Låt mig uttrycka det diplomatiskt: en gammal vän till mig har en musiksmak som många gånger gränsar mot det förbjudna. Det ska helst vara lättviktigt, gärna upp-tempo, lämpligen med en och annan synth och i regel kreerat av vita män med vita linnekostymer och vita efterlämningar i näsan. Även om det nödvändigtvis inte måste vara från 80-talet så bör det finnas en tydlig vibb i musiken som minner om det årtionde som David Hasselhoff - iklädd nitar och bandana - furstligt valde att avsluta uppe på en mur på upphällningen.
Vänta, det är väl inget fel att digga musik som för en bort till en skönt lekfull strandsoaré i 80-talets Miami, tänker ni. Nej, det är det så klart inte. 80-talet har mycket att erbjuda, och inom musiken finns det faktiskt oerhört mycket gött om man skrapar lite på den glättiga ytan. Min vän håller sig dock till många av de säkra korten, låtarna som förgyllde kvällarna för mången biltelefonburen yuppie-ungdom när det begav sig. I synnerhet har jag förstått att grabbarna i Hall & Oates är stora favoriter och en viktig ingrediens för min vän när han är ute och rullar hatt.
I allmänhet är jag inte överförtjust i sådan, låt oss kalla det Patrick Bateman-fierad, musik, typ Hall & Oates och Huey Lewis & The News. Men så dyker jag över det här klippet och helt plötsligt förstår jag min gamle vän. Det är inte särskilt bra, men det är lättillgängligt och lustfyllt. Det finns en humor och glädje i musiken som inte bör underskattas. Att videon sedan ballar ur och blir väl klämkäck med ideliga (dock tidstypiska) höftrullningar, yviga gester, glädjeskrik, coolt gitarrposerande och gubben-i-lådan-körande (lägg särskilt märke till den avslutande doo-whoo-nicken av den rödlätte mannen runt 1:40 in) förstärker egentligen bara känslan man har av att detta är ett gäng som är ute för att underhålla och få folket att släppa loss. Det är en riktig dänga i ordets rätta mening, perfekt lämpad för ett par halvironiska skratt på efterfesten. Därutöver lär du få se taktfast benstomp, då det tycks vara omöjligt att röra sig på något annat vis till låten.
Låten medverkar också i en oemotståndlig glädjescen i den härliga filmen (500) Days of Summer, där Joseph Gordon-Levitt (Tredje Klotet Från Solen, någon?) är redo att ta hela världen i sin famn efter några amorösa timmar ihop med Zooey Deschanel. Synd bara att han har så opassande fula skor på sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag kommenterar mig vidare - det är ju trots allt söndag och sladden till TVn glappar. Jag känner att det här med 80-talet är något du måste ge lite mer tid. David Hasselhoff hör inte till mina favoriter, men däremot Hall & Oates. Jag har överseende för alla deras dåliga stunder med tanke på att de även har skapat oförglömliga och hjärtskärande verk som "Out of touch". "We're soul alone, and soul really matters to me". Det är ju så att hjärtat darrar.
Out of Touch! Alltså, det är ju en oförglömligt grym dänga. Och videon är ju minst lika bra den. Kokainsvala leopardmönstrade kostymer, repriseringar av häftiga hjulningar och allmänna tokerier. Jag måste nog ge min vän lite upprättelse.
Skicka en kommentar