Heavenly vs. Satan

Hey?! Vart har vi nu kommit? Befinner vi oss i gränslandet mellan Midgård och Hin Håles domäner? Jag vet ärligt talat inte var vi befinner oss, men sett till den karga omgivningen så verkar det inte vara något hemtrevligt ställe. Det är dimma och taggtråd och... ja, vilka är de där identitetssökande killarna egentligen?

Ja, var gänget är och vad de gör där känner jag inte till, men jag vet att det som binder dem samman är att de tillhör det franska power metal-bandet Heavenly. Gruppen sägs spela traditionell power metal, men på deras senaste platta Dust to Dust ska bandet ha gått mot ett mer bombastiskt sound med stora körer och annat gött. Jag har aldrig hört något från dem och har inte heller något direkt sug efter att göra det. Förmodligen låter det precis som det ser ut - d v s som en Mattias Gardell-designad modelinje för Jack & Jones lite rockigare avdelning.

Ett band med en helt annan stilistik är den engelska twee pop-gruppen med samma namn. Istället för en satansflörtande mysticism satsade gruppen på den i twee pop-genren så vägvinnande nördlooken. När de franska power metal-snubbarna ritualslakter getter i gryningen sover medlemmarna i det engelska bandet tryggt med täckena högt uppdragna i varsin nittio-säng. Men musik kunde de allt göra och de har några riktigt fina poppärlor att pogoa till.


Anledningen till den här komparativa studien är det minikrig som utspelar sig på deras gemensamma last.fm-sida. Där tycks den eviga frågan vara vilket av banden (med tillhörande bild) som bör pryda sidan. Just nu har fransmännen övertaget, men diskussionen går ständigt varm om vilka som är det riktiga Heavenly. Det är, som ni säkert förstår, en utomordentligt viktig fråga för världsfreden som avhandlas. Att grupperna och deras anhängare är varandras raka motsatser bevisas om inte annat av den emellanåt hätska stämningen i "hojtlådan". Darmer_91:s bidrag till diskussionen är kort och gott "power metal heavenly kill the indie fag shit", medan den beskedligare tweepoparen guntrip ställer den rättfärdigade frågan "Does it have songs about elves and stuff?". Den bästa kommentaren kommer dock från användaren kevincrumbs, som lugnt konstaterar att "This shoutbox is one of my favourite things on the internet".

I grund och botten skrev jag dock det här inlägget för att skratta lite åt det franska power metal-gänget och deras rätt miserabla albumomslag. Här hittar ni omslaget till skivan med den allt för perfekta titeln Carpe Diem. Om ni sliter blicken från de lättklädda damerna känner ni säkert igen formgivningen från pressbilden högst upp. Det är som om ett gäng hormonstinna högstadiesnubbar har givits helt fria händer att sätta designen. Damma av vikingafonten, klistra in några lättklädda tjejer och tillsätt lite taggtråd och dimma och du är hemma.

Vi avslutar med Virus-omslaget. Här har ligan letat sig ovan jord (inte kan de väl stå framför någon form av bluescreen?) och likt ett ufo landat mitt på någon åker.


Twee pop-bandet förutsåg redan 1990 vad som skulle komma när de döpte sitt album till Heavenly vs. Satan. De smått homoerotiska fransmännen må gå vinnande ur en militant och underjordisk showdown, men alla dagar i veckan väljer jag att lyssna på engelsmännens Atta Girl framför namnens Spill Blood on Fire, Carpe Diem eller Riding Through Hell. Bara introt är värt en lyssning eller två.



Gå nu ut och fånga dagen.

Omfamna omslaget: Kevin Eubanks - Promise of Tomorrow [1989]

När jag ändå är inne på det här med omslag kan jag ju lika gärna fortsätta på det temat. I den med ojämna mellanrum återkommande serien Omfamna omslaget har vi tidigare avhandlat betydande storheter på området som Millie Jackson och Geto Boys. Den här gången har turen kommit fram till ingen mindre än Kevin Eubanks.

Alla känner vi igen Kevin från The Tonight Show. Under en herrans massa år tjänstgjorde han under Jay Leno och skrattade på ett väl inoljat sätt åt dennes ofta väldigt tama vitsar. Vid extra stora skrattsalvor rev han av ett ackord och i de återkommande reklampauserna stampade han igång någon rockklassiker för att frammana mogen sittdans och underhålla den lättroade publiken. En musiker med ambitioner hade nog betraktat den musikaliska gärningen som mindre utmanande, men samtidigt får vi anta att Kevin under sina 18 år som trogen sidekick drog in hyfsat med deg och att han med hjälp av sin position som teve-fejs drygade ut mängden erövrade cougars med en ansenlig ränta.

