Woodpigeon - Chorus of Wolves

Tänk vad kul det är när man stöter på en bortglömd gammal bekant nere i korridorerna i musikbiblioteket. Som Chorus of Wolves med Woodpigeon, från deras debutskiva Songbook från 2006. En låt som jag gillade väldigt mycket för några år sedan men som tyvärr lyckades falla i total glömska. Tänk ett lite mer folkigt Belle and Sebastian eller The Hidden Cameras eller nåt i den stilen. Fråga mig inget mer om bandet - det här är den enda låten jag har med dem, och jag har noll koll på hur deras karriär ser ut just nu. Snällt och behagligt är det i alla fall.

Sätt mig i brand, ibland ibland ibland

Ett säkert tecken på att bloggnistan inte är på topp är ett återkommande och fantasilöst länkande till en viss videostreamarsida. När jag är inne i sådana perioder (d v s för jämnan) och går och lägger mig i sängen om kvällarna och nätterna och tänker på mina skrala skrivinsatser på bloggen försöker jag försvara mig med att det ändå är bra grejer som jag länkar till. På det viset lyckas jag till slut övervinna mina sömndemoner med vetskapen om att nästa dag också är en ny bloggardag och då kan allt vara bra och härligt och inspirerande igen. Men så vaknar man ändå dagen efter och känner "låt mig bara få lyssna på Elvis Costello utan att skriva ett ord om honom" och så går man till skolan eller till jobbet, äter, träffar vänner och bekanta, går kanske och tar ett par öl (om man är Björn Skifs kanske man också spelar lite squash) - och så är man helt plötsligt tillbaka där man slutade. Sömnlös på Blogspot. Ja, ni känner alla till känslan.

I vilket fall.

Min far, som likt alla andra musikintresserade fäder gillar Eldkvarn, tipsade häromdagen om en kommande livespelning på SVT. 40-årskalas var det tydligen fråga om för Plura och gänget. Cirkus var scenen och listan med gästande artister var för vårt land imponerande. Jag kom in i sändningen först vid de avslutande extranumren och tyckte att det var förlösande härliga toner av heartland rock som strömmade ut från teven. Några låtar kände jag till och med igen, vilket förvånade mig en aning då mitt förhållande till Eldkvarn alltid har varit av det lite mer okyssta slaget. Jag har aldrig haft något emot dem, men jag har hellre letat efter häftiga, utrikiska akter som Electronic eller Lloyd Cole i pappas skivhylla. Men nu, när jag satt där och lyssnade och tittade, kände jag som icke-frälst ändå bara kärlek till Plura och Karla och resten av bandet.

Och så mindes jag plötsligt det klipp som Joakim skickade med till sin gästmix här på sidan. Ebba Gröns Flyktsoda, denna fantastiska popjuvel som definitivt tillhör det bästa som någonsin har fångats upp på plast i det här landet, förgyllde den i övrigt lika felfria blandningen med sin närvaro. Låten är som vi alla vet lysande i sin studioversion, men frågan är om inte versionen i liveklippet är ännu bättre. Och eftersom alla kanske inte klickade sig vidare där och då, får ni här och nu en ny chans att se det svettigt livfulla klippet. Så snäll är jag.

Året är 1988. Platsen är återigen Cirkus. Thåström är självklart där, tjackad till tårna, häftigast i stan och ungdomligt amfetaminsnygg. Den alltid lika älskvärde och svalt coole Plura är på plats och kompar, iklädd en luftig kostym och med ett plommonstop som skänker bilden av hur Willy Wonka hade sett om han var din lokale torgalkoholist och skulle iväg på årsmöte på banken. Pluras väldigt rastlösa rörelsemönster (de inledande, planlösa snabbsprången över scenen!), tillsammans med hans allmänt osunda leverne under årtiondet, gör att det inte ska uteslutas att även Norrköpingssonen har förlustat sig med något som man blir rolig av före showen. Och sade jag förresten det att ett gäng eldslukare är på plats och showar? Ja, så är det i alla fall. Uppskattat verkar det dessutom vara. Titta bara på den spontana, halvengagerade men ändå lite för lättövervunna applåd som publiken ger efter avslutat eldtrick. Sätt mig i brand, liksom.

