Jag är medveten om att jag mycket väl kan vara sjua på pucken här, men vi kan väl ändå enas om att något har gått jävligt snett. Vi hör sliskig R&B. Vi ser en centralt placerad ottoman. Denna stackars sidenmöbel vet själv inte om det, men den kommer inom kort att bli gangbangad av ett gäng überkåta snubbar i övre tonåren. Den väloljade koreografin avslöjar att Relentless, PipeLaya, Satisfaktion och de andra har övat in sina sensuella torrjuck rätt bra hemma på kammaren. De går all in och lever verkligen upp till utlovade "Imma show you what I got".
Men mest av allt är det hysteriskt kul. Det grabbarna sysslar med är ju i ärlighetens namn inte riktigt okej. Att gå loss på döda ting medelst erotiska rörelser - i grupp - är i de flesta sociala sammansättningar inte att betrakta som ett rumsrent beteende. Men oväntade och märkliga beteenden ger å andra sidan ofta upphov till skratt. Särskilt när det görs med en allvarsam ton. Mot slutet av videon ballar det ur bigtime. Relentless kommer strax innan tvåminutersstrecket ingungandes i bild, och det i sig är signalen för att resten av ensemblen också gör bäst i att våldföra sig på valfri möbel i rummet.
Nedan följer, helt oförutsett, enskilda betyg på pojkarnas insatser i videon. Invändningar mot betygen tas i kommentarsfältet. Betygsskalan som används är 1-5, och för att skoja till det ett extra varv kör vi den här gången den alternativa Kicker-skalan, där 1 är bäst och 5 sämst.
Relentless (1): Den klarast lysande stjärnan i gruppen. Sätter i mångt och mycket tonen för vad som är att vänta härnäst. Ser verkligen ut att njuta av att vara i blickfånget. Står för många av de bästa scenerna. Utstrålar en sensuell styrka. Ett säkert medvetet val som förstärks av hanteln i början och det kraftfulla kastet när han slänger iväg linnet och väljer att blotta bröstet. Tydligt är att han jobbar mycket med minspelet. När han gungar in i bild kan man se en tydlig putmun - ett trademark som får sägas vara ett klart plus. Äger en något sävlig kroppshållning, men kompenserar detta genom att vara seriös i sitt utförande. Bra på att hitta luckor och öppningar till ottomanen. Gör en särskilt stark insats vid dörren och kan hålla huvudet högt efter den storstilade avslutningen (den bekymmersfria gången!).
X2C (4): Nja. Gör en slätstruken insats och kan inte vara särskilt nöjd med sitt dagsverke. Dålig variation i sina rörelser och inte helt bekväm med kameran. Försvinner ut ur bild ett par gånger, och när man förväntar sig en storstilad comeback blir det istället mest pannkaka med uttjatade och enformiga utslag mot ottomanen. Visar klara brister i spelet utanför densamma.
PipeLaya (2): Ligger inne med det bästa namnet. Gör ett starkt första intryck med den smekande klappen och följer sedan upp detta med att gå ut extra hårt på ottomanen. Jobbar mycket med långa, intensiva rörelser. Gör ett tafatt försök med att ge sig på Relentless domäner borta vid dörren, men tydligt är att även han brister i spelet utanför ottomanen. Extra plus för den hårda imagen och den lilla knuten på linnet. Med rätt skolning hos Relentless har han potential att nosa på en etta.
Pre$$ure (2): Är ärlig i sina uttryck och visar prov på stor talang i torrjuckandets ädla konst. Går in och gör sitt jobb. Smooth men samtidigt rakt på i sin gärning. Det klanderfria samspelet med spegeln är en enda lång uppvisning i hur det kan se ut när alla timmar av framför spegeln-träning i pojkrummet plötsligt faller på plats. Inte helt bekväm med ottomanen, men väger som sagt upp det genom att hela tiden vara ärlig med sitt uppsåt. Visar prov på en oräddhet och fantasirikedom när han i slutet väljer att utforska nya områden och tingestar i utrymmet bredvid spegeln.