Men vad sysslar han då med åren innan han hoppar in i teve-rutan? Jo, han är musiker. Närmare bestämt gitarrist. Med dessa komponenter är det nog närmast självklart att också ge debutskivan från 1982 namnet Guitarist. Åren efter debuten följer sedan ytterligare några skivor med Kevins namn på. Av dessa sticker 1987 års The Heat of the Heat ut, inte bara på grund av att det enligt kritikerna är hans hittills sämsta, utan också för det slicka omslagsfotot på en inoljad Kevin i rosaskimrande wet T-shirt och med hans trogna följeslagare käckt uppburen av den starka famnen.

Kanske är det omslaget lite för mycket även för Kevin. När 1988 års skiva dimper ner i butikerna ger det nämligen en tydlig vink om att han nu är redo att skifta fokus. Det nya albumet bär inte bara en mer drömsk titel, borta är även den utmanande looken. På The Searcher får vi anta att Kevin är ute efter att ge musiken en mer seriös prägel. Med en längdmässigt imponerande rock, högt skurna jeans och en mustasch som idag antagligen hade betraktats som ironisk skulle man kunna tro att han har inspirerats av en kringflackande tygförsäljare, men lyckligtvis har han återigen sin partner in crime vid sin sida när han träder fram i dimman och vi andas ut och påminns om att Kevin egentligen bara är den där killen next door som gillar att plinka på sin gitarr.

Men så infaller 1989. Muren är på väg att falla, folk är oroliga över vad som väntar härnäst och Kevin Eubanks går in i studion för att spela in Promise of Tomorrow, skivan som ska komma att kombinera de olika stilar som han tidigare har försökt sig på.


Det är mer lättklätt än någonsin tidigare i Eubanks karriär. Men samtidigt bär han också ett uttryck som säger "Hej! Jag är inte bara en bit kött, jag spelar gitarr också". För ser man bortom kompassen och den imponerande torson hittar man i norrskenet även två vita duvor som med hjälp av ett svåridentifierat material bildar ett gitarrliknande mönster.

Denna bild visar med all önskvärd tydlighet att Kevin Eubanks i grund och botten helt enkelt är en konstnärlig mjukis fångad i en tuffings kropp - en kombination som den här gången leder fram till en självklar plats på väggen bland vår tids största omslagskonstnärer.

Omfamna omslaget: Al Green - Lay It Down [2008]

Den här gången ska vi inte ägna oss åt ironiska iakttagelser av ett avskyvärt omslag. Nej, den här gången ska vi bara glädjas med Al Green. För herregud vad lätt han är att tycka om, Al. Han är ju den där killen som alla bara vill ha en skrockande kram av.

En soulfarbror med doktorsgrad i ämnet kärlek, och som med 2008 års Lay It Down välförtjänt tar sig in på topplistorna för första gången på över trettio år.

Och vilken comeback sen. Titta bara på det pillemariska grinet. Åh, denna livsglädje! Det syns ju lång väg att han än idag älskar den heliga treenigheten kvinnor, vin och sång (möjligen också en aning soul food). Han kanske inte alltid är trogen kvinnorna - men tron på kärleken, den står han obändigt fast vid.



Som avslutning hade jag tänkt bjuda på skivans "Standing in the Rain" i en härlig liveversion från Letterman, men CBS och alla deras sajberfinkammande apor tycks ha tagit bort det klippet.

Omfamna omslaget: Geto Boys - We Can't Be Stopped [1991]

I slutet på nittiotalet försökte jag mig på det här med hip hop. Egentligen gillade jag ju Oasis, Smashing Pumpkins, Blur och allt sånt där, men ett par av mina bästa vänner var väldigt inne i raprörelsen och läste The Source och bar häftiga kedjor och kunde många tuffa uttryck. Jag ville inte vara mycket sämre och köpte därför på mig cd-skivor med Method Man, Notorious B.I.G. och 2pac. Den voluminöse Biggie Smalls var den som föll mig mest i smaken, men större delen av den övriga rapsamlingen stod mest och poserade i skivhyllan i händelse av att någon homie skulle titta förbi på en oanmäld inspektion.

Nuförtiden lyssnar jag sällan på hip hop. Kanske beror det på att jag tycker den i musikväg så uttjatade äktheten inte längre finns där. Jag inbillar mig nämligen att artisterna från åttio- och nittiotalet var lite hårdare, lite mer äkta. Som okunnig i ämnet har jag förmodligen helt fel, det jag vet är dock att jag nästan uteslutande lyssnar på den gamla skolan när jag vill minnas tillbaka uppväxten i det svarta Vasastan.

Låt nu det här dravlet fungera som bakgrund när vi hoppar på Geto Boys "We Can't Be Stopped"-omslag från 1991.



