#39 [What The World Needs Now Is Love]

Nej, den här bloggen har inte flyttat in i ett hippiekollektiv och börjat älska allt och alla helt förbehållslöst. Men så här i juletider tycker jag att det kan vara på sin plats att lyssna till några värmande melodier som kan tala till våra mer omtänksamma och kärleksfulla sidor (du har även min fulla tillåtelse att kalla dem "ostiga" om du är lite tuffare till sinnet och därför inte känner dig helt bekväm med den beskrivningen).

Och jag ska vara helt uppriktig. Jag hoppas verkligen att ALLA som hittar hit tar sig tiden och lyssnar på låtarna emellan paketöppningar och Janssons och allt annat som sägs höra julen till. Min magkänsla - som visserligen inte alltid är helt tillförlitlig - säger nämligen att David Ackles med gäster kan få folk att tona ner den allmänna julhetsen ett par snäpp. Få folk att bli en aning mer trivsamma. Eller enklare uttryckt: om den här julklappsblandningen kan få några lyssnare att bli lite varmare inombords så vore jag väldigt glad.

>> This Is Pop? [#39: What The World Needs Now Is Love] <<

1. Tom Clay - What The World Needs Now Is Love
2. Heron - Your Love And Mine
3. Tim Hardin - Reason To Believe
4. Marvin Gaye - Abraham, Martin And John
5. The Feelies - Let's Go
6. Serge Gainsbourg - Les Sucettes
7. Steve Miller Band - One In A Million
8. Indochine - 3e Sexe
9. The Church - Almost With You
10. The Clientele - Saturday
11. David Ackles - Down River
12. Teenage Fanclub - Your Love Is The Place Where I Come From
13. Yo La Tengo - Big Day Coming
14. Spiritualized - Stay With Me

#31

Det är halvtid i gästmixserien och jag passar på att smyga in ett eget blandband. Med den här gången finns flera spår som i slutet av året mycket väl kan leta sig in på en årsbästalista. Både Woods och Bon Iver följer upp två personliga favoritskivor med två nästan lika bra album. Om det inte vore för den vedervärdiga avslutningslåten hos den senare skulle Bon Iver, Bon Iver nog vara uppe på For Emma, Forever Agos mästerliga nivå. När det gäller The Feelies så går det bara att älska dem för deras trofasthet. På nya skivan, tillika deras första på över 20 år, sätts inga grundlagar ur spel, men icke desto mindre är det en oförskämt pigg popskiva med ett fantastiskt öppningsspår. Att Nosebleed bara ligger som b-sida på Deerhunters Memory Boy-singel får mig att hoppas på nya stordåd från Bradford Cox sida i framtiden. Det blir lätt så när Nosebleed mycket väl kan vara årets hittills bästa låt. Cults charmade mig redan för ett år sedan med Go Outside, följde upp med ännu bättre Oh My God och står nu färdiga med 2011 års bästa sommaralbum. Lo-fi-rockaren Ty Segall låter mer än brukligt som grabbarna som omnämns på blandskivans första låt, samtidigt som jag tror att Joe Strummer ler lätt i sin himmel när han hör Something Fierce. I övrigt bjuds det på patenterat gitarrskrammel från en Thurston Moore som inför Wonderful Witches kanske bjöd in J Mascis på en enklare distad fika i köket. Den sorgligt bortgångne Jay Reatard står för blandningens cover när han tolkar Becks grymma Gamma Ray på ett sätt som får en att undra om inte norskättlingen skrev den med Jay i bakhuvudet. Skottarna i Ballboy bidrar med ett grymt, närmast The Rat-liknande intro och det är inte alls otänkbart att sönderkramade Veronica Maggio har ägnat The Vel-Vets en lyssning eller två i sina dagar. Som om detta inte vore nog finns här också brittisk new-wave-punk av den typen som den här bloggen älskar, ett par fina soul-korn och andra härligheter som passar väldigt bra att svettas ikapp med.

Vi säger så.

>> This Is Pop? [#31] <<

1. The House Of Love - Beatles And The Stones [1988]
2. Papercuts - Do You Really Wanna Know [2011]
3. Woods - Who Do I Think I Am [2011]
4. Bon Iver - Towers [2011]
5. Shakane - Love Machine [1972]
6. The Feelies - Nobody Knows [2011]
7. Brian Hyland - Could You Dig It? [1971]
8. The Kinks - Love Me Till The Sun Shines [1967]
9. The Jolt - See Saw [1979]
10. The Chords - Maybe Tomorrow [1980]
11. Guided By Voices - Buzzards And Dreadful Crows [1994]
12. Ty Segall - You Make The Sun Fry [2011]
13. Jay Reatard - Gamma Ray [Jay Reatard Version] [2008]
14. Thurston Moore - Wonderful Witches [2007]
15. Deerhunter - Nosebleed [2011]
16. Ballboy - I've Got Pictures Of You In Your Underwear [2001]
17. The Jesus And Mary Chain - Don't Ever Change [1988]
18. Cults - Bumper [2011]
19. The Vel-Vets - I Got To Find Me Somebody [1974]
20. Jim Ford - I'm Gonna Make Her Love Me [1969]
21. Lee Moses - Bad Girl, Pt. 2 [1971]
22. The Gaylettes - Here Comes That Feeling (A k a That Lonely Feeling) [1969]
23. Something Fierce - Afghani Sands [2011]
24. Buzzcocks - Running Free [1980]

Feelies och God Knows It's True

Åh, vad jag hoppas att Wire står för ett bra album senare i år. Och åh, vad jag hoppas att The Feelies gör samma sak när det nu utannonseras att dessa "jangle rock OG's" kommer ut med nyskrivet material för första gången på tjugo år. Crazy Rhythms har inte bara ett av mina favoritomslag (apropå det - kolla upp den fina passningen The Blue Album), utan är också ett av 80-talets coolaste album och en naturlig fortsättning på det arbete som storheter som TVU och Television skapade åren före. Om man - i likhet med mig - råkar tycka om malande ljudbilder är skivan mycket lätt att tycka om. Detsamma kan sägas om bandet i allmänhet, som för mig är omgärdat av en nördigt cool aura.

I samband med skivsläppet ger man sig också ut på vägarna. Några datum i Sverige eller ens Europa är nog inget att hoppas på, utan i skrivande stund verkar man få ta med sig sin bästa poppsörlook och bege sig till Brooklyn eller Philly för att uppleva det hela live. Den svenska retrohipsterns känsla av lycka och unikhet i det.

Och apropå live, spana gärna in klippet nedan. I serien "YouTuba med Teenage Fanclub" ser vi Fannies - med grungehår och bästa skotittarblick! - göra God Knows It's True på Reading-festivalen 1992 och gud vad man hade velat vara där. Nu var jag sju år vid händelsen och hade nog blivit mer uppspelt av att se Euro 92-maskoten Bernie the Rabbit, men ändå. Älskar de härligt tama popnickarna som kan skådas på vissa av publikbilderna. Men också det gungande havet från den månghövdade publiken som sätts igång när låten kickar in. Och avslutningen? Sicken urladdning!