Lista: The Go-Betweens 25 bästa låtar

När min listmakarkamrat Martin presenterade sin lista över de 40 bästa The Go-Betweens-låtarna skrev jag i kommentarsfältet att jag skulle försöka utarbeta en liknande ranking.

Så This Is Pop?-läsare, The Go-Betweens-vänner och övriga - här är den livsnödvändiga listan! Vi talar om de 25 bästa låtarna från bandet som gav oss 80-talets kanske bästa album, 16 Lovers Lane. Men också om ett gäng australiensare som från 70-talets slut och ända in på 00-talet har givit ut mängder med fantastiska poplåtar. Titta bara här!

1. Quiet Heart, 16 Lovers Lane [1988]
2. I'm All Right, 16 Lovers Lane [1988]
3. Spring Rain, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
4. Right Here, Tallulah [1987]
5. Love Goes On!, 16 Lovers Lane [1988]
6. Lee Remick, Lee Remick [1978]
7. Streets of Your Town, 16 Lovers Lane [1988]
8. People Say, People Say [1979]
9. Boundary Rider, Oceans Apart [2005]
10. Bye Bye Pride, Tallulah [1987]
11. Dive for Your Memory, 16 Lovers Lane [1988]
12. Darlinghurst Nights, Oceans Apart [2005]
13. You Can't Say No Forever, 16 Lovers Lane [1988]
14. To Reach Me, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
15. Cattle and Cane, Before Hollywood [1983]
16. I Need Two Heads, Send Me a Lullaby [1982]
17. Two Steps Out, Step Out, Before Hollywood [1983]
18. Bachelor Kisses, Spring Hill Fair [1984]
19. Was There Anything I Could Do?, 16 Lovers Lane [1988]
20. Karen, Lee Remick [1978]
21. In the Core of a Flame, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
22. That Way, Before Hollywood [1983]
23. Love Is A Sign, 16 Lovers Lane [1988]
24. Apology Accepted, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
25. Eight Pictures, Send Me a Lullaby [1982]

Guilty Pleasure #2

Det är något med mig och sentida tjejband. Kanske är det minnet av att jag såg Spice World på bio som spökar igen. För under den stora skämskudden hittar vi den här gången ingen mindre än den gamla Girls Aloud-medlemmen Cheryl Cole. Där ligger hon och har det gött, långt borta från sin skjutgalne och mycket vidrige ex-man. Ut strömmar ibland toner från hennes hit Fight For This Love. Ni må tro att det vid dessa tillfällen spritter i benen.

Det ska sägas att Cheryls rätt fördelaktiga yttre mycket väl kan påverka mig i mitt omdöme, men jag tycker ändå att det finns något där. Jag har till och med lyssnat på låten utan video, vilket ju enhälliga och professionella bedömare håller som det yttersta beviset på att man har lyckats kvala in som guilty pleasure.

Och erkänn, det är ett jävla schvung!



I ett ängsligt försök att väga upp all förlorad indiekredd har ni här covermästarna Vampire Weekend och deras version av låten. Också mycket bra!

Mp3: Vampire Weekend - Fight For This Love

#29

Solen skiner, hockeyslutspelet går som det ska och jag är relativt ledig den här veckan. Varför då inte slå till med årets blott tredje blandband?

Den här gången bjuds det på rätt mycket nya grejer. 8 av 22 spår är från 2011, och av dessa är Yuck, J Mascis och Sykets bidrag hämtade från tre av det här årets hittills bästa album. TV On The Radio, Anna Järvinen och Okkervil River är alla gamla favoriter som står redo att släppa nytt, och att döma av singlarna lär jag inte bli besviken.

Resten då? Ja, det är inte kattskit det heller. Lyssna bara på Jim Fords magnifika Love On My Brain - en sällan skådad raritetspärla! Eller Crimeas upplyftande och filmiska Lottery Winners On Acid. Bara en sån sak som att The Monochrome Set bereds plats är egentligen skäl nog att lyssna.

Ja, jag säger då det.

Nästa gång det är blandbandsdags fyller vi 30 och det är tänkt att firas med någon form av specialutgåva. Men allt det där tar vi då. Nu tycker jag att ni klickar på länken nedan.

>> This Is Pop [#29] <<


1. Wye Oak - Civilian [2011]
2. Spectrals - I Ran With Love But I Couldn't Keep Up [2010]
3. The Crimea - Lottery Winners On Acid [2002]
4. Sportique - The Kids Are Solid Gold [1998]
5. Syket - With Love [2011]
6. Cults - Oh My God [2010]
7. TV On The Radio - Will Do [2011]
8. Merz - Lucky Adam [2008]
9. The Magnetic Fields - Strange Powers [1994]
10. Anna Järvinen - Lilla Anna [2011]
11. Jim Ford - Love On My Brain [1969]
12. Frankie Miller - I Can't Change It [1972]
13. J Mascis - Listen To Me [2011]
14. Jonny - I Want To Be Around You [2011]
15. Yuck - Suck [2011]
16. Mazzy Star - Blue Flower [1990]
17. Akron/Family - River [2009]
18. Okkervil River - Wake And Be Fine [2011]
19. Black Mountain - Angels [2008]
20. PJ Harvey - Big Exit [2000]
21. The Monochrome Set - Silicon Carne [1979]
22. Guided By Voices - Don't Stop Now [1996]

Fyra jävla noll

Vi är inte bättre än så här just nu.

60-talets 200 bästa låtar (#69-60)

#69: The Velvet Underground - What Goes On [1969]

Över allt annat vill Lou Reed vara en "rhythm guitar player". What Goes On leds också framåt av Reeds klanderfria gitarrspel, och tillsammans med raderna "Lady be good/Do what you should/It's gonna be all right" är det en av Velvets mest upplyftande låtar. Lyssna gärna på tungt VU-influerade The Feelies version av låten.

#68: Sam & Dave - Hold On, I'm Comin' [1966]

Det sägs att Sam och Dave skydde varandra som pesten, men på välkända Hold On, I'm Comin märks det då inte. Samspelet mellan rösterna är perfekt. En Stax-producerad pärla som håller i alla väder och alla tider.

#67: The Who - Pictures of Lily [1967]

Vad handlar den om? Bilder av en sedan lång tid tillbaka död kvinna? Rentav oskyldig, ogenerad tonårsmasturbation? Det är upp till lyssnaren att avgöra. Själv älskar jag det enkla, vägvinnande låtbyggandet som föranledde 70-talets underbara power pop-våg.

#66: Otis Redding - Try a Little Tenderness [1966]

Ursprungligen skriven redan 1932, men senare tolkad av en rad artister och band är det Otis Reddings version som är mest känd bland folk. Med känslig stämma sjunger en av mina absoluta soulsångare en av historiens bästa kärlekslåtar.

#65: The Supremes - You Keep Me Hangin' On [1966]

Mästerliga produktionsteamet Holland-Dozier-Holland hittade musik överallt. Gitarrslingan i You Keep Me Me Hangin' On är t ex hämtad från en morsesignal som Lamont Dozier hörde. Diana Ross är säkert en uppblåst och rätt vidrig person, men ihop med sina Supremes-systrar och Motowns Funk Brothers vill jag då inte höra någon annans röst.

#64: Nick Drake - Time Has Told Me [1969]

Jag föreställer mig att få artister är lika salongsfåtöljvänliga som Nick Drake. En mätt mage, en bättre alkoholhaltig dryck och lite Nick Drake. Ibland behövs det inte mer här i livet. Salongen och dess omgivning låter dig lättare vaggas in i Drakes varma, atmosfäriska värld som vilar på en innerlig röst, en gitarr och små pianostänk här och där. Raden "Time has told me you're a rare rare find/A troubled cure for a troubled mind" är inte bara låtens mest minnesvärda, det är också därifrån som Robert Smith fick idén till sitt bandnamn.

#63: Archie Bell & The Drells - Tighten Up, Pt. 1 [1968]

Jag har en nära vän som är fruktansvärt musikalisk. Ibland är det nästan irriterande att höra honom ta ut låtpartier på gitarr eller piano, som om det vore världens enklaste sak. Vi delar inte riktigt samma musiksmak, men vissa bitar uppskattar vi båda två. Tighten Up är en av dessa. I sällskap med honom är det numera standard att någon gång spela låten. Och inte mig emot. Låten var inte bara en fruktansvärd succé på sin tid, utan är än idag en av de funkigaste och coolaste låtarna jag känner till. Lyssna gärna på Yo La Tengos lekfulla version av låten, hämtad från deras härliga coverskiva Yo La Tengo Is Murdering The Classics.

#62: Nico - I'll Keep It With Mine [1967]

Det finns få röster som berör mig lika mycket som Nicos mörka och dystra stämma. Här tolkar hon Dylan med den äran.

#61: The Beach Boys - Don't Worry Baby [1964]

Brian Wilsons försök att göra en egen Be My Baby är Beach Boys finaste stund pre-Pet Sounds. Refrängen är oantastlig. Harmonierna är lena, lugna och tröstande. Det är, för att citera Hardy Nilsson, "stor pop".

#60: Frankie & The Classicals - What Shall I Do [1967]

Fan, jag vet inte mer om det här än att det är Northern Soul av allra bästa snitt. Hänförande refräng!