Men utan hänsyn till allt det kringliggande - och det här är det det absolut viktigaste, ja faktiskt själva grunden till varför jag skriver det här inlägget - så är det för himla härligt att bara sitta och titta och lyssna på spektaklet. Gör det du också. Jag lovar att det för en stund gör dig lite gladare, detta nya år då den värld vi känner ändå ska gå under.

Four blasts from the past

Listan med 1960-talets 200 bästa låtar är färdigställd och som enväldig upphovsmakare känner jag mig relativt nöjd med slutresultatet. Vad som är alldeles säkert är att det alltid kommer att finnas låtar som jag, i mina vidare retrospektiva studier, anser vara bättre än andra som lyckades med konststycket att knipa åt sig en plats på listan. Men gjort är gjort och det vore bara slöseri med tid att sitta och ångra sig över något så elementärt som en lista över de bästa låtarna från popmusikens vagga.

Som en liten present inför den förestående, alltid lika antiklimaxbepansrade nyårsaftonen kommer här därför tre finstämda låtar som med nuvarande dagsform inte skulle göra bort sig på en liknande sextiotalslista. Eftersom gensvaret på den senaste blandningen (kanske den bästa någonsin, bara så ni vet) var så uselt erbjuds självklart inga mp3-filer den här gången. Så det så. Men lyssna på låtarna, ha en god fortsättning och ett gott nytt år, vetja!

The Zombies - Leave Me Be [1965]

B-sida till mer kända Tell Her No. I mina ögon klår dock Leave Me Be sitt mer omtalade syskon med en mindre hästlängd. Älskar stämningen som håller sig genom hela låten.



Jackie DeShannon & The Byrds - Splendor in the Grass [1966]

Jackie DeShannon! Och The Byrds! Två favoriter på liten yta! Kan det bli annat än bra? Ja, det kan bli jättebra! Lyssna bara (och varva ner efter alla hetsiga utropstecken)!



Tim Hardin - Lady Came from Baltimore [1967]

Åh, den problemfyllde och lite för bortglömde sång- och gitarrmannen. Min enda invändning mot låten är att den är en aning för kort.



Marvin Gaye - Abraham, Martin and John [1969]

En relativt ny upptäckt som självklart bör ha en plats på listan. Texten, arrangemanget, Marvins röst - allt är så mäktigt och perfekt.

Dropping The Bass

Det här har ju absolut ingenting att göra med det som vanligtvis skrivs här, men eftersom jag tidigare har länkat till den fantastiskt roliga sidan kimjongillookingatthings tycker jag, så här bara ett par dagar efter beskedet om att världens främste golfare och en av vår tids största livskonstnärer har gått ur tiden, att vi gott kan rikta blickarna mot en annan kulturgärning tillägnad mannen med de snabba brillorna och den lätt glansiga blicken.

Ni ser, Kim Jong-Il åkte faktiskt inte bara runt och inspekterade saker dagarna i ända. Vi har alla säkert hört historierna om att han hade ett närmast osunt förhållande till film och sprit. Mannen som Göran Persson inte bedömde vara en "neddrogad porrknutte" älskade verkligen sina filmer och sin sprit. Under åren 1993 och 1994 ska han till exempel ha varit den enskilt störste köparen av gangstarapparnas favoritcognac Hennessy. Ingen vet säkert men kanske var det också under en Hennessy-armerad eftersläckning som han för första gången kom i kontakt med ett mixerbord och kände "det här måste jag göra oftare".

Hur det än ligger till med den historien är vi idag tacksamma för att sidan kimjongildroppingthebass slår upp portarna och visar oss bilderna från några av hans spelningar med flera av världens mest framstående discjockeys.

Diktator, skivryttare och legitimerad festfixare. Kim under sina heydays på touren.