Vad har hänt? Att det skett en olycka står ganska klart för oss. Vi befinner oss i sjukhusmiljö och den ompysslade passar på att sköta korrespondensen med hjälp av vad som förmodligen är 1991 års hetaste mobil, samtidigt som han leds framåt av en man med käpp och läderbrallor och en annan g med fokuserad blick. Tankarna flyger iväg. Har beefen spårat ur? Finns det fler skadade? Mannen med det skadade ögat låter som sagt inte spilla någon tid och råddar förmodligen ihop en hämndlysten liga redan från sjukhussängen. Att han är mäkta upprörd märks av rörelsen med den högra handen. Men bilden fångar inte bara högerhandens imponerande hiphoprörelse, utan också hela hiphopandan som rådde då. Det löjliga blandas med det verkligt rysliga.

Sanningen om bilden är nämligen mindre rolig. Bushwick Bill, den 112 cm långe banditen i mitten, har just skjutit sig i ögat efter ett gräl med flickvännen. Olyckan ska ha bottnat i att Bushwick Bill inte mådde särskilt väl vid tidpunkten för händelsen och efter några glas för mycket tog med sig sin kromade följeslagare och åkte över till the local ho' för att där be henne om den nobla gesten att skjuta honom. Vänligt men bestämt nekade hon erbjudandet, varpå Bushwick Bill ilsknade till och i paniken som sedan utbröt råkade han komma åt avtryckaren och fyrade av ett skott i riktning mot högerögat.

Hur det slutade i verkligheten? Den gode Bushwick Bill lever sedan händelsen med endast ett verksamt öga, men verkar trots det klara sig ganska bra. Han ska ha kommenterat mötet med kulan med de nu bevingade orden "I had to lose an eye to see shit clearly". Re-spect, bro'!

Omfamna omslaget: Millie Jackson - Back to the Shit [1989]

Hej och hå, då har vi plötsligt nått fram till det andra avsnittet i den mindre originella serien Omfamna omslaget här i bloggen. Tillsammans med landsman Malmsteen gick vi som bekant ut i ett ursinnigt tempo och skärskådade hans Fire & Ice-omslag från 1991, och även om vi inte vill glömma har tiden nu kommit för att röra sig vidare ut i skivdjungeln.

Låt mig därför få presentera Millie Jackson, ärrad soul- och discoräv och verksam i branschen sedan sextiotalets mitt.

Inför 1989 års skivsläpp Back to the Shit väljer en då 45-årig Millie att låta trosorna falla. Bakgrunden till beslutet får antas bero på att hon verkligen vill illustrera att det är dags för en återgång i soundet. Back to the shit, liksom. För att visa att hon menar allvar parkerar hon sig följaktligen på en toalett, greppar ena skon och går en tuff match för att få ut de där förlösande hektona benfritt. Det är uppriktigt och ärligt, och kanske är det också här på hemlighuset Millie författar "Love Stinks" och "Muffle that Fart", två av spåren på plattan. Om det vi dock inget säkert. Vad vi däremot kan se är att Millie med skivbolag, så när som på de fördragna gardinerna, bjuder in till öppet hus. Det lilla blomsterarrangemanget i höger bildkant tycker jag slår fast att det rör sig om some real classy shit, perfekt för en rejäl omfamning.

Omfamna omslaget: Yngwie Malmsteen - Fire & Ice [1992]

Ett vanligt förekommande fenomen på de skivomslag som inte når några höga höjder rent stilistiskt är övertydligheten. Jag vet inte om det bottnar i en svag tro på att skivan inte klarar av att stå på egna ben, fri från oförtäckta poser, inklippta miljöer och halvdana kostymeringar, men tydligt är att du i framtagandet av ett lyckat konvolut helst inte bör förlita dig allt för mycket på skivans namn.

När den vandrande identitetskrisen Yngwie Malmsteen lanserar Fire & Ice i en grunge-dominerad musikvärld får vi anta att den gamle gitarrekvilibristen redan befinner sig i en ganska svår uppförsbacke. Framgångarna på 80-talet är för många västerlänningar redan historia och efterfrågan på långhåriga metal-gitarrister i midjehöga trikåer är inte vad det en gång varit. Yngwie, kanske mindre känd för sin oklanderliga stil och sitt måttfulla sinne, lever dock efter devisen "take it or leave it" och tänker därför att ingen vemodig Kurt Cobain-typ ska stå i vägen för honom när "Dragonfly", "No Mercy" och de andra egenkomponerade verken ska sammanställas på Fire & Ice.

Några månader in på året börjar det så äntligen bli dags för en lansering av skivan som är tänkt att bli hans stora comeback. Uppbackningen från skivbolaget är förvisso skral, men ett omslag ska likväl tas fram och i huvudet har han redan bilden klar för sig: jag, Janne Schaffers överman, ensam på knä med min min gitarr, omgiven av ett kargt islandskap (Ice) som endast lyses upp av de eldflammor (Fire) som sprids från min följeslagare - sen kan reklammesarna där uppe bara lägga in någon snygg runfont uppe i högra hörnet och vi är hemma.

Och tro det eller ej, men precis så blev det.