Satisfaktion (5): Nej, nej, nej. Vad är detta för halvhjärtat? Tydligt är att han innehar rollen som skojaren i gruppen. Relationen till kameran känns ytterst ansträngd. Fnissar och är den enda som någonstans uttrycker att situationen i rummet skulle vara pinsam. Kommer inte få bestiga många fler ottomaner med den inställningen. Nej, frågan är ens om han är med nästa gång grabbarna grus samlas för att utöva torrjuckanden i grupp. Bör för gruppens fortsatta utveckling förpassas till avbytarbänken per omgående.
söndag 27 februari 2011
torsdag 24 februari 2011
They're called Toy Division, a Manchester band except for the guitarist who comes from Salford. A very important distinction.
Jag var mer av en Lego-människa, men min ena bror älskade verkligen Playmobil. Han råkar dessutom ha den goda smaken att även gilla Joy Division. Nu läser inte han den här bloggen, men jag kan tänka mig att han uppskattar videon nedan.
De har fått till det mesta. Från Tony Wilsons klassiska inledning till den detaljerade interiören med Unknown Pleasures på ena studioväggen. Stephen Morris ihärdiga trummande är också värt ett omnämnande.
Internet och alla dess skumraskkvarter, va. Vart skulle alla fantastiska hemmaprojekt ta vägen utan dig.
De har fått till det mesta. Från Tony Wilsons klassiska inledning till den detaljerade interiören med Unknown Pleasures på ena studioväggen. Stephen Morris ihärdiga trummande är också värt ett omnämnande.
Internet och alla dess skumraskkvarter, va. Vart skulle alla fantastiska hemmaprojekt ta vägen utan dig.
Etiketter:
Joy Division,
Stephen Morris,
Tony Wilson,
YouTube
tisdag 22 februari 2011
One day I am going to grow wings
Nu står vi här igen. Jag och Let Down och partiet från 2:30 och framåt.
Vid Thoms första viskning runt 3:07 frågar jag mig själv om musik kan göras så mycket bättre. Vid 3:30 och under den efterföljande minuten är jag alltid lika övertygad om att svaret på den frågan är nej.
Vid Thoms första viskning runt 3:07 frågar jag mig själv om musik kan göras så mycket bättre. Vid 3:30 och under den efterföljande minuten är jag alltid lika övertygad om att svaret på den frågan är nej.
lördag 19 februari 2011
Mitt bidrag till kvällen
Nordstan makes me wanna smoke crack. Eftersom Göteborg endast har ett centralt beläget systembolag med lördagsöppet till 15, var jag tvungen att genomlida diverse osmakligheter i gallerian som gud glömde. Men jag klarade det. Jag fick mina öl och lyckades sedan kryssa mig förbi Jesus Lever-freaks och en oerhört irriterande och fånig MJ-kopia (har det någonsin funnits någon MJ-kopia som har gjort honom rättvisa?). Om Jesus nu lever så kan jag i alla fall garantera att den gode Michael ständigt befinner sig i rotation i sin grav. På vagnen hem satt jag sedan bredvid en mycket raffig man i 45-årsåldern som ansåg sig ha rätt att pumpa ut motbjudande musik till övriga resenärer. Hans mindre ljudisolerade lurar bjöd den här gången på Pinks gamla dänga So What. Kombinationen raffig, medelålders man och Pink var en upplevelse, det kan jag lova.
Jag tog mig hem. Jag började pilla med en liten spellista till kvällen. Ikväll har vi nämligen premiär för ett alldeles nystartat musikkollektiv. Vart detta sedan leder oss vet vi inte, men bra musik är som bekant alltid bra musik, och kan det kombineras med lite öl och lite samkväm är det ju trevligt. Mitt bidrag till kvällen är följande!
