This Is Pop? minns: Bagsy Me

Vi skruvar tillbaka klockan nästan tretton år. Jag befinner mig på NK:s skivavdelning tillsammans med min pappa. Som snart tolvårigt skilsmässobarn ingår det sedan ett par år i min och pappas gemensamma helgtradition att lura i skivbackar. Vanligtvis ingår inte det fashionabla varuhuset i vår rutt, men nu förenas nytta med nöje. I egenskap av att vara pappa, och därmed inneha beslutanderätten, anser den äldre av oss att charkuteriavdelningens delikatesser den här helgen helt enkelt går före Wasa Skivbörs trugande priser på "nyinkommet". Jag finner mig i situationen och flackar ganska snart runt mellan TV-spelsavdelningen och pappas mer målmedvetna position på musiksektionen.

Vid den här tidpunkten är musik ett för mig ganska outforskat fenomen, och därför gäller min pappas goda omdömen som oinskränkt rättesnöre. De tillfällen då jag själv - på eget initiativ - har valt en skiva kan räknas på ena handens fingrar. Det är EM 96-skivan med Three Lions alldeles oförglömliga "Football's Coming Home", Oasis andra skiva, en samlingsplatta med Status Quo (!), Green Days Dookie och någon till som av den relativt klena skivsamlingen kan räknas som egna påhitt. Resten har min far köpt till mig i någon form av utbildningssyfte.

Den här vårlördagen räcker han så fram Bagsy Me. Skivan kommer från swindie-metropolen Skellefteå och bär The Wannadies underteckning. Pappa äger redan skivan, och jag drar mig till minnes de tillfällen då han har spelat den för mig i bilen. Jag vet att jag gillar det jag har hört och ger därför mitt godkännande för att ta emot skivan. Till detta letar jag själv upp telefonbusarna i Hassan och deras Tillvaratagna Effekter, Vol. 5. (Minnet sviker mig här, men jag vill minnas att också Blacknuss och plattan Allstars följer med på ett hörn). I vilket fall är det här en historisk dag. Både Hassan och Wannadies kommer nämligen i varierad grad att följa med mig hela uppväxten, och jag skäms inte när jag idag säger att båda fortfarande definierar mycket av det jag betraktar som god musik och humor.

Bagsy Me är i sin tur ren och skär popperfektion. Från inledningsspåret "Because" till avslutningen "That's All" sjunger Pär Wiksten ut all sin ångest och aggression till felfria poparrangemang, redo att övervinna pophjärtan hos såväl tolvårig musiknovis som Elvis Costello-skadad rockist. Vi avslutar det här nostalgiska inlägget med att tillsammans i den här salen lyssna på "Someone Somewhere".