måndag 11 juli 2011

Upside Down: The Creation Records Story


Den 5 november 2010, alltså för långt mer än ett halvår sedan, tipsade jag om en välgjord Rough Trade-dokumentär. I juli 2011, alltså för bara några dagar sedan, kunde jag i min Twitter-feed notera att samma dokumentär nu uppmärksammades av den tunge popkulturtyckaren Jan Gradvall. Folk tackade honom för tipset, varpå han i dessa humble brag-tider självklart retweetade berömmet och förvandlade dokumentären till något väldigt aktuellt. Alla glada och nöjda.

Vad lär då detta oss? Jo, önskar du ligga i framkant och vara lite extra häftig är det självklart den här bloggen du ska läsa.

Frågor på det?

Bra, då kan vi gå vidare till nästa tips på temat "Intressanta och välgjorda musikdokumentärer". Den här gången handlar det om ett av vår tids allra häftigaste skivbolag - Creation Records. Som hem åt band som Teenage Fanclub, Oasis, The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, Ride, My Bloody Valentine, Slowdive, Felt och The House of Love är det rätt självklart att bolaget, lett av den färgstarke skotten Alan McGee, har en särskild plats i många pophjärtan. Vi talar ju för bövelen om idel ädel This Is Pop?-adel här.

I dokumentären, premiärvisad i oktober 2010 och utgiven på DVD sedan någon månad tillbaka, får vi följa det ovanligt framgångsrika independentbolaget från starten år 1983 och hela den efterföljande resan fram till det definitiva bokslutet, Primal Screams XTRMNTR, utgiven i början på år 2000.

Utöver all fantastisk musik imponerar det breda persongalleriet. Nästan alla av Creations tunga pusselbitar medverkar och bidrar med minnen från en tid då allt var en fest och Alan McGee bjöd sina anställda på ecstasy-luncher. De minnesvärda citaten är många ("you couldn't help but like the Teenage Fanclub - their people skills were fucking phenomenal", McGee om Fannies) men bäst av allt sammanfattas kärleken till varandra och till musiken genom McGees gamle partner in crime från Glasgow, den förre Jesus and Mary Chain-trummisen Bobby Gillespie. Det är i slutet av dokumentären som han på ett märkbart allvarsamt sätt berättar om hur Creation väljer ge ut The Mary Chains Munki-skiva i en tid när inget annat skivbolag vill ha med dem att göra. Till tonerna av deras I Love Rock 'N' Roll bedyrar han sin kärlek till bröderna Reid, skrattar lätt och konstaterar med tydlig vördnad: "Great band... one of the best bands ever".

Huden knottrar sig och jag inser att tio timmar med Creation Records ändå alltid kommer att vara tio väl spenderade timmar.

[spotify: tio timmar Creation]



4 kommentarer:

Joakim sa...

Besviken är kanske fel ord egentligen, musiken är ju otroligt bra och roligt med många anekdoter. Men den känns lite som Control att den bara skrapade lite på ytan. Den hade nog behövt vara 1h längre för kunna gå mer på djupet.

För mycket Noel och för lite Jim. Noel sa dock en rolig grej:

- Well, I guess that comes with the level of success you know?
When a band get so big, you can't be run by a lot of fucking drug monkeys from Hackney.

Gradvall är duktig, men det där självgoda retweetandet är fan äckligt. Såg du att han lackade ur på det på twitter, flera som hade kommenterat det? Han försvarade sig med att han bara retweetade tweets som hade en länk till hans texter och så mer kunde läsa dem.

Så sa han, gilla läget eller fuck off.

Filip sa...

Ja, jag kan hålla med dig om att det var lite för mycket skrapande på ytan. Med kvarten kvar satt även jag och tänkte att den hade mått gott av en extra timme.

Det var för lite Jim - men det kan nästan aldrig bli för mycket Noel i såna här produktioner. Vilken underbar citatmaskin han är.

Såg den där diskussionen på twitter. Fånigt och lite under hans värdighet att hålla på så. Å andra sidan är det också rätt löjligt att se hur så många ska hålla på och tacka, i hopp om att möjligtvis bli retweetad av honom.

Martin Janzon sa...

Fint skrivet! jag blir rent av sugen på att se det hela, och då är det ändå märkligt många Creationband jag tycker är överskattade (Fannies, MBV, Oasis, kanske även JAMC) - särskilt med tanke på att jag verkligen ser mig som en popkille.

Den här trudelutten lyckades du extra fint med: "idel ädel This Is Pop?-adel..." Kudos!

Filip sa...

Tack! Se den och försök att bli bättre vän med banden!