Dagens låt: Lloyd Cole - Why in the World? [2010]

Not that I had that much dignity left anyway... Med de orden inleder Lloyd Cole sin nya skiva Broken Record.

Men visst fan har han kvar sin värdighet. Lyssna bara på den här fina biten.


Lloyd Cole - Why In The World found on Pop

Scener ur en svensk verklighet

Vaknar med en bestämd känsla av att det nu är hög tid att boka tvättid. Traskar trappan upp till tvättstugan för att se om det finns någon lucka de närmaste dagarna och möts av dystra besked för den tilltagande tvättkorgen. Nothing, nada, zip. Kanske inget ovanligt, men över till det som gör det intressant.

Till saken hör att det tidigare under sommaren varit ledigt så gott som varje dag, men nu när det fina folket återvänder från sommarstugorna lägger de beslag på varenda tid. Har de inga egna tvättmaskiner i våningarna? Nej, det håller de sig uppenbarligen inte med. Och tro för guds skull inte att uppdelningen av tiderna sker i någon form av demokratisk anda. Gud nej. De två nästkommande dagarna ockuperas helt av pensionärerna över mig. Redan här börjar jag rynka på näsan, men ganska kvickt bläddrar jag över till september-sidan och tänker att det måste finnas någon lucka där i början. Alls icke. Tiderna för de fem (5! fem!) första dagarna nästa månad står uppskrivna på en och samma illasinnade katt- och keramiktant. Hon tänker sig alltså att hon ska tvätta i dagarna fem. Jag gnuggar ögonen och tror att jag drömmer, men där står samma efternamn kvar.

Beteendet ger upphov till en rad tankar. För det första måste hon ju gå emot all form av tvättstugekutym om hon genomför aktionen. Hur går tankarna när man plitar ner sitt namn tjugo gånger i rad? Får man ens göra så? Och, framför allt, vad fan är det hon ska tvätta i fem dagar?!

Det ska erkännas att jag för en stund övervägde möjligheten att sudda ut någon av hennes tjugo tider, men snabbt kom jag på att jag som nyinflyttad och till råga på det stockholmare inte är i position att inverka på listans utformning post festum. Men då jag vet att det är samma tidigt åldrande gumma som klagat på "basgångar i hela huset" består min hämnd av att tillsammans med en passande titel från Curtis bjuda på lite av den varan. Smaka på den repliken, tvättjuv!

60-talets 200 bästa låtar (#129-120)

#129: Roy Hamilton - Crackin' Up Over You [1966]

Roy var mannen som sjöng "You'll Never Walk Alone" före både Gerry & The Pacemakers och The Kop. Året var då 1954. Tolv år senare gavs denna northern soul-anthem ut, men det var först på sjuttiotalet som den nådde en större publik. Den förre proffsboxaren och gospelsångaren var som ni hör begåvad med en mäktig pipa, men likt många andra stora röster tystnade den allt för tidigt. Blott 40 år gammal plockade Roy ned skylten i vad som tros vara ett stroke-anfall.

#128: The Small Faces - All or Nothing [1966]

Trots att Small Faces var ett av de ledande mods- och British Invasion-banden är känslan att de idag är ganska bortglömda. Så var verkligen inte fallet för 44 år sedan, då "All or Nothing" toppade singellistan i England tillsammans med Beatlarnas något blaskiga "Yellow Submarine". Steve Marriotts röst visar var skåpet ska stå i denna trotsiga låt om kärlek och uppbrott.

#127: Love - Always See Your Face [1969]

Nämen hallå där, det första Love-inslaget på listan! En låt jag först upptäckte genom soundtracket till High Fidelity. De första veckorna med låten var en intensiv kärlekshistoria. Det kändes som att den var med mig överallt. Vi trivdes verkligen i varandras sällskap. Men så fann jag andra, och den hittade säkert också andra öron, och vi gled isär mer och mer. Fram tills nu. För som alltid med Arthur Lee så hittar vi tillbaka till varandra. Efter några år tillsammans har vi nu nått fram till den tidpunkten då jag, utan darr på rösten, kan säga att jag älskar (pun intended) Love.