Lou Reed - Sword of Damocles #Externally
Frankie Miller - I Can't Change It
Jim Ford - Love on My Brain
The Impressions - My Deceiving Heart
Martha Reeves and the Vandellas - I'm Ready for Love
Chairmen of the Board - Give Me Just a Little More Time
The Four Tops - Loving You is Sweeter than Ever
Frankie Valli & The Four Seasons - The Night
Ariel Pink's Haunted Graffiti - Bright Lit Blue Skies
George Harrison - Awaiting on You All
Deerhunter - Coronado
John Lennon - Gimme Some Truth
Smith Westerns - All Die Young
Flamin' Groovies - Yesterday's Numbers
The Fresh & Onlys - Waterfall
The Go-Betweens - I'm Alright
Magic Bullets - Lying Around
The Crookes - Backstreet Lovers
The Jam - I Got By In Time
Reigning Sound - Reptile Style
Bruce Springsteen - I'm Going Down
Trevor White - Crazy Kids
The Smiths - Cemetry Gates
Dolly Mixture - My Rainbow Valley
Sådärja. Låter det inte lite lockande? Eventuella bloggläsare som smyger omkring i Götet är välkomna. Jag bor på första våningen. Kanske blir det en Spotify-lista eller något annat av hela härligheten vid ett senare tillfälle.
Vi säger så.
Etiketter:
Bruce Springsteen,
Dolly Mixture,
Nonsens,
Reigning Sound,
The Crookes,
The Jam,
The Smiths
torsdag 17 februari 2011
So this is real life
Arcade Fire gick ju och vann en grammy för bästa album. Jag kunde knappt bry mig mindre om vilka som vinner och inte vinner, men det är så klart kul att ett grymt album uppmärksammas och tar hem ett så åtråvärt pris. Vissa personer verkar dock inte ta så lätt på det hela. På underhållande tumblr-sajten Who Is Arcade Fire??!!? har någon av alla dessa vardagshjältar samlat reaktioner från Twitter, Facebook och annat. För den som är i behov av några lätta garv rekommenderas ett besök. Folk är verkligen jätteupprörda. Och folk som är jätteupprörda över världsliga ting är i regel väldigt, väldigt underhållande (lyssna: lätt kolerisk norrlandstant ringer till Sveriges Radio och är minst sagt purken över radions sändningssvårigheter). Titta bara här.
Och här.
Det är uppenbart att Molly Money är en människa som gärna hemfaller åt ett kraftfullt språkbruk. Hon jobbar mycket med versaler och starka skiljetecken. Hon är delvis ursäktad detta beteende, då hon ju är i upplösningstillstånd över att ett frickin' kanadensiskt nonsensband "stal" showen från de två favvoartisterna. Twittra lös ilskan inom dig, det gör dig gott.
Molly Money ska dock ha viss upprättelse. Den avslutande meningen fick mig nämligen att återvända till en gammal favorit. I fantastiska Definitive Gaze med Magazine går en textrad "So this is real life/You're telling me", och jag tycker att den på något sätt känns lämplig som avslutning på det här inlägget.
Och här.
Det är uppenbart att Molly Money är en människa som gärna hemfaller åt ett kraftfullt språkbruk. Hon jobbar mycket med versaler och starka skiljetecken. Hon är delvis ursäktad detta beteende, då hon ju är i upplösningstillstånd över att ett frickin' kanadensiskt nonsensband "stal" showen från de två favvoartisterna. Twittra lös ilskan inom dig, det gör dig gott.
Molly Money ska dock ha viss upprättelse. Den avslutande meningen fick mig nämligen att återvända till en gammal favorit. I fantastiska Definitive Gaze med Magazine går en textrad "So this is real life/You're telling me", och jag tycker att den på något sätt känns lämplig som avslutning på det här inlägget.
onsdag 16 februari 2011
Dinosaur Jr.
Idag är en Dinosaur Jr.-dag. Bug från 1988 är avklarad, och nu går jag in på 2009 års Farm. Det kanske är historielöst att hävda att den senare är deras bästa, men jag tycker nog det. Den är ju helt galet bra. Och få band har återförenats på ett så värdigt sätt som Dinosaur Jr. Beyond, utgiven två år innan Farm, är också det en alldeles lysande skiva.
När Plans kickar igång blir det goose bumps för hela slanten. Top 50 från hela 00-talet.
När Plans kickar igång blir det goose bumps för hela slanten. Top 50 från hela 00-talet.
måndag 14 februari 2011
Samma mamma
Kan någon förklara detta? Måndagens detektivarbete i de virtuella skivbackarna ger mig nämligen följande mysterium.
Här har vi alltså omslaget till The Impressions The Young Mods' Forgotten Story från 1973. Tre salta snubbar i tuffa kläder, javisst. Men fäst nu istället blicken längst ned till höger. The Soulparanos? Påminner det inte lite om...
... just det, loggan till världshistoriens bästa TV-serie?
Här har vi alltså omslaget till The Impressions The Young Mods' Forgotten Story från 1973. Tre salta snubbar i tuffa kläder, javisst. Men fäst nu istället blicken längst ned till höger. The Soulparanos? Påminner det inte lite om...
... just det, loggan till världshistoriens bästa TV-serie?
Etiketter:
Mysterium,
The Impressions,
The Sopranos,
The Soulparanos
onsdag 9 februari 2011
Rulla kameran!
När jag som åttaåring spelade fotboll i mitt kvarterslag hemma i Stockholm stod inte alltid det allvarsamma i centrum. Vissa träningar, särskilt inomhus och - om vi var så lyckligt lottade - på gräs, hände det att vi mellan övningarna tränade på att filma, att simulera skada. Vi hade ju sett storstjärnornas svandyk och ville inte vara sämre. Vissa av oss blev väl rätt hyggliga, men jag kan inte minnas att vi tack vare våra inövade konster fick några fördelar av domarna i Sankt Erikscupen.
Någon som definitivt borde gå i skola när det kommer till att simulera skada är Duisburgs gamle tränare Norbert Maier. Den 6 december 2005 står Norbert sin vana trogen vid sidlinjen för att coacha sitt mannschaft till en trepoängare. I motståndarlaget Köln spelar den rumänskättade tysken Albert Streit, bland många känd som en trubbelmakare av rang. Vad som händer när dessa två möts kan ni se i videon nedan.
Först och främst: Vielen dank för slow motion-uppfinningen. Du kan lysa upp den allra mörkaste februaridag.
Situationen slutar sedan med att Streit, som ju trots allt inser att han enligt konstens alla regler också gör bäst i att falla till marken, får skåda det röda kortet. Norbert Maier klarar sig förvånande nog från påföljd. I den matchen. Efter slutsignalen, när rätt klara tevebilder finns att tillgå, framkommer det för de wurstgödda förbundspamparna att även Maier bär ett ansvar för att två fullvuxna män ligger och kråmar sig i närmast obeskrivliga smärtor på innerplanen. Resultatet av Maiers försök att mygla sig till fördelar från sidlinjen? Han blir av med jobbet och stängs av från all fotboll i tre månader. Med lite distans till saken: var det värt det, Norbert?
I slutändan kan dock Norbert och alla andra förenas kring åsikten om att dessa båda män i vilket fall gör sitt allra bästa för att stå upp för det rena spelet och försvara machoidealen som råder inom fotbollen.
Någon som definitivt borde gå i skola när det kommer till att simulera skada är Duisburgs gamle tränare Norbert Maier. Den 6 december 2005 står Norbert sin vana trogen vid sidlinjen för att coacha sitt mannschaft till en trepoängare. I motståndarlaget Köln spelar den rumänskättade tysken Albert Streit, bland många känd som en trubbelmakare av rang. Vad som händer när dessa två möts kan ni se i videon nedan.
Först och främst: Vielen dank för slow motion-uppfinningen. Du kan lysa upp den allra mörkaste februaridag.
Situationen slutar sedan med att Streit, som ju trots allt inser att han enligt konstens alla regler också gör bäst i att falla till marken, får skåda det röda kortet. Norbert Maier klarar sig förvånande nog från påföljd. I den matchen. Efter slutsignalen, när rätt klara tevebilder finns att tillgå, framkommer det för de wurstgödda förbundspamparna att även Maier bär ett ansvar för att två fullvuxna män ligger och kråmar sig i närmast obeskrivliga smärtor på innerplanen. Resultatet av Maiers försök att mygla sig till fördelar från sidlinjen? Han blir av med jobbet och stängs av från all fotboll i tre månader. Med lite distans till saken: var det värt det, Norbert?
I slutändan kan dock Norbert och alla andra förenas kring åsikten om att dessa båda män i vilket fall gör sitt allra bästa för att stå upp för det rena spelet och försvara machoidealen som råder inom fotbollen.
Etiketter:
Albert Streit,
Fotboll,
Humor,
Nonsens,
Norbert Maier,
Sport,
YouTube
tisdag 8 februari 2011
Lil Cheezy
Lil Wayne vet vad det handlar om. Här ser vi honom iklädd min favorit bland de sportiga gåbortkostymerna - the cheesehead (fr. översatt "osthuvudet")! Gör man det aktiva valet att lägga självrespekten åt sidan finns det få spexiga grejer som trumfar osthuvudet. Det är alltid lika kul. Finns det något mer att önska av Weezys Super Bowl-outfit så är det de överdimensionerade brillorna och de jättelika klapphänderna. Men man kan inte alltid få allt här i världen.
Ända sedan PA Gullö (i hängslen) underhöll 90-talets söndagsmorgnar har mitt lag varit 49ers, men jag har förstått att det går mindre bra för dem. Packers känns sympatiska och därför gläds jag med dem. Brett Favre!
Apropå allt och inget klockan 18.42: Pulp klara för Way Out West! Nu finns inga giltiga ursäkter för att det inte ska bli ett fjärde besök till Slottsskogen. Lägg till detta att Ariel Pink, Fleet Foxes och Robyn också är bokade och frågan blir självklart "Way Out West, have you been working out?".
Etiketter:
Brett Favre,
Humor,
Lil Wayne,
Nonsens,
PA Gullö,
Pulp,
Sport,
Way Out West
måndag 7 februari 2011
High Highs - Flowers Bloom
Det är inte varje dag jag ägnar ett inlägg åt att tipsa om nyutkommen musik. Sånt kan man ju läsa om nästan överallt. Senaste gången jag kan minnas att det hände är Pepper Rabbits bedårande Older Brother, och det tycks som att den gick hem rätt väl.
Nu vänder vi blickarna mot High Highs och deras Flowers Bloom, en minst lika stämningsfull låt som den ovan nämnda. I likhet med Pepper Rabbit vet jag ingenting om bandet, men det är drömsk folk-pop som påminner om Morning Benders och som hintar om att man har lyssnat en del på Elliott Smith circa XO i sina yngre dagar. En fullängdare från bandet är att vänta senare under året.
Mp3: High Highs - Flowers Bloom
Om man, liksom jag själv, också gillar Wild Nothing kommer här en cover på fantastiska Live in Dreams:
Mp3: High Highs - Live in Dreams [Wild Nothing Cover]
Nu vänder vi blickarna mot High Highs och deras Flowers Bloom, en minst lika stämningsfull låt som den ovan nämnda. I likhet med Pepper Rabbit vet jag ingenting om bandet, men det är drömsk folk-pop som påminner om Morning Benders och som hintar om att man har lyssnat en del på Elliott Smith circa XO i sina yngre dagar. En fullängdare från bandet är att vänta senare under året.
Mp3: High Highs - Flowers Bloom
Om man, liksom jag själv, också gillar Wild Nothing kommer här en cover på fantastiska Live in Dreams:
Mp3: High Highs - Live in Dreams [Wild Nothing Cover]
Etiketter:
Cover,
Elliott Smith,
High Highs,
Hyfsat Nytt,
The Morning Benders,
Wild Nothing
torsdag 3 februari 2011
Cover Me Up: Britta Persson & Augustifamiljen - Little Lies
Snor den här från min e-buddy Joakim. Britta Persson och Augustifamiljen gör en förbaskat skön version av Fleetwood Macs gamla dänga Little Lies i På Spåret. Dessutom dansar hon med till låten nästan lika dåligt/nonchalant som man själv hade gjort. Håll även ögonen på Adam Alsing (mannen som tog Crazy Frog till Sverige och som undertecknad har haft äran att spela fotboll mot i en park i Amsterdam!), som med klassisk tokblick är på väg att gå ner i spagat av ren glädje därinne i dressinen.
