Lloyd, 51! (Och andra roligheter)

Idag fyller nollhandicaparen i golf, whiskykonnässören och Commotions-sångaren Lloyd Cole 51 år! Det firar jag med att lyssna på den här fina biten från hans andra soloalbum. Önskas något att läsa vid sidan om musiken kan jag rekommendera en intervju som Jan Gradvall gjorde med födelsedagsbarnet för några år sedan (på samma hemsida finns även en äldre, mer djuplodande intervju med samme man, men den orkar jag tyvärr inte leta reda på nu).



Letterman är alltid Letterman och därför också en av få gamla gubbtjuvar som oftast kommer undan med att vara just en arrogant, om än väldigt rolig, gubbtjuv. Med det i åtanke kommer även Lloyd och hans band undan med att det inte direkt sprakar om det här framträdandet. Vi får ett rätt trist och intetsägande solo och vi ser en lätt blaserad studiomusiker med tillhörande studiomusikerfrilla sitta på en barstol och pliktskyldigt slå på sin bas. Nej hörrni, ska sanningen fram så är studioversionen hyfsat många resor bättre.

Det fina i kråksången är nu att den som råkar vara sugen på att lyssna på nyss nämnda studioversion mycket enkelt kan göra det via den spellista som finns länkad längst ner i det här inlägget. Efter inspiration från Joakim och hans fina +1 Song A Day 2012 är jag nu nämligen så fräck att jag kopierar upplägget och skapar min egen dagligt uppdaterade lista med musik som jag tycker extra mycket om för stunden. Förutsättningarna för listan är mycket enkla: en bra sång om dagen, varken mer eller mindre. När det här året är slut ska där alltså finnas 366 stycken låtar. Jättekul och superenkelt. Och eftersom jag är trea på pucken och eftersom det redan har gått 31 dagar av innevarande år, har jag snitsigt nog bunkrat upp med exakt lika många spår. Det kommer att spreta åt många olika håll och kanter - och det kommer att bli jättetrevligt. Häng med, vetja!

Spotify: [en sång om dagen]

Love, Love, Love

Vi tar vid ungefär där vi slutade senast. Förra året var det Norman Blake som i par med Euros Childs från det insomnade Gorky's Zygotic Mynci gav ut en rätt så bra skiva under namnet Jonny. Det här året har turen kommit till en annan Fannies-medlem att pröva vingarna på egen hand.

Jag talar om Gerard Love, här under namnet Lightships, som utkommer med albumet Electric Cables senare i vår. Första smakprovet heter Two Lines - en låt som inte bara är begåvad med en vacker video (något annat var inte att vänta i fallet Gerry Love) utan också är så stämningsfull och härlig att förväntningarna på skivan allt höjs med några procent.



Som om inte det vore nog har popen, både vad det låter och hur det ser ut, ännu en gång gått och återuppstått borta i England. The Silver Factory do not reinvent the wheel (fin Conor Oberst-hyllning till Elliott Smith!), men vad gör det när de lånar trumintrot från She Bangs The Drums och med hjälp av den obligatoriska Rickenbackern janglar på som om det vore 1986 över hela det här plejset.



mp3: The Silver Factory - The Sun Shines Over You

Världens bästa sextupel

Ett inlägg om De La Soul skrivet av Martin på ambitiösa Världshistoriens 101 bästa album får mig att återvända till säker musikmark. Med det menar jag självklart Teenage Fanclub och deras grandiosa mästerverk Grand Prix. Kopplingen mellan De La Soul och Fannies är för många kanske inte glasklar, men för den som kan sina skotska popsnickare känner man också till det genreöverskridande samarbete som skedde när de tillsammans spelade in den rätt trevliga biten Fallin' i början av 1990-talet. Det som på ytan tycks vara ett något förvånande hopkok blir mindre överraskande när man betänker att båda banden hamnar i topp på älskvärdhetsskalan inom sin genre. Kaka söker maka, liksom.

Men vi ska inte uppehålla oss vid just den låten. Nej, jag vill istället ta tillfället i akt och uppmärksamma alla oinitierade om vad som mycket väl kan vara världshistoriens bästa sextupel. De inledande sex spåren på Grand Prix är nämligen så gåshudsframkallande jävla bra att jag alltid ler lite fånigt för mig själv när jag hör dem. Den sexfaldiga enheten About You/Sparky's Dream/Mellow Doubt/Don't Look Back/Verisimilitude/Neil Jung bildar något som, uttryckt på Hardy Nilssonska, är "stor popmusik".

Efter Neil Jung tappar skivan lite i tempo och slagstyrka. Going Places och I'll Make It Clear är fina låtar men de, och övriga spår på den andra halvan, når inte riktigt upp till samma nivå som någon i den fantastiska sextupeln. Den inledande samlingen gör dock att slutbetyget för skivan inte kan landa på något annan än fem av fem.

Börja nu med att lyssna på About You. När du sedan går vidare med att lyssna på världens bästa poplåt, Sparky's Dream, finns ingen återvändo - du bara måste lyssna på övriga fyra. När du har gjort detta och kommit till insikten att det du nyss har hört kvalar in bland det mest charmerande dina öron har utsatts för, vet du att du kan dö med vetskapen att du i alla fall var en bra människa. Teenage Fanclub tillhör nämligen den där skaran band som bara goda och härliga människor kan uppskatta till fullo. Ja, i min lagom inskränkta och naiva värld är det påståendet faktiskt inget annat än en given och - snälla, tillåt mig använda uttrycket! - totalt oomkullrunkelig sanning.

