60-talets 200 bästa låtar (#1)

#1: Frank Sinatra - Cycles [1968]

Som alltid när det gäller Cycles finns det så mycket att säga. Men så står man ändå där, tömd på ord men fylld av annat, precis som man ju alltid gör när man kommer i kontakt med de där första tröstande tonerna av låten som bättre än någon annan beskriver hur det emellanåt kan kännas att vara levande.

So I'm down and so I'm out

But so are many others
So I feel like tryin' to hide
My head 'neath these covers

Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I'll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings

I've been told and I believe
That life is meant for livin'
And even when my chips are low
There's still some left for givin'

I've been many places
Maybe not as far as you
So I think I'll stay awhile
And see if some dreams come true

There isn't much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin' in cycles
First there's laughter, then those tears

But I'll keep my head up high
Although I'm kinda tired
My gal just up and left last week
Friday I got fired

You know it's almost funny
But things can't get worse than now
So I'll keep on tryin' to sing
But please, just don't ask me now

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#89-80)

#89: The Walker Brothers - My Ship Is Comin' In [1965]

"Bröderna" Walker är ena hala jävlar. Från det jag har hört av brödratrion och Scotts solokarriär tycker jag att det lätt blir för mäktigt, men här balanserar de med känsliga steg på rätt sida gränsen om det äckelpompösa.

#88: Irma Thomas - Break-A-Way [1964]

Irma! Bara namnet är ju för härligt. Det blir inte mer bortglömd gula Blend-faster än så. Men nu talar vi ändå om "The Soul Queen of New Orleans", i andra sammanhang kanske mest känd för Time Is On My Side men på den här bloggen alltså framhållen för denna riviga lilla sak. För den handklapps- och bakgrundskörsvage dukar vi fram fasters vita linnedukar.

#87: Lorraine Ellison - Stay With Me Baby [1969]

För någon månad sedan här i bloggen nämnde jag vilken fantastisk skiva Stay With Me är. Det finns ett par, tre spår där Lorraine med tillhörande pipa slår undan den berömda mattan på en. Titellåten fungerar som en alldeles perfekt introduktion till hennes elva låtar korta skivkarriär.

#86: Fleetwood Mac - Man of the World [1969]

På den nya och på vissa håll lite för hyllade Håkan Hellström-skivan går en textrad "filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd". Det är lite samma tema i den här hänförande låten, skriven av den Peter Green som vissa rockrävar hävdar är det riktiga Fleetwood Mac.

85: The Association - Never My Love [1967]

Enligt trovärdiga beräkningar från 1999 är Never My Love den näst mest spelade låten i världshistorien efter ettan You've Lost That Lovin' Feelin' och före trean Yesterday. Den sammanlagda radiotiden under låtens tre inledande decennier uppgår till smått makabra 40 år. Det är med andra ord rättvist att utfärda en viss varningsflagg för sönderspelning här. Men samtidigt är en bra låt alltid en bra låt, och The Association-versionen är för mig fortfarande ganska så behaglig att låta sig vaggas in i.

84: The Shangri-La's - Past, Present and Future [1966]

Av sextiotalets alla tjejgrupper utmärker sig tjejerna från Queens med sina djupa och emellanåt rätt dystra texter. Bara det gör att man har ett extra gott öga till dem. När de sedan tar hjälp av ingen mindre än Beethoven faller prettot som gömmer sig inom mig pladask.

83: Frank Sinatra - It Was a Very Good Year [1965]

Ingen kan sjunga om livets goda viner med samma eleganta och värdiga stämma som gamle Ol' Blue Eyes.

82: Dusty Springfield - Just a Little Lovin' [1968]

Det är klart att Dusty ska vara med på den här listan. Svårigheten har varit att välja rätt låt. Den här gången föll valet på Just a Little Lovin', vilken, för att tala i musikjournalisttermer, låter lite som en sommarbris.

81: The Byrds - Goin' Back [1967]

Lättviktig skit, det var vad David Crosby ansåg om låten innan han kort därefter valde att avsluta sina åtaganden i bandet. Jag håller såklart inte med honom i det omdömet. Lyssna bara på den avslutande halvminuten - precis så vill jag nämligen ha min lättviktiga skit serverad.

80: Van Morrison - Madame George [1968]

Sent ska syndaren vakna. Jag som länge har förfäktat åsikten om att Van Morrison är en tråkig jävel är nu redo att erkänna att han trots allt har sina stunder.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Eduard Khil - underhållaren

Många av er har säkert inte lyckats undgå att notera den revival som den ryske estradören Eduard Khil just nu upplever. För egen del är det första gången jag ser klippet - trots det kan jag lätt förstå den kultstatus som Khil tillskrivs på diverse humorsajter. Tack vare YouTube går nämligen Khil, idag 75, en ny vår tillmötes. Efter ett gäng magra år utanför rampljuset talas det på olika håll till och med om en eventuell comeback från trall-fenomenet. Då det i någon mening trots allt handlar om musik - något som den här bloggen gör tafatta anspråk på att kretsa kring - anser jag att det är på sin plats att Khil bereds utrymme även på den här stojiga plattformen.

Det är ett makalöst härligt klipp från en tid då Sovjet var Sovjet och där folket på tundran förmodligen var ganska svältfödda på det här med förstklassig underhållning i den statliga televisionen. Enter: Eduard Khil - underhållaren. Med en naturligt ledig pondus framför han här ett trallnummer av den högre skolan. Från det ögonblick då han först dyker upp i bild till det då han lämnar tittaren med endast den bruna dekoren framför sig befinner vi oss i Khils drömska sagovärld - en värld där glada män går runt och lo-lollar och skrattar som superskurkar och där alla bekymmer är långt borta. Det är ett sällsamt Brezjev-sanktionerat hopkok av kärlek, humor och vardagligt uppåttjack som Khil skänker oss innan han planenligt och självklart vinkar adjö drygt två minuter efter de första tonernas trugande propåer.

Jag ger er Rysslands svar på Frank Sinatra, barytonen, trotjänaren, och - bland mycket annat - underhållaren Eduard Khil, här i eposet "I Am Glad I'm Finally Going Home".