Men jag förstår Adam. Jag har lyssnat på den fyra gånger på raken nu. Kan. Inte. Sluta.
Men jag förstår Adam. Jag har lyssnat på den fyra gånger på raken nu. Kan. Inte. Sluta.
Etiketter:
Augustifamiljen,
Britta Persson,
Cover,
Fleetwood Mac,
På Spåret,
TV
#28
Spöktimmen är passerad. Jag har börjat en ny utbildning och har grejer att göra där. I helgen ska jag både flytta och göra andra, mindre trevliga saker. Och så är jag bakis. Men hey, trots att jag inte har varit så busy sedan den där Dacke dog har jag filat ihop en mixtape att njuta av så här i slutet på veckan och i helgen.
Det känns mindre klädsamt att säga det, men herregud vad bra musik jag har fått med den här gången. Det vore rent av kriminellt av mig att lägga upp en blandning av den här digniteten åt törstande music-lovers. Men hey (igen!), ibland tar den där living on the edge-sidan av mig över verksamheten och låter magkänslan tala. Jag vet, det låter helknasigt men så är det.
Om Mix Megapol ursäktar: Nedanför har ni alltså en av de bästa blandningarna av gammalt och nytt. Från den senare kategorin kan vi räkna in Fleet Foxes nya singel inför den så framemotsedda debutuppföljaren. Fergus & Geronimo är ett gäng från Texas som spelar British Invasion-rock i nyare tappning och Smith Westerns har jag redan tokhyllat här i bloggen. Kurt Vile går även han och lurar på ett nytt album, och att döma av förstasingeln blir det bra. The Vaccines släppte förra året en strålande dubbelsingel, där Blow It Up i mitt tycke är snäppet vassare än Wreckin' Bar. Det ska bli spännande att se vad de har att bjuda på under det här året - de har i vilket fall redan hunnit bli superhyllade hemma i England. Fantastiska Four Tops och David Ruffin kommer in och bjuder på otroligt hänförande soul, samtidigt som
Compulsive Gamblers och på tok för underskattade Reigning Sound lirar garagerocksskjortan av oss. Utöver allt detta har vi sjukt bra låtar från Flamin' Groovies och The Jesus and Mary Chain, odödlig sextiotalsrock och gammal hederlig tjejindie. Gästspelar gör även tungviktare som The Beatles, Elvis och Ramones. Och så annat smått och gott, förstås.
Ja, ni förstår säkert själva att ni efter den här redogörelsen nu inte kan göra annat än att hälsa på hos Mr Megaupload. Det bästa av allt? Alla som kan tänkas ha nöje av närmare 77 minuters örongodis är inbjudna till festen!
>> This Is Pop? [#28] <<
1. The Tremeloes - Here Comes My Baby [1967]
2. Compulsive Gamblers - Stop & Think It Over [2000]
3. The Vaccines - Blow It Up [2010]
4. The Jesus And Mary Chain - Between Planets [1989]
5. Kurt Vile - Jesus Fever [2011]
6. Fergus & Geronimo - Baby Don't You Cry [2011]
7. Zeus - Kindergarten [2010]
8. Reigning Sound - Reptile Style [2002]
9. David Ruffin - Anything That You Ask For [1971]
10. The Four Tops - I Got A Feeling [1966]
11. Real Estate - Saturday Morning [2009]
12. Fleet Foxes - Helplessness Blues [2011]
13. The Morning Benders - Dreams [Fleetwood Mac cover] [2010]
14. Hunx And His Punx - Lovers Lane [2011]
15. The Bobby Fuller Four - Let Her Dance [1965]
16. Flamin' Groovies - Yesterday's Numbers [1971]
17. The Beatles - Came Through The Bathroom [1969]
18. Smith Westerns - End Of The Night [2011]
19. Joanie Sommers - Johnny Get Angry [1962]
20. Elvis Presley - (Marie's The Name) His Latest Flame [1961]
21. John Lennon - Oh Yoko [Pocketknife's Numero Uno Remix] [2008]
22. Ramones - I Want You Around [1979]
23. The Shivvers - Teen Line [1980]
24. Dolly Mixture - Baby It's You [1980]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)