Dagens låt: Primal Scream - Love You

Efter att ha agerat roadie åt Altered Images, spelat bas i The Wake och knäckt extra som trummis i The Jesus and Mary Chain, får så Bobby Gillespie äntligen vara sångare och hövding i sin egen hyllade poporkester när Primal Screams Velocity Girl har äran att inleda NME:s epokgörande C86-kassett. Och om just Velocity Girl finns det mycket gott att säga. Trots att den klockar in på under en och en halv minut innehåller den ändå så mycket av det där som för mig utgör en bra poplåt. Många av egenskaperna som gör den så bra följer lyckligtvis också med på deras debutalbum, Sonic Flower Groove.

Och vad hittar vi där då? Jo, först och främst en skiva som jag tycker väldigt mycket om. Förmodligen är det bandets näst bästa, i mina ögon endast passerad av mästerverket Screamadelica. Om det sistnämnda albumet präglas av experimentlusta och mer elektroniska toner får Sonic Flower Groove sägas vara en enda lång uppvisning i hur man förvaltar det Byrdsaktiga gitarrpoparvet på bästa sätt. Med tiden skulle bandet växa ifrån den här ljudbilden mer och mer, men på 1987 års Sonic Flower Groove står de ringande gitarrerna, de melankoliska texterna och de oantastliga refrängerna i centrum. Låtar som Gentle Tuesday, Imperial och Leaves är alla utmärkta bevis på detta, men frågan är om inte Silent Spring är det bästa exemplet på hur en enkel men underbar refräng kan få dig att för en stund känna dig lite gladare i sinnet en grådaskig onsdag i februari när det mesta är rätt så jävla tråkigt och ångestladdat. Efter några lyssningar är det nämligen svårt att inte sjunga med Bobby när han stämmer upp i "Aaaall the tiiime in the wooorld". Försök själva.



Men Silent Spring är inte bäst på skivan. Nej, det är istället dagens låt, den Jesus and Mary Chain-doftande Love You. Låten, som bärs framåt av mörka och spöklika trummor, skulle helt klart platsa på Darklands, vilket, om något, är ett kvalitetsbetyg i min värld.

Därtill är det en oemotståndlig kärlekslåt.



Önskas mer bra musik? Spana då in den dagligt uppdaterade [en sång om dagen]-spellistan på Spotify.

Upside Down: The Creation Records Story

Den 5 november 2010, alltså för långt mer än ett halvår sedan, tipsade jag om en välgjord Rough Trade-dokumentär. I juli 2011, alltså för bara några dagar sedan, kunde jag i min Twitter-feed notera att samma dokumentär nu uppmärksammades av den tunge popkulturtyckaren Jan Gradvall. Folk tackade honom för tipset, varpå han i dessa humble brag-tider självklart retweetade berömmet och förvandlade dokumentären till något väldigt aktuellt. Alla glada och nöjda.

Vad lär då detta oss? Jo, önskar du ligga i framkant och vara lite extra häftig är det självklart den här bloggen du ska läsa.

Frågor på det?

Bra, då kan vi gå vidare till nästa tips på temat "Intressanta och välgjorda musikdokumentärer". Den här gången handlar det om ett av vår tids allra häftigaste skivbolag - Creation Records. Som hem åt band som Teenage Fanclub, Oasis, The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, Ride, My Bloody Valentine, Slowdive, Felt och The House of Love är det rätt självklart att bolaget, lett av den färgstarke skotten Alan McGee, har en särskild plats i många pophjärtan. Vi talar ju för bövelen om idel ädel This Is Pop?-adel här.

I dokumentären, premiärvisad i oktober 2010 och utgiven på DVD sedan någon månad tillbaka, får vi följa det ovanligt framgångsrika independentbolaget från starten år 1983 och hela den efterföljande resan fram till det definitiva bokslutet, Primal Screams XTRMNTR, utgiven i början på år 2000.