#126: The Who - The Kids are Alright [1965]

Många gånger behövs det inte mer än ringande gitarrer och trallande melodier för att göra strålande pop.

#125: Tommy James & The Shondells - Crimson & Clover [1968]

På den ständigt återkommande frågan "vilken är din favoritfärg?" är mitt nya standardsvar karmosin. Jag vet knappt hur det ser ut, men det är ett kul ord och del av en gammal amerikansk listetta. En sån där låt som jag inte riktigt kan förklara varför jag gillar.

#124: Mott the Hoople - Rock & Roll Queen [1969]

Jag gillar sån där rock 'n' roll-musik, va. Mycket gitarrer, trummor och bas. Och så får det gärna svänga så där härligt rockigt, va.

#123: Thunderclap Newman - Something in the Air [1969]

Det finns ett kapitel i Fredrik Strages Text som handlar om roddare. Om man som jag har varit fascinerad av detta släkte ända sedan Jonas Inde gestaltade Tommy Bohlin är det en ganska engagerande text som beskriver hur livet på vägarna kan se ut. Har du inte läst artikeln är det bara att titta på vårt lands mest TV-vänliga roadie, Nalle Knutsson-sidekicken Jörgen "Jugge" Nohall, för att få dig en rättvis bild av hur roddaren äter, sover och skiter rock 'n' roll. Sen finns det givetvis andra typer, som Who-roadien John "Speedy" Keen, textpappa till "Something in the Air".

#122: The Lovin' Spoonful - Summer in the City [1966]

En hit med biltutor och tryckluftsborrar kommer alltid vara en hit med biltutor och tryckluftsborrar. Jag väljer i det här fallet att bortse från att låten är outsägligt uttjatad och förmodligen inte är förtjänt av en så hög listplacering.

#121: Bettye Swann - Make Me Yours [1967]

En grym låt, kort och gott.

#120: The Sonics - Psycho [1965]

Haha, det är "fullt ös - medvetslös", "plattan i mattan" och alla andra tokuttryck på samma gång. Gerry Roslie dricker inte bara stryknin, här skriker han också ut den gamla lågstadiesmädelsen "psyko". Han ger verkligen allt och det är så befriande skönt att höra.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Smått och gott

Läser att den vandrande kulturskatten Ray Davies planerar ett album med omarbetade Kinks-låtar. Det kan nog bli kul att höra hur det låter. Mest förvånande är att den oemotståndliga och alldeles för bortglömda "Celluloid Heroes" ska göras ihop med ingen mindre än Siw Malmqvist-favoriten Bon Jovi. Spännande var ordet. I övrigt ska plattan hjälpas framåt av bl a en viss Bruce Springsteen, countryrockstjärnan Lucinda Williams och den framlidne Alex Chilton.

Lyssnar på Vaselines comebackskiva, och det låter väl sisådär. Ett par okej spår, men inget mer. Samma omdöme får också gälla om Blonde Redheads och The Magic Numbers nya.

På tal om comebacker så begår The Libertines turnépremiär imorgon. I förrgår tjuvspelade de några spår och då lät det så här:



Är väldigt svag för avslutningen i den där underbara låten. Även om jag har varit tveksam till en comeback så värmer det ändå lite i hjärtergropen att se dem på samma scen igen.

60-talets 200 bästa låtar (#139-130)

#139: The Byrds - Eight Miles High [1966]

Första men inte sista Byrds-bidraget på listan. Men så är ju också allt utom delar av Gram Parsons-perioden fantastiskt bra. Här har pojkarna börjat utveckla ett visst tycke för droger, och som skörd av detta vidlyftiga leverne kom den här psykedeliska hörnstenen ut.

