Visar inlägg med etikett The Wannadies. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Wannadies. Visa alla inlägg

torsdag 1 mars 2012

Dagens låt: [ingenting] - Medan Vi Sov


Det är möjligt att den uppmärksamma bloggbesökaren har noterat att jag gillar att använda mig av klamrar när det kommer till att namnge blandband och spotifylistor och annat kul i samma fåra. Men så tycker jag också att det finns något estetiskt tilltalande i hakparentesen. Så enkel men ändå så kraftfull och utmärkande, särskilt i jämförelse med den snällare och lite tråkigare standardparentesen. Kanske går detta beteende att spåra till att jag gillar det svenska bandet [ingenting].

Deras skiva Tomhet, Idel Tomhet spelade jag nämligen väldigt mycket när den kom ut för tre år sedan. Under några månader tyckte jag om nästan alla låtar på albumet. Blanka blad, en låt med en så banal text att man undrar varifrån modet kom att slänga med den på skivan, tyckte jag mindre om, men i övrigt var det så nära en fullpoängare en svensk skiva kan komma.

När det i samma veva sedan visade sig att de skulle spela på Debaser i Malmö åkte jag dit. Med mig hade jag också lyckats få med mig några kompisar, varav de flesta var rätt dåligt inlyssnade på bandet. Minns jag inte helt galet stod Musikbyråns väldigt sympatiske programledare Magnus Broni bakom skivspelarna, och jag, som just då var väldigt inne på att Go Your Own Way var världens mest upplyftande låt, sprang och önskade den och Futureheads väldigt uppoppade version av Hounds of Love stup i kvarten. Allt var väldigt trevligt - bortsett från att mitt sällskap var av uppfattningen att konserten var något av en besvikelse. Jag minns att jag inte höll med - jag hade ju rent av tyckt att det var riktigt bra - men i ett väldigt jagsvagt ögonblick hummade jag av oklar anledning ändå med i den anständiga klagokören och tillstod att det kunde ha varit bättre. Kanske kan detta märkliga, närmast svaga ögonblick av mitt liv förklaras med att jag inte orkade gnata åsikter om en avslutad konsert - jag ville ju bara lyftas upp av Go Your Own Way, leka tjenis med Magnus Broni och ha kul med vänner. Ja, precis så där som man ju ibland känner.

I vilket fall. För några dagar sedan lyssnade jag igenom skivan igen, och mitt omdöme den här gången var ungefär detsamma som förra gången: jag tycker fortfarande att det är en väldigt bra skiva. Men om favoriterna för tre år sedan var semi-hiten Halleluja! och den stämningsfulla Dina Händer Är Fulla Av Blommor dröjer jag nu kvar lite extra vid Medan Vi Sov. Jag tror att det är mitt löjliga och fina och säkert inte alls så besynnerliga hemkommarhjärta (det där som har funnits inom mig så länge jag kan minnas och som tar sig uttryck i att jag drabbas av något varmt i kroppen när jag efter en viss bortavaro rullar in på Centralstationen i Stockholm eller med bil passerar förbi de första höghusen i de yttre förorterna) som gör att jag uppskattar låten så mycket. Ibland kan några så enkla textrader som "å medan jag sov, gick solen upp över Rålambshov/och på Västerbron där jag går ser jag dina fotspår" få huden att knottras, och för en kort stund få mig att längta tillbaka till det som Wannadies sjunger om i My Home Town.

Ibland angrips jag av en innerlig saknad till min hemstad och ibland är jag bara så glad över att få leva mitt liv någon annanstans. Men oavsett fylls jag alltid av något väldigt hemtamt, någon lätt patetisk känsla som säger att det här är "mitt" när jag återser alla de fula och vackra byggnaderna, och så tänker jag på alla jag vill träffa, alla jag inte vill träffa, alla möjligheter och begränsningar, det utmanande och det invanda.

Vad gör jag någon annanstans än hemma? Det finns väl ingen annan plats på jorden där en liten gräsplätt kan sprida sådan rofylld glädje som här? Men vad gör jag när jag är tillbaka här? Är det meningen att mitt liv ska vara så torftigt och ospännande att jag lever återstoden av det på samma jävla plats som jag växte upp?