This one goes out to all the ladies! Alltid noga med att inte låta sitt ämbete dra fokus från konsten och sina kända kollegor. Här fångad under ett gästspel med fransmännen i Daft Punk.

#39 [What The World Needs Now Is Love]

Nej, den här bloggen har inte flyttat in i ett hippiekollektiv och börjat älska allt och alla helt förbehållslöst. Men så här i juletider tycker jag att det kan vara på sin plats att lyssna till några värmande melodier som kan tala till våra mer omtänksamma och kärleksfulla sidor (du har även min fulla tillåtelse att kalla dem "ostiga" om du är lite tuffare till sinnet och därför inte känner dig helt bekväm med den beskrivningen).

Och jag ska vara helt uppriktig. Jag hoppas verkligen att ALLA som hittar hit tar sig tiden och lyssnar på låtarna emellan paketöppningar och Janssons och allt annat som sägs höra julen till. Min magkänsla - som visserligen inte alltid är helt tillförlitlig - säger nämligen att David Ackles med gäster kan få folk att tona ner den allmänna julhetsen ett par snäpp. Få folk att bli en aning mer trivsamma. Eller enklare uttryckt: om den här julklappsblandningen kan få några lyssnare att bli lite varmare inombords så vore jag väldigt glad.

>> This Is Pop? [#39: What The World Needs Now Is Love] <<

1. Tom Clay - What The World Needs Now Is Love
2. Heron - Your Love And Mine
3. Tim Hardin - Reason To Believe
4. Marvin Gaye - Abraham, Martin And John
5. The Feelies - Let's Go
6. Serge Gainsbourg - Les Sucettes
7. Steve Miller Band - One In A Million
8. Indochine - 3e Sexe
9. The Church - Almost With You
10. The Clientele - Saturday
11. David Ackles - Down River
12. Teenage Fanclub - Your Love Is The Place Where I Come From
13. Yo La Tengo - Big Day Coming
14. Spiritualized - Stay With Me

2011 i listor

Jaha, då var den tiden på året kommen. Den envetna popkulturtanten som tittar till listmakare världen över har just varit här med sin ficklampa och hämtat den stora sammanfattningen av vad som gjorde det här året lite bättre (och på vissa håll även lite sämre). På förhand trodde jag att det skulle bli svårt att få ihop 20 album och 101 låtar. Min känsla var att 2011 ändå inte var något större musikår. Men nu, med facit i hand, kan jag ändå säga att det har varit helt okej. Jag har säkert missat väldigt mycket hypade grejer, men det kan jag - och troligen ni också - leva rätt bra utan. 20 bra skivor och 101 väldigt bra låtar har jag i alla fall skrapat fram. Mitt pinsamt magra intag av böcker och filmer från året har däremot varit lite svårare att smälta. Jag kan faktiskt inte minnas att jag har läst en enda bok med utgivningsår 2011. Inte okej. Detsamma kan i någon mån även sägas om mitt teveserietittande, som i fråga om långkörare har varit nere på en all-time-low. Och mitt konserttittande har till större delen inte heller det varit något att skriva hem om. Det finns så himla mycket att se och göra hela tiden, men inte ens för en emellanåt lindrigt studerande finns tiden för allt.

Men misströsta inte - tid för listor finns det alltid. Och precis som förra året skriver jag "har du en åsikt, fråga eller önskar bara vädra din ilska eller glädje över något på listan - droppa det i kommentarsfältet så ska jag försöka svara för hur tusan jag tänkte".

År 2011. Vi säger så.

