De senaste tio åren har erbjudit en massa godis för törstande teveserieälskare. Jag har hängt på en del av tågen och gillat - ja, i vissa fall till och med älskat - mycket av det som jag har gett en ärlig chans. Det började med Sopranos, som jag från det första SVT-sända avsnittet följde hela vägen in i mål på samma kanal. Serien går inte bara till historien som den bästa jag har sett, utan också som den kanske sista utposten för den gamla tevetittarskolan. De söndagskvällar då serien visades var heliga, men idag skulle jag aldrig få för mig att vänta ett halvår eller mer för att stilla min serieabstinens.
Istället sökte jag mig vidare. Ut på det där stora nätet. Webben, som det brukar heta i SVT-kretsar. Serier som The Wire, Entourage, Lost (första tre säsongerna), Dexter och Rubicon har jag alla antingen gillat väldigt mycket, eller som i The Wire-fallet, bara älskat helt förbehållslöst. Jag har säkert glömt några andra här i uppräkningen men dessa är de jag minns allra starkast.
Nu är det hög tid att lägga ytterligare en serie till den samlingen. För någon månad sedan avslutade jag nämligen mitt sträcktittande av Friday Night Lights. Alla fem säsonger av serien är avklarade och jag kan efter detta bara skicka mina varmaste rekommendationer till personer som i tider av ledighet och serietorka går och lurar på vad de ska se härnäst.
Vid en första anblick tycks serien kretsa kring Dillon Panthers, den lilla Texas-ortens lokala high school-lag i football, och även om det inte är helt osant är det för mig de andra detaljerna som bidrar till att produktionen höjer sig över det mesta i dramagenren. Personporträtten är genomgående oerhört gedigna och lätta att omfamna. Detsamma kan sägas om dialogen, de drabbande personrelationerna och de vardagsbekymmer och händelser som alla leder serien framåt. Väldigt sällan känns det oäkta eller gjort på slentrian. Många av skådisarna - som närmast uteslutande är helt okända för den stora tevepubliken - gör med sina prestationer klart för tittaren att de verkligen är stolta och glada över möjligheten att få vara en del i något så omsorgsfullt producerat som Friday Night Lights absolut är. Detta leder till att jag många gånger kommer på mig själv med att det nog inte finns en enda medverkande i serien som jag inte känner något för - vilket för mig är det yttersta betyget som jag kan tänkas ge till en dramaserie.
Serien bygger på boken Friday Night Lights: A Town, a Team, and a Dream från 1990, vilken innan starten för serien också filmatiserades år 2004 med bland annat Billy Bob Thornton (har han förresten kvar sitt halva smyckeshjärta fyllt med blod från Angelina?, avd. saker jag undrar över) i rollen som "Coach". Tyvärr kan jag inte uttala mig om kvaliteten på vare sig boken eller filmen, men jag vet att jag inte är ensam om att uppskatta serien. Även om man brottades med låga tittarsiffror (främst orsakat av att den sändes samtidigt som vidriga stordrakar i tevemediet) har den hyllats otaliga gånger av både fans och kritiker. Här, här och här finns exempel på intressanta och fina texter för den som redan har sett allt.
Jag skulle kunna ge er mycket av handlingen och alla karaktärer, men risken att jag spoilar och att det här inlägget blir på tok för långt är då överhängande. Nej, lita istället på mitt ord och gör serien den tjänst som de tappra amerikaner med smak för det goda en gång gjorde: slopa Dancing with the Stars och American Idol till förmån för Friday Night Lights.
En dag kommer ni också att mumla "Texas Forever" för er själva.
