Älskade omslag: Larry Williams & Johnny Watson - Too Late [1969]

Livsglädje är ett retligt ord. Det ryms så mycket pådyvlad och äckligt småreligiös livschoach-mumbo jumbo i det att man nuförtiden nästan inte vågar ta det i sin mun. Men om vi försöker bortse från alla typer som gör pengar på att försöka detronisera känslor som inte uttrycks i form av armkroksdans till bröderna Rongedal, så finns där också väldigt mycket härligt.

En sak ska du dock veta innan du nu far iväg i tankarna och påminner dig om livets goda: Oavsett hur tillfreds du råkar vara, och oavsett hur mycket du skrattar och har kul, kommer hissen som transporterar din livsglädjebarometer aldrig kravla sig upp på det översta våningsplanet. Jag talar om den där sista lilla avsatsen som två gladlynta amerikanska herrar iordningställde alldeles på egen hand under 1960-talets allra sista år och som de sedan dess äger ensamt tillträde till.

Glöm Mia Törnbloms dollargrin efter ännu en bästsäljare. Lämna kvar Lasse Kronérs Diggiloo-min i byrålådan. Förlägg genast Lasse Holms ansiktsuttryck när han under Cannelloni Macaroni-crescendot får korn på en medelålders kalaspingla i publiken.

Detta, mina vänner, är nämligen livsglädje i dess renaste form.


På motorhuven till varsin "amerikanare" ser vi Larry Williams och Johnny "Guitar" Watson. Och visst kan man, bara utifrån den här häpnadsväckande bilden, gissa sig till att de båda grabbarna har två stycken rätt så intressanta livsöden att berätta?

Lawrence "Larry" Williams föddes den 10 maj 1935 i New Orleans. Det var där, mitt i Ignatius J. Reillys träskmarker, som han tog sina första stapplande steg mot att bli en respekterad musiker och underhållare. Redan i tidig ålder var han en fena på piano. Vid 19 års ålder fick han rollen som allt-i-allo till R&B-sångaren Lloyd Price. I samma veva befrändade han Little Richard, varpå han strax därefter också blev signad till Specialty Records, samma bolag som Price och Richard då låg på.

För Specialty spelade han in flera hits. Två av hans mest kända låtar, "Short Fat Fanny" och "Bony Moronie", sålde i över en miljon exemplar, vilket i sin tur renderade i två guldskivor. Mot slutet av 1950-talet avtog dock musikframgångarna för Williams. Det var känt att han umgicks i tveksamma miljöer och han omgärdades av rykten som sade att han tidigare hade gjort karriär som en av New Orleans främsta hallickar. År 1960 åkte han dit för narkotikainnehav och finkades för en kortare period.

Efter avslutad gallerskakning följde flera år av mindre uppmärksamhet för Williams. I mitten på 1960-talet träffade han sedan Johnny "Guitar" Watson. Tillsammans spelade de in den härliga northern soul-pärlan "Too Late" och några andra småskaliga hits, men det stora Billboard-lyftet skedde aldrig för den karismatiska duon. Kanske var det också av den anledningen som Larry valde att söka sig vidare mot den stora, vita duken. Han medverkade i skrala produktioner som Just for the Hell of It (1968) och Drum (1976), samt det mindre kända O. J. Simpson-dramat The Klansman (1974).

Men inte heller inom filmens värld lyckades Williams slå igenom fullt ut. Åren gick, 1970-talet kom och discomusiken gjorde sitt stora inträde i nattlivet. Larry, som gärna tog sig ett järn eller sju, fortsatte sitt vidlyftiga leverne med mycket kvinnor, dans och sång. Hans kärlek till kokainet lät sig bli allt mer omtalad. Borta i LA pudrade han ofta och gärna näsan full med sin gamle partner in crime från New Orleans-tiden, Little Richard. Williams, som ju inte alls var någon gröngöling när det kom till att bedriva handel med ohederliga varor, var också den som försåg Richard med kokset. Solen sken och livet var en enda stor fest.

Men så en dag uppstod trubbel i det kokaindränkta Kalifornien-paradiset. Little Richard var skyldig Larry pengar för ett bättre parti ladd - men, ser ni, den dag då Richard skulle återgälda Williams var han för hög för att ens minnas skulden. En ursinnig Larry Williams stoppade då på sig en kromad jävel och åkte hem till Richard för att där hota den senare till livet. Den dragna pistolen slutade aldrig med någon blodsutgjutelse, men kom att bli något av en vändning för Little Richard, som efter händelsen valde att söka räddning hos högre makter.

Larry Williams sjönk dock allt djupare ner i Los Angeles undre värld av våld och droger. Den 7 januari 1980 hittades han död i sitt hem. Han hade blivit skjuten i huvudet, men polisen bedömde fallet som självmord och några gripanden om inblandning i dådet skedde aldrig.

Strax efter Williams död sker något mycket märkligt. En okänd bluessångare vid namn Martin Allbritton hävdar att han ÄR Larry Williams, och att han lever och har hälsan. Under många år turnerar sedan Allbritton runt i USA under namnet "Big" Larry Williams. År 1990 släpper han en skiva som han kallar Street Party. Den riktiga Williams familj har länge bett Allbritton att sluta upp med tramset att åka runt på vägarna och uppträda i en död mans namn, men dessa yrkanden har än så länge bara mötts av kalla handen från den svarande.

Johnny "Guitar" Watson då? Kan han verkligen mäta sig med Larry Williams i fråga om hisnande livshistorier?

Ja då. Det ska nog ordnas.