#138: The Hollies - I Can't Let Go [1966]

Live-versionen av låten är en eldig sak, som för mig är väldigt mycket 60-tal. Ett gäng unga grabbar, här ledda av en särskild Graham Nash, framför popmusik inför en begeistrad skara åskådare. Kuriosa är att låten delvis är skriven av Chip Taylor - brorsa till Jon Voight, skådisen, ni vet. Vad Angelina tycker om farbror Chips gamla dänga förtäljer inte historien. Det kan ju faktiskt vara så att en blaskig Chip har för vana att leta sig bort mot flygeln på släktkalasen med försöket att få resten av familjen Taylor-Voight-Jolie-Pitt att stämma upp i sången , och då är det ju inte alls lika kul. Det är det inte.

#137: The Contours - Just a Little Misunderstanding [1962]

Vad är det man brukar säga om såna här dansrökare? Jo, just det, a belter tune.

#136: Jacques Dutronc - Le Responsable [1969]

Av många tänkbara anledningar att vara avundsjuk på Jacques är det främst en som sticker ut: han är gift med Françoise Hardy (se den klassiska och kanske något uttjatade bilden högst upp), denna omhuldade fransyska som kanske var världens snyggaste under det årtionde vi nu försöker avhandla. Och så skrev han låtar. Dessutom ganska bra sådana. Frickin' frogeater!

#135: The Brogues - I Ain't No Miracle Worker [1965]

Be mig inte flytta något berg här, jag försöker faktiskt göra det bästa jag kan av den här listan. Brogues förstår precis vad jag menar och därför bereds deras nugget plats hos oss.

#134: The Pretty Things - Mr. Evasion [1968]

Jag är långtifrån någon gitarronanist, men Dick Taylor (gammal Stones-hangaround) gör verkligen låten. Möcke, möcke bra, som Svennis kanske mumlade i lurarna vid första provlyssningen av låten på grammofonavdelningen på Domus i Torsby.

#133: The Cowsills - II x II [1969]

Bandet som blev en inspirationskälla till TV-serien The Partridge Family äger ett par rätt så okreddiga egenskaper. Dels var de i någon mening en TV-produkt (de förekom i en mängd familjeprogram och reklamfilmer) och dels bestod de av en hel liten Rhode Island-familj. Sex präktiga små syskon - och en mamma. Men som tur var gjorde de också en del bra musik. Bland annat den här pärlan från deras senare period. [hittade ingen Spotify-version av låten, därav YouTube-länken där ni kan se hela familjen uppträda i televisionen]

#132: Paul Revere & The Raiders - Kicks [1966]

Paul Revere tar strid mot den sedeslösa drogkulturen och menar att man faktiskt kan hitta kickar bortom knarket. Kanske borde den Gram som nämndes högre upp ha ägnat låten några extra lyssningar, om inte annat för den eggande refrängens skull.

#131: The Stooges - 1969 [1969]

Det är en ung ginkropp som här börjar med ett nonchalant "alright" och sedan utvecklar sina tankar om hur det är att vara 22 år och bo i en liten stad i Michigan under hippieerans sista dans. Jag rotar fram min gamla Stooges-tischa och minns tiden när det fanns en krimskrams-affär med det föga påhittiga namnet Rock 'N' Roll Store på Karlbergsvägen. Behöver jag säga att affären också drevs av en härligt övervintrad gammal rocker (som alltid återkom till historien om när Howlin' Pelle var där och köpte en gitarr)?

#130: Stone Poneys - Different Drum [1967]

Jag är inte särskilt kunnig när det gäller Linda Ronstadt och hennes musikkarriär, men jag vet att hon vid tiden för den här låtens utgivning är 21 år gammal och väldigt söt. Väldigt Lily Allensk. Utöver dessa hårda fakta vet vi också att hon här sjunger alldeles fantastiskt över ett kammaraktigt arrangemang.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Summer Camp - Round the Moon

Äh, vad fan, vi kör en till video nu när vi ändå är klara med hemtentaskrivandet och nere med musiken igen...

Främst är det faktiskt videon jag gillar, med scener ur Roy Anderssons guldbaggevinnande regidebut En kärlekshistoria från 1970. En film det inte alls var längesen jag såg. Spana också in Bellevues legendariska grusfotbollsplan - där har nämligen undertecknad spottat in ett antal vackra mål genom åren.