Top 20 Album

20. Wilco - The Whole Love
19. M83 - Hurry Up, We're Dreaming
18. Tennis - Cape Dory
17. Deportees - Islands & Shores
16. Dum Dum Girls - Only in Dreams
15. Girls - Father Son, Holy Ghost
14. J Mascis - Several Shades of Why
13. WU LYF - Go Tell Fire to the Mountain
12. Radiohead - The King of Limbs
11. The Pains of Being Pure at Heart - Belong
10. Kurt Vile - Smoke Ring for My Halo
9. Veronica Falls - s/t
8. Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver
7. Cults - s/t
6. Atlas Sound - Parallax
5. I Break Horses - Hearts
4. The War on Drugs - Slave Ambient
3. Yuck - s/t
2. Smith Westerns - Dye it Blonde
1. Real Estate - Days

Bubblare: Crystal Stilts - In Love with Oblivion, The Horrors - Skying, Youth Lagoon - The Year of Hibernation, Woods - Sun & Shade, Washed Out - Within and Without, TV on the Radio - Nine Types of Light, Mikal Cronin - s/t, Cut Copy - Zonoscope, Papercuts - Fading Parade

Top 101 Låtar (max två låtar per artist/band)

101. TV On The Radio - Will Do
100. The Fresh & Onlys - Secret Walls
99. Help Stamp Out Loneliness - Record Shop
98. Stephen Malkmus And The Jicks - Tigers
97. Gil Scott-Heron & Jamie XX - I'll Take Care Of You
96. Weekend - Hazel
95. Wild Flag - Romance
94. Wire - Please Take
93. Cold Cave - Villains Of The Moon
92. WU LYF - Dirt
91. Yuck - Soothe Me
90. Cults - Bumper
89. Lykke Li - Love Out Of Lust
88. Middle Brother - Someday
87. Woods - Be All Be Easy
86. My Morning Jacket - The Day Is Coming
85. Something Fierce - Future Punks
84. Burning Hearts - Into The Wilderness
83. Young Galaxy - Peripheral Visionaries
82. Cass McCombs - County Line
81. Papercuts - Do What You Will
80. Devon Williams - Your Sympathy
79. The Horrors - Still Life
78. The Kills - Future Starts Slow
77. Chad Valley - Now That I'm Real (How Does It Feel?)
76. The Mountain Goats - Never Quite Free
75. Crystal Stilts - Through The Floor
74. Veronica Falls - Come On Over
73. J Mascis - Listen To Me
72. Craft Spells - After The Moment
71. Jim Reid - Black And Blues
70. Smith Westerns - All Die Young
69. I Break Horses - Pulse
68. Jonny - Circling The Sun
67. Me And My Army - The Only One
66. Moon Duo - Mazes
65. Thurston Moore - Circulation
64. Jens Lekman - Waiting For Kirsten
63. Twerps - Dreamin'
62. Other Lives - For 12
61. Jeremy Jay - Caught In A Whirl
60. Big Troubles - Misery
59. Mogwai - Death Rays
58. Nick Lowe - Sensitive Man
57. Tennis - Long Boat Pass
56. Mikal Cronin - Get Along
55. Ty Segall - You Make The Sun Fry
54. John Maus - Quantum Leap
53. Ducktails - Art Vandelay
52. Wilco - Born Alone
51. Syket - With Love
50. The National - Exile Vilify
49. Veronica Maggio - Jag Kommer
48. Radiohead - Codex
47. The War On Drugs - Best Night
46. Junior Boys - Banana Ripple
45. Yuck - Shook Down
44. Youth Lagoon - Seventeen
43. TV On The Radio - Keep Your Heart
42. Acid House Kings - Would You Say Stop?
41. Dum Dum Girls - Bedroom Eyes
40. Anna Järvinen - Lilla Anna
39. Girls - Just A Song
38. The Rapture - How Deep Is Your Love?
37. Real Estate - Green Aisles
36. J Mascis - Not Enough
35. Crystal Stilts - Flying Into The Sun
34. Metronomy - She Wants
33. Woods - Who Do I Think I Am
32. Wye Oak - Civilian
31. Destroyer - Chinatown
30. Atlas Sound - Lightworks
29. Panda Bear - Last Night At The Jetty
28. Washed Out - Amor Fati
27. Pascal - Håll Om Mig [cover]
26. Veronica Falls - Bad Feeling
25. Fleet Foxes - Helplessness Blues
24. The Feelies - Nobody Knows
23. Smith Westerns - End Of The Night
22. Kurt Vile - Jesus Fever
21. Cut Copy - Need You Now
20. Real Estate - It's Real
19. Twerps - Who Are You
18. Young Galaxy - We Have Everything
17. The War On Drugs - Brothers
16. Cults - Abducted
15. The Horrors - Endless Blue
14. Deportees - Islands & Shores
13. Dum Dum Girls - Coming Down
12. M83 - Midnight City
11. WU LYF - Concrete Gold
10. Bon Iver - Towers
9. Kurt Vile - Downbound Train [cover]
8. Kavinsky - Nightcall (Ft. Lovefoxxx)
7. Girls - Vomit
6. Atlas Sound - Mona Lisa
5. Deerhunter - Nosebleed
4. Bon Iver - Calgary
3. I Break Horses - Winter Beats
2. Papercuts - Do You Really Wanna Know
1. The Pains Of Being Pure At Heart - My Terrible Friend

