Öppningsfiasko, Pt. I

Fotbolls-VM lurar runt hörnet, och med det ofta underhållande skådespelet följer alltid mindre roliga delmoment. Den obligatoriska öppningsceremonin kan definitivt sorteras in i den sistnämnda kategorin. Aldrig kul, alltid segdraget, inte sällan fiaskostämplat.

För svenskar kommer VM-sommaren 1994 alltid ha en särskild plats i hjärtat. De blågula gör många mål, har en spexig målvakt och slutar till slut trea i turneringen. Folk badar i fontäner och jag beställer en t-shirt med texten "Thern - VM-hjälte". Vad många säkert inte minns är att slutspelet både börjar och startar med en straffmiss. Den gudabenådade buddhisten Roberto Baggios miss i finalen är vida känd, men den som Diana Ross står för i öppningsceremonin glöms ofta bort.

Det som är upplagt för en praktfull straffkanon (målställningen faller i bitar!) slutar med något som får sägas känneteckna dessa återkommande spektakel.

Twittertanke #2

Tänker på pumpernickel. Håll med om att det är ett jävla schvung i ordet. Förstår att det är en typ av grovmalet bröd, men i min värld skulle det lika gärna kunna vara en figur eller en klurig mojäng i Doktor Snuggles.

Där har vi det. Pumpernickel. Sällan uppmärksammat, nu upplyft.

Fest-Stina

För flera år sedan läste jag någonstans (förmodligen Flashback) om en kille som brukade spela Stina Nordenstam när det vankades fest. Det var tydligen den musiken han behövde för att komma i rätt stämning. Även om folk alltid har haft olika tolkningar om vad som är bra partymusik vill jag minnas att han - med viss rätta - ifrågasattes ganska rejält på den punkten.

Jag kommer att tänka på den där killen och hans något egendomliga festvanor när jag i mitt okynnessurfande ramlar över ett ganska roligt och träffande utlåtande om Stina och hennes And She Closed Her Eyes från 1994. Efter några varv med skivan kunde nämligen den brittiske journalisten tryggt konstatera att "Ingmar Bergman's spirit is alive and well".

Med de orden i ryggen tycker jag vi tar och avslutar det här söndagspartyt med fina "So This Is Goodbye".

#13

Tyckte ni den förra skivan var för gubbig? Inte så konstigt, den var nämligen ämnad för en gubbe. Men bättring den här gången. Musiklyssnar-Filip har nämligen varit i farten igen! Tänka sig. En ny spellista har han också knåpat ihop. Mest för egen skull såklart, men också för alla de hugade bloggläsarna.

Det är lördag och solen skiner i Stockholm. Jag ska snabbt återgå till mina skolböcker, men alla ni andra kan ju dansa ikapp med solen till följande blandning. God musiklyssning utlovas.

>>> This Is Pop? [#13] <<< 1. The Pains Of Being Pure At Heart - Say No To Love [2010]
2. Mind Spiders - Worlds Destroyed [2010]
3. The Lines - Nerve Pylon [1980]
4. Primal Scream - Silent Spring [1987]
5. Stone Poneys - Different Drum [1967]
6. The Four Tops - Baby I Need Your Loving [1964]
7. The Zombies - Care Of Cell 44 [1968]
8. France Gall - Laisse Tomber Les Filles [1964]
9. French Kissing - Oh Suzanne [2010]
10. Beat Happening - Teenage Caveman [1992]
11. Adorable - Sunshine Smile [1993]
12. Woods - Mornin' Time [2010]
13. The Beatles - Happiness Is A Warm Gun [1968]
14. Timebox - Girl Don't Let Me Wait [1968]
15. The Yolks - Somewhere New [2007]
16. The Boys - Brickfield Nights [1978]
17. Zounds - Demystification [1981]
18. The Squares - This Is Airebeat [1979]
19. The Smithereens - Drown In My Own Tears [1988]
20. The Sound - Cold Beat [1979]
21. The Gift - It'll End In Tears [1981]
22. Aztec Camera - We Could Send Letters [1983]

Påminnelse

En liten påminnelse: spotifylistan [Å grilla? - A Summer Gift for You from This is Pop?] hittar ni här. Jättemycket härlig musik som letar nya öron mest hela tiden.

