This just in

Maradona om Pelé:

"Pelé hör hemma på museum".

Haha. Maradonas presskonferenser är VM:s hittills största behållning.

England's Heartbeat

Mark E. Smith - världens kanske mest egensinniga man.

Fotbollsfunderingar

I senaste Offside skriver Simon Kuper en lysande text om de nya fansen i fotbollsvärlden. Det förvånar inte att det är just Kuper, till vardags kolumnist i Financial Times, som skriver om fenomenet. Världsmedborgaren Kuper, född i Uganda, uppväxt i Holland och gammal student vid både Oxford och Harvard, är pappa till några av de mest hyllade böckerna på temat fotboll och samhälle. I genombrottsboken Football Against the Enemy (1994) reser han runt i 22 länder världen över och utforskar kopplingen mellan fotboll och samhälle och söker svar på hur de båda elementen löper in och ut ur varann.

Nu, 16 år senare, skriver den regelbundne Offside-medarbetaren om en grupp fans som blir större för varje dag som går. Det handlar om människor som i samband med Internets frammarsch flyttar sina sympatier över de regionala gränserna och i globaliseringens tidevarv hoppar över tidigare mer eller mindre givna incitament för lagkärlek som geografisk närhet, familjetraditioner eller klass- och religionstillhörighet. För oss som är ohälsosamt intresserade av fotbollen är den här gruppen inget nytt, ända sedan åren runt millennieskiftet har Europas storklubbar förlagt försäsongsturnéer på platser som tidigare var isolerade från fotbollsgemenskapen, allt för att locka nya grupper och marknader. Utvecklingen sker i en skrämmande snabb takt, och som på ett lättbegripligt sätt exemplifieras av att Kuper i sin text beskriver 1990 års Italien-VM som en byfest i jämförelse med årets mästerskap.

När jag läser Offside-reportaget blir jag både arg och uppgiven. För en enkel fotbollsman finns det nämligen inte mycket utrymme för påverkan i sportens utbredning. De styrande drivs självklart av ekonomiska intressen, och inte sällan sker denna strävan på bekostnad av det som vi konservativa fotbollsstötar betraktar som det genuina. Det finns för mig inte mycket charm i det att fotbollsintresserade i Nigeria bryr sig mer om en match mellan Manchester United och Chelsea än hur det går för deras egna Super Eagles i Afrikanska Mästerskapen. Visst kan det tyckas vara ett fantastiskt tecken på en härlig världsgemenskap att vandra längs gatorna i Peking och möta Arsenal-tröjor överallt, men sett ur fotbollsögon är det mest en uppvisning i hur maktkoncentrerad sporten har blivit.

Jag spyr alltid lite i munnen när jag hör folk i Sverige tala om att "Allsvenskan ju är så usel" och att det är på grund av den låga underhållningsnivån man väljer att hålla på Zlatan (supersvensken!) i första hand och det "skönspelande Barca" i andra hand. De missar målet (pun intended). De är - here goes - helt enkelt ointresserade jävlar som får kåtslag av superstjärnefejs och älskar Peter Jihdes Idol-gester och futuristiska touchscreens och att veva tjatiga straffsituationer om och om igen och tycker Dubbel-Anders i TV4-studion är supersäker i sina utläggningar om spelsystem och spådomar om matchen, och varför - varför!? - skakade inte Lagerbäck hand med Maradona? Som självsäker fotbollselitist ser jag ner på den här relativt stora skaran soffexperter som kryper fram ur sina boningar med en läskig tajmning när det vankas stora mästerskap. Vi möter dem överallt i soffor runt om i landet, där de inför mormor och epa-gänget och den femtonåriga hunden briljerar i en mäktig floskkavalkad. Vi ska på ett sätt vara ganska glada att Sverige inte kvalificerade sig den här gången, då populationen har för vana att minska rätt drastiskt utan ett blågult deltagande.

Ni ser, det här inlägget - som ändå började i en ganska sansad ton och med ett visst fokus - har nu utvecklats till okontrollerat hatbrev mot det som vissa kallar den moderna fotbollen och alla dess äckliga avarter som följer med den. Mitt fotbolls-jag skiner såklart upp i VM-tider, men den mentala prövning som evenemanget innebär i form av bl a usla studio- och soffexperter gör att jag slits mellan att bevara mitt vanliga och rätt så trevliga jag och den von oben-typ jag hatar att älska att vara.

