Sätt mig i brand, ibland ibland ibland

Ett säkert tecken på att bloggnistan inte är på topp är ett återkommande och fantasilöst länkande till en viss videostreamarsida. När jag är inne i sådana perioder (d v s för jämnan) och går och lägger mig i sängen om kvällarna och nätterna och tänker på mina skrala skrivinsatser på bloggen försöker jag försvara mig med att det ändå är bra grejer som jag länkar till. På det viset lyckas jag till slut övervinna mina sömndemoner med vetskapen om att nästa dag också är en ny bloggardag och då kan allt vara bra och härligt och inspirerande igen. Men så vaknar man ändå dagen efter och känner "låt mig bara få lyssna på Elvis Costello utan att skriva ett ord om honom" och så går man till skolan eller till jobbet, äter, träffar vänner och bekanta, går kanske och tar ett par öl (om man är Björn Skifs kanske man också spelar lite squash) - och så är man helt plötsligt tillbaka där man slutade. Sömnlös på Blogspot. Ja, ni känner alla till känslan.

I vilket fall.

Min far, som likt alla andra musikintresserade fäder gillar Eldkvarn, tipsade häromdagen om en kommande livespelning på SVT. 40-årskalas var det tydligen fråga om för Plura och gänget. Cirkus var scenen och listan med gästande artister var för vårt land imponerande. Jag kom in i sändningen först vid de avslutande extranumren och tyckte att det var förlösande härliga toner av heartland rock som strömmade ut från teven. Några låtar kände jag till och med igen, vilket förvånade mig en aning då mitt förhållande till Eldkvarn alltid har varit av det lite mer okyssta slaget. Jag har aldrig haft något emot dem, men jag har hellre letat efter häftiga, utrikiska akter som Electronic eller Lloyd Cole i pappas skivhylla. Men nu, när jag satt där och lyssnade och tittade, kände jag som icke-frälst ändå bara kärlek till Plura och Karla och resten av bandet.

Och så mindes jag plötsligt det klipp som Joakim skickade med till sin gästmix här på sidan. Ebba Gröns Flyktsoda, denna fantastiska popjuvel som definitivt tillhör det bästa som någonsin har fångats upp på plast i det här landet, förgyllde den i övrigt lika felfria blandningen med sin närvaro. Låten är som vi alla vet lysande i sin studioversion, men frågan är om inte versionen i liveklippet är ännu bättre. Och eftersom alla kanske inte klickade sig vidare där och då, får ni här och nu en ny chans att se det svettigt livfulla klippet. Så snäll är jag.

Året är 1988. Platsen är återigen Cirkus. Thåström är självklart där, tjackad till tårna, häftigast i stan och ungdomligt amfetaminsnygg. Den alltid lika älskvärde och svalt coole Plura är på plats och kompar, iklädd en luftig kostym och med ett plommonstop som skänker bilden av hur Willy Wonka hade sett om han var din lokale torgalkoholist och skulle iväg på årsmöte på banken. Pluras väldigt rastlösa rörelsemönster (de inledande, planlösa snabbsprången över scenen!), tillsammans med hans allmänt osunda leverne under årtiondet, gör att det inte ska uteslutas att även Norrköpingssonen har förlustat sig med något som man blir rolig av före showen. Och sade jag förresten det att ett gäng eldslukare är på plats och showar? Ja, så är det i alla fall. Uppskattat verkar det dessutom vara. Titta bara på den spontana, halvengagerade men ändå lite för lättövervunna applåd som publiken ger efter avslutat eldtrick. Sätt mig i brand, liksom.

Men utan hänsyn till allt det kringliggande - och det här är det det absolut viktigaste, ja faktiskt själva grunden till varför jag skriver det här inlägget - så är det för himla härligt att bara sitta och titta och lyssna på spektaklet. Gör det du också. Jag lovar att det för en stund gör dig lite gladare, detta nya år då den värld vi känner ändå ska gå under.