Dagens discodänga

Hela livet är inte alltid ett disco en tisdag i månadsskiftet november/december, men när Gary Byrd träder in i rummet och slänger på The Crown kan man ju inte göra annat än smälta. Här har ni tio minuter soul-disco-rap som har rörts av Stevie Wonders magiska fingrar (hans välbekanta stämma kan även höras i låten). På med dansskorna och låtsas som att det är 1983!

#24 (Deluxe-utgåva!)

Vet du inte vad du ska lyssna på ikväll? Vilken tur att This Is Pop? från nästan ingenstans då dyker upp och slänger fram följande, mycket dansanta lördagsblandning.

Vanligtvis brukar ju dessa små mixtapes innehålla låtar som man kanske inte hör överallt. Den här gången överger vi delvis den tanken. Av de 30 (hujeda mej!) låtarna nedan antar jag att de flesta av er har hört åtminstone hälften. Om inte så är ni in for a treat.

Vi säger så.

>> This Is Pop? [#24] <<

1. Martha And The Muffins - Echo Beach [1981]
2. Blondie - Sunday Girl [1978]
3. The Monochrome Set - Fat Fun [1983]
4. Buzzcocks - You Say You Don't Love Me [1979]
5. Teenage Fanclub - Sparky's Dream [1995]
6. Dexys Midnight Runners - Show Me [1981]
7. The Clash - Police On My Back [1980]
8. New Order - All The Way [1989]
9. Josef K - Chance Meeting [1981]
10. The Wedding Present - Kennedy [1989]
11. Pixies - The Happening [1990]
12. The Jesus And Mary Chain - Cherry Came Too [1987]
13. The Stone Roses - This Is The One [1989]
14. The Farm - All Together Now [1991]
15. The Only Ones - Another Girl, Another Planet [1978]
16. Ramones - Glad To See You [1977]
17. The Jam - To Be Someone (Didn't We Have A Nice Time) [1978]
18. Big Star - September Gurls [1974]
19. bob hund - Jag Tror Jag Är Kär [1998]
20. Caesars Palace - Candy Kane [2002]
21. Reigning Sound - Stormy Weather [2002]
22. The Pastels - Nothing To Be Done [1989]
23. XTC - This Is Pop? [1978]
24. The Monochrome Set - I'll Scry Instead [1982]
25. The Man From Delmonte - Drive Drive Drive [1987]
26. The Primitives - All The Way Down [Beat Version] [1988]
27. The Smiths - Bigmouth Strikes Again [1986]
28. Håkan Hellström - En Midsommarnattsdröm [2005]
29. Belle & Sebastian - The Boy With The Arab Strap [1998]
30. Comet Gain - You Can Hide Your Love Forever [2001]

Omfamna omslaget: Kevin Eubanks - Promise of Tomorrow [1989]

När jag ändå är inne på det här med omslag kan jag ju lika gärna fortsätta på det temat. I den med ojämna mellanrum återkommande serien Omfamna omslaget har vi tidigare avhandlat betydande storheter på området som Millie Jackson och Geto Boys. Den här gången har turen kommit fram till ingen mindre än Kevin Eubanks.

Alla känner vi igen Kevin från The Tonight Show. Under en herrans massa år tjänstgjorde han under Jay Leno och skrattade på ett väl inoljat sätt åt dennes ofta väldigt tama vitsar. Vid extra stora skrattsalvor rev han av ett ackord och i de återkommande reklampauserna stampade han igång någon rockklassiker för att frammana mogen sittdans och underhålla den lättroade publiken. En musiker med ambitioner hade nog betraktat den musikaliska gärningen som mindre utmanande, men samtidigt får vi anta att Kevin under sina 18 år som trogen sidekick drog in hyfsat med deg och att han med hjälp av sin position som teve-fejs drygade ut mängden erövrade cougars med en ansenlig ränta.

Men vad sysslar han då med åren innan han hoppar in i teve-rutan? Jo, han är musiker. Närmare bestämt gitarrist. Med dessa komponenter är det nog närmast självklart att också ge debutskivan från 1982 namnet Guitarist. Åren efter debuten följer sedan ytterligare några skivor med Kevins namn på. Av dessa sticker 1987 års The Heat of the Heat ut, inte bara på grund av att det enligt kritikerna är hans hittills sämsta, utan också för det slicka omslagsfotot på en inoljad Kevin i rosaskimrande wet T-shirt och med hans trogna följeslagare käckt uppburen av den starka famnen.

Kanske är det omslaget lite för mycket även för Kevin. När 1988 års skiva dimper ner i butikerna ger det nämligen en tydlig vink om att han nu är redo att skifta fokus. Det nya albumet bär inte bara en mer drömsk titel, borta är även den utmanande looken. På The Searcher får vi anta att Kevin är ute efter att ge musiken en mer seriös prägel. Med en längdmässigt imponerande rock, högt skurna jeans och en mustasch som idag antagligen hade betraktats som ironisk skulle man kunna tro att han har inspirerats av en kringflackande tygförsäljare, men lyckligtvis har han återigen sin partner in crime vid sin sida när han träder fram i dimman och vi andas ut och påminns om att Kevin egentligen bara är den där killen next door som gillar att plinka på sin gitarr.

Men så infaller 1989. Muren är på väg att falla, folk är oroliga över vad som väntar härnäst och Kevin Eubanks går in i studion för att spela in Promise of Tomorrow, skivan som ska komma att kombinera de olika stilar som han tidigare har försökt sig på.


Det är mer lättklätt än någonsin tidigare i Eubanks karriär. Men samtidigt bär han också ett uttryck som säger "Hej! Jag är inte bara en bit kött, jag spelar gitarr också". För ser man bortom kompassen och den imponerande torson hittar man i norrskenet även två vita duvor som med hjälp av ett svåridentifierat material bildar ett gitarrliknande mönster.

Denna bild visar med all önskvärd tydlighet att Kevin Eubanks i grund och botten helt enkelt är en konstnärlig mjukis fångad i en tuffings kropp - en kombination som den här gången leder fram till en självklar plats på väggen bland vår tids största omslagskonstnärer.

Ett par av alla dessa album

Idag går vi tillbaka till grunderna och lyssnar på två - ja, jag vågar säga det - livsviktiga album. Jag talar om The Jams All Mod Cons och New Orders Substance. Jag älskar ju i stort sett allt med dessa båda band, men måste jag välja varsin skiva ur deras samlade kollektioner så blir det idag de här två. Den senare är ju lite halvfubbig i och med att den mycket väl kan klassas som en samlingsskiva, men det bryr vi oss inte om den här gången.

Vid sidan om att det är två på alla sätt helgjutna album så står även omslagen ut som extra lyckade. Men Absolute Beginners-singeln från 1981 är nog ändå snyggast av dem alla.

Världens bästa poporkester

När discjockeyn för kvällen väljer att spela The Byrds "My Back Pages", Stone Roses "Mersey Paradise" och Beatles "And Your Bird Can Sing" vet man att man befinner sig väldigt nära ens musikaliska hemmaplan. När så Skottlands finaste poporkester sedan tjugo år tillbaka kliver upp på scenen får man det bekräftat: av dagens aktiva popband finns det knappast några andra som behandlar arvet från den bästa musiken med samma ömsinta vördnad, passion och precision som The Fannies.

Efter en mjuk inledning med Songs From Northern Britain-introt Start Again och två spår från den senaste och oförskämt fräscha Shadows-skivan kickar farbröderna igång en kavalkad med låtar som hade gjort vilken Pitchfork-dagslända som helst grön av avund. Oavsett om det rör sig om låtar från bandets mer skotittarvänliga period eller de oslagbara popdängorna från Grand Prix kännetecknas Teenage Fanclub av att där alltid finns en inneboende värme i musiken.

En svepande blick över publiken visar att jag inte är ensam om att trivas ihop med bandet som Noel Gallagher en gång hävdade var världens näst bästa. Där står äldre par och yngre popsnören och gungar med till ett av mina absoluta favoritband och helt plötsligt står det klart för mig att det faktiskt finns ganska många andra i det här landet som delar åtminstone ett uns av den kärlek jag har för de demokratiskt sinnade och mycket älskvärda popsnickrarna uppe på scenen. I och med att vi alla är där för Teenage Fanclub innebär det också att vi alla är bra människor. Bra människor lyssnar nämligen på Teenage Fanclub, det är en obestridbar sanning.