Spotify: [2011: Top 101]

Fyra bra konserter: Håkan Hellström, Slottsskogsvallen, Dinosaur Jr, Göta Källare, The Fresh & Onlys, Pustervik, The Vaccines, Pustervik
Årets konsertupplevelse: Tomas von Brömssens gästspel under Håkan
En albumbesvikelse: Okkervil River - I Am Very Far
Årets skivomslag: Dum Dum Girls - Only in Dreams
Årets musikvideo: Joy Division - Transmission [Playmobile Version]
Årets bästa podcast: Obiter Dictum/Football Weekly
Årets film: Drive
Årets teveserie: Friday Night Lights
Årets sportglädje: AIK (hockey och fotboll)
Saknade: mormor och M

Vikten av att strukturera sina mp3-filer

Jag älskar dig, Alejandro Fuentes Bergström.

#38 [The Sounds of Saint Etienne]

Bob, Pete och Sara är inte bara medlemmar i det lysande bandet Saint Etienne, de är också en enormt pålitlig källa till all härlig musik som finns där ute och som hungrar efter nya lyssnare. Deras musiksmak är verkligen oklanderlig och för mig är det därför alltid en liten fest när de tipsar om någon bortglömd pärla. Jag äger bland annat deras The Trip Created By Saint Etienne, som är fullproppad med godsaker för den som inte är den som tackar nej till en bit hjärtskärande sextio- eller sjuttiotalspop.

Ni må därför tro vilket hålligång det var igår när de på sin årliga julfest spelade sina 100 favoritlåtar för en inbjuden publik på Bethnal Green Working Men’s Club i London. Inte för att jag var där personligen, nej Bob, Pete och Sara hade förmodligen tappat bort min nya adress och jag var kvar i ett Göteborg som aldrig slutar regna, men som tur var passade bandet på att uppdatera listan allt eftersom på deras gemensamma twitterprofil. Vi var nog hyfsat många som följde utvecklingen av listan, lyssnade i takt och tyckte att ett bättre söndagsnöje var svårt att hitta. Efter sex timmar och nästan bara bra låtar var deras DJ-set över.

Här är 14 av mina favoriter från listan.

>> This Is Pop? [#38: The Sounds of Saint Etienne] <<

1. Laura Nyro - I Met Him On A Sunday
2. Bobbie Gentry - Fancy
3. Stevie Wonder - I Don't Know Why
4. Jimmy Cliff - The Harder They Come
5. Donovan - Get Thy Bearings
6. Rockin' Rebels - Wild Weekend
7. Bee Gees - I Can't See Nobody
8. Todd Rundgren - I Saw The Light
9. Shuggie Otis - Aht Uh Mi Hed
10. The Beach Boys - All I Wanna Do
11. The Impressions - This Is My Country
12. The Shadows - Wonderful Land
13. Wimple Winch - Save My Soul
14. Denim - The Osmonds

Ett litet livstecken

Här blir inte många barn gjorda. Men det blir bättre. "Det kommer mera", som Arne Hegerfors och Claes Åkesson en gång brukade sjunga om lördagarna. Om en inte allt för avlägsen framtid kommer det bland annat en liten årssummering.