Utöver all fantastisk musik imponerar det breda persongalleriet. Nästan alla av Creations tunga pusselbitar medverkar och bidrar med minnen från en tid då allt var en fest och Alan McGee bjöd sina anställda på ecstasy-luncher. De minnesvärda citaten är många ("you couldn't help but like the Teenage Fanclub - their people skills were fucking phenomenal", McGee om Fannies) men bäst av allt sammanfattas kärleken till varandra och till musiken genom McGees gamle partner in crime från Glasgow, den förre Jesus and Mary Chain-trummisen Bobby Gillespie. Det är i slutet av dokumentären som han på ett märkbart allvarsamt sätt berättar om hur Creation väljer ge ut The Mary Chains Munki-skiva i en tid när inget annat skivbolag vill ha med dem att göra. Till tonerna av deras I Love Rock 'N' Roll bedyrar han sin kärlek till bröderna Reid, skrattar lätt och konstaterar med tydlig vördnad: "Great band... one of the best bands ever".

Huden knottrar sig och jag inser att tio timmar med Creation Records ändå alltid kommer att vara tio väl spenderade timmar.

[spotify: tio timmar Creation]

Screamadelica, 20!

Today on this program you will hear gospel,
And rhythm and blues, and jazz
All those are just labels
We know that music is music

Ovanstående rader är hämtade från fantastiska Come Together från Primal Screams mästerverk Screamadelica. Skivan fyller 20 år i år och kommer den här månaden ut i en deluxe-utgåva. Samtidigt som detta sker beger sig Bobby Gillespie och hans bandkollegor ut på de engelska vägarna (och Hultsfred!) för att ge ett par konserter som firar tjugoårsjubileet.

Jag var 14 eller 15 år gammal när jag hörde Screamadelica första gången. Från den stunden, och för en relativt lång tid därefter, upptog albumet hela mitt musiklyssnande. Det var som om all annan musik, utgiven både f. Sc. och e. Sc., tynade bort och försvann. Allt som var bra med musik fanns ju fångat på skivan, så varför ägna onödig tid åt att lyssna på något annat. Allt med Screamadelica var häftigt och coolt. Samplingarna, danstonerna som hämtades från 1989 års hetaste plejs, Bobby Gillespie. Allt var nästan ogreppbart häftigt för en femtonåring från Stockholm.

Nu vet jag att det inte är världshistoriens bästa skiva (den kom faktiskt bara åtta i Pops lista över världens hundra bästa skivor), men för mig är det absolut en av de skivor som jag har spelat flest gånger sedan jag skapade mig ett genuint musikintresse. Den har än idag en framskjuten placering i skivhyllan, och det händer fortfarande att jag gungar igång till Movin' On Up och varvar ned med Shine Like Stars.

Efter Screamadelica har Primal Scream ägnat sig åt såväl boogierock som rätt tunga elektroniska utflykter. Jag såg dem på Way Out West 2007, och kanske var jag färgad av promillen när jag tyckte att det var rätt bra. Deras senaste skiva, Beautiful Future, är å andra sidan rätt sömnig. I viss mån kan samma sak även sägas om skivan innan, Riot City Blues, men den har ändå härliga uppåtlåten Country Girl och ett par andra helt okej spår. Lyssna istället på XTRMNTR eller Vanishing Point. Eller sorgligt bortglömda Sonic Flower Groove från 1987, som spinner vidare på den vägvinnande Crystal Crescent-EP:n, utgiven året innan och med indieklassikern Velocity Girl på.

Jag utgår från att alla som läser det här har hört Screamadelica, så därför avslutar vi med en mix som inte finns fångad på skivan utan gavs ut på singel 1990. Come Together [Farley Mix] håller, precis som hela Screamadelica, lika bra idag som för tjugo år sedan!

Mp3: Primal Scream - Come Together [Farley Mix]

Smith Westerns - Dye It Blond

Jag har ju redan tipsat om dem, men när jag för första gången på riktigt länge stöter på en ny skiva där varenda låt är helgjuten kan jag inte tycka annat än att det är värt ännu en liten puff. Av samma anledning gläder det mig också att se att indie-maktfaktorn Pitchfork är helt rätt ute när man ger albumet betyget 8.4 och sorterar den under "Best new music". Så bra är den. Det nuvarande favoritspåret är End of the Night, men alla som uppskattar en god mix av T. Rex och 60-talsnuggets och en röst som emellanåt för tankarna till en ung Bobby Gillespie är någonstans in for a treat.

Efter att ha läst dessa rader förstår ni självklart att ni nu gör bäst i att släppa allt ni kan tänkas syssla med och på valfritt sätt lyssna in er. Okej. Bra så. Återsamling och feedback om, säg, en vecka!