John Watson Jr., senare mer känd som Johnny "Guitar" Watson, föddes den 3 februari 1935 i Houston, Texas. Hans pappa, som var pianist, lärde honom spela instrumentet i unga år. Men det var inte pianot han skulle fästa sig vid, nej, som hans smeknamn avslöjar så var det såklart gitarren som intresserade honom allra mest.

Den första gitarren fick han av sin farfar när han var elva år gammal. Farfarn, som var präst till yrket, gav lille John gitarren med förbehållet att han inte fick ägna sig åt att spela "devil's music" på den. Watson tackade och började genast spela musik som talade till Hin Håle och hans gelikar.

När John var 15 år fyllda separerade hans föräldrar och John flyttade med mamman till Los Angeles. I den nya staden gjorde han sig snabbt ett namn genom att vinna flera lokala talangshower. Detta ledde till jobb som gitarrist, pianist och vokalist i olika jump blues-band i trakten. Efter att ha sett filmen Johnny Guitar (1954) valde han att ta det artistnamn som skulle följa honom karriären ut. Med namnet utvecklade han också en tydlig stil som en skrävlande, smått galen humorist med en fäbless för tokiga kläder och vräkiga smycken. Med sina guldtänder, bredbrättade hattar och svala solglasögon gick han all in och var med sin smaklösa stil någonstans en föregångare till många av dagens förlorade hip hop-stjärnor.

Men det var inte bara kläderna som gjorde Johnny till en flärdfull och extraordinär artist. Hans gitarrspel var oerhört forcerat och hans attackerande utslag mot gitarren - utan plektrum! - gjorde att han ofta fick stränga om gitarren ett par gånger varje show. Likt Larry Williams upplevde han sin största stund som artist år 1957 när han släppte hitten "Gangster of Love", en låt som även återutgavs under Watsons mest utflippade funk-år (koksad liveversion HÄR!).

Men jämfört med Too-Late brodern Larry Williams hade Johnny Guitar en jämnare karriärskurva och uppträdde stadigt med flera av branschens största stjärnor. Etta James har sagt att Watson är en av hennes absoluta favoritsångare och Bobby Womack har hävdat att han "musikmässigt var en av de största revolvermännen där ute". Jämförelserna med Jimi Hendrix kommenterade Watson själv med orden "those things Jimi Hendrix was doing, I started that shit". Han samarbetade med stora namn som bland annat The Olympics, Johnny Otis och Sam Cooke.

Apropå den sistnämnde så pekas även Watson ut som yrkesverksam sutenör i boken Dream Boogie: The Triumph of Sam Cooke av musikjournalisten Peter Guralnick. Vid sidan om musicerandet hävdar Guralnick att Watson åtnjöt vissa sidoinkomster som hallick. Johnny Guitars egna inlägg i prostitutionsdebatten ska ha varit att han kände sig "ambivalent" inför frågan om att köpa och sälja sex, men passade samtidigt på att fastslå att det "betalade bättre än musik".

Åren som följde efter "Too Late" och samarbetet med Larry Williams var inte alls dåliga för Watson. Han hade lätt för att anpassa sig till olika stilar och mot slutet av 1970-talet skrev han flera av sin mest kända bitar, varav ett par av dem genererade relativt stor framgång i disco- och funkkretsar. Men efter Williams dödsskjutning 1980, och ett par andra personliga bakslag i samband med det, drog sig Johnny undan mer och mer från rampljuset. Under stora delar av 1980-talet gick han under radarn och i efterhand kommenterade han perioden med "I got caught up with the wrong people doing the wrong things".

På 1990-talet återvände Johnny "Guitar" Watson till musikscenen, och med skivan Bow Wow från 1994 nominerades han till och med för en grammy. Hans namn kunde nu läsas lite här och var i ansedda musiktidningar. I många fall nämndes han med stor vördnad och påstods med sin genreflytande stil ha influerat flera stora namn och artister. Han blev samplad av Redman, Dr. Dre och Jay-Z, samtidigt som hans catchphrase "Bow Wow Wow yippi-yo yippi-yay" lånades av Snoop Dogg till hans hit "What's My Name". På frågan om hans sång "Telephone Bill" från 1980 förutsåg rappens ankomst, svarade han: "Anticipated? I damn well invented it!... And I wasn't the only one. Talking rhyming lyrics to a groove is something you'd hear in the clubs everywhere from Macon to Memphis. Man, talking has always been the name of the game. When I sing, I'm talking in melody. When I play, I'm talking with my guitar. I may be talking trash, baby, but I'm talking"

Vid 60 års ålder upplevde han alltså en sällan skådad pånyttfödelse. Som van underhållare i the showbiz, och med över 40 års erfarenhet i ryggen, var det nu självklart att han gav sig ut på långa turnéer med material från hela hans karriär. Mannen, som 14 år efter sin död förärades med en bok med den fantastiska titeln The Gangster of Love – Johnny "Guitar" Watson: Performer, Preacher, Pimp, var inte sen med att njuta av uppståndelsen och gav allt i konsert efter konsert världen över.

Den 17 maj 1996 hade turen kommit till att besöka Yokohama i Japan. Enligt ögonvittnen på plats var Johnny sitt vanliga, färgstarka jag hela vägen fram till det tillfälle då han, mitt i ett fullödigt gitarrsolo, kollapsade på scenen. Hans mindre hälsosamma leverne hade hunnit ikapp honom. Den stora showmannen avled mitt framför chockade åskådare i publiken.

Hans sista ord i livet ska ha varit "ain't that a bitch?".