Tills vidare tittar vi på trailern till This Is England '88.

60-talets 200 bästa låtar (#1)

#1: Frank Sinatra - Cycles [1968]

Som alltid när det gäller Cycles finns det så mycket att säga. Men så står man ändå där, tömd på ord men fylld av annat, precis som man ju alltid gör när man kommer i kontakt med de där första tröstande tonerna av låten som bättre än någon annan beskriver hur det emellanåt kan kännas att vara levande.

So I'm down and so I'm out

But so are many others
So I feel like tryin' to hide
My head 'neath these covers

Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I'll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings

I've been told and I believe
That life is meant for livin'
And even when my chips are low
There's still some left for givin'

I've been many places
Maybe not as far as you
So I think I'll stay awhile
And see if some dreams come true

There isn't much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin' in cycles
First there's laughter, then those tears

But I'll keep my head up high
Although I'm kinda tired
My gal just up and left last week
Friday I got fired

You know it's almost funny
But things can't get worse than now
So I'll keep on tryin' to sing
But please, just don't ask me now

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Drink It!

Jag förutsätter att några av den här bloggens läsare tittar på den engelska serien The Trip. Några har säkert redan klämt de sex avsnitt som visades på BBC förra hösten. Kanske gör någon eller några som jag och följer den på SVT, där den nu visas varje torsdag klockan 22.45. Att titta på serien på ett sådant klassiskt manér - via teven, inte datorn, en fastslagen tid en gång i veckan, inte allt på ett bräde - känns på något sätt väldigt tryggt och fint och, om jag får säga det själv, även en smula sympatiskt. Jag får minnesbilder från när jag varje söndag bänkade mig framför teven för att se på Sopranos, den sista teve-serien jag verkligen har gillat och följt på ett så tragiskt förgånget vis.

I vilket fall. För den som inte känner till The Trip kan serien kort sammanfattas med att två medelålders män, Steve Coogan (för mig evigt förknippad med rollen som Tony Wilson i 24 Hour Party People) och Rob Brydon (mindre känd här i Sverige men en relativt stor teve-personlighet i UK), reser runt i norra England och äter god mat på fina krogar på uppdrag av ansedda söndagstidningen The Observer. Tillsammans vältrar sig de båda egocentrikerna i självömkan, samtidigt som de i varandras sällskap återgår till sina barnsliga tonårsjag och duellerar i vem av dem som är den främste skådespelaren och den förnämste imitatören. Det är inte bara underhållande, utan också, främst tack vare huvudkaraktärernas djup, väldigt innerligt och utlämnande.

Jag sitter inte och slår mig för knäna av skratt avsnitten igenom, men vissa scener är hemskt festliga och tillhör definitivt bland de roligaste jag har sett i år. Som scenen nedanför, till exempel. När servitören på det nästan äckligt fancy stället lämnar bilden går samtalet från att handla om snor till imitationer av skådespelartuffingen Ray Winstone - en scen som är så träffsäker och rolig att jag viker mig dubbelt varje gång jag ser den.

"I want the money by next Wednesday, but before that, you're going to drink a goblet of my sputum."

60-talets 200 bästa låtar (#3-2)

#3: The Beach Boys - God Only Knows [1966]

Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ledsen, glad, förälskad, obetydlig, hopplös, missförstådd - där har du ett litet axplock av känslor som kan drabba dig när du lyssnar på God Only Knows. Det kan låta flummigt och abstrakt och säkert också barnsligt, men för en musikteoretisk nolla som undertecknad kan många av de där overkligt bra låtarna och deras storhet inte förklaras på ett bättre sätt än genom något så ocoolt som uppriktig tacksamhet över deras blotta existens, att de, i brist på bättre ord, bara är och får en att känna något. I tider när epitetet missbrukas och överanvänds till förbannelse, känns det riktigt att kalla God Only Knows för vad den verkligen är: episk.



