Upphittat: vårens finaste låt!

Åh, vad kul det är att trilla över bortglömda folk-pärlor ute i cyberrymden! För några månader sedan var det Heron som fångade min uppmärksamhet med några rakt igenom fantastiska låtar från deras två skivor från 1970-talets början. Den här gången har turen kommit till ett band som en gång kallade sig för Just Others.

Det finns inte mycket information om dem ute på nätet, men av det lilla som går att hitta läser jag mig till att de hann ge ut en skiva med det folktandvårdsklingande namnet Amalgam innan deras saga var all. Albumet, som gavs ut 1974, trycktes upp i 250 exemplar och såldes endast i samband med deras konserter. Med tiden kom skivan att bli ett riktigt samlarobjekt och för den som var intresserad av en originalutgåva låg priset på ungefär 1 000 dollar.

Nu har jag inte hört hela skivan, men utifrån det jag har tagit del av kan jag nånstans ändå förstå det höga priset. Lyssna bara på låten som finns länkad här nedanför. Close Your Eyes To The Sun är en bitterljuv juvel i ordets rätta mening. Den blandar det bästa av Fairport Convention och Simon & Garfunkel, och just för stunden föreställer jag mig att det kan bli svårt att hitta en bättre låt att närma sig våren tillsammans med.



Då låten inte finns på Spotify kan den tyvärr inte placeras på [en sång om dagen]-spellistan, men eftersom det är fredag och eftersom jag är en snäll kille får ni här möjligheten att låna hem låten på mp3:

Just Others - Close Your Eyes To The Sun

Fredagstreat: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Varför inte ägna den lediga eftermiddagen åt något viktigt? Som historien om den klassiska skivaffären, sedermera också skivbolaget, Rough Trade. Det är England och det är musik. Det är sympatiska idealister, uppgång, fall och uppgång igen. Det är, kort och gott, en historia med många fina beståndsdelar och med mängder av bra musik.

Titta här: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Efter dokumentärens slut vill man kanske lyssna på låtar som någon gång har getts ut på bolaget - då dyker den här bloggen på sedvanligt manér upp och agerar självuttalad musikvän och hänvisar till listan nedan. Mycket nöje!

Spotify: [tio timmar rough trade]

Greetings from Chesterfield

En stor del av den europeiska klubblagsfotbollen är snart över. Det enda som återstår är i stort sett Champions League-finalen, som på bästa schlagermanér nu är flyttad till en lördag för att tillmötesgå de festkrav världens alla fotbollsentusiaster kräver. Själv äger jag en väldigt konservativ hållning när det kommer till fotboll och tycker därför att beslutet är heltokigt och ytterligare ett i raden av exempel på hur den absoluta toppfotbollen gör sitt yttersta för att flytta fram positionerna i vardagsrummen hos folk som bara vill se superstjärnefejs och We are the Champions-pampiga hyllningar.

Därför tycker jag vi riktar blickarna mot England och Derbyshire och säsongavslutningen för Chesterfield Football Club. Det som på ytan tycks vara en ganska betydelselös match i engelska League Two är egentligen slutet på någonting väldigt stort. Den gamla trotjänaren Saltergate, hemmaarena för The Spireites i 139 år, gör nämligen sin avskedsföreställning. En ny och efterlängtad arena står klar att flytta in i till hösten, men den här dagen är alla där för att ta ett känslomässigt farväl av en av världens äldsta arenor.

När vi kommer in handlingen befinner vi oss i den absolut sista matchminuten. Även om hemmafansen plikttroget manar på sitt lag för en sista attack mot Bournemouth-buren är tankarna på annat håll. När slutsignalen ljuder ska Saltergate invaderas och partyt ta sin början. Men så händer det ändå - Derek Niven får på en härlig träff utanför straffområdet som borrar sig in i målvaktens högra hörn. Folk frågar sig vad som händer. Blev det mål?! Är det över? Kan vi invadera? Äh, skit samma, vi gör det!

Och så tar sig en stor del av arenan in på planen efter egen förmåga.

Come On U Reds!

Skit i Premier League, det är i serien under det händer!

14:00. Blackpool - Forest. Första steget tillbaka till finrummet.

Swinging Sixties

Släpp lös anglofilen inom dig och ägna en stund åt att kolla igenom det här vackra bildspelet från 60-talets London. En riktig kulturgärning!

Som soundtrack spisar vi självklart den här klassiska Roger Miller-dängan från 1965.