Dagens låt: Primal Scream - Love You

Efter att ha agerat roadie åt Altered Images, spelat bas i The Wake och knäckt extra som trummis i The Jesus and Mary Chain, får så Bobby Gillespie äntligen vara sångare och hövding i sin egen hyllade poporkester när Primal Screams Velocity Girl har äran att inleda NME:s epokgörande C86-kassett. Och om just Velocity Girl finns det mycket gott att säga. Trots att den klockar in på under en och en halv minut innehåller den ändå så mycket av det där som för mig utgör en bra poplåt. Många av egenskaperna som gör den så bra följer lyckligtvis också med på deras debutalbum, Sonic Flower Groove.

Och vad hittar vi där då? Jo, först och främst en skiva som jag tycker väldigt mycket om. Förmodligen är det bandets näst bästa, i mina ögon endast passerad av mästerverket Screamadelica. Om det sistnämnda albumet präglas av experimentlusta och mer elektroniska toner får Sonic Flower Groove sägas vara en enda lång uppvisning i hur man förvaltar det Byrdsaktiga gitarrpoparvet på bästa sätt. Med tiden skulle bandet växa ifrån den här ljudbilden mer och mer, men på 1987 års Sonic Flower Groove står de ringande gitarrerna, de melankoliska texterna och de oantastliga refrängerna i centrum. Låtar som Gentle Tuesday, Imperial och Leaves är alla utmärkta bevis på detta, men frågan är om inte Silent Spring är det bästa exemplet på hur en enkel men underbar refräng kan få dig att för en stund känna dig lite gladare i sinnet en grådaskig onsdag i februari när det mesta är rätt så jävla tråkigt och ångestladdat. Efter några lyssningar är det nämligen svårt att inte sjunga med Bobby när han stämmer upp i "Aaaall the tiiime in the wooorld". Försök själva.



Men Silent Spring är inte bäst på skivan. Nej, det är istället dagens låt, den Jesus and Mary Chain-doftande Love You. Låten, som bärs framåt av mörka och spöklika trummor, skulle helt klart platsa på Darklands, vilket, om något, är ett kvalitetsbetyg i min värld.

Därtill är det en oemotståndlig kärlekslåt.



Önskas mer bra musik? Spana då in den dagligt uppdaterade [en sång om dagen]-spellistan på Spotify.

Upside Down: The Creation Records Story

Den 5 november 2010, alltså för långt mer än ett halvår sedan, tipsade jag om en välgjord Rough Trade-dokumentär. I juli 2011, alltså för bara några dagar sedan, kunde jag i min Twitter-feed notera att samma dokumentär nu uppmärksammades av den tunge popkulturtyckaren Jan Gradvall. Folk tackade honom för tipset, varpå han i dessa humble brag-tider självklart retweetade berömmet och förvandlade dokumentären till något väldigt aktuellt. Alla glada och nöjda.

Vad lär då detta oss? Jo, önskar du ligga i framkant och vara lite extra häftig är det självklart den här bloggen du ska läsa.

Frågor på det?

Bra, då kan vi gå vidare till nästa tips på temat "Intressanta och välgjorda musikdokumentärer". Den här gången handlar det om ett av vår tids allra häftigaste skivbolag - Creation Records. Som hem åt band som Teenage Fanclub, Oasis, The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, Ride, My Bloody Valentine, Slowdive, Felt och The House of Love är det rätt självklart att bolaget, lett av den färgstarke skotten Alan McGee, har en särskild plats i många pophjärtan. Vi talar ju för bövelen om idel ädel This Is Pop?-adel här.

I dokumentären, premiärvisad i oktober 2010 och utgiven på DVD sedan någon månad tillbaka, får vi följa det ovanligt framgångsrika independentbolaget från starten år 1983 och hela den efterföljande resan fram till det definitiva bokslutet, Primal Screams XTRMNTR, utgiven i början på år 2000.

