Ett inlägg om De La Soul skrivet av Martin på ambitiösa Världshistoriens 101 bästa album får mig att återvända till säker musikmark. Med det menar jag självklart Teenage Fanclub och deras grandiosa mästerverk Grand Prix. Kopplingen mellan De La Soul och Fannies är för många kanske inte glasklar, men för den som kan sina skotska popsnickare känner man också till det genreöverskridande samarbete som skedde när de tillsammans spelade in den rätt trevliga biten Fallin' i början av 1990-talet. Det som på ytan tycks vara ett något förvånande hopkok blir mindre överraskande när man betänker att båda banden hamnar i topp på älskvärdhetsskalan inom sin genre. Kaka söker maka, liksom.
Men vi ska inte uppehålla oss vid just den låten. Nej, jag vill istället ta tillfället i akt och uppmärksamma alla oinitierade om vad som mycket väl kan vara världshistoriens bästa sextupel. De inledande sex spåren på Grand Prix är nämligen så gåshudsframkallande jävla bra att jag alltid ler lite fånigt för mig själv när jag hör dem. Den sexfaldiga enheten About You/Sparky's Dream/Mellow Doubt/Don't Look Back/Verisimilitude/Neil Jung bildar något som, uttryckt på Hardy Nilssonska, är "stor popmusik".
Efter Neil Jung tappar skivan lite i tempo och slagstyrka. Going Places och I'll Make It Clear är fina låtar men de, och övriga spår på den andra halvan, når inte riktigt upp till samma nivå som någon i den fantastiska sextupeln. Den inledande samlingen gör dock att slutbetyget för skivan inte kan landa på något annan än fem av fem.
Börja nu med att lyssna på About You. När du sedan går vidare med att lyssna på världens bästa poplåt, Sparky's Dream, finns ingen återvändo - du bara måste lyssna på övriga fyra. När du har gjort detta och kommit till insikten att det du nyss har hört kvalar in bland det mest charmerande dina öron har utsatts för, vet du att du kan dö med vetskapen att du i alla fall var en bra människa. Teenage Fanclub tillhör nämligen den där skaran band som bara goda och härliga människor kan uppskatta till fullo. Ja, i min lagom inskränkta och naiva värld är det påståendet faktiskt inget annat än en given och - snälla, tillåt mig använda uttrycket! - totalt oomkullrunkelig sanning.
9 kommentarer:
Så skönt! Då vet jag att jag är en god och härlig människa! Grym platta det där..
Klart att du är!
Vilket knäckande bra album Grand Prix är! Ett album man titt som tätt tar fram. Imponerande svit sånger det där, även om jag tycker Verisimilitude är svagare än de andra 5, det är dock inte är en dålig låt.
Är svag för Gerard Love och håller Sparky's Dream och Discolite som bästa låtarna på skivan. Discolite påminner ju en hel del om Sparky också i strukturen, och båda är skrivna/sjungna av Love.
Ändrar mig. Discolite och Don't Look Back är nog ungefär lika bra. Men faktum kvarstår att Gerard Love har bidragit med nästan alla mina favoriter på Grand Prix.
Fan, i stort sett alla låtar är ju över popgenomsnittet! Discolite är även det en härlig bit, absolut. Kan dock inte riktigt säga att den är bättre än Don't Look Back.
Jag som trodde uppskattningen av Jonathan Richman var måttstocken för om man var en bra människa. Om så är fallet klarar jag mig, annars är det fortfarande tveksamt...
Jag tyckte Fanclubens debut var typ rätt trevlig, gillar första låten, och tänkte att Bandwagonesque skulle vara ännu bättre. Sällan har jag blivit så besviken. Förutom den instrumentala Is This Music? gillade jag... inget, som jag minns det. Kändes bara tråkigt. Är jag förlorad, eller kan Grand Prix omvända mig?
Fint med länken förresten. :)
Nu när du säger det så... Richman är också ett bra riktmärke för om man är en bra människa.
Debuten är ju mer skotittaraktig än alla efterföljande skivor. Bandwagonesque är väl rent allmänt den mest hyllade skivan. Den är såklart riktigt bra med några grymt bra låtar (ff a The Concept, December, Star Sign, Alcholiday samt instrumentala Is This Music?). Jag tycker dock att Grand Prix är några snäpp vassare. Ger du den några chanser hoppas jag att den fastnar - i annat fall kan du alltid luta dig mot Richman! :)
Hehe, du har helt rätt om vilka som gillar Teenage Fanclub! Inget ont om Richman, men han gillas av betydligt mer självmedvetna människor...
Min personliga favoritplatta är Songs from Northern Britain, med Ain't That Enough som bandets absoluta höjdpunkt. Men Sparky's Dream går verkligen inte av för hackor den heller!
Den skivan går inte heller av för hackor! Tillsammans med Bandwagonesque min favorit efter Grand Prix. Lite varmare, lite mer tröstande harmonier. Ain't That Enough är grym. Fannies har ju överlag en förmåga att lägga ett väldigt starkt spår först på skivorna (läs: I Need Direction, Everything Flows, About You, It's All In My Mind, The Concept).
Skicka en kommentar