#40 [Some Friendly]

Hinner inte skriva. Nu börjar Old Boy, en av 00-talets bästa filmer (Edit: inte sant!), på ettan. Men för den intresserade är här en skiva jag gjorde till en kompis. Därav den fantasilösa namnstölden från Charlatans debutskiva.


>> This Is Pop? [#40: Some Friendly] <<

1. Clydie King - Ode To Billie Joe
2. El Rego - Hessa
3. Talking Heads - The Big Country
4. Sonny Okusun - Fire In Soweto
5. Linton Kwesi Johnson - Reggae Fi Peach
6. The King Khan & BBQ Show - I'll Never Belong
7. Buffalo Springfield - Sell Out
8. Silver Jews - Tennessee
9. The Mendoza Line - Catch A Collapsing Star
10. Tom Rush - Something In The Way She Moves
11. Heron - The Devil
12. The Crêpes - No
13. Junior Boys - Banana Ripple
14. Brian Eno & David Byrne - Life Is Long

Woodpigeon - Chorus of Wolves

Tänk vad kul det är när man stöter på en bortglömd gammal bekant nere i korridorerna i musikbiblioteket. Som Chorus of Wolves med Woodpigeon, från deras debutskiva Songbook från 2006. En låt som jag gillade väldigt mycket för några år sedan men som tyvärr lyckades falla i total glömska. Tänk ett lite mer folkigt Belle and Sebastian eller The Hidden Cameras eller nåt i den stilen. Fråga mig inget mer om bandet - det här är den enda låten jag har med dem, och jag har noll koll på hur deras karriär ser ut just nu. Snällt och behagligt är det i alla fall.

Sätt mig i brand, ibland ibland ibland

Ett säkert tecken på att bloggnistan inte är på topp är ett återkommande och fantasilöst länkande till en viss videostreamarsida. När jag är inne i sådana perioder (d v s för jämnan) och går och lägger mig i sängen om kvällarna och nätterna och tänker på mina skrala skrivinsatser på bloggen försöker jag försvara mig med att det ändå är bra grejer som jag länkar till. På det viset lyckas jag till slut övervinna mina sömndemoner med vetskapen om att nästa dag också är en ny bloggardag och då kan allt vara bra och härligt och inspirerande igen. Men så vaknar man ändå dagen efter och känner "låt mig bara få lyssna på Elvis Costello utan att skriva ett ord om honom" och så går man till skolan eller till jobbet, äter, träffar vänner och bekanta, går kanske och tar ett par öl (om man är Björn Skifs kanske man också spelar lite squash) - och så är man helt plötsligt tillbaka där man slutade. Sömnlös på Blogspot. Ja, ni känner alla till känslan.

I vilket fall.

Min far, som likt alla andra musikintresserade fäder gillar Eldkvarn, tipsade häromdagen om en kommande livespelning på SVT. 40-årskalas var det tydligen fråga om för Plura och gänget. Cirkus var scenen och listan med gästande artister var för vårt land imponerande. Jag kom in i sändningen först vid de avslutande extranumren och tyckte att det var förlösande härliga toner av heartland rock som strömmade ut från teven. Några låtar kände jag till och med igen, vilket förvånade mig en aning då mitt förhållande till Eldkvarn alltid har varit av det lite mer okyssta slaget. Jag har aldrig haft något emot dem, men jag har hellre letat efter häftiga, utrikiska akter som Electronic eller Lloyd Cole i pappas skivhylla. Men nu, när jag satt där och lyssnade och tittade, kände jag som icke-frälst ändå bara kärlek till Plura och Karla och resten av bandet.

Och så mindes jag plötsligt det klipp som Joakim skickade med till sin gästmix här på sidan. Ebba Gröns Flyktsoda, denna fantastiska popjuvel som definitivt tillhör det bästa som någonsin har fångats upp på plast i det här landet, förgyllde den i övrigt lika felfria blandningen med sin närvaro. Låten är som vi alla vet lysande i sin studioversion, men frågan är om inte versionen i liveklippet är ännu bättre. Och eftersom alla kanske inte klickade sig vidare där och då, får ni här och nu en ny chans att se det svettigt livfulla klippet. Så snäll är jag.

Året är 1988. Platsen är återigen Cirkus. Thåström är självklart där, tjackad till tårna, häftigast i stan och ungdomligt amfetaminsnygg. Den alltid lika älskvärde och svalt coole Plura är på plats och kompar, iklädd en luftig kostym och med ett plommonstop som skänker bilden av hur Willy Wonka hade sett om han var din lokale torgalkoholist och skulle iväg på årsmöte på banken. Pluras väldigt rastlösa rörelsemönster (de inledande, planlösa snabbsprången över scenen!), tillsammans med hans allmänt osunda leverne under årtiondet, gör att det inte ska uteslutas att även Norrköpingssonen har förlustat sig med något som man blir rolig av före showen. Och sade jag förresten det att ett gäng eldslukare är på plats och showar? Ja, så är det i alla fall. Uppskattat verkar det dessutom vara. Titta bara på den spontana, halvengagerade men ändå lite för lättövervunna applåd som publiken ger efter avslutat eldtrick. Sätt mig i brand, liksom.

Men utan hänsyn till allt det kringliggande - och det här är det det absolut viktigaste, ja faktiskt själva grunden till varför jag skriver det här inlägget - så är det för himla härligt att bara sitta och titta och lyssna på spektaklet. Gör det du också. Jag lovar att det för en stund gör dig lite gladare, detta nya år då den värld vi känner ändå ska gå under.