Utöver all fantastisk musik imponerar det breda persongalleriet. Nästan alla av Creations tunga pusselbitar medverkar och bidrar med minnen från en tid då allt var en fest och Alan McGee bjöd sina anställda på ecstasy-luncher. De minnesvärda citaten är många ("you couldn't help but like the Teenage Fanclub - their people skills were fucking phenomenal", McGee om Fannies) men bäst av allt sammanfattas kärleken till varandra och till musiken genom McGees gamle partner in crime från Glasgow, den förre Jesus and Mary Chain-trummisen Bobby Gillespie. Det är i slutet av dokumentären som han på ett märkbart allvarsamt sätt berättar om hur Creation väljer ge ut The Mary Chains Munki-skiva i en tid när inget annat skivbolag vill ha med dem att göra. Till tonerna av deras I Love Rock 'N' Roll bedyrar han sin kärlek till bröderna Reid, skrattar lätt och konstaterar med tydlig vördnad: "Great band... one of the best bands ever".

Huden knottrar sig och jag inser att tio timmar med Creation Records ändå alltid kommer att vara tio väl spenderade timmar.

[spotify: tio timmar Creation]

Screamadelica, 20!

Today on this program you will hear gospel,
And rhythm and blues, and jazz
All those are just labels
We know that music is music

Ovanstående rader är hämtade från fantastiska Come Together från Primal Screams mästerverk Screamadelica. Skivan fyller 20 år i år och kommer den här månaden ut i en deluxe-utgåva. Samtidigt som detta sker beger sig Bobby Gillespie och hans bandkollegor ut på de engelska vägarna (och Hultsfred!) för att ge ett par konserter som firar tjugoårsjubileet.

Jag var 14 eller 15 år gammal när jag hörde Screamadelica första gången. Från den stunden, och för en relativt lång tid därefter, upptog albumet hela mitt musiklyssnande. Det var som om all annan musik, utgiven både f. Sc. och e. Sc., tynade bort och försvann. Allt som var bra med musik fanns ju fångat på skivan, så varför ägna onödig tid åt att lyssna på något annat. Allt med Screamadelica var häftigt och coolt. Samplingarna, danstonerna som hämtades från 1989 års hetaste plejs, Bobby Gillespie. Allt var nästan ogreppbart häftigt för en femtonåring från Stockholm.

Nu vet jag att det inte är världshistoriens bästa skiva (den kom faktiskt bara åtta i Pops lista över världens hundra bästa skivor), men för mig är det absolut en av de skivor som jag har spelat flest gånger sedan jag skapade mig ett genuint musikintresse. Den har än idag en framskjuten placering i skivhyllan, och det händer fortfarande att jag gungar igång till Movin' On Up och varvar ned med Shine Like Stars.

Efter Screamadelica har Primal Scream ägnat sig åt såväl boogierock som rätt tunga elektroniska utflykter. Jag såg dem på Way Out West 2007, och kanske var jag färgad av promillen när jag tyckte att det var rätt bra. Deras senaste skiva, Beautiful Future, är å andra sidan rätt sömnig. I viss mån kan samma sak även sägas om skivan innan, Riot City Blues, men den har ändå härliga uppåtlåten Country Girl och ett par andra helt okej spår. Lyssna istället på XTRMNTR eller Vanishing Point. Eller sorgligt bortglömda Sonic Flower Groove från 1987, som spinner vidare på den vägvinnande Crystal Crescent-EP:n, utgiven året innan och med indieklassikern Velocity Girl på.

Jag utgår från att alla som läser det här har hört Screamadelica, så därför avslutar vi med en mix som inte finns fångad på skivan utan gavs ut på singel 1990. Come Together [Farley Mix] håller, precis som hela Screamadelica, lika bra idag som för tjugo år sedan!

Mp3: Primal Scream - Come Together [Farley Mix]

För tjugofem jävla år sen

För tjugofem år sedan lämnar inte bara Grönland EG, det hålls också Live Aid-konserter, ett brödgäng som ÖIS vinner fotbollsallsvenskan och ett dynggäng som Södertälje lyckas på något märkligt sätt tyvärr bryta AIK:s pågående dominans i hockeyn. Tage Erlander går och trillar av pinn och några månader senare kilar hans namne Danielsson också vidare runt hörnet. Orson Welles plockar även han ned skylten, och för den väderintresserade går det på Wikipedia att läsa om hur en värmebölja bryter ut i vårt land den 16 maj samma år.

Men precis som alla andra år tillkommer det också några människor. Min blygsamhet tillåter mig egentligen inte att gå all Björn Ranelid on you här, men det bör väl nämnas att en av de nya världsmedborgarna är jag själv. Som en produkt av Danderyds sjukhus hjälpsamhet och Matteus församlings produktivitet sällar jag mig till den stora 14 juli-klubben (Bergman! Frankrike! Victoria! Irak! Woody Guthrie! Matthew Fox! Hej övriga!).

Det har nu gått mer än ett kvarts jävla sekel sedan den dagen och mitt bidrag till en bättre värld kan hittills klassas som väldigt medelmåttligt. En slick eventkille som Anton Abele har, trots sina återkommande problem med en trasig DNA-sträng, hittills åstadkommit en himla massa mer driftiga grejer än jag. Inte heller har jag hängt med raggare, varit på fest på grekiska föreningen och hetat Putte som barn. Men jag har i någon mån levt livet.

När Lill-Babs av 1964 års snitt sjöng "dom ska få se vem dom roat sej med" i schlagerörhänget "Leva Livet" antar jag att hon drevs av att bevisa något för den Janne och den Yvonne hon nämner i låten. Men något sådant hämndbegär bor inte här på This Is Pop?. Tja, möjligen existerar det ett visst narcissistiskt drag i att visa upp sina spellistor för allmänheten, men det känns mer oförargligt än att gå till raffigt angrepp Lill-Babs-style. Här skriver jag ibland om musik, och ibland när jag känner för det gör jag också ett litet djupdyk ner i iTunes-arkivet. Där Kent Finell buggar åt höger smyger vi åt vänster - och så kommer ett litet blandband ut som biprodukt av den girningen. Bortsett från att jag aldrig kommer att få skriva ingresser så är det faktiskt inte svårare än så.

Den här gången fokuserar vi alltså på mitt födelseår. Av förklarliga skäl minns jag inte särskilt mycket från året, men det var säkert ett urhärligt år. Många av mina närmaste vänner föds ju. Och musiken är faktiskt bättre än jag först trodde. Världshistoriens kanske bästa band, The Clash, ger visserligen ut en närmast katastrofal skiva, men på Cut the Crap gömmer det sig en väldigt fin bit i "This is England". De gör också en väldigt avskalad spelning på Hammersmith Station i London. Två av vår tids bästa band, Primal Scream och Dinosaur Jr., tar sina första stapplande steg och New Order ger ut Low-Life och stäms av den charmige suputen Jeffrey Bernard för att ha snott titeln från hans veckokolumn i Spectator. Waterboys spelar in den stämningsfulla klassikern "Whole of the Moon" och Robert Smith och gänget står för två av sina absolut finaste stunder i "A Night Like This" och den oemotståndliga "Inbetween Days". The Smiths går mot världsherravälde i indievärlden, världens bäste Lloyd Cole gör ingen besviken med "Easy Pieces" och ingen kan stå still när Style Council och Katrina & The Waves river av sina pärlor.

I övrigt verkar det här med kullar och backar vara på modet. Inte mindre än tre låtar innehåller ordet "hill", och bra är väl det, men det som förenar dem är också att det är tre på sina sätt mycket fina låtar. Ja, hörrni, det gäller ju förstås alla låtar på de båda skivorna. Annars är världens tightaste Heartbreakers med på ett hörn, The Dead Milkmen dyker upp och skojar till det i "Bitchin' Camaro" (ehh... what's the court?) och Felt bjuder på en av mina favoritstunder från hela decenniet i "Primitive Painters".

Eftersom responsen på de senaste blandskivorna varit rentav usel så bemödar jag mig inte med att fixa en nedladdningsfil, men en del av låtarna har faktiskt klåparna på Spotify lyckats få med i arkivet. Det blir inte samma fest som hos mig, men hey, det är så vi från åttiotalets grundbult jobbar.

