Out of Tune

För att fira att ett av årets mest framemotsedda album äntligen är här tycker jag att det känns passande att lyssna på vad som faktiskt är något av det bästa som har släppts i musikväg de senaste åren.

Det blir med andra ord Out of Tune (förra årets fjärde bästa låt och inkluderad på nyutkomna Days) av Real Estate.



För att det idag inte längre är det här utan det här som gäller, blir det också vad som, åtminstone just den här dagen, är världshistoriens bästa poplåt.

I Break Horses

Det är inte varje dag jag fastnar för ett nytt svenskt band. Förmodligen är det min barnsligt avoga inställning - den där som nästan per automatik säger att allt som är nytt och hett i radioskvalkretsar inte är något för mig och mina ytterst välutvecklade och exklusiva smaklökar - som gör att jag missar mycket av det som de ständigt a-rotationsinlyssnade P3-kidsen håller som det nya heta.

Jag vet ärligt talat inte om I Break Horses spelas flitigt på radion. Vi kan ju hoppas på det, för deras relativt nyutgivna debutalbum Hearts är i vilket fall väldigt bra och förtjänar all airplay den kan tänkas roffa åt sig.

Det stockholmsbaserade bandet, som tar sitt namn från en Smog-låt, flörtar friskt med de godaste sidorna från skarven mellan åttio- och nittiotalet och lånar nästan all inspiration från storartade band som Cocteau Twins, My Bloody Valentine och Slowdive. De är långtifrån först med att låta sig influeras av dessa akter och du som lyssnare bör därför inte förbereda hörselorganen på någon revolutionerande åktur. Räkna istället med att I Break Horses biter sig fast och att den malande ljudväggen, uppbyggd med hjälp av självklara hörnstenar som skärande gitarrer, trummaskiner, pampiga syntar och orglar, tar samma väg in till ditt pophjärta som Antony Gonzales och M83 en gång gjorde.

Av många fina stunder på plattan sticker inledningsspåret Winter Beats ut lite extra.

I Break Horses - Winter Beats from oof video on Vimeo.

En mindre plågsam sommarplåga

Jag lyssnar i stort sett aldrig på radio, och Spotify är något som jag använder mig av i väldigt liten utsträckning. Den här hållningen gör att jag är rätt renons när det gäller moderna sommarplågor. För detta går det självklart bara att vara väldigt tacksam. När jag läser om Eric Amarillo och andra sommarskojare är det lyckligtvis bara namn för mig. Oftast brukar det dock sluta med att jag till slut hör den där omtalade plågan, inte sällan i sammanhang där det befinner sig en eller ett par personer med erkänt dåligt musikomdöme. För detta går det självklart bara att beklaga sig.

Hursom, tidigare idag skickade Joakim en låt till mig på Spotify och då var det ju givet att jag skulle ägna den åtminstone en lyssning. Med fanns också beskrivningen "en feelgood-låt!", vilket ju lät som en beskrivning så god som någon i tider när det lilla gasmolnet där uppe i skyn jobbar för högtryck. Låten visade sig vara från en Brett Dennen, en snubbe jag tidigare aldrig har hört talas om. I vilket fall har han tydligen några skivor under bältet och tycks genom dessa ha arbetat upp en rätt trogen liten fanskara. Jag lyssnade, tyckte till en början att det lät lite fånigt och Jack Johnson-tillrättalagt. Men så fortsatte jag lyssna och började inse: den här låten har faktiskt det mesta som en mindre plågsam sommarpläga kräver.

Den är rentav riktigt medryckande. Kanske inte spännande på det viset att jag vill grotta ner mig i hela Brett Dennens diskografi, men väl värd att lyftas upp som ett alternativ till den kommersiella radions hemskheter. Efter ett par lyssningar struntar du i Bretts snack om "crazy cougars" och det lättuggade, lite för Tylösands-after-beach-kompatibla soundet och kapitulerar inför den givna hitfaktor som låten är begåvad med. Inte ens det faktum att han har framfört låten hos den i alla avseenden anskrämlige Jimmy Kimmel kan förändra min åsikt i det här fallet.

Hellbent

Den 6 juni släpps samlingsskivan From Joy Division To New Order. Vanligtvis innehåller såna här mindre påkostade samlingar inget nytt för fantasten, men i det här fallet bjuds vi faktiskt på en aldrig tidigare utgiven låt. Hellbent heter den och jag tycker banne mig att det låter riktigt bra.

Om man inte har så mycket att göra medan man lyssnar på låten kan man ta del av soundcloud-feeden. Där delger vanliga människor sina vanliga åsikter och funderingar.

New Order - Hellbent (Previously Unreleased) by Rhino UK

Låtlistan då? Ja, World In Motion äger sin Italien 90-charm men har ju givetvis inget på en best of-samling att göra. Krafty är en helt okej poplåt, men tyvärr inte ens bäst på senaste skivan. Thieves Like Us är på inget sätt dålig men tar här upp onödig plats. Och till skillnad från Love Will Tear Us Apart så har Blue Monday tyvärr nästan nått upp till klassificeringen "sönderspelad och uttjatad".

