Fotbollsfunderingar

I senaste Offside skriver Simon Kuper en lysande text om de nya fansen i fotbollsvärlden. Det förvånar inte att det är just Kuper, till vardags kolumnist i Financial Times, som skriver om fenomenet. Världsmedborgaren Kuper, född i Uganda, uppväxt i Holland och gammal student vid både Oxford och Harvard, är pappa till några av de mest hyllade böckerna på temat fotboll och samhälle. I genombrottsboken Football Against the Enemy (1994) reser han runt i 22 länder världen över och utforskar kopplingen mellan fotboll och samhälle och söker svar på hur de båda elementen löper in och ut ur varann.

Nu, 16 år senare, skriver den regelbundne Offside-medarbetaren om en grupp fans som blir större för varje dag som går. Det handlar om människor som i samband med Internets frammarsch flyttar sina sympatier över de regionala gränserna och i globaliseringens tidevarv hoppar över tidigare mer eller mindre givna incitament för lagkärlek som geografisk närhet, familjetraditioner eller klass- och religionstillhörighet. För oss som är ohälsosamt intresserade av fotbollen är den här gruppen inget nytt, ända sedan åren runt millennieskiftet har Europas storklubbar förlagt försäsongsturnéer på platser som tidigare var isolerade från fotbollsgemenskapen, allt för att locka nya grupper och marknader. Utvecklingen sker i en skrämmande snabb takt, och som på ett lättbegripligt sätt exemplifieras av att Kuper i sin text beskriver 1990 års Italien-VM som en byfest i jämförelse med årets mästerskap.

När jag läser Offside-reportaget blir jag både arg och uppgiven. För en enkel fotbollsman finns det nämligen inte mycket utrymme för påverkan i sportens utbredning. De styrande drivs självklart av ekonomiska intressen, och inte sällan sker denna strävan på bekostnad av det som vi konservativa fotbollsstötar betraktar som det genuina. Det finns för mig inte mycket charm i det att fotbollsintresserade i Nigeria bryr sig mer om en match mellan Manchester United och Chelsea än hur det går för deras egna Super Eagles i Afrikanska Mästerskapen. Visst kan det tyckas vara ett fantastiskt tecken på en härlig världsgemenskap att vandra längs gatorna i Peking och möta Arsenal-tröjor överallt, men sett ur fotbollsögon är det mest en uppvisning i hur maktkoncentrerad sporten har blivit.

Jag spyr alltid lite i munnen när jag hör folk i Sverige tala om att "Allsvenskan ju är så usel" och att det är på grund av den låga underhållningsnivån man väljer att hålla på Zlatan (supersvensken!) i första hand och det "skönspelande Barca" i andra hand. De missar målet (pun intended). De är - here goes - helt enkelt ointresserade jävlar som får kåtslag av superstjärnefejs och älskar Peter Jihdes Idol-gester och futuristiska touchscreens och att veva tjatiga straffsituationer om och om igen och tycker Dubbel-Anders i TV4-studion är supersäker i sina utläggningar om spelsystem och spådomar om matchen, och varför - varför!? - skakade inte Lagerbäck hand med Maradona? Som självsäker fotbollselitist ser jag ner på den här relativt stora skaran soffexperter som kryper fram ur sina boningar med en läskig tajmning när det vankas stora mästerskap. Vi möter dem överallt i soffor runt om i landet, där de inför mormor och epa-gänget och den femtonåriga hunden briljerar i en mäktig floskkavalkad. Vi ska på ett sätt vara ganska glada att Sverige inte kvalificerade sig den här gången, då populationen har för vana att minska rätt drastiskt utan ett blågult deltagande.

Ni ser, det här inlägget - som ändå började i en ganska sansad ton och med ett visst fokus - har nu utvecklats till okontrollerat hatbrev mot det som vissa kallar den moderna fotbollen och alla dess äckliga avarter som följer med den. Mitt fotbolls-jag skiner såklart upp i VM-tider, men den mentala prövning som evenemanget innebär i form av bl a usla studio- och soffexperter gör att jag slits mellan att bevara mitt vanliga och rätt så trevliga jag och den von oben-typ jag hatar att älska att vara.

Nu ska jag gå och anordna ett vuvuzuela-bål, så ses vi i aulan om fem minuter.