60-talets 200 bästa låtar (#17-10)

Ni har alla hört dem. Ni har alla läst om dem. Det vi kan konstatera - vid sidan om att det inte är särskilt våghalsigt av mig att placera dem här - är att det är åtta helt fantastiska låtar.

Jag kommer alltid bära er med mig. Ni är tio av tio allihopa, och ni toppar säkert många andra listor över världens bästa låtar. Det har, helt rättmätigt, skrivits uppsatser och sjungits lovsånger om er alla. Den fruktansvärda konkurrensen gör dock att ni får nöja er med att buntas ihop på det här viset och lite hafsigt hamna under en och samma bloggpost.

Så vi river av alla åtta på ett bräde. Här har ni dem, några av de bästa låtarna jag någonsin har hört. Och bättre ska det bli.

#17: The Rolling Stones - Street Fighting Man [1968]

#16: The Beatles - A Day in the Life [1967]

#15: Bob Dylan - Like a Rolling Stone [1965]

#14: The Four Tops - Reach Out (I'll Be There) [1967]

#13: The Kinks - Waterloo Sunset [1967]

#12: The Velvet Underground - Heroin [1967]

#11: The Rolling Stones - Gimme Shelter [1969]

#10: The Jackson 5 - I Want You Back [1969]

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#79-70)

#79: The Rolling Stones - Under My Thumb [1966]

Nä, det var inte lätt att välja fem Stones-låtar, men till slut fick Under My Thumb en plats på listan. När jag en gång i tiden fastnade för låten var jag inte alls medveten om att den har blivit anklagad för sitt anti-feministiska tema eller att det var under detta nummer som en person ur den Hells Angels-ledda vaktstyrkan hade ihjäl Meredith Hunter på en konsert 1969. Men allting behöver inte alltid sättas i en jävla kontext och intellektualiseras - det räcker med att lyssna på låten och sedan fråga dig själv om du gillar det inte. Jag kommer i vilket fall alltid att svara jakande på den frågan.

#78: The Velvet Underground - I'm Waiting for the Man [1967]

Ludlow Street måste vara en av New Yorks mest omsjungna gator. Här hade också Andy Warhols skyddslingar ett litet krypin. Jag vill inbilla mig att de där och då befann sig på rätt plats på vår planet. Ibland förhöjde de upplevelserna med någon substans, och ibland kom det också ut en låt om hur man kan roa sig med 26 dollar på fickan. Gitarrerna hypnotiserar på det där sättet att man hoppas att de ska fortsätta i all evighet. Och så den där basslingan som ligger och puttrar i bakgrunden mest hela tiden för att mot slutet få lite skön egentid. Mmm... Enda plumpen i protokollet är min och mina popquizkamraters miss för några månader sedan. Vi skrev "for MY man" som svar, vilket, om man betänker att detta tillhör popkanon, så klart är totalt oförlåtligt.

#77: The Kingsmen - Louie Louie [1963]

Det är klart att en av vår tids första, bästa och senare mest tolkade rocklåtar ska få plats på den här listan. Ursprungligen skriven 1955 men för många mest ihågkommen för just den här versionen av The Kingsmen. Äger ett vägvinnande sound.

#76: Jackie DeShannon - When You Walk in the Room [1963]

19 år gammal sjunger Jackie denna, sin egenförfattade bit om en igenkännbar känsla, med en imponerande styrka och pondus. Jag vågar säga att jag gillar låtens alla 187 sekunder lika mycket.

#75: The Beatles - I'm Looking Through You [1965]

För att Rubber Soul nog är min favoritskiva och för att det är en nästintill perfekt poplåt. John är min favorit men Macca kan allt skapa sina popmelodier han också.

#74: Smokey Robinson & The Miracles - The Tears of a Clown [1967]

Om den förra låten var popperfektion så undrar jag om inte den här dängan balanserar på gränsen till Motown-perfektion.

#73: The Kinks - Sunny Afternoon [1966]

Slår jag upp ordet "lazy" i en ordbok så förväntar jag mig en bild på Ray Davies. Ingen smälter genomgående samman text och melodi på samma briljanta vis.