Efter att ha hört låten några gånger måste jag säga att den växer sig stark. Deras förstasingel, "Ghost Train", är även den riktigt bra. In the words of den stereotype indiepopbloggaren: Summer Camp kan ha något stort på gång.

Samma pappa (The Redskins/Håkan Hellström)

Jag visste ju att "Come On Eileen" låg bakom Håkans "Kom igen Lena!", det hörs ju supertydligt för alla som någon gång har hört låtarna. Men inte visste jag förrän nu att han stulit delar - och framför allt inledningen - från The Redskins underskönt stompiga "Keep On Keeping On" från 1986.



Skinpunksoul av bästa sort!

(OK, jag ville mest skriva skinpunksoul...)

Courtesy of Noel

Under Way Out West-helgen florerade det en del rykten om att Noel Gallagher skulle gästa The Soundtrack Of Our Lives på scen. Detta inträffade aldrig.

Under en längre period har det sagts att Noel filar på en soloskiva efter uppbrottet från Oasis. Detta har ännu inträffat.

Mina förhoppningar på en sådan skiva är faktiskt relativt högt ställda. Jag kan se framför mig en solokarriär i stil med den store idolen Paul Weller. När det gäller Noels ohängde broder gäller dock ett närmast motsatt förhållande: sällan, om ens aldrig, har förväntningarna på ett nytt band varit så låga.

Varför jag skriver detta? Jo, jag hittade just ett favoritcitat från den gamle Inspiral Carpets-roddaren. Jag vill minnas att det är hämtat från en intervju i början av förra året, alltså bara några månader innan det att skilsmässan från bandet offentliggjordes.

"[Liam is] rude, arrogant, intimidating and lazy. He's the angriest man you'll ever meet. He's like a man with a fork in a world of soup".

We check the charts and start to figure it out

Igår besökte jag Slottsskogen och Way Out West för tredje gången sedan starten 2007. Det blev endast en endagarsbiljett den här gången, men att ha sett och hört "All My Friends" live gör att det känns lite bättre att gå miste om Pavement och Håkan-spelningen som gick av stapeln tidigare idag.


LCD Soundsystem var bäst. Tyvärr missade jag "Tribulations" till följd av ett illa tajmat men högst nödvändigt toalettbesök, men fick som sagt höra 00-talets kanske bästa låt "All My Friends", den första skivans medryckande "Daft Punk Is Playing At My House" och en fet avslutning i "Yeah (Crass Version). I övrigt var Local Natives pigga och The National fick en att önska sig en mer intim och längre terapisession ihop med Matt Berninger. Två av mina största favoriter från det senaste året, Beach House och The xx, stod även de för två väldigt fina spelningar. Ett längre getöga slängdes också på Jens Lekman och Paul Weller. The Stooges fick tyvärr vika sig för ett mat- och ölstopp utanför området, och M.I.A. sket jag helt i. Sammantaget en mycket fin dag, som avslutades med en stillsamt vuxen öl utanför området och utan att ens göra ett försök på någon av klubbspelningarna.

Nu ska jag skriva viktig hemtenta, men 60-talslistan kommer snart tillbaka. Och så skriver vi alla in i våra kalendrar att världens bästa poporkester Teenage Fanclub ärar vårt land med ett besök nu i november.

Write About Love

Sverigeaktuella popsnörena Belle & Sebastian avslöjar att namnet på nya skivan blir Write About Love. I samband med detta uppmanar också den ofta smått briljante Stuart Murdoch fans över hela världen att fota eller filma sig själva medan min skriver/ristar in dessa rader någonstans. Tanken är att samla alla bilder på den här flickr-sidan, och att de bästa bidragen sedan belönas med ett pris av något slag.