Nu ska jag gå och anordna ett vuvuzuela-bål, så ses vi i aulan om fem minuter.

Öppningsfiasko, Pt. I

Fotbolls-VM lurar runt hörnet, och med det ofta underhållande skådespelet följer alltid mindre roliga delmoment. Den obligatoriska öppningsceremonin kan definitivt sorteras in i den sistnämnda kategorin. Aldrig kul, alltid segdraget, inte sällan fiaskostämplat.

För svenskar kommer VM-sommaren 1994 alltid ha en särskild plats i hjärtat. De blågula gör många mål, har en spexig målvakt och slutar till slut trea i turneringen. Folk badar i fontäner och jag beställer en t-shirt med texten "Thern - VM-hjälte". Vad många säkert inte minns är att slutspelet både börjar och startar med en straffmiss. Den gudabenådade buddhisten Roberto Baggios miss i finalen är vida känd, men den som Diana Ross står för i öppningsceremonin glöms ofta bort.

Det som är upplagt för en praktfull straffkanon (målställningen faller i bitar!) slutar med något som får sägas känneteckna dessa återkommande spektakel.

Doppelpack Toni

Det råder delade meningar om vilken låt som är den officiella VM-låten i sommarens mästerskap. Viss efterforskning visar att både Shakiras "Waka Waka" och "Wavin' Flag" av K'Naan på olika håll ropas ut som the real deal. Nå, tids nog lär vi få se någon av artisterna framföra sin officiella låt på den officiella invigning som likt alla officiella invigningar har en underhållningsnivå likvärdig en sämre slå-i-dörrar-fars.

Men vad säger vi då om bidragen? Njae. Det är ju inga kanonlåtar, det kan vi snabbt enas om, men slutresultatet kunde ha varit betydligt värre. För det är bevisligen svårt det där med att skapa en bra sporthymn. Den äkthet många förståsigpåare brukar talar om i musiksammanhang blir ofta lidande när det kommer till sport. Det blir ju liksom aldrig samma djup i en text om att "knäcka ryssen, få tjecken på fall" som att sjunga om ett brustet hjärta.

Bortsett från Nick Borgens "Den glider in" har jag i mitt snart 25-åriga liv upplevt två mästerskapslåtar live. Ena gången var under fotbolls-EM i Holland/Belgien 2000, då vår egen E-Type hade snickrat ihop den idag närmast klassiska "Campione". Säga vad man vill om den gode vikingafantasten, tillika Bo G. Eriksons avkomma, men näsa för hits har han banne mej. Campione blev ett enda långt segertåg, och kan än idag höras på fotbollsarenor världen över. Den fyllde sitt syfte. Riktigt lika mäktigt som när jag hörde "Football's Coming Home" på ett fullsatt Wembley var det dock inte. Den upplevelsen kan fortfarande få mig att tvivla på min nationalitet.

Football's Coming Home får dock gälla som ett stort undantag i de här sammanhangen. Vem minns inte Markoolios alla tokiga bidrag (och Arne Hegerfors "Sverige leder alltså med 100-0"), Staffan Hellstrands fiasko eller det vedervärdiga Lasse Holm/Eddie Oliva-örhänget "Ciao Ciao Italia"? Och den där 94-låten bör för sin egen framtids skull inte spelas någonstans de närmaste tio åren. Vi kan fortsätta leta hemskheter i all evighet, men för att på något sätt avrunda det här märkliga inlägget tycker jag att vi gemensamt i den här salen tar och tittar på vad det gamle anfallsesset Toni Polster sysslar med nuförtiden. Försök bortse från den oefterhärmliga refrängen och fokusera istället på hur "Doppelpack Toni" verkligen älskar sina minuter i rampljuset. Låt er inte luras av Tonis något släpphänta stil - hans rörelsemönster och naturliga ledighet avslöjar att det är långtifrån första gången han framför låten inför en begeistrad publik. Personligen är jag extra svag för det ögonblick i slutet när Toni försöker släta över framträdandet genom att skratta till och sedan hasa sig fram på scenen för att ta emot publikens jubel.