Tillsammans får vi sedan uppleva de flesta av bandets alla höjdpunkter. Starkast intryck gör dock låtarna från Grand Prix. Den snart femton år gamla skivan börjar mer och mer stå ut som gruppens stora verk. Verisimilitude, Mellow Doubt och About You är musik för människor med hjärtat på rätt ställe. Och även om jag har hört låten i bättre versioner kan man inte göra annat än fundera över om "detta nog ändå är världens bästa låt" när de inledande tonerna till Sparky's Dream sätter igång. Bra låtar är alltid bra låtar och inget man tröttnar på - och på den punkten skiljer jag mig inte nämnvärt från gänget som står tjugotalet meter framför mig och sjunger om Rolling Stones och Go-Betweens med lika delar värme och kärlek i rösten.

Hela uppträdandet är förskonat från utstuderat publikfrieri och tillgjorda poser. Norman Blake ser mest ut som den där lättomtyckta samhällsläraren och ler flera gånger med hela ansiktet på ett sätt som popfarbröder i den åldern inte har för vana att göra efter mer än tjugo år i branschen. Vid sin sida har han Gerard Love och Raymond McGinley, men de gör inte mycket väsen av sig i utrymmet mellan låtarna. I centrum den här kvällen står istället musiken, vilket kan tyckas vara ganska passande en sån här söndagsafton i Göteborg när världens bästa poporkester står redo för att under sina knappt 90 minuter sprida det musikevangelium som är sprunget från de bästa och till för oss som alltid kommer att uppskatta Thee.

*hittade en överraskande god videoupptagning från kvällen. Här har ni About You, Mellow Doubt och Shock and Awe:

Fredagstreat: Säljarpepp!

När det gäller ofrivillig komik placerar sig den övertaggade typen rätt högt på min lista. Folk som tappar alla koncept och blir heltokiga inför vad det nu än må gälla. Inte sällan är detta även målet med handlingen, att gå utanför boxen och bara kräjza loss, släppa alla hämningar och visa att man minsann inte rättar sig in sig i något landet lagom-led.

Empiriska studier i ämnet visar att personer som uppskattar ett vidlyftigt leverne och gärna sorterar in sig i facket märkt "stekare" är överrepresenterade bland utövarna. Beteendet kan ta sig många olika former, men till synes malplacerade uttryck som "nu kör vi!" och "bra där!" basuneras gärna ut till allmänheten med en sorts forcerad tveksamhet. Egenhändigt komponerade ramsor av intern karaktär tycks också vara vanligt förekommande när grupper av den här typen samlas. För den ovane betraktaren kan man lätt känna igen ramsorna på det att låtsnickrandet gärna har för vana att utgå från Seven Nation Army-riffet. I samtal med personer ur den här gruppen bör man inte heller vara rädd för att utsättas för en rad nonsensartade uttryck som de själva har satt på sig själva. Bland favoriterna gömmer sig "partypingla", "vinnarskalle" och "åsiktsmaskin".

Någonstans i den här tillgjorda nu kör vi!-mentaliteten är det dock inte ovanligt att det bland deltagarna ändå finns en viss medvetenhet om att det man just nu ägnar sig åt är rätt fjantigt, men att det därför också är väldigt kul. Detta är helt fel. Att räcka ut tungan och skratta nervöst åt buset är inte definitionen av att vara rolig och bjuda på sig själv. Att ställa ut en magnumflaska skumpa som lockbete och på ett sektliknande vis trigga igång telemarketingfolk med raketen och grotesk smurfmusik är, sett som en enskild grej, inte heller roligt. Satt i en större kontext är det dock förjävla kul, och därför tycker jag att vi gemensamt i den här salen avslutar arbetsveckan med att se på den här filmen från chef.se. Skratta och förfasas!

60-talets 200 bästa låtar (#89-80)

#89: The Walker Brothers - My Ship Is Comin' In [1965]

"Bröderna" Walker är ena hala jävlar. Från det jag har hört av brödratrion och Scotts solokarriär tycker jag att det lätt blir för mäktigt, men här balanserar de med känsliga steg på rätt sida gränsen om det äckelpompösa.

#88: Irma Thomas - Break-A-Way [1964]

Irma! Bara namnet är ju för härligt. Det blir inte mer bortglömd gula Blend-faster än så. Men nu talar vi ändå om "The Soul Queen of New Orleans", i andra sammanhang kanske mest känd för Time Is On My Side men på den här bloggen alltså framhållen för denna riviga lilla sak. För den handklapps- och bakgrundskörsvage dukar vi fram fasters vita linnedukar.

#87: Lorraine Ellison - Stay With Me Baby [1969]

För någon månad sedan här i bloggen nämnde jag vilken fantastisk skiva Stay With Me är. Det finns ett par, tre spår där Lorraine med tillhörande pipa slår undan den berömda mattan på en. Titellåten fungerar som en alldeles perfekt introduktion till hennes elva låtar korta skivkarriär.

#86: Fleetwood Mac - Man of the World [1969]

På den nya och på vissa håll lite för hyllade Håkan Hellström-skivan går en textrad "filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd". Det är lite samma tema i den här hänförande låten, skriven av den Peter Green som vissa rockrävar hävdar är det riktiga Fleetwood Mac.

85: The Association - Never My Love [1967]

Enligt trovärdiga beräkningar från 1999 är Never My Love den näst mest spelade låten i världshistorien efter ettan You've Lost That Lovin' Feelin' och före trean Yesterday. Den sammanlagda radiotiden under låtens tre inledande decennier uppgår till smått makabra 40 år. Det är med andra ord rättvist att utfärda en viss varningsflagg för sönderspelning här. Men samtidigt är en bra låt alltid en bra låt, och The Association-versionen är för mig fortfarande ganska så behaglig att låta sig vaggas in i.

84: The Shangri-La's - Past, Present and Future [1966]

Av sextiotalets alla tjejgrupper utmärker sig tjejerna från Queens med sina djupa och emellanåt rätt dystra texter. Bara det gör att man har ett extra gott öga till dem. När de sedan tar hjälp av ingen mindre än Beethoven faller prettot som gömmer sig inom mig pladask.

83: Frank Sinatra - It Was a Very Good Year [1965]

Ingen kan sjunga om livets goda viner med samma eleganta och värdiga stämma som gamle Ol' Blue Eyes.

82: Dusty Springfield - Just a Little Lovin' [1968]

Det är klart att Dusty ska vara med på den här listan. Svårigheten har varit att välja rätt låt. Den här gången föll valet på Just a Little Lovin', vilken, för att tala i musikjournalisttermer, låter lite som en sommarbris.

81: The Byrds - Goin' Back [1967]

Lättviktig skit, det var vad David Crosby ansåg om låten innan han kort därefter valde att avsluta sina åtaganden i bandet. Jag håller såklart inte med honom i det omdömet. Lyssna bara på den avslutande halvminuten - precis så vill jag nämligen ha min lättviktiga skit serverad.

80: Van Morrison - Madame George [1968]

Sent ska syndaren vakna. Jag som länge har förfäktat åsikten om att Van Morrison är en tråkig jävel är nu redo att erkänna att han trots allt har sina stunder.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Pepper Rabbit - Older Brother

Det kan vara tröttsamt att läsa om alla nya tips på mer eller mindre okända förmågor som kablas ut via världens alla musikbloggar hela jävla tiden. Men ibland så träffar man rätt. Som med Pepper Rabbit, en artist jag tidigare aldrig har varit i kontakt med eller ens hört talas om. Jag vet knappast mer om artisten nu, men Older Brother, ett av spåren från debutalbumet Beauregard, kan säkert glädja någon mer i höstmörkret.

Ett litet hedersomnämnde bör också riktas till skaparen av videon, som här lyckas klippa ihop ett fint litet videokollage av hemmavideoklipp utan att det blir vidrigt AFV-aktigt.