#72: Billy Nicholls - Girl from New York [1968]

Albumet som låten är hämtad från, Would You Believe, ska vara en av de mest eftersökta rariteterna från den här tiden. Det kan man förstå när man hör Girl from New York, en driven, småpsykedelisk sak med Union Jack fastsydd på jackan (och med Small Faces Steve Marriott på lead guitar).

#71: The Foundations - Build Me Up Buttercup [1968]

Ahh, en instant hit! Det spritter i benen och det går inte att sitta still. För mig blir det knappast mer 60-tal än så här.

#70: The Rolling Stones - Jumpin' Jack Flash [1968]

Blä. Pallar inte skriva mer. Men en grym gitarrocklåt.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Världens bästa poporkester

När discjockeyn för kvällen väljer att spela The Byrds "My Back Pages", Stone Roses "Mersey Paradise" och Beatles "And Your Bird Can Sing" vet man att man befinner sig väldigt nära ens musikaliska hemmaplan. När så Skottlands finaste poporkester sedan tjugo år tillbaka kliver upp på scenen får man det bekräftat: av dagens aktiva popband finns det knappast några andra som behandlar arvet från den bästa musiken med samma ömsinta vördnad, passion och precision som The Fannies.

Efter en mjuk inledning med Songs From Northern Britain-introt Start Again och två spår från den senaste och oförskämt fräscha Shadows-skivan kickar farbröderna igång en kavalkad med låtar som hade gjort vilken Pitchfork-dagslända som helst grön av avund. Oavsett om det rör sig om låtar från bandets mer skotittarvänliga period eller de oslagbara popdängorna från Grand Prix kännetecknas Teenage Fanclub av att där alltid finns en inneboende värme i musiken.

En svepande blick över publiken visar att jag inte är ensam om att trivas ihop med bandet som Noel Gallagher en gång hävdade var världens näst bästa. Där står äldre par och yngre popsnören och gungar med till ett av mina absoluta favoritband och helt plötsligt står det klart för mig att det faktiskt finns ganska många andra i det här landet som delar åtminstone ett uns av den kärlek jag har för de demokratiskt sinnade och mycket älskvärda popsnickrarna uppe på scenen. I och med att vi alla är där för Teenage Fanclub innebär det också att vi alla är bra människor. Bra människor lyssnar nämligen på Teenage Fanclub, det är en obestridbar sanning.

Tillsammans får vi sedan uppleva de flesta av bandets alla höjdpunkter. Starkast intryck gör dock låtarna från Grand Prix. Den snart femton år gamla skivan börjar mer och mer stå ut som gruppens stora verk. Verisimilitude, Mellow Doubt och About You är musik för människor med hjärtat på rätt ställe. Och även om jag har hört låten i bättre versioner kan man inte göra annat än fundera över om "detta nog ändå är världens bästa låt" när de inledande tonerna till Sparky's Dream sätter igång. Bra låtar är alltid bra låtar och inget man tröttnar på - och på den punkten skiljer jag mig inte nämnvärt från gänget som står tjugotalet meter framför mig och sjunger om Rolling Stones och Go-Betweens med lika delar värme och kärlek i rösten.

Hela uppträdandet är förskonat från utstuderat publikfrieri och tillgjorda poser. Norman Blake ser mest ut som den där lättomtyckta samhällsläraren och ler flera gånger med hela ansiktet på ett sätt som popfarbröder i den åldern inte har för vana att göra efter mer än tjugo år i branschen. Vid sin sida har han Gerard Love och Raymond McGinley, men de gör inte mycket väsen av sig i utrymmet mellan låtarna. I centrum den här kvällen står istället musiken, vilket kan tyckas vara ganska passande en sån här söndagsafton i Göteborg när världens bästa poporkester står redo för att under sina knappt 90 minuter sprida det musikevangelium som är sprunget från de bästa och till för oss som alltid kommer att uppskatta Thee.

*hittade en överraskande god videoupptagning från kvällen. Här har ni About You, Mellow Doubt och Shock and Awe:

Plundered My Soul

Nygammal Stones-dänga! Den klassiska Exile On Main Street-plattan ges senare i vår ut som nyutgåva med tio hittills outgivna låtar från inspelningarna. Första smakprovet hittar ni här - en låt som plötsligt fick upp mitt Stones-sug med bra många procent. Ett fint bildkollage bjuds vi också på.