60-talets 200 bästa låtar (#139-130)

#139: The Byrds - Eight Miles High [1966]

Första men inte sista Byrds-bidraget på listan. Men så är ju också allt utom delar av Gram Parsons-perioden fantastiskt bra. Här har pojkarna börjat utveckla ett visst tycke för droger, och som skörd av detta vidlyftiga leverne kom den här psykedeliska hörnstenen ut.

#138: The Hollies - I Can't Let Go [1966]

Live-versionen av låten är en eldig sak, som för mig är väldigt mycket 60-tal. Ett gäng unga grabbar, här ledda av en särskild Graham Nash, framför popmusik inför en begeistrad skara åskådare. Kuriosa är att låten delvis är skriven av Chip Taylor - brorsa till Jon Voight, skådisen, ni vet. Vad Angelina tycker om farbror Chips gamla dänga förtäljer inte historien. Det kan ju faktiskt vara så att en blaskig Chip har för vana att leta sig bort mot flygeln på släktkalasen med försöket att få resten av familjen Taylor-Voight-Jolie-Pitt att stämma upp i sången , och då är det ju inte alls lika kul. Det är det inte.

#137: The Contours - Just a Little Misunderstanding [1962]

Vad är det man brukar säga om såna här dansrökare? Jo, just det, a belter tune.

#136: Jacques Dutronc - Le Responsable [1969]

Av många tänkbara anledningar att vara avundsjuk på Jacques är det främst en som sticker ut: han är gift med Françoise Hardy (se den klassiska och kanske något uttjatade bilden högst upp), denna omhuldade fransyska som kanske var världens snyggaste under det årtionde vi nu försöker avhandla. Och så skrev han låtar. Dessutom ganska bra sådana. Frickin' frogeater!

#135: The Brogues - I Ain't No Miracle Worker [1965]

Be mig inte flytta något berg här, jag försöker faktiskt göra det bästa jag kan av den här listan. Brogues förstår precis vad jag menar och därför bereds deras nugget plats hos oss.

#134: The Pretty Things - Mr. Evasion [1968]

Jag är långtifrån någon gitarronanist, men Dick Taylor (gammal Stones-hangaround) gör verkligen låten. Möcke, möcke bra, som Svennis kanske mumlade i lurarna vid första provlyssningen av låten på grammofonavdelningen på Domus i Torsby.

#133: The Cowsills - II x II [1969]

Bandet som blev en inspirationskälla till TV-serien The Partridge Family äger ett par rätt så okreddiga egenskaper. Dels var de i någon mening en TV-produkt (de förekom i en mängd familjeprogram och reklamfilmer) och dels bestod de av en hel liten Rhode Island-familj. Sex präktiga små syskon - och en mamma. Men som tur var gjorde de också en del bra musik. Bland annat den här pärlan från deras senare period. [hittade ingen Spotify-version av låten, därav YouTube-länken där ni kan se hela familjen uppträda i televisionen]

#132: Paul Revere & The Raiders - Kicks [1966]

Paul Revere tar strid mot den sedeslösa drogkulturen och menar att man faktiskt kan hitta kickar bortom knarket. Kanske borde den Gram som nämndes högre upp ha ägnat låten några extra lyssningar, om inte annat för den eggande refrängens skull.

#131: The Stooges - 1969 [1969]

Det är en ung ginkropp som här börjar med ett nonchalant "alright" och sedan utvecklar sina tankar om hur det är att vara 22 år och bo i en liten stad i Michigan under hippieerans sista dans. Jag rotar fram min gamla Stooges-tischa och minns tiden när det fanns en krimskrams-affär med det föga påhittiga namnet Rock 'N' Roll Store på Karlbergsvägen. Behöver jag säga att affären också drevs av en härligt övervintrad gammal rocker (som alltid återkom till historien om när Howlin' Pelle var där och köpte en gitarr)?

#130: Stone Poneys - Different Drum [1967]

Jag är inte särskilt kunnig när det gäller Linda Ronstadt och hennes musikkarriär, men jag vet att hon vid tiden för den här låtens utgivning är 21 år gammal och väldigt söt. Väldigt Lily Allensk. Utöver dessa hårda fakta vet vi också att hon här sjunger alldeles fantastiskt över ett kammaraktigt arrangemang.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]