Älskade omslag: Martha and the Muffins - Metro Music [1979]

När jag var liten älskade jag kartor. Jag kunde sitta i timmar och studera kustremsor och jämföra storleken på tätorter världen över. Spåren av denna lilla besatthet kan jag se nu när jag tillfälligtvis har flyttat hem. I min egen bokhylla, där mindre livsnödvändiga saker som Tintin-böcker, Buster-tidningar och barn- och ungdomslitteratur upptar en stor plats, trängs även några kartböcker. Jag har ännu inte plockat fram dem, men jag skulle inte alls bli förvånad om jag idag fastnade lika hårt framför, säg Eldslandet, som för 15 år sedan.

När jag fyllde år var det därför inte ovanligt att en av presenterna bestod av en kartbok. Bergskedjorna och de stora ökenlandskapen blev som en del av de olika tillflyktsorter man förflyttade sig till när man tröttnade på eller bara vill komma bort från någon form av verklighet. Det kan säkert låta vrickat och lätt autistiskt, men den närmast perfekta symmetrin i de nordafrikanska landgränserna blev så tydlig och självklar i en värld som man inte alltid förstod sig på. Att ramla över gamla kartböcker i skolan fick mig till och med att överväga att strunta i fotbollen och kulspelandet på lunchrasten för att istället studera namn på länder och städer som inte längre existerade. När jag läste Tolkiens Sagan om ringen-böcker återvände jag ständigt till kartorna i början av boken för att kunna sätta in de olika strapatserna i ett mer tydligt sammanhang (det var till och med så att det var de snillrikt detaljerade kartorna, inte storyn, som jag saknade mest när jag tappade ner hela samlingen i det gamla hisschaktet i huset där jag bodde...).

Av dessa anledningar blev jag så himla glad över att se inslaget om bob hund i serien De kallar oss artister. Där fick tittaren följa med någon i bandet, jag minns tyvärr inte exakt vem, när denne gick till biblioteket för att studera kartor i några riktigt maffiga atlaser. Han sade att han gjorde det för att det skänkte ett lugn i en annars rätt hektisk och osäker vardag. De där bilderna från biblioteket gjorde mig lite varmare inombords och har följt med mig sedan dess, kanske mest för att jag föreställde mig att jag förstod honom hyfsat väl i just den situationen.

Martha and the Muffins är inte det där lugnet i vardagen. Inte heller är de några uttalade kartboksfanatiker. Men de har likväl ett av mina absoluta favoritomslag i ryggen. Metro Music visar nämligen upp en topografisk bild av bandets hemstad Toronto och för idén och designen står ingen mindre än den legendariske Peter Saville, annars förmodligen mest känd som Factory Records go-to-guy när det gällde omslag och grafisk design. Det går helt enkelt inte att ogilla något som innehåller alla dessa komponenter. Inledningsspåret på Metro Music, Echo Beach, är därtill en riktig kanonlåt som innehåller ett av mina favoritintron.



Jag har säkert sagt att 1979 mycket väl kan vara mitt favoritår när det gäller musik. Klart är också att alla kartälskande musikfantaster världen över (unite, någon?) fick sitt lystmäte det här året, dels med omslagen till Metro Music och Echo Beach-singeln, och dels genom de gamla konstskolestudenterna i Wire och deras låt Map Ref. 41°N 93°W (även den skivan, 154, begåvat med ett fint omslag!).

(null)

För första gången i den här bloggens historia har jag raderat två poster. Den korta förklaringen till detta är helt enkelt att de var för dåliga. Tro nu inte att jag har några högtflygande ambitioner med den här bloggeriprylen, men när man har en sådan sömnig inläggsfrekvens som jag vill man i alla fall leva i villfarelsen att det man väl skickar ut har någon gnutta substans i sig. De två senaste inläggen hade, åtminstone i mina ögon, inte det.

Nä. Blä och usch.

Men nog om det. Att gotta sig i lite härlig allmänångest och grinighet klarar jag av med den äran hemma på kammaren. Så, det jag vill tala om är ju faktiskt att jag, nu mer än fyra månader in på det nya året, ännu inte har hittat någon skiva från 2012 som verkligen greppar tag i mig. Perfume Genius och First Aid Kits senaste tycker jag visserligen om, och Gerard Loves Lightships-projekt lovar efter någon enstaka lyssning rätt gott, men i övrigt har det varit väldigt sparsmakat med nya, häftiga grejer för mig. Nu hör det till saken att jag den senaste tiden har varit väldigt dålig på att kolla in bloggar och hemsidor med smak för det nya, men känslan är ändå att det inte har funnits så mycket ballt att skriva hem om. Det kan mycket väl vara så att det är jag som har blivit gammal och trött och inte längre orkar hålla mig a jour med allt nytt. Och fan vet om det ändå inte är ett sundhetstecken i så fall. Men ändå, några nya bra saker måste det ju ändå finnas? Eller?

Ja, med anledning av detta, den än så länge olösta 2012-musikgåtan, får ni som fortfarande hittar in hit gärna tipsa mig om något från året. Eller vad tusan, ös på med allt, oavsett utgivningsår, och ta för all del i för allt vad tygen håller.

Jag gillar allt som är bra.

Typ som den här sockersöta och härligt slicka soulpop-biten (en fritidsledaraktig Dave Grohl-kopia med valrossmustasch, samt en avslutning på franska utlovas också!):



(Som självklart också går att lyssna på här!)