This Is Pop? presenterar: Gästmix #2

Hej i stugan! Gästmix nummer två står för dörren. Den här gången kommer det från Lund och bär min kompis Nils signatur.

Genomgående är det en något hårdare blandning än den förra, men Nils har också slängt in några mer lågmälda spår (Elliott-favoriten Southern Belle!) och ett par mer elektroniska nummer. Den stora överraskningen är helt klart Stan Getz-bidraget, en låt som Nils har uttryckt att han gärna vaggar lite extra med höfterna till när han står iklädd köksförklädet och tillagar söndagssteken. Det är inte reggae man behöver på sommaren - det är bossa nova.

Jag hade nog trott på mer elektroniskt från min gamle studentradiokollega, men han valde istället att låta det ärrade grungehjärtat få större utrymme den här gången. Trots att jag inte håller med om att Soundgarden är grungens finest och att jag snarare är ett barn av britpopen, så kan jag allt uppskatta en bit flanellskjorta då och då. I övrigt var det härligt att få stifta bekantskap med för mig okända låtar från fina band som The Stranglers och The Kills. The Lemonheads är ju alltid bra, och det är bara att hålla med om att Eddie Vedder är en stor, stor del av Into the Wild. Men framför allt gillar jag att det märks att det är Nils som har valt låtarna utifrån sin egen smak. Det är exakt det som är tanken med det här.

Innan jag lämnar över ordet till bankmannen som gillar både Dinosaur Jr. och The Cure vill jag återigen bara säga att alla är välkomna att delta i gästmixserien som nu rullar. Intresserade får gärna mejla mig på guslindafi@student.gu.se. De två blandbanden som hittills har presenterats visar att det inte finns några direkta mallar och att flera olika stilar är välkomna (Nils ska dock veta att han balanserade på en skör tråd när han valde att ta med Prince...). Scenen är din, Nils!


>> This Is Pop? [Gästmix #2] <<


1. Jane's Addiction - Been Caught Stealing [1990]

Bandet som kanske egentligen inte förtjänade den mediala uppmärksamhet de fick, men tack vare decennieskiftets "skit-i-allt-attityd" fick de ändå stå i rampljuset en intensiv men kort tid.

2. Markus Krunegård - Livet Är Människans Bästa Tid [2009]

Kan inte låta bli att vara stormförtjust i Krunegård. Både hans jordnära, finurliga texter och hans medryckande men ändå inte ytliga musik gör att jag inte tröttnar på hans låtar trots otaliga genomspelningar.

3. The Stranglers - No More Heroes [1977]

Detta något bortglömda band förtjänar till skillnad från t. ex. Jane's Addiction betydligt mer uppmärksamhet än vad de fått och får. Orgeln är ett väl använt instrument i gruppens låtar, och aldrig har den väl låtit mer punkig än den gör när Stranglers spelar?

4. Nine Inch Nails - Down In It [1989]

Trent Reznor och Nine Inch Nails är kanske inte det mest lättlyssnade men ack så bra. Down In It är med på den smått legendariska skivan Pretty Hate Machine, som i mitt tycke var otroligt långt före sin tid när den släpptes 1989. Jämför bara med hur det som kallades dansmusik lät samma år.

5. Eddie Vedder - Society [2007]

Sångaren i Pearl Jam gjorde soundtracket till den tårdrypande filmen Into the Wild och tillsammans med Eddies röst och musik höjs gråtfaktorn i filmen markant.

6. Depeche Mode - A Question Of Time [1986]

Finns en handfull band som platsar extra nära mitt hjärta och Depeche Mode är ett av dem. Låten A Question Of Time är varken deras bästa eller mest kända låt men är ändå en typisk Gahansk låt.

7. Elvis Costello & The Attractions - Kid About It [1982]

Kungens namne som egentligen inte är en av mina favoriter, men denna låten är helt enkelt förbaskat bra.

8. Stan Getz & Joao Gilberto - Desafinado [1964]

Som gammal saxofonist kände jag trycket från Stan Getz ande att ta med i alla fall en låt av honom. Mycket övande framför nothäftena har det blivit för egen del. Tillsammans med Gilbertos smäktande stämma och saxofonens släpande toner blir denna bossa nova nästintill trolsk.

9. Tubeway Army - Down In The Park [1979]

Synthpopens pappa Gary Numan fick vara med på ett hörn med sin klassiker Down In The Park. Har egentligen inte så mycket mer att tillägga.

10. The Kills - What New York Used To Be [2008]

Har inte riktigt fått grepp om vad New York en gång har varit enligt The Kills, men att döma av deras sound saknar de nog när Andy Warhol, Lou Reed och grabbarna hängde på hörnen i stan.

11. Pearl Jam - Garden [1991]

Ytterligare ett band som ligger mig väldigt nära hjärtat. Ett sådant band som man verkligen har samlat sig fördärvad på och köpt helt onödiga och icke prisvärda bootlegs just bara för samlandets skull. Dessa skivor ligger nu för övrigt och leker med dammråttorna.

12. The Lemonheads - Rudderless [1992]

Bandet som antagligen är mest kända för Mrs. Robinson men som absolut inte ska dömas av den färglösa låten. Lemonheads har radat upp lättlyssnade låtar och Rudderless är en av de bättre.

13. Elliott Smith - Southern Belle [1995]

Den antagligen mycket besvärade mannen Elliott Smith klämde ur sig en hel del bra låtar innan han tog sitt liv på ett mindre smickrande sätt. Southern Belle är hämtad från hans, enligt mig, klart bästa skiva. En skiva som sållar sig till den inte allt för stora skara där faktiskt alla spår är bra.

14. Prince & The Revolution - Let's Go Crazy [1984]

Funkens arvtagare är kanske en stretch men Prince tog i alla fall genren vidare in i 80-talets neon och även in i 90-talet. Även om just denna låt inte andas funk så har den ett oemotståndligt sväng som nästan får fötterna att dansa av sig själv.

15. The Specials - Concrete Jungle [1979]

Det multietniska bandet som, hör och häpna, inte spelar world. Trots inspiration från Jamaica lyckades The Specials utforma en unik blandning av ska och punk, med ett säreget sound som inte drabbats av den gamla utslitna reggaen. Valde här mellan Madness, som också ofta snurrar i den imaginära skivspelaren iTunes, och The Specials men valet föll till slut på Concrete Jungle.

16. Led Zeppelin - Whole Lotta Love [1969]

Behöver knappast någon direkt introduktion. Skapare av genre, inspiratörer, ja till och med legender.

17. Cptn Gingo-Bongo - Get Lost [????]

Utan tvekan blandskivans udda fågel. Kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker om denna låt så mycket. Den är varken dansant, får en att slappna av eller väcker några känslor, men den är på något sätt väldigt underhållande. Om ni inte tycker om låten i sig så kan ni roa er med att försöka klura ut var de väldigt många samplingarna kommer ifrån. Genomgående slingan är från filmen Flykten från New York, och bland annat kan citat höras från Pulp Fiction. Något nördigt ja, men, som sagt, underhållande.

18. The Pogues - Dirty Old Town [1985]

Irländskt band från 80-talet som framför allt är kända för sin juldänga Fairytale of New York. Frontfiguren Shane MacGowan vägrar ge upp whiskeyn och har antagligen gjort sig av med sin sista tand till hösten. Amerikanernas fördomar brittiska tänder får sig en ordentlig boost.

19. The Distillers - Beat Your Heart Out [2003]

Punken och hårdrocken är något jag framför allt tidigare har lyssnat enorma mängder på, men jag är antagligen en aning för feg för att ta med tyngre låtar, så detta är så hårt det blir på denna skiva. Möjligtvis är undantaget Soundgardens låt senare på skivan.

20. David Bowie - Modern Love [1983]

Kanske lite tradet (som det heter på skånska) att ha med Bowie men eftersom han också snurrar ofta i den imaginära skivspelaren får den medryckande och upplyftande låten Modern Love vara med.

21. Mekon - Yes Yes Y'all [Duke Dumont Remix] [2006]

Underrepresenterad genre på denna skiva i förhållande till hur mycket jag lyssnar på det. Hip-Hopen är dock helt utread, och likaså soulen. Belsebub Records storsäljare R n B kom tack och lov inte ens på tal i väljandet.

22. Bright Eyes - Bowl Of Oranges [2002]

Ett av den ganska alternativa och svårflörtade gruppen Bright Eyes guldkorn.

23. Guns N' Roses - One In A Million [1989]

Från det underskattade albumet G N' R Lies kommer denna låt med något speciell text. Tilläggas ska väl göras att man inte ska tolka den bokstavligt om nu någon fått för sig att göra det. Så har jag ryggen fri och behöver inte bli kontaktad av eventuella KKK-anhängare.

24. Soundgarden - Outshined [1991]

Grungens finest, Soundgarden, bistår med denna pärla. Man kan inte låta bli att bli imponerad av pipan på Chris Cornell. Spelas för övrigt i filmen True Romance i en scen med en ung och varmrökt Brad Pitt.