Äh, jag får helt enkelt ta och återkomma med den där felfria Joy Divison/New Order-samlingen.

Nosebleed

Deerhunter har under det senaste året seglat upp som en riktig personlig favorit. Förra året tyckte jag att Halycon Digest var 2010 års fjärde bästa skiva och att Desire Lines var samma års näst bästa låt. Nu har ett av spåren från albumet, Memory Boy, gått och blivit singel. På den nya singeln gömmer sig, utöver titellåten, en härlig liten bit kallad Nosebleed, som inte bara till namnet påminner om något som den tragiskt bortgångne Jay Reatard skulle ha kunnat spotta ur sig. Den ombytlige Bradford Cox är här lite lo-fi-punkigare än normalt, men jag gillar det jättemycket.

Nu tycker jag vi bestämmer att Way Out West-hjärnorna tar och bokar dem till årets festival.



Mp3: Deerhunter - Nosebleed

High Highs - Flowers Bloom

Det är inte varje dag jag ägnar ett inlägg åt att tipsa om nyutkommen musik. Sånt kan man ju läsa om nästan överallt. Senaste gången jag kan minnas att det hände är Pepper Rabbits bedårande Older Brother, och det tycks som att den gick hem rätt väl.

Nu vänder vi blickarna mot High Highs och deras Flowers Bloom, en minst lika stämningsfull låt som den ovan nämnda. I likhet med Pepper Rabbit vet jag ingenting om bandet, men det är drömsk folk-pop som påminner om Morning Benders och som hintar om att man har lyssnat en del på Elliott Smith circa XO i sina yngre dagar. En fullängdare från bandet är att vänta senare under året.



Mp3: High Highs - Flowers Bloom

Om man, liksom jag själv, också gillar Wild Nothing kommer här en cover på fantastiska Live in Dreams:



Mp3: High Highs - Live in Dreams [Wild Nothing Cover]

Smith Westerns - Dye It Blond

Jag har ju redan tipsat om dem, men när jag för första gången på riktigt länge stöter på en ny skiva där varenda låt är helgjuten kan jag inte tycka annat än att det är värt ännu en liten puff. Av samma anledning gläder det mig också att se att indie-maktfaktorn Pitchfork är helt rätt ute när man ger albumet betyget 8.4 och sorterar den under "Best new music". Så bra är den. Det nuvarande favoritspåret är End of the Night, men alla som uppskattar en god mix av T. Rex och 60-talsnuggets och en röst som emellanåt för tankarna till en ung Bobby Gillespie är någonstans in for a treat.

Efter att ha läst dessa rader förstår ni självklart att ni nu gör bäst i att släppa allt ni kan tänkas syssla med och på valfritt sätt lyssna in er. Okej. Bra så. Återsamling och feedback om, säg, en vecka!

Musikåret 2011

Den Dynastin-doftande bilden ovanför är Tennis omslag till debutskivan Cape Dory. Tillsammans med Smith Westerns efterlängtade Dye It Blonde kickar albumen igång musikåret 2011 på bästa sätt. Efter bara ett par genomlyssningar står det klart att ribban för året är högt ställd, och bra är väl det då 2010 faktiskt inte var så överjävligt bra som musikbloggare i gemen hävdar. Senare under året väntas även Radiohead och många andra storheter släppa nytt. Redan i slutet på januari kommer fantastiska Wire med ett album som jag när en naiv förhoppning om ska kunna snudda vid deras tidigaste mästerverk. Men dessa och flertalet andra lär vi säkert återkomma till senare. Lyssna nu på Tennis och Smith Westerns. Jag vågar, utan darr på tungan, säga att det är 2011 års hittills bästa skivor.

Pepper Rabbit - Older Brother

Det kan vara tröttsamt att läsa om alla nya tips på mer eller mindre okända förmågor som kablas ut via världens alla musikbloggar hela jävla tiden. Men ibland så träffar man rätt. Som med Pepper Rabbit, en artist jag tidigare aldrig har varit i kontakt med eller ens hört talas om. Jag vet knappast mer om artisten nu, men Older Brother, ett av spåren från debutalbumet Beauregard, kan säkert glädja någon mer i höstmörkret.

Ett litet hedersomnämnde bör också riktas till skaparen av videon, som här lyckas klippa ihop ett fint litet videokollage av hemmavideoklipp utan att det blir vidrigt AFV-aktigt.



Inget är särskilt originellt, men vem har sagt att det alltid måste vara det. Själv tycker jag att det finns något i rösten som påminner om band som The Morning Benders och Fruit Bats. Och när vi ändå är inne på de sistnämnda så kan jag inte undgå att bädda in deras fantastiska The Ruminant Band från den lika fantastiska skivan med samma namn utgiven förra året.




Gillade du också Older Brother? Vad kul att jag då råkar fullänka en mp3 med låten (för personer utan FutureKidz-verifierat datorkörkort: högerklicka på länken och välj "spara som"):

Pepper Rabbit - Older Brother

Pulp är åter!

