Omfamna omslaget: Yngwie Malmsteen - Fire & Ice [1992]

Ett vanligt förekommande fenomen på de skivomslag som inte når några höga höjder rent stilistiskt är övertydligheten. Jag vet inte om det bottnar i en svag tro på att skivan inte klarar av att stå på egna ben, fri från oförtäckta poser, inklippta miljöer och halvdana kostymeringar, men tydligt är att du i framtagandet av ett lyckat konvolut helst inte bör förlita dig allt för mycket på skivans namn.

När den vandrande identitetskrisen Yngwie Malmsteen lanserar Fire & Ice i en grunge-dominerad musikvärld får vi anta att den gamle gitarrekvilibristen redan befinner sig i en ganska svår uppförsbacke. Framgångarna på 80-talet är för många västerlänningar redan historia och efterfrågan på långhåriga metal-gitarrister i midjehöga trikåer är inte vad det en gång varit. Yngwie, kanske mindre känd för sin oklanderliga stil och sitt måttfulla sinne, lever dock efter devisen "take it or leave it" och tänker därför att ingen vemodig Kurt Cobain-typ ska stå i vägen för honom när "Dragonfly", "No Mercy" och de andra egenkomponerade verken ska sammanställas på Fire & Ice.

Några månader in på året börjar det så äntligen bli dags för en lansering av skivan som är tänkt att bli hans stora comeback. Uppbackningen från skivbolaget är förvisso skral, men ett omslag ska likväl tas fram och i huvudet har han redan bilden klar för sig: jag, Janne Schaffers överman, ensam på knä med min min gitarr, omgiven av ett kargt islandskap (Ice) som endast lyses upp av de eldflammor (Fire) som sprids från min följeslagare - sen kan reklammesarna där uppe bara lägga in någon snygg runfont uppe i högra hörnet och vi är hemma.

Och tro det eller ej, men precis så blev det.