Time [2010]
13. The Beatles - Happiness Is A Warm Gun [1968]
14. Timebox - Girl Don't Let Me Wait [1968]
15. The Yolks - Somewhere New [2007]
16. The Boys - Brickfield Nights [1978]
17. Zounds - Demystification [1981]
18. The Squares - This Is Airebeat [1979]
19. The Smithereens - Drown In My Own Tears [1988]
20. The Sound - Cold Beat [1979]
21. The Gift - It'll End In Tears [1981]
22. Aztec Camera - We Could Send Letters [1983]

Say No To Love

The Pains of Being Pure at Heart gjorde förra årets bästa skiva - nu hälsar de våren och sommaren välkommen med en ny singel. "Say No To Love" kallar de den, och ni kan höra den via Pitchfork.

A cracker!