#2: The Zombies - Hung Up On A Dream [1968]

Världens vackraste dröm.



[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

#37 [California Über Alles]

Nya tider här i bloggen. Från och med nu tänker jag att de här blandskivorna som jag skickar ut lite då och då ska bli en aning mer... enhetliga? Ja, vi säger så. Med det menar jag helt enkelt att låtarna i högre grad ska präglas av ett tema än vad de har gjort på flera av de tidigare blandningarna. Inget superoriginellt grepp det heller kan tyckas, men kanske kan det vara till nöje för personer som gärna vill sätta musiken i ett tydligare och mer greppbart sammanhang. Därtill blir det mer av en utmaning för mig att pilla ihop mixarna. Som ni hör har detta alla möjligheter att bli hur kul som helst.

En annan förändring som följer med denna blandbandskupp är minskningen av antalet låtar. Från och med nu blir det 14 spår istället för de 20-24 som brukade trängas på de tidigare utgåvorna. Min förhoppning med låtbantningen är att det nu ska bli lite mindre tungrott och därmed också lättare att ta till sig alla de 14 godsakerna.

Nåväl. Slut på den sega informationen och över till det riktigt intressanta - musiken!

Först ut blir Kalifornien, ni vet USA:s mest folkrika delstat med över 37 miljoner invånare. Jag har aldrig varit där personligen, men jag har faktiskt sett bilder på hur det kan se ut. Utifrån dessa har jag sedan pillat ihop det ni kan se här nedanför.

När temat är som det är känns det någorlunda självklart att låta Brian Wilson inviga det hela med orden "I had this dream/Singing with my brothers/In harmony/Supporting each other". Åh, Brian... Övergången till brorsan Dennis och hans fantastiska River Song (en av 70-talets finaste stunder!) blir med dessa ord naturlig. Cheap Trick är ett rätt töntigt band med hemska och skrämmande oironiska skivomslag. De är inte från Kalifornien och Southern Girls handlar i grunden inte om den avhandlade delstatens tjejer, men det är en av två bra låtar från bandet och innehåller faktiskt textrader som kan kopplas till temat. Om Cheap Tricks koppling till temat var vag får Kurt Viles cover på The Boss Downbound Train sägas vara närmast obefintlig. Men jag tycker att den passar in här. I grund och botten är dock huvudanledningen till dess närvaro på blandningen enkel: det är en sjukt bra cover, som känns som gjord för den Springsteen-influerade Philly-sonen. Vanligtvis har jag väldigt svårt för The Doors och hela den där mytologiseringen som omger deras sångare, men LA-kopplingen är svår att argumentera emot och Take It As It Comes är en bra låt som tilltalar mig mer än mycket annat av bandet. Men Crystal Stilts, är inte de från New York, frågar du dig själv. Jodå, det är mycket riktigt. På senaste skivan, en av årets bästa, låter de dock väldigt mycket som ett förfinat The Doors. Dessutom innehåller Flying Into the Sun vad som i mina öron är årets bästa intro. Stephin Merritt sjunger om att han hatar Kaliforniens tjejer. Barry McGuire, P.F. Sloan och The Sons of Adam är alla hämtade från Nuggets-samlingen som utgår från vårt område. Dávila 666 får med sin härliga cover av Los Angeles powerpoppare nummer ett, The Nerves, representera den stora delen spansktalande i Kalifornien. The Byrds är också härifrån, och om dem behöver det inte sägas mer än att de bara är så jävla bra. Dinosaur Jr. är från fel kust, men Goin' Home har ett driv som jag älskar och som jag känner att jag inte har hjärta att undvara er, mina få men tappra musikkännare. Avslutar gör ett gäng välkända engelsmän med en låt som gör sig perfekt som slutkläm. Få andra har gett Let It Loose mer liv än Stefan på den nu sorgligt sömniga bloggen toptensomething:

"jag kommer med all säkerhet inte få chansen att regissera en långfilm i detta livet. jag har inga pengar, inget manus, inga kontakter och definitivt ingen ork. men jag har redan slutscenen klar i huvudet - en bil med fyra ungdomar åker längs en öde ökenväg i, låt oss säga, australien. alla har varit med om sitt livs äventyr och alla är utmattade och tysta, knappt levande. men i mungipan på alla fyra döljer sej ett leende, ett leende som avslöjar deras vetande om att deras liv aldrig kommer bli så bra som det varit under de två timmarna vi följt dom. i bakgrunden spelas let it loose. när trummorna går igång för fjärde gången, ungefär två och en halv minut in i låten, blir skärmen svart och eftertexten börjar."

Byt ut Australien mot Kalifornien och du är nästan där vid någon dammig kustväg, eller hur?

>> This Is Pop? [#37: California Über Alles] <<

1. Brian Wilson - Southern California
2. Dennis Wilson - River Song
3. Cheap Trick - Southern Girls
4. Kurt Vile - Downbound Train
5. The Doors - Take It As It Comes
6. Crystal Stilts - Flying Into The Sun
7. The Magnetic Fields - California Girls
8. Barry McGuire - Inner-Manipulations
9. P.F. Sloan - Halloween Mary
10. Dávila 666 - Hanging On The Telephone
11. The Sons Of Adam - Saturday's Son
12. The Byrds - All I Really Want To Do
13. Dinosaur Jr. - Goin Home
14. The Rolling Stones - Let It Loose

Åsikter och/eller förslag på nya teman tas tacksamt emot i kommentarsfältet!

60-talets 200 bästa låtar (#6-4)

#6: Love - Alone Again Or [1967]

Jag minns att jag upptäckte Forever Changes efter en recension i Sonic. Jag måste ha varit 21 eller 22 år gammal. Plattan fick betyget tio av tio och lovorden fick mig att göra något som idag, bara några år efter händelsen, kanske kan framstå som föråldrat: Jag gick ner till närmaste skivbörs och köpte skivan. Sedan spelade jag den om och om igen i flera veckor. Och jag vet att jag då tänkte att detta nog måste vara världens bästa album.

Alone Again Or öppnar den där skivan som jag fortfarande håller som en av mina absoluta favoriter. Bryan MacLeans musikaliska hyllning till sin flamencodansande mamma är helt okej i den mer avskalade ursprungsversionen (lyssna här!), men de plågade textraderna gör sig bättre med Arthur Lees röst. Tillsammans med de mer upplyftande blås- och stråkinslagen växer låten sannerligen ut till något alldeles extra.

#5: Bob Dylan - Positively 4th Street [1965]

Jag gillar Dylan väldigt mycket, men jag är inte den som samlar bootlegs och obskyra b-sidor på hög. Jag är med andra ord allt annat än någon insnöad Dylanolog. Av den anledningen tycker jag också att det är lite obekvämt att skriva om mannen. Det är ju sällan någon kan låta så oinitierad och avslöjas som en söndagslyssnare som i fallet Dylan.

Men trots att jag sitter med några bootlegs kort på handen vågar jag säga att jag gillar Positively 4th Street. Väldigt mycket, till och med. Jag råkar nämligen tycka att det är en fantastisk liten bit. Låten cementerar det som gästmixare nummer tre, Kattis, mycket träffsäkert slog fast: en arg Bob är en bra Bob.

#4: Elvis Presley - Suspicious Minds [1969]

1900-talets kanske viktigaste person inom amerikansk popkultur är förmodligen värd en lång och elegant text men det enda jag kan komma upp med är... Fy fan vad bra det är! Jag har svårt att tro på det själv när jag lyssnar, men tydligen finns det minst tre andra låtar som slår The King...




[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Halloween Mary

Halloween ger jag inte mycket för - men den här låten, inspelad av den Dylan-influerade P.F. Sloan, tycker jag är riktigt jäkla bra. Lyssna bara!



>> Mp3: P.F. Sloan - Halloween Mary <<