Haha. Jag försöker att inte använda mig av det slitna uttrycket "indie" här i bloggen, men nu vetefan. Det blir nog inte mer indie-proklamation än så här. Hittills har det endast inkommit ett bidrag till tävlingen, men banne mig om vi inte redan har att göra med en vinnare. Titta här och notera hur skaparen har kombinerat de obligatoriska indie-katterna med en härligt urban miljö.

Kort och gott, en stillsam uppmaning att sprida kärlekens budskap, som självklart avslutas med "... and please, remember to use chalk or at least something non permanent!!".

#18

Popmusik all the way, baby.

[This Is Pop? #18]

1. T. Rex - Baby Strange [1972]
2. The Clash - Safe European Home [1978]
3. The Scruffs - Sad Café [1977]
4. Aztec Camera - Good Morning Britain (With Mick Jones) [1990]
5. The Anyways - Silver [1994?]
6. Episode Four - Strike Up Matches [1987]
7. Jackie Mittoo - Hang 'Em High [1969]
8. Arcade Fire - Modern Man [2010]
9. Lyres - Don't Give It Up Now [1984]
10. Jaill - The Stroller [2010]
11. Egyptian Hip Hop - Rad Pitt [2010]
12. Violent Femmes - Good Feeling [1982]
13. Teenage Fanclub - When I Still Have Thee [2010]
14. The Magic Numbers - A Start With No Ending [2010]
15. The Style Council - Headstart For Happiness [1983]
16. The Man From Delmonte - My Love Is Like A Gift You Can't Return [1989]
17. The Clamheads - Summer's Coming Down [????]
18. Whiteout - Jackie's Racing [1995]
19. Scars - All About You [Single Version] [1981]
20. Orange Juice - L.O.V.E. Love [1982]

Rockkritiker om rockkritiker

När Jan Gradvall skriver så lyssnar man. När han för någon vecka skrev om Pimm's sprang jag och köpte en flarra på systemet. Nu tipsar han om en alldeles förtjusande intervjuartikel med två gamla rockkritiker - som diskuterar rockkritiker. Ta en titt här.

60-talets 200 bästa låtar (#147-140)

#147: Blind Faith - Can't Find My Way Home [1969]

Steve Winwood, 21, och Eric Clapton, 24, på varsin finstämd akustisk, Ginger Baker på jazzdränkt trumkomp och så Winwoods änglalika röst på det. På supergruppens enda platta är det här det bästa bidraget.

#146: Sly & The Family Stone - Everyday People [1968]

Soulfunkens All You Need Is Love. Utgiven mitt under Vietnam-kriget vädjar Sly Stone om fred och påminner alla tvivlare om att vi ändå är ganska lika varandra. Sly och gänget skulle ha mer att ge under nästa årtionde, men den här fina biten kvalar med lätthet in bland deras största, om än lite poppigare, stunder.

#145: Jefferson Airplane - White Rabbit [1967]

Jag har ganska svårt för JA och deras proggiga sound, men den här låten är ju ganska cool. Framför allt är den med i en obetalbar scen i Fear and Loathing in Las Vegas, där en cocktailproppad och knivförsedd Dr. Gonzo (Benicio del Toro) ber Johnny Depps rollfigur Raoul Duke att slänga i den inte så mobila bandspelaren i badkaret "when White Rabbit peaks".

#144: Robert Knight - Love on a Mountain Top [1967]

Här är jag osäker. Vissa källor hävdar att låten ligger med på Knights skiva med samma namn som hans främsta hit, Everlasting Love, utgiven 1967, medan andra påstår att den gavs ut som singel först sex år senare, alltså på fel årtionde för oss. Vi kör på 60-talsvarianten, annars blir den här listan helt kajko. För med ska den. Sån här slick soul är jag väldigt svag för.

#143: Tim Buckley - Pleasant Street [1967]

Om en LSD-tripp kan vara en ballad är Pleasant Street låten. Det repetitiva "down, down, down" följt av refrängen... Mmm. Förmodligen handlar dock låten om heroin, och visst, det har man ju hört att folk kan må bra av, men preparatet var åtta år senare också högst medverkande vid Buