När jag var liten älskade jag kartor. Jag kunde sitta i timmar och studera kustremsor och jämföra storleken på tätorter världen över. Spåren av denna lilla besatthet kan jag se nu när jag tillfälligtvis har flyttat hem. I min egen bokhylla, där mindre livsnödvändiga saker som Tintin-böcker, Buster-tidningar och barn- och ungdomslitteratur upptar en stor plats, trängs även några kartböcker. Jag har ännu inte plockat fram dem, men jag skulle inte alls bli förvånad om jag idag fastnade lika hårt framför, säg Eldslandet, som för 15 år sedan.
När jag fyllde år var det därför inte ovanligt att en av presenterna bestod av en kartbok. Bergskedjorna och de stora ökenlandskapen blev som en del av de olika tillflyktsorter man förflyttade sig till när man tröttnade på eller bara vill komma bort från någon form av verklighet. Det kan säkert låta vrickat och lätt autistiskt, men den närmast perfekta symmetrin i de nordafrikanska landgränserna blev så tydlig och självklar i en värld som man inte alltid förstod sig på. Att ramla över gamla kartböcker i skolan fick mig till och med att överväga att strunta i fotbollen och kulspelandet på lunchrasten för att istället studera namn på länder och städer som inte längre existerade. När jag läste Tolkiens Sagan om ringen-böcker återvände jag ständigt till kartorna i början av boken för att kunna sätta in de olika strapatserna i ett mer tydligt sammanhang (det var till och med så att det var de snillrikt detaljerade kartorna, inte storyn, som jag saknade mest när jag tappade ner hela samlingen i det gamla hisschaktet i huset där jag bodde...).
Av dessa anledningar blev jag så himla glad över att se inslaget om bob hund i serien De kallar oss artister. Där fick tittaren följa med någon i bandet, jag minns tyvärr inte exakt vem, när denne gick till biblioteket för att studera kartor i några riktigt maffiga atlaser. Han sade att han gjorde det för att det skänkte ett lugn i en annars rätt hektisk och osäker vardag. De där bilderna från biblioteket gjorde mig lite varmare inombords och har följt med mig sedan dess, kanske mest för att jag föreställde mig att jag förstod honom hyfsat väl i just den situationen.
Martha and the Muffins är inte det där lugnet i vardagen. Inte heller är de några uttalade kartboksfanatiker. Men de har likväl ett av mina absoluta favoritomslag i ryggen. Metro Music visar nämligen upp en topografisk bild av bandets hemstad Toronto och för idén och designen står ingen mindre än den legendariske Peter Saville, annars förmodligen mest känd som Factory Records go-to-guy när det gällde omslag och grafisk design. Det går helt enkelt inte att ogilla något som innehåller alla dessa komponenter. Inledningsspåret på Metro Music, Echo Beach, är därtill en riktig kanonlåt som innehåller ett av mina favoritintron.
Jag har säkert sagt att 1979 mycket väl kan vara mitt favoritår när det gäller musik. Klart är också att alla kartälskande musikfantaster världen över (unite, någon?) fick sitt lystmäte det här året, dels med omslagen till Metro Music och Echo Beach-singeln, och dels genom de gamla konstskolestudenterna i Wire och deras låt Map Ref. 41°N 93°W (även den skivan, 154, begåvat med ett fint omslag!).
