Lloyd, 51! (Och andra roligheter)

Idag fyller nollhandicaparen i golf, whiskykonnässören och Commotions-sångaren Lloyd Cole 51 år! Det firar jag med att lyssna på den här fina biten från hans andra soloalbum. Önskas något att läsa vid sidan om musiken kan jag rekommendera en intervju som Jan Gradvall gjorde med födelsedagsbarnet för några år sedan (på samma hemsida finns även en äldre, mer djuplodande intervju med samme man, men den orkar jag tyvärr inte leta reda på nu).



Letterman är alltid Letterman och därför också en av få gamla gubbtjuvar som oftast kommer undan med att vara just en arrogant, om än väldigt rolig, gubbtjuv. Med det i åtanke kommer även Lloyd och hans band undan med att det inte direkt sprakar om det här framträdandet. Vi får ett rätt trist och intetsägande solo och vi ser en lätt blaserad studiomusiker med tillhörande studiomusikerfrilla sitta på en barstol och pliktskyldigt slå på sin bas. Nej hörrni, ska sanningen fram så är studioversionen hyfsat många resor bättre.

Det fina i kråksången är nu att den som råkar vara sugen på att lyssna på nyss nämnda studioversion mycket enkelt kan göra det via den spellista som finns länkad längst ner i det här inlägget. Efter inspiration från Joakim och hans fina +1 Song A Day 2012 är jag nu nämligen så fräck att jag kopierar upplägget och skapar min egen dagligt uppdaterade lista med musik som jag tycker extra mycket om för stunden. Förutsättningarna för listan är mycket enkla: en bra sång om dagen, varken mer eller mindre. När det här året är slut ska där alltså finnas 366 stycken låtar. Jättekul och superenkelt. Och eftersom jag är trea på pucken och eftersom det redan har gått 31 dagar av innevarande år, har jag snitsigt nog bunkrat upp med exakt lika många spår. Det kommer att spreta åt många olika håll och kanter - och det kommer att bli jättetrevligt. Häng med, vetja!

Spotify: [en sång om dagen]

Omfamna omslaget: Al Green - Lay It Down [2008]

Den här gången ska vi inte ägna oss åt ironiska iakttagelser av ett avskyvärt omslag. Nej, den här gången ska vi bara glädjas med Al Green. För herregud vad lätt han är att tycka om, Al. Han är ju den där killen som alla bara vill ha en skrockande kram av.

En soulfarbror med doktorsgrad i ämnet kärlek, och som med 2008 års Lay It Down välförtjänt tar sig in på topplistorna för första gången på över trettio år.

Och vilken comeback sen. Titta bara på det pillemariska grinet. Åh, denna livsglädje! Det syns ju lång väg att han än idag älskar den heliga treenigheten kvinnor, vin och sång (möjligen också en aning soul food). Han kanske inte alltid är trogen kvinnorna - men tron på kärleken, den står han obändigt fast vid.



Som avslutning hade jag tänkt bjuda på skivans "Standing in the Rain" i en härlig liveversion från Letterman, men CBS och alla deras sajberfinkammande apor tycks ha tagit bort det klippet.