[1985 #1]

1. Adam Ant - Vive Le Rock
2. The db's - Amplifier
3. Dinosaur Jr. - Repulsion
4. Hüsker Dü - Girl Who Lives On Heaven Hill
5. Kate Bush - Running Up That Hill (A Deal With God)
6. The Clash - This Is England
7. Killing Joke - Love Like Blood
8. The Cure - A Night Like This
9. Lloyd Cole and the Commotions - Cut Me Down
10. Cocteau Twins - Aikea-Guinea
11. Felt - Primitive Painters
12. Simple Minds - Don't You (Forget About Me)
13. Madonna - Into the Groove
14. Strawberry Switchblade - Ecstasy (Apple Of My Eye)
15. Echo & The Bunnymen - Bring on the Dancing Horses
16. Tom Waits - Downtown Train
17. The Replacements - Bastards of Young
18. The Fall - Cruisers Creek
19. Beat Happening - Bad Seeds
20. James - Hymn From A Village
21. The Smiths - That Joke Isn't Funny Anymore
22. The Triffids - Beautiful Waste

[#2]

1. New Order - Love Vigilantes
2. The Cure - Inbetween Days
3. The Jesus & Mary Chain - The Hardest Walk
4. Primal Scream - All Fall Down
5. The Loft - Up the Hill and Down the Slope
6. The Farmer's Boys - Phew Wow!
7. The Style Council - Walls Come Tumbling Down!
8. The Monochrome Set - Jacob's Ladder
9. Katrina and the Waves - Walking on Sunshine
10. APB - Chain Reaction
11. Tom Petty & The Heartbreakers - Don't Come Around Here No More
12. Lone Justice - Ways To Be Wicked
13. Prefab Sprout - Appetite
14. The Clash - Police On My Back [Live, Hammersmith Station]
15. The Pogues - I'm a Man You Don't Meet Every Day
16. The Mekons - Last Dance
17. Fine Young Cannibals - Johnny Come Home
18. Talking Heads - Road to Nowhere
19. The Dead Milkmen - Bitchin' Camaro
20. Camper Van Beethoven - Take the Skinheads Bowling
21. Public Image Ltd. - Rise
22. The Waterboys - The Whole of the Moon

[Spotifylänk]

Saknas något eller är ett årtal fel är du som alltid välkommen att påtala detta i kommentarsfältet.

What do you call that noise that you put on? (#0)

Jag får ofta frågan "men var det där verkligen det första blandbandet att ikläda sig This Is Pop?-kostymen?". Svaret på den frågan är "nej, det är det i ärlighetens namn inte". Det finns en nolla också, en flera veckor gammal raritet som representerar de första stapplande stegen. Den ingår officiellt inte i familjen, men låt oss här kalla den för #0, då den som namnet antyder skapades före debuten.

Vi håller oss en aning kortare den här gången och meddelar intresserade att den går att hämta HÄR.

Låtlista:

1) Lemon Jelly - The Staunton Lick
2) Ringside - Struggle
3) Okkervil River - Unless It's Kicks
4) Beck - Black Tambourine
5) The Pains of Being Pure at Heart - Stay Alive
6) Yo La Tengo - Here To Fall
7) Animal Collective - What Would I Want? Sky
8) Primal Scream - Come Toghether [Farley Mix]
9) Here We Go Magic - Fangela
10) Love - Always See Your Face
11) The Heavy - How You Like Me Now?
12) Jon Spencer Blues Explosion - Hold On
13) Teenage Fanclub - Star Sign
14) The Raspberries - I Wanna Be With You
15) Flamin' Groovies - You Tore Me Down
16) The Bluebells - Cath
17) Belle & Sebastian - Sukie in the Graveyard
18) Spoon - The Beast and Dragon, Adored
19) Radio Citizen - The Hop (Feat. Bajka)
20) PJ Harvey - This Mess We're In (Feat. Thom Yorke)
21) The Wrens - She Sends Kisses
22) The Antlers - Two

/Filip