Kort sagt: det fina och längtansfulla, det dåliga och betungande, allt kan ramla över en när man hör några enkla textrader som minner om ens hemstad. Men allt som oftast när detta händer drabbas jag, åtminstone i ett första skede, av den där känslan som säger att Rålambshovsparken eller Västerbron, eller vad annat som kan tänkas kopplas till Stockholm, är "mitt", och där och då spelar allt jag inte vill kännas vid inte längre någon roll; där och då går jag på någon gata jag känner, jag vet inte alltid vart jag är på väg, men jag vet att jag är hemma och att allt annat är borta, jag är behärskat upprymd över något och de där lukterna som solen alltid framkallar är för mig så oerhört bekanta och för evigt ihopkopplade med särskilda platser och upplevelser. Och när jag går där är jag så barnsligt förvissad om att jag aldrig kommer att få uppleva just den känslan på någon annan plats i världen.

Så vaknar jag upp ur min hemstadsseans, alldeles varm och nostalgisk, och så funderar jag över om jag verkligen ska spela låten en gång till på [en sång om dagen]-spellistan.

Å så ba gör ja de.

söndag 26 september 2010

On My Block

Åh, denna nostalgi! Dagens häftigaste grej hittas på thewildernessdowntown.com. Skriv bara in din uppväxtadress och återbesök sedan dina barndomskvarter tillsammans med Arcade Fires "We Used to Wait".

Filmerna är hyfsat krävande och gör sig bäst i Chrome, men kan också visas i andra webbläsare. Testa själva, vetja. Att göra ett nedslag i kvarteren som omgav din uppväxt på det här sättet är faktiskt ganska roligt. Mina gamla hoods hittar ni t ex här.

Låter allt sjukt ointressant och vill du helst bara glömma dina gamla innergårdar och fula grannhus? Lyssna då på låten nedan istället.

fredag 19 mars 2010

This Is Pop? minns: Bagsy Me


Vi skruvar tillbaka klockan nästan tretton år. Jag befinner mig på NK:s skivavdelning tillsammans med min pappa. Som snart tolvårigt skilsmässobarn ingår det sedan ett par år i min och pappas gemensamma helgtradition att lura i skivbackar. Vanligtvis ingår inte det fashionabla varuhuset i vår rutt, men nu förenas nytta med nöje. I egenskap av att vara pappa, och därmed inneha beslutanderätten, anser den äldre av oss att charkuteriavdelningens delikatesser den här helgen helt enkelt går före Wasa Skivbörs trugande priser på "nyinkommet". Jag finner mig i situationen och flackar ganska snart runt mellan TV-spelsavdelningen och pappas mer målmedvetna position på musiksektionen.

Vid den här tidpunkten är musik ett för mig ganska outforskat fenomen, och därför gäller min pappas goda omdömen som oinskränkt rättesnöre. De tillfällen då jag själv - på eget initiativ - har valt en skiva kan räknas på ena handens fingrar. Det är EM 96-skivan med Three Lions alldeles oförglömliga "Football's Coming Home", Oasis andra skiva, en samlingsplatta med Status Quo (!), Green Days Dookie och någon till som av den relativt klena skivsamlingen kan räknas som egna påhitt. Resten har min far köpt till mig i någon form av utbildningssyfte.

Den här vårlördagen räcker han så fram Bagsy Me. Skivan kommer från swindie-metropolen Skellefteå och bär The Wannadies underteckning. Pappa äger redan skivan, och jag drar mig till minnes de tillfällen då han har spelat den för mig i bilen. Jag vet att jag gillar det jag har hört och ger därför mitt godkännande för att ta emot skivan. Till detta letar jag själv upp telefonbusarna i Hassan och deras Tillvaratagna Effekter, Vol. 5. (Minnet sviker mig här, men jag vill minnas att också Blacknuss och plattan Allstars följer med på ett hörn). I vilket fall är det här en historisk dag. Både Hassan och Wannadies kommer nämligen i varierad grad att följa med mig hela uppväxten, och jag skäms inte när jag idag säger att båda fortfarande definierar mycket av det jag betraktar som god musik och humor.

Bagsy Me är i sin tur ren och skär popperfektion. Från inledningsspåret "Because" till avslutningen "That's All" sjunger Pär Wiksten ut all sin ångest och aggression till felfria poparrangemang, redo att övervinna pophjärtan hos såväl tolvårig musiknovis som Elvis Costello-skadad rockist. Vi avslutar det här nostalgiska inlägget med att tillsammans i den här salen lyssna på "Someone Somewhere".