Inget är särskilt originellt, men vem har sagt att det alltid måste vara det. Själv tycker jag att det finns något i rösten som påminner om band som The Morning Benders och Fruit Bats. Och när vi ändå är inne på de sistnämnda så kan jag inte undgå att bädda in deras fantastiska The Ruminant Band från den lika fantastiska skivan med samma namn utgiven förra året.




Gillade du också Older Brother? Vad kul att jag då råkar fullänka en mp3 med låten (för personer utan FutureKidz-verifierat datorkörkort: högerklicka på länken och välj "spara som"):

Pepper Rabbit - Older Brother

Lunch i riksdagen, någon?

Anton Abele, 18 år, nytillträdd riksdagsman och ständigt tjänstgörande byfåne, vad for genom ditt huvud när du scannade in hälsningen och sedan valde att skicka den som pdf-fil till din vän Blondinbella?

Good News For People Who Love Bad News

Nä, det här var ju inte alls kul. Via Weird Science får jag reda på att det här årets bästa TV-serie, konspirationsdramat Rubicon, inte får förlängt med en säsong till. Den här månadens stora popkulturbesvikelse! Jag förstår det inte alls. Serien är förmodligen det bästa jag har sett sedan The Wire lade ner verksamheten. Istället kör AMC på med ännu en påkostad maffiaserie (Boardwalk Empire), vilket, även om jag är en erkänt stor maffiakramare, känns rätt tröttsamt.

Nu förstår jag hur Freaks & Geeks-fansen kände och fortfarande känner sig. Det är rättvist att tala om en rejäl grundluring på konfekten!

Läs Kjell Häglunds ospoilade text om du är nyfiken på att bekanta dig med serien. Streama, tanka eller köp sedan de 13 avsnitten. Den obotlige optimisten i mig hoppas fortfarande att någon annan kanal kan tänkas ta över ansvaret för Will Travers och hans analysgäng, men chanserna för att det händer känns tyvärr rätt små.

Som någon i kommentarsfältet skrev: Jag kommer att sakna Truxton Spanglers tallrik med flingor.

#23

Slip Inside This House! Jag skulle gärna gå närmare in på vad som ryms där inne men just för stunden hinner jag tyvärr inte.

This Is Pop?:s blandbandskommitté vill dock passa på att nämna hur kul vi tycker att det är att allt fler i vår lilla musikklubb prövar vingarna och fixar hem ett exemplar av utgåvorna. Varför inte fortsätta på den inslagna vägen och ge er i kast med den här mixen, specialkryddad med tre låtar som bildar en, om jag får säga det, fenomenal avslutning. Missa inte heller alla goda 2010-spår, Rip It Up-partiet i Falling Down, Zombies-tolkningen av This Old Heart of Mine (tack för tipset Joakim!) eller den gamla favoriten, tillika en av 70-talets bästa, Up the Junction. Och så allt däremellan, förstås.

Toodles!

>>> This Is Pop? [#23] <<<

1. Wild Nothing - Live In Dreams [2010]
2. Generationals - Trust [2010]
3. Crystal Stilts - Shake The Shackles [2010]
4. The Lodger - Falling Down [2008]
5. Edwyn Collins - Losing Sleep [2010]
6. The Zombies - This Old Heart Of Mine [Live On BBC] [1967]
7. Devendra Banhart - 16th & Valencia Roxy Music [2009]
8. Nick Lowe - Rollers Show [1978]
9. The A's - After Last Night (It Was Such A Fiasco) [1979]
10. Squeeze - Up The Junction [1979]
11. John Cale - Barracuda [1974]
12. Television - Elevation [1977]
13. Girls - Substance [2010]
14. Herman Düne - I Wish That I Could See You Soon [2007]
15. Van Morrison - Full Force Gale [1979]
16. Badly Drawn Boy - Too Many Miracles [2010]
17. Miracle Fortress - Maybe Lately [2007]
18. Boards Of Canada - Davyan Cowboy [2005]
19. Deerhunter - He Would Have Laughed [2010]
20. The Soundtrack Of Our Lives - The Passover [2008]

2 Steg Från Björne

Haha! Det här var ju riktigt kul. Gillar särskilt ögonblicket från "Hey Gringo, jag ska visa dig nåt..." och framåt. Björnes något onyktra rörelsemönster och mer eller mindre oförklarliga utslag mot trappan med vad som ser ut att vara en domstolshammare (nog för att Björne hamstrar rätt mycket skit men hur hamnade den där?) är också rätt festligt att se.