Vanliga människor, deformerade människor, babys och gamlingar! BBC meddelar idag att Jarvis och gänget återförenas för ett par konserter nästa sommar. Det får bli som det blir och låta hur dåligt som helst - för ett barn av britpopen är detta nästan lika glädjande som Blurs återförening härom året.

Spelningarna nästa sommar blir bandets första gemensamma sedan 1996 och man låter hälsa att det blir samlade örhängen från hela karriären - för hela familjen! Prisa den skyldige!

Hyde Park den 3 juli. Jag har en barnslig förhoppning om att närvara. Någon som sviker?!

Nä, tänkte väl det.




Alright.

The Pains of Being Pure at Heart - Heart in Your Heartbreak

För några dagar sedan lyssnade jag igenom klassiker som Daydream Nation, Loveless och Psychocandy. Efter en sån mäktig musiktripp fanns det ingen annan väg att gå än att avsluta med förra årets bästa album, The Pains of Being Pure at Hearts självbetitlade och mästerliga debut, vilken ju flirtar friskt med alla de ovan nämnda klassikerna.

Tidigare i år släppte de singeln Say No To Love, en låt som på inget sätt dämpade förväntningarna inför kommande albumet Belong (väntas komma i mars nästa år). Men de senaste månaderna har det varit tyst. Fram till och med igår, då bandet valde att streama ut nya Heart in Your Heartbreak.

Själv tycker jag inte att den är riktigt lika stark som Say No To Love eller givna popstänkaren Higher Than The Stars från EP:n med samma namn utgiven efter albumet. Men vad fan, det är syntar och det är fortfarande mer catchy och har ett bättre beat än mycket annan smörja som kommer ut.

The Pains of Being Pure at Heart - Heart In Your Heartbreak by forcefieldpr

This Is Pop? hyllar: The Walkmen

I min lilla värld är The Walkmen världens bästa band. Kanske innehar de inte platsen imorgon, men just idag så tronar de högst upp på det stora musikberget. Inte så mycket för nya skivan Lisbon, utan mer för återupptäckten av deras tidigare verk. Bows + Arrows och You & Me måste nämligen vara två av det förra decenniets allra bästa plattor.

Det var 2008 års You & Me som gjorde att jag fick upp ögonen för New York-bandet och ledde till att jag började utforska deras gamla katalog. Att vara med om samma resa nu, två år senare, har skänkt samma känsla av villkorslös kärlek.

The Walkmen spelar nämligen under marken. Där nere i jordkällaren svingar de sina vintageinstrument i ljuset av stora kandelabrar och skapar ett tjockt och emellanåt ganska bombastiskt sound som tränger sig igenom avlagringarna och letar sig upp till oss över jord. Det är ett ljudlandskap som går igen i nästan alla av deras låtar och gör att du direkt kan lista ut vilka upphovsmännen är redan innan Hamilton Leithausers något säregna röst armbågar sig in på ett hörn. Texterna är ofta skickligt hopsnickrade; inte sällan fyllda med en desperat, ångestfylld och ibland längtansfull underton som gör sig bra till det karakteristiskt lätta klinkandet från det gamla pianot/orgeln.

Den nya skivan finns redan ute i olika nätversioner, men släpps officiellt om en vecka. Albumet är i sin helhet möjligen mer nedskalat än föregångarna men följer ett i övrigt snarlikt upplägg. För den som är intresserad av att veta mer om det kanske bäst bevarade bandet av de som kom fram i New York i början av sekelskiftet är det absolut värt en lyssning eller två. Första smakprovet blir den smått jangliga "Woe Is Me":



Av många fina stunder på You & Me väljer jag den här gången "I Lost You":



Avslutar gör vi med en av nollnolltalets bästa:

Ett fuck you skickat från botbänken

Jag är medveten om att jag inte ens är femma på den här pucken, men så är det inte heller varje dag som en blivande EVA Records-dänga träffar mig i solarplexus.

Men den är ju så jävla bra, låten alltså. Den gamle Goodie Mob- och Gnarls Barkley-medlemmen Cee-Lo flörtar hejvilt med Motown och slutresultatet är något så ovanligt som en riktigt lyckad neo-soul-låt. Att det är en given hit bevisas om inte annat av att låten snart är uppe i fem miljoner visningar på närmaste nättub.

Vad gäller videon så är den nästan lika bra. Den småkorpulente Cee-Lo Green klarlägger att det alltid är kul med omfångsrika herrar i luftiga kostymer. Lägg därtill den obligatoriska nyckelkedjan (mellanstadiet revisited), en oslagbart vägvinnande storyline (knubbig-pojke-drömmer-om-söt-tjej-som-väljer-häftigare-bilkille-och-inte-vet-vad-hon-begår-för-misstag-när-pojken-blir-stor-och-framgångsrik-listmakare) och en i The Dirty South mer oväntad och italieninspirerad vaffanculo-gest (c:a 2.20 in) och du har i princip stillat ditt dagliga behov av fyra minuters ren underhållning.