Jag är förmodligen alldeles för bekväm med den där känslan av att ha några dagar helt utan åtaganden och ansvar, dagar nästan helt befriade från tider att passa och människor att möta. Då kan man ju åka till landet, blicka ut över vattnet, sitta i solen och vara rädd för småfåglar och småkryp (ja, rädd för djur i allmänhet), läsa, titta på tv - och, kanske framför allt, lyssna på musik ända in på de där berömda småtimmarna. Allt utan att känna dåligt samvete över något. Sedan ledsnar man på det. Man vill in till staden, träffa människor, kanske till och med försöka inlemma sig i någon form av mer socialt accepterat levnadsmönster. Men då är då och nu är nu, och den innerliga glädjen och tillfredsställelsen av att en måndagsmorgon klockan 03.31 hitta en bortglömd gammal brittisk reggae-pärla kan säkert te sig både patetisk och alldeles underbar. Men fan vad jag gillar det, ändå, den patetisk-underbara känslan av att ha ångan uppe, när the internets bara radar upp lysande låtar efter varandra och morgondagens osäkra verklighet är om inte glömd, så i alla fall flera serverbyten bort.
Jag kan ingenting om artisten som en gång i tiden kallade sig för Katina, men helt plötsligt och mitt i natten - när vanliga, rejält arbetande människor sover! - stod hon framför mig och sjöng "Don't stick stickers on my paper nickers". Jag förstod allt och ingenting, samtidigt som insikten om vad som utgör riktigt bra reggae ännu en gång gick upp för mig: tjejer gör det nästan alltid så mycket bättre.
Mp3: Katina - Don't Stick Stickers on My Paper Nickers
Då den här smått misshandlade bloggen i första hand är tänkt att avhandla musik och inte det jag kan tycka är **stunder av vardaglig lycka** följer här också tre andra låtar som jag har tyckt extra mycket om de senaste dagarna. Till skillnad från Katina-låten går det att lyssna på dem på den, om jag får säga det själv, rätt så förträffliga [en sång om dagen]-spellistan på Spotify.
Den brittiska sångerskan Lulu är förmodligen mest känd för sina bidrag till filmer som To Sir, with Love (skulle gärna vilja se!) och The Man with the Golden Gun (visas minst tre gånger om året på TV3), men den här låten, kallad Move to My Rhythm, är det klart bästa jag har hört från henne. Hennes tidigare mer sockersöta arrangemang är här bortplockade, och även om hennes röst är mer opolerad och "ruffig" finns det inte bara vissa likheter med heltäckningsmattornas självklara souldrottning, Dusty Springfield, utan även vår svenska Doris.
The Numbers kom från Sydney och spelade den där typen av new wave och power pop som så lätt får mig att smälta bara jag hör de första ackorden. The Modern Song, utgiven 1980, var deras största listframgång, och vid sidan om att det är en oerhört charmig bit (särskilt den avslutande minuten) är den också begåvad med en minst lika charmig video. Tydligt är att man i kontrollrummet var väldigt inne på att pröva de nya, väldigt fräcka möjligheter som öppnats upp tack vare den nya tekniken. Men glöm för all del inte bort låten, den är närmast oemotståndlig!
Avslutningsvis har jag också gillat den här låten, den Wall of soundiga Baby That's Me, skriven av alltid lika underskattade Jackie DeShannon och framförd av tre tjejer från New York som vid tiden kallade sig för The Cake.
Okej, det var allt för den här gången!
6 kommentarer:
ÅH!
Antar att du har lyssnat på Trojan records fenomenala samling 'Trojan Reggae sisters'. Om inte – gör det. Den var det enda vi lyssnade på här hemma i vintras, mycket bra konstrast till slask och deppig julindie. Innehåller bl a en fantastisk låt med Rita Marley (mycket bättre än Bob.......). Och Perfidia i Phyllis Dillons version!!!
Ang tjejer: Det kan visserligen tyckas dumt att skilja kvinnosjungen reggae från manssjungen eftersom att det alltid är män som står bakom (se även Phil Spectors diskografi där tjejrösterna är ett instrument snarare än ett uttryck). MEN, med detta sagt har jag ändå tänkt på att just i reggaegenren så är så gott som all bra musik sjungen av kvinnor. Funderar på om det kan ha med att musiken i sig är såpass grötig och dov att det passar med högre röster.... Ungefär som att Arthur Russells musik inte skulle passa en genomsnittlig kvinnoröst. OM musikbranchen hade varit mer jämställd hade man kunnat diskutera röster på detta sätt (alltså vilken ton de har), trist då att den inte lär bli det under min livstid. Amen.
Vilken fin och intressant kommentar! Håller med och skriver under på allt i det andra stycket. Skulle vilja skriva något mer om det, men tycker du sammanfattade allt så bra där.
Tror faktiskt aldrig att jag har lyssnat igenom hela den samlingen på ett bräde, utan mest enstaka låtar här och där. Perfidia-versionen hade jag hört, och den är ju så himla bra, ja... Ska lyssna igenom samlingen och leta efter andra guldkorn!
Amen.
Å When Will I See You Again! Så bra!
Fint, bra musik, intressant kommentar av N, osv osv osv - men nu vill vi se en EM-speicla av dig Filip. Med eller utan musikkoppling.
Tack på förhand.
speicla är det nya ordet för special, om någon missat det.
Ja, det var ett intressant uppslag! Ska definitivt tänkas över. Frågan är hur jag ska få in någon musik på ämnet... Nästan alla fotbollslåtar suger ju rätt hårt. Hmm... Men något blir det! :)
Skicka en kommentar