[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

This Is Pop? sluter upp

Det finns många som skriver bättre och mer utförligt om det, men This Is Pop? vill på sitt fjuttiga sätt ändå sluta upp bakom tanken på ett mer rättvist och jämlikt samhälle. Den återvändande besökaren vet dock att de verkligt stora frågorna sällan dryftas på den här plattformen. Här gömmer vi oss mest bakom halvlyckade putslustigheter och popmusik. Mer kortfattat förklarat för den som med dagens datum i bakhuvudet har begett sig ut på googleutflykt och kommit hit: This Is Pop? gillar både tjejer och semlor, men there will be no BH-bränning här. Ej heller är någon hetväggsbonanza att vänta.

Nej, jag tänker istället att vi ska lyssna på musik tillsammans. Närmare bestämt en låt som under en tid har legat i mappen för en kommande blandskiva. Jag skriver den sista meningen för att svära mig fri från alla efteraparfasoner. Den som följer sin Jan Gradvall på Twitter vet nämligen att han postade låten i förmiddags. Men vad är det man brukar säga? Great minds think alike, no?

I vilket fall. Här är låten. Den är bra och innehåller ett för dagen särskilt passande budskap. Med det i ryggen vågar jag mig också på att utnämna den till dagens låt.



Mp3:Laura Lee - Women's Love Rights

Screamadelica, 20!

Today on this program you will hear gospel,
And rhythm and blues, and jazz
All those are just labels
We know that music is music

Ovanstående rader är hämtade från fantastiska Come Together från Primal Screams mästerverk Screamadelica. Skivan fyller 20 år i år och kommer den här månaden ut i en deluxe-utgåva. Samtidigt som detta sker beger sig Bobby Gillespie och hans bandkollegor ut på de engelska vägarna (och Hultsfred!) för att ge ett par konserter som firar tjugoårsjubileet.

Jag var 14 eller 15 år gammal när jag hörde Screamadelica första gången. Från den stunden, och för en relativt lång tid därefter, upptog albumet hela mitt musiklyssnande. Det var som om all annan musik, utgiven både f. Sc. och e. Sc., tynade bort och försvann. Allt som var bra med musik fanns ju fångat på skivan, så varför ägna onödig tid åt att lyssna på något annat. Allt med Screamadelica var häftigt och coolt. Samplingarna, danstonerna som hämtades från 1989 års hetaste plejs, Bobby Gillespie. Allt var nästan ogreppbart häftigt för en femtonåring från Stockholm.

Nu vet jag att det inte är världshistoriens bästa skiva (den kom faktiskt bara åtta i Pops lista över världens hundra bästa skivor), men för mig är det absolut en av de skivor som jag har spelat flest gånger sedan jag skapade mig ett genuint musikintresse. Den har än idag en framskjuten placering i skivhyllan, och det händer fortfarande att jag gungar igång till Movin' On Up och varvar ned med Shine Like Stars.

Efter Screamadelica har Primal Scream ägnat sig åt såväl boogierock som rätt tunga elektroniska utflykter. Jag såg dem på Way Out West 2007, och kanske var jag färgad av promillen när jag tyckte att det var rätt bra. Deras senaste skiva, Beautiful Future, är å andra sidan rätt sömnig. I viss mån kan samma sak även sägas om skivan innan, Riot City Blues, men den har ändå härliga uppåtlåten Country Girl och ett par andra helt okej spår. Lyssna istället på XTRMNTR eller Vanishing Point. Eller sorgligt bortglömda Sonic Flower Groove från 1987, som spinner vidare på den vägvinnande Crystal Crescent-EP:n, utgiven året innan och med indieklassikern Velocity Girl på.

Jag utgår från att alla som läser det här har hört Screamadelica, så därför avslutar vi med en mix som inte finns fångad på skivan utan gavs ut på singel 1990. Come Together [Farley Mix] håller, precis som hela Screamadelica, lika bra idag som för tjugo år sedan!

Mp3: Primal Scream - Come Together [Farley Mix]

Hört i morfars soffa

Hej Bullen!

I förra veckan fick jag en skoluppgift och i tisdags åkte jag till landet och morfar för att genomföra den. På kvällen drack vi kaffe och åt Ica-muffins och tittade på Chelsea - Man Utd i morfars soffa. I den där soffan har det setts oräkneliga sportevenemang genom åren, men aldrig har jag hört något i stil med det jag fick höra i halvtidspausen den här kvällen.

Morfar: Han är en riktig snygging, han den där ena killen.
Jag: Vem? Ola Andersson, eller? Rit-Ola?
Morfar: Ja, så heter han ja. Han går allt hos damerna ska du se.
[Någon minuts tystnad...]
Morfar: Åh, och så har han alltid så stiliga kläder på sig. Titta bara hur kavajnäsduken harmoniserar med slipsen!

Bullen, är det så att morfar, 80, gått och fått sig en man crush på senare år? Behöver jag vara orolig eller är det helt enkelt bara så att äldre män sätter större värde i en harmonisk kavajnäsduk på ålderns höst?

/25 somrar (barnbarn)