Världens bästa poporkester

När discjockeyn för kvällen väljer att spela The Byrds "My Back Pages", Stone Roses "Mersey Paradise" och Beatles "And Your Bird Can Sing" vet man att man befinner sig väldigt nära ens musikaliska hemmaplan. När så Skottlands finaste poporkester sedan tjugo år tillbaka kliver upp på scenen får man det bekräftat: av dagens aktiva popband finns det knappast några andra som behandlar arvet från den bästa musiken med samma ömsinta vördnad, passion och precision som The Fannies.

Efter en mjuk inledning med Songs From Northern Britain-introt Start Again och två spår från den senaste och oförskämt fräscha Shadows-skivan kickar farbröderna igång en kavalkad med låtar som hade gjort vilken Pitchfork-dagslända som helst grön av avund. Oavsett om det rör sig om låtar från bandets mer skotittarvänliga period eller de oslagbara popdängorna från Grand Prix kännetecknas Teenage Fanclub av att där alltid finns en inneboende värme i musiken.

En svepande blick över publiken visar att jag inte är ensam om att trivas ihop med bandet som Noel Gallagher en gång hävdade var världens näst bästa. Där står äldre par och yngre popsnören och gungar med till ett av mina absoluta favoritband och helt plötsligt står det klart för mig att det faktiskt finns ganska många andra i det här landet som delar åtminstone ett uns av den kärlek jag har för de demokratiskt sinnade och mycket älskvärda popsnickrarna uppe på scenen. I och med att vi alla är där för Teenage Fanclub innebär det också att vi alla är bra människor. Bra människor lyssnar nämligen på Teenage Fanclub, det är en obestridbar sanning.

Tillsammans får vi sedan uppleva de flesta av bandets alla höjdpunkter. Starkast intryck gör dock låtarna från Grand Prix. Den snart femton år gamla skivan börjar mer och mer stå ut som gruppens stora verk. Verisimilitude, Mellow Doubt och About You är musik för människor med hjärtat på rätt ställe. Och även om jag har hört låten i bättre versioner kan man inte göra annat än fundera över om "detta nog ändå är världens bästa låt" när de inledande tonerna till Sparky's Dream sätter igång. Bra låtar är alltid bra låtar och inget man tröttnar på - och på den punkten skiljer jag mig inte nämnvärt från gänget som står tjugotalet meter framför mig och sjunger om Rolling Stones och Go-Betweens med lika delar värme och kärlek i rösten.

Hela uppträdandet är förskonat från utstuderat publikfrieri och tillgjorda poser. Norman Blake ser mest ut som den där lättomtyckta samhällsläraren och ler flera gånger med hela ansiktet på ett sätt som popfarbröder i den åldern inte har för vana att göra efter mer än tjugo år i branschen. Vid sin sida har han Gerard Love och Raymond McGinley, men de gör inte mycket väsen av sig i utrymmet mellan låtarna. I centrum den här kvällen står istället musiken, vilket kan tyckas vara ganska passande en sån här söndagsafton i Göteborg när världens bästa poporkester står redo för att under sina knappt 90 minuter sprida det musikevangelium som är sprunget från de bästa och till för oss som alltid kommer att uppskatta Thee.

*hittade en överraskande god videoupptagning från kvällen. Här har ni About You, Mellow Doubt och Shock and Awe: