#36

>> This Is Pop? [#36] <<

1. The Flaming Lips - Yoshimi Battles The Pink Robots, Part One
2. The Paley Brothers - Come Out And Play
3. The Gants - I Wonder
4. The Bristols - Questions I Can't Answer
5. The Rockin' Ramrods - Bright Lit Blue Skies
6. Yo La Tengo - Sugarcube
7. Veronica Falls - Bad Feeling
8. The Darling Buds - If I Said
9. The Pooh Sticks - On Tape
10. Prefab Sprout - Lions In My Own Garden
11. Petula Clark - Don't Sleep In The Subway
12. Fleetwood Mac - Blue Letter
13. Marshall Crenshaw - Cynical Girl
14. The Soft Boys - Queen Of Eyes
15. Big Troubles - Sad Girls
16. Teenage Fanclub - Alcoholiday
17. Pascal - Jonnie
18. The Pastels - Million Tears [BBC Session]
19. Magazine - Boredom [Peel Session]
20. Close Lobsters - Just Too Bloody Stupid
21. Psychic TV - Godstar
22. Chubby Checker - If The Sun Stops Shinin'

#32

I någon av Filip och Fredriks alla produktioner stötte de på en snubbe som kallade sig för "Disco-Kjelle". Jag vet inte om någon minns honom. Han bodde ensam ute på landet, hade placerat en industrirulle Tork vid sängen (se bild) och var "trött på svenska tjejer". Det sistnämnda var också anledningen till att han vid tidpunkten för mötet var tillsammans med en tjej som bodde i Afrika. De hade dock aldrig träffat varandra i köttsligt skick. Förhållandet fördes i maklig takt istället framåt via varsin datorskärm. Men så berättade Disco-Kjelle att det snart var slut på långdistansförhållandet. Gifty, som den afrikanska damen kallade sig, skulle senare under året trampa svensk mark för första gången. Jag minns att jag redan då hoppades att Gifty visste vad hon gav sig in i och knöt alla fingrar för att hon inte skulle sluta sina dagar i olika delar i Disco-Kjelles dansväska.

Men låt oss inte uppehålla oss vid det. Gifty och Disco-Kjelle lever säkert lyckliga tillsammans än idag. Mina egna spekulationer kring huruvida han var kapabel att ta Gifty av daga är inte det viktiga. Nej, åter till dansväskan.

Den där väskan var nämligen central i Disco-Kjelles liv, och i förlängningen också själva orsaken till varför ett produktionsteam hade letat sig ut till hans ensliga gård. Disco-Kjelle var, som namnet kanske avslöjar, en hejare på det här med att skaka sina lurviga. Många var de danspalats runt om i landet som hade fått besök av Disco-Kjelle och hans dansväska (som innehöll ombyte, deo och stora mängder Coca-Cola). Under en kväll fick vi följa honom ute på lokal, och från tevesoffan gick det inte att göra annat än imponeras av hans digra dansarsenal. Det var alla möjliga och omöjliga danser. Axlar, huvud, knä och tå - alla var involverade när klackarna närmade sig takhöjd. Det var inte så stingsligt när det gällde i vilken ordning de olika kasten hamnade eller hur hans lemmar betedde sig, det viktiga var att han fick möjlighet att dansa till låtar som uppmuntrade till dans. Allra helst i "upptempo". Vid flera tillfällen fick vi därför bevittna hur Disco-Kjelle letade sig fram till DJ:n under de låtar då BPM:en sjönk under hans smärtgräns. Och den inställningen kan man ju nånstans försöka förstå. Vill man ut och dansa ska man väl för tusan också erbjudas en ärlig möjlighet att göra så. Häftiga (och i mitt fall ofta lätt berusade och ängsligt småironiska) svängomrörelser gör sig bäst i upptempo, där är Disco-Kjelle och jag eniga.

Följande blandning är inte approved by Disco-Kjelle, men den rör sig genomgående på nivåer som den här bloggen klassificerar som, just det, upptempo. Pump It Up, som Elvis Costello skulle ha sagt.

>> This Is Pop? [#32] <<

1. The Horrors - Endless Blue [2011]
2. Big Troubles - Misery [2011]
3. The Pains Of Being Pure At Heart - My Terrible Friend [2011]
4. Ride - Twisterella [1992]
5. Washed Out - Amor Fati [2011]
6. Young Galaxy - We Have Everything [2011]
7. The Rapture - How Deep Is Your Love? [2011]
8. The Psychedelic Furs - We Love You [1979]
9. The Exploding Hearts - Modern Kicks [2003]
10. Jay Reatard - I'm Watching You [2009]
11. The Jesus and Mary Chain - Between Us [1994]
12. The Rolling Stones - 2000 Man [1967]
13. The Rascals - Good Lovin' [1966]
14. Elvis Costello & The Attractions - Man Out Of Time [1982]
15. Magazine - Give Me Everything [Peel Session] [1978]
16. The Charlatans - The Only One I Know [1990]
17. James - Sometimes [1993]
18. The Bats - Had To Be You [1987]
19. The Monochrome Set - Surfing S.W. 12 [1980]
20. The Fall - Life Just Bounces [1990]
21. The Wedding Present - My Favourite Dress [1986]
22. Close Lobsters - Let's Make Some Plans [1988]
23. Airport Girl - The Foolishness That We Create Through Love Is The Closest We Come To Greatness [2011]
24. WU LYF - Concrete Gold [2011]

Tillägg: Har nu, för första gången på flera år, sett om inslaget med Disco-Kjelle på YouTube och fick lite dåligt samvete för den något raljanta tonen i inlägget. Disco-Kjelle verkar vara en mycket god man, om nu någon skulle få för sig att tvivla på det.

So this is real life

Arcade Fire gick ju och vann en grammy för bästa album. Jag kunde knappt bry mig mindre om vilka som vinner och inte vinner, men det är så klart kul att ett grymt album uppmärksammas och tar hem ett så åtråvärt pris. Vissa personer verkar dock inte ta så lätt på det hela. På underhållande tumblr-sajten Who Is Arcade Fire??!!? har någon av alla dessa vardagshjältar samlat reaktioner från Twitter, Facebook och annat. För den som är i behov av några lätta garv rekommenderas ett besök. Folk är verkligen jätteupprörda. Och folk som är jätteupprörda över världsliga ting är i regel väldigt, väldigt underhållande (lyssna: lätt kolerisk norrlandstant ringer till Sveriges Radio och är minst sagt purken över radions sändningssvårigheter). Titta bara här.

Och här.

Det är uppenbart att Molly Money är en människa som gärna hemfaller åt ett kraftfullt språkbruk. Hon jobbar mycket med versaler och starka skiljetecken. Hon är delvis ursäktad detta beteende, då hon ju är i upplösningstillstånd över att ett frickin' kanadensiskt nonsensband "stal" showen från de två favvoartisterna. Twittra lös ilskan inom dig, det gör dig gott.

Molly Money ska dock ha viss upprättelse. Den avslutande meningen fick mig nämligen att återvända till en gammal favorit. I fantastiska Definitive Gaze med Magazine går en textrad "So this is real life/You're telling me", och jag tycker att den på något sätt känns lämplig som avslutning på det här inlägget.