Scener ur en svensk verklighet

Vaknar med en bestämd känsla av att det nu är hög tid att boka tvättid. Traskar trappan upp till tvättstugan för att se om det finns någon lucka de närmaste dagarna och möts av dystra besked för den tilltagande tvättkorgen. Nothing, nada, zip. Kanske inget ovanligt, men över till det som gör det intressant.

Till saken hör att det tidigare under sommaren varit ledigt så gott som varje dag, men nu när det fina folket återvänder från sommarstugorna lägger de beslag på varenda tid. Har de inga egna tvättmaskiner i våningarna? Nej, det håller de sig uppenbarligen inte med. Och tro för guds skull inte att uppdelningen av tiderna sker i någon form av demokratisk anda. Gud nej. De två nästkommande dagarna ockuperas helt av pensionärerna över mig. Redan här börjar jag rynka på näsan, men ganska kvickt bläddrar jag över till september-sidan och tänker att det måste finnas någon lucka där i början. Alls icke. Tiderna för de fem (5! fem!) första dagarna nästa månad står uppskrivna på en och samma illasinnade katt- och keramiktant. Hon tänker sig alltså att hon ska tvätta i dagarna fem. Jag gnuggar ögonen och tror att jag drömmer, men där står samma efternamn kvar.

Beteendet ger upphov till en rad tankar. För det första måste hon ju gå emot all form av tvättstugekutym om hon genomför aktionen. Hur går tankarna när man plitar ner sitt namn tjugo gånger i rad? Får man ens göra så? Och, framför allt, vad fan är det hon ska tvätta i fem dagar?!

Det ska erkännas att jag för en stund övervägde möjligheten att sudda ut någon av hennes tjugo tider, men snabbt kom jag på att jag som nyinflyttad och till råga på det stockholmare inte är i position att inverka på listans utformning post festum. Men då jag vet att det är samma tidigt åldrande gumma som klagat på "basgångar i hela huset" består min hämnd av att tillsammans med en passande titel från Curtis bjuda på lite av den varan. Smaka på den repliken, tvättjuv!