Jag skriver detta för att jag fortfarande inte har listat ut hur man lägger upp nedladdningar och andra hyperlänkar i högerkanten av bloggen.

Blandband: Daddy's Highway

Spana in det fantastiska skivomslaget. Sån där livsglädje lär inte Mia Thörnblom ut!

Nu är det så att min far fyller år om ett par veckor. Vid sidan om matböcker är blandskivor den enda dugliga presenten för en man med tämligen modesta presentönskemål. Jag är inte sämre än att jag kan tänka mig att tillmötesgå den kravbilden och har därför, i samråd med mitt iTunes-bibliotek, kommit fram till att följande blandning kan tänkas gå hem i det som jag gärna ser som den välmående förortens sista rockutpost. Det blev, med andra ord, en cd-skiva den här gången.

För intresserade tar jag också och slänger upp den digitalt. På webben, som det så vackert heter i SVT-sammanhang. För egen oros skull vill jag också betona att det inte går att utläsa några hemliga budskap i vare sig textrader eller låttitlar - varken Cannabis, Got to Get You off My Mind, Hey Mr. Holy Man eller Slow Death bör alltså ses som charmanta passningar till min ena upphovsmakare.

Låt oss istället nöja oss med den goda musiken.

>>> This Is Pop? [Daddy's Highway] <<< 1. Serge Gainsbourg - Cannabis [1970]
2. The Heavy - How You Like Me Now? [2009]
3. The Rosewood Thieves - Got To Get You Off My Mind [Solomon Burke Cover] [2009]
4. Sandie Shaw & The Smiths - Jeane [1984]
5. The Velvet Underground - What Goes On [1969]
6. Magic Bullets - Lying Around [2010]
7. The Fresh & Onlys - Peacock and Wing [2009]
8. The Feelies - Paint It Black [Rolling Stones Cover] [1980]
9. Ramones - Out of Time [Rolling Stones Cover] [1993]
10. Yo La Tengo - If It's True [2009]
11. The Temptations - Ball Of Confusion [1970]
12. Kiss Inc. - Hey Mr. Holy Man [1972]
13. The Equals - Black Skin Blue Eyed Boys [1969]
14. The Primitives - All The Way Down [Beat Version] [1988]
15. Josef K - Chance Meeting [1981]
16. Joy Division - Shadowplay (Live, Paris) [1979]
17. Jaill - Beggar Sincere [2009]
18. Flamin' Groovies - Slow Death [1972]
19. Sonic's Rendezvous Band - Slow Down (Take A Look) [1976]
20. Jacuzzi Boys - You Got It [Roy Orbison Cover] [2010]

Greetings from Chesterfield

En stor del av den europeiska klubblagsfotbollen är snart över. Det enda som återstår är i stort sett Champions League-finalen, som på bästa schlagermanér nu är flyttad till en lördag för att tillmötesgå de festkrav världens alla fotbollsentusiaster kräver. Själv äger jag en väldigt konservativ hållning när det kommer till fotboll och tycker därför att beslutet är heltokigt och ytterligare ett i raden av exempel på hur den absoluta toppfotbollen gör sitt yttersta för att flytta fram positionerna i vardagsrummen hos folk som bara vill se superstjärnefejs och We are the Champions-pampiga hyllningar.

Därför tycker jag vi riktar blickarna mot England och Derbyshire och säsongavslutningen för Chesterfield Football Club. Det som på ytan tycks vara en ganska betydelselös match i engelska League Two är egentligen slutet på någonting väldigt stort. Den gamla trotjänaren Saltergate, hemmaarena för The Spireites i 139 år, gör nämligen sin avskedsföreställning. En ny och efterlängtad arena står klar att flytta in i till hösten, men den här dagen är alla där för att ta ett känslomässigt farväl av en av världens äldsta arenor.

När vi kommer in handlingen befinner vi oss i den absolut sista matchminuten. Även om hemmafansen plikttroget manar på sitt lag för en sista attack mot Bournemouth-buren är tankarna på annat håll. När slutsignalen ljuder ska Saltergate invaderas och partyt ta sin början. Men så händer det ändå - Derek Niven får på en härlig träff utanför straffområdet som borrar sig in i målvaktens högra hörn. Folk frågar sig vad som händer. Blev det mål?! Är det över? Kan vi invadera? Äh, skit samma, vi gör det!

Och så tar sig en stor del av arenan in på planen efter egen förmåga.

Sparky's Dream

YouTube-bonanza här i bloggen! Korta, kärnfulla inlägg är det som gäller.

Det har blivit dags för en låt jag ständigt återkommer till och aldrig tröttnar på. Sparky's Dream heter den, och framförs av en av mina favoritorkestrar, de snart skivaktuella skottarna i Teenage Fanclub. Bandwagonesque är såklart det stora mästerverket i TF-samlingen, men Grand Prix-skivan från 1995 hamnar inte långt efter. Kommer de till Sverige lovar jag att bjuda bollkonstnären och TF-fantasten Mats Rubarth på en öl i anslutning till konserten.

Det är möjligt att jag tar i när jag säger att låten nog platsar på listan över mina absoluta favoriter genom tiderna, men varje gång jag hör den mumlar jag "topp tio" tyst för mig själv. Så härlig är den. Jag vet inte exakt vad det är, men den tycks slå an något särskilt inom mig. Kanske är det den mäktiga trollbrygden av de tre gyllene b:ena, Big Star, Beach Boys och Byrds, som gör det.

Den här gången riktar jag faktiskt inte tacket till Norman Blake, utan till Gerard Love. Så tack, Gerard, det gjorde du bra.

Say No To Love

The Pains of Being Pure at Heart gjorde förra årets bästa skiva - nu hälsar de våren och sommaren välkommen med en ny singel. "Say No To Love" kallar de den, och ni kan höra den via Pitchfork.

A cracker!

Guilty pleasure #1

Grym låt!

(Notera gärna den svepande och tidstypiska kameraföringen ovanifrån som känns lika självklar som ökenvandringen och de utsträckta armarna)



PS. Själva filmen, The Beach, förtjänar för övrigt ett bättre renommé. DS.

Come On U Reds!

Skit i Premier League, det är i serien under det händer!

14:00. Blackpool - Forest. Första steget tillbaka till finrummet.

Omfamna omslaget: Millie Jackson - Back to the Shit [1989]

Hej och hå, då har vi plötsligt nått fram till det andra avsnittet i den mindre originella serien Omfamna omslaget här i bloggen. Tillsammans med landsman Malmsteen gick vi som bekant ut i ett ursinnigt tempo och skärskådade hans Fire & Ice-omslag från 1991, och även om vi inte vill glömma har tiden nu kommit för att röra sig vidare ut i skivdjungeln.

Låt mig därför få presentera Millie Jackson, ärrad soul- och discoräv och verksam i branschen sedan sextiotalets mitt.

Inför 1989 års skivsläpp Back to the Shit väljer en då 45-årig Millie att låta trosorna falla. Bakgrunden till beslutet får antas bero på att hon verkligen vill illustrera att det är dags för en återgång i soundet. Back to the shit, liksom. För att visa att hon menar allvar parkerar hon sig följaktligen på en toalett, greppar ena skon och går en tuff match för att få ut de där förlösande hektona benfritt. Det är uppriktigt och ärligt, och kanske är det också här på hemlighuset Millie författar "Love Stinks" och "Muffle that Fart", två av spåren på plattan. Om det vi dock inget säkert. Vad vi däremot kan se är att Millie med skivbolag, så när som på de fördragna gardinerna, bjuder in till öppet hus. Det lilla blomsterarrangemanget i höger bildkant tycker jag slår fast att det rör sig om some real classy shit, perfekt för en rejäl omfamning.

Samma pappa? (Masters Apprentices/Libertines)

Att det stjäls friskt i musikvärlden är ingen nyhet. Libertines självbetitlade skiva innehåller "Last Post on the Bugle", en fin bit signerad Doherty/Barat och... Bower. Bower? Ja, Michael Bower, gitarristen och låtskrivaren i det gamla aussie-bandet The Masters Apprentices, ni vet. 1967 pillade Bower ihop "War or Hands of Time" och nog anade han inte då att två engelska slynglar skulle plocka upp hans verk 37 år senare.

Likheten är så pass slående att Bower faktiskt står med som textförfattare på Libertines-låten.

The Masters Apprentices - War or Hands of Time

The Libertines - Last Post on the Bugle

Tv... En bra låt är det i alla fall!

Edit: tack för visat intresse! Nu är mediafirelänkarna borta.

Doppelpack Toni

Det råder delade meningar om vilken låt som är den officiella VM-låten i sommarens mästerskap. Viss efterforskning visar att både Shakiras "Waka Waka" och "Wavin' Flag" av K'Naan på olika håll ropas ut som the real deal. Nå, tids nog lär vi få se någon av artisterna framföra sin officiella låt på den officiella invigning som likt alla officiella invigningar har en underhållningsnivå likvärdig en sämre slå-i-dörrar-fars.

Men vad säger vi då om bidragen? Njae. Det är ju inga kanonlåtar, det kan vi snabbt enas om, men slutresultatet kunde ha varit betydligt värre. För det är bevisligen svårt det där med att skapa en bra sporthymn. Den äkthet många förståsigpåare brukar talar om i musiksammanhang blir ofta lidande när det kommer till sport. Det blir ju liksom aldrig samma djup i en text om att "knäcka ryssen, få tjecken på fall" som att sjunga om ett brustet hjärta.

Bortsett från Nick Borgens "Den glider in" har jag i mitt snart 25-åriga liv upplevt två mästerskapslåtar live. Ena gången var under fotbolls-EM i Holland/Belgien 2000, då vår egen E-Type hade snickrat ihop den idag närmast klassiska "Campione". Säga vad man vill om den gode vikingafantasten, tillika Bo G. Eriksons avkomma, men näsa för hits har han banne mej. Campione blev ett enda långt segertåg, och kan än idag höras på fotbollsarenor världen över. Den fyllde sitt syfte. Riktigt lika mäktigt som när jag hörde "Football's Coming Home" på ett fullsatt Wembley var det dock inte. Den upplevelsen kan fortfarande få mig att tvivla på min nationalitet.

Football's Coming Home får dock gälla som ett stort undantag i de här sammanhangen. Vem minns inte Markoolios alla tokiga bidrag (och Arne Hegerfors "Sverige leder alltså med 100-0"), Staffan Hellstrands fiasko eller det vedervärdiga Lasse Holm/Eddie Oliva-örhänget "Ciao Ciao Italia"? Och den där 94-låten bör för sin egen framtids skull inte spelas någonstans de närmaste tio åren. Vi kan fortsätta leta hemskheter i all evighet, men för att på något sätt avrunda det här märkliga inlägget tycker jag att vi gemensamt i den här salen tar och tittar på vad det gamle anfallsesset Toni Polster sysslar med nuförtiden. Försök bortse från den oefterhärmliga refrängen och fokusera istället på hur "Doppelpack Toni" verkligen älskar sina minuter i rampljuset. Låt er inte luras av Tonis något släpphänta stil - hans rörelsemönster och naturliga ledighet avslöjar att det är långtifrån första gången han framför låten inför en begeistrad publik. Personligen är jag extra svag för det ögonblick i slutet när Toni försöker släta över framträdandet genom att skratta till och sedan hasa sig fram på scenen för att ta emot publikens jubel.

[Å grilla? A Summer Gift for You from This is Pop?]

Siri, nu é vi här! 205 låtar landade den på, den stora lilla spellistan som gärna får fungera som din vän vid sommarens olika aktiviteter. Vi talar över tolv timmar med den bästa musiken. Den som känner mig eller den här lilla bloggen vet ungefär vad det handlar om; indie, 60s, pop, rock, soul, new wave, punk och allt annat som man bara måste älska.

Det finns en viss tanke bakom spelordningen, så lyssna gärna i någon sorts följd.

Vi säger så.

Spotify: [Å grilla? A Summer Gift for You from...]

#12

Det kan emellanåt bli ganska tröttsamt att läsa om den senaste Tronik Youth-remixen eller hur bra Caribous senaste är (vilket förvisso är sant) på alla hipsterbloggar där ute. Mycket är bra, men inte sällan går det inflation i det unisona hyllandet och mycket av det senast uppskrivna är bortglömt bara en månad senare. Därför blickar This Is Pop? den här gången tillbaka till sextiotalet och 24 nummer som fortfarande håller stången. Vissa känner ni säkert igen, andra är mer bortglömda.

Geniet som en gång var Arthur Lee får äran att inleda skivan med det omarbetade Bacharach-David-stycket "My Little Red Book", öppningsspåret på Loves debutplatta från 1966. Min kärlek till Love och Arthur Lee är stor, och bandet tillhör mina absoluta favoriter. Forever Changes är självklart det stora mästerverket i samlingen, men titta också upp deras andra utgivningar om du är nyfiken på att bekanta dig med den bästa psykedeliamusiken från tidsperioden. De ofrivilliga flickidolerna i The Small Faces tar sedan vid med den instrumentala och Green Onions-doftande "Grow Your Own", först utgiven som b-sida på den Sha-La-La-La-Lee-singel som fortfarande är härligt upptempo men kanske inte helt representativ för gruppen i övrigt. I soulväg går vi sedan vidare med ett gäng härliga låtar, där min särskilda favorit är Supremes kanske bästa låt, "Love Is Like An Itching In My Heart". Diana Ross har blivit biten av "the love bug" och hur gärna hon än vill kan hon inte scratcha bort den. Det är sånger om kärlek, det är "brassy", det är Motown. The Troggs, mest kända för "Wild Thing", bidrar på den här samlingen med "With A Girl Like You", en låt som låg som UK-etta på singeltoppen i två veckor 1966 - idag innehar Usher den placeringen på samma lista. Tina Turner är en artist jag har oerhört svårt för, men i Ikes strama tyglar (passerar jag nån form av gräns här?) levererar hon en ganska rowdy souldänga. Blandningen avslutas sedan med bl a The Outsiders tidiga och mer mjuka garagerock, girl-group i form av The Fabulettes (fantastisk text), Dusty Springfields somriga "Wishin' and Hopin'" och charmiga The Four Tops tolkning av "Walk Away Renee". Trevlig lyssning!

>>> This Is Pop? [#12] <<< 1. Love - My Little Red Book [1966]
2. The Small Faces - Grow Your Own [1966]
3. The Marvelettes - Too Many Fish In The Sea [1964]
4. The Elgins - Put Yourself In My Place [1966]
5. The Supremes - Love Is Like An Itching In My Heart [1966]
6. Chris Clark - Love's Gone Bad [1967]
7. Lee Dorsey - Get Out Of My Life Woman [1966]
8. Chad & Jeremy - A Summer Song [1964]
9. The Troggs - With A Girl Like You [1966]
10. The Move - Flowers In The Rain [1967]
11. Wayne Fontana - Pamela Pamela [1966]
12. Ike & Tina Turner - Finger Poppin' [1965]
13. Kim Weston - Helpless [1966]
14. Billy J. Kramer With The Dakotas - Bad To Me [1964]
15. Smokey Robinson & The Miracles - I Second That Emotion [1968]
16. The Outsiders - Time Won't Let Me [1966]
17. The Ramsey Lewis Trio - Wade In The Water [1966]
18. The Fabulettes - Try The Worryin' Way [1966]
19. Dusty Springfield - Wishin' And Hopin' [1964]
20. Cilla Black - Anyone Who Had A Heart [1964]
21. Roy Hamilton - Crackin' Up Over You [1966]
22. Frank Wilson - Do I Need You (Indeed I Do) [1965]
23. The Silkie - You've Got To Hide Your Love Away [1965]
24. The Four Tops - Walk Away Renee [1967]