Pulp är åter!

Vanliga människor, deformerade människor, babys och gamlingar! BBC meddelar idag att Jarvis och gänget återförenas för ett par konserter nästa sommar. Det får bli som det blir och låta hur dåligt som helst - för ett barn av britpopen är detta nästan lika glädjande som Blurs återförening härom året.

Spelningarna nästa sommar blir bandets första gemensamma sedan 1996 och man låter hälsa att det blir samlade örhängen från hela karriären - för hela familjen! Prisa den skyldige!

Hyde Park den 3 juli. Jag har en barnslig förhoppning om att närvara. Någon som sviker?!

Nä, tänkte väl det.




Alright.

Fredagstreat: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Varför inte ägna den lediga eftermiddagen åt något viktigt? Som historien om den klassiska skivaffären, sedermera också skivbolaget, Rough Trade. Det är England och det är musik. Det är sympatiska idealister, uppgång, fall och uppgång igen. Det är, kort och gott, en historia med många fina beståndsdelar och med mängder av bra musik.

Titta här: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Efter dokumentärens slut vill man kanske lyssna på låtar som någon gång har getts ut på bolaget - då dyker den här bloggen på sedvanligt manér upp och agerar självuttalad musikvän och hänvisar till listan nedan. Mycket nöje!

Spotify: [tio timmar rough trade]

The Pains of Being Pure at Heart - Heart in Your Heartbreak

För några dagar sedan lyssnade jag igenom klassiker som Daydream Nation, Loveless och Psychocandy. Efter en sån mäktig musiktripp fanns det ingen annan väg att gå än att avsluta med förra årets bästa album, The Pains of Being Pure at Hearts självbetitlade och mästerliga debut, vilken ju flirtar friskt med alla de ovan nämnda klassikerna.

Tidigare i år släppte de singeln Say No To Love, en låt som på inget sätt dämpade förväntningarna inför kommande albumet Belong (väntas komma i mars nästa år). Men de senaste månaderna har det varit tyst. Fram till och med igår, då bandet valde att streama ut nya Heart in Your Heartbreak.

Själv tycker jag inte att den är riktigt lika stark som Say No To Love eller givna popstänkaren Higher Than The Stars från EP:n med samma namn utgiven efter albumet. Men vad fan, det är syntar och det är fortfarande mer catchy och har ett bättre beat än mycket annan smörja som kommer ut.

The Pains of Being Pure at Heart - Heart In Your Heartbreak by forcefieldpr

Årets popmusikhjälte

Årets mest beundransvärda comeback står Edwyn Collins för. 2005 drabbades den f d Orange Juice-sångaren av två hjärnblödningar och förlorade förmågan att tala, äta, läsa och gå. Därtill är han inte längre kapabel att skriva eller spela gitarr med högerarmen, då den vid olyckan blev permanent förlamad.

Det är därför väldigt rörande att se hur 51-åringen nu har kämpat sig tillbaka till livet och är tillbaka på scenerna för att göra det han är bäst på. Förstasingeln från nya albumet är det enda jag har hört och det låter ju riktigt bra. Men framför allt är det kul att se den innerliga glädjen i hans ögon när han står där uppe med sina medmusikanter. Det är kanske just i den stunden som han på allvar inser att han efter mycket möda och stort besvär verkligen har hittat tillbaka till sig själv.

Det är sällan jag drabbas av instinkten att gå fram och krama en människa jag inte känner personligen, men efter det här står jag banne mig redo med famnen för dig Edwyn, bara så du vet.



För personer som råkar ha missat all fantastisk musik som Orange Juice en gång skapade kan ni här lyssna på den lysande debutsingeln, Falling and Laughing, nu 30 år gammal men för alltid en av hörnstenarna i det som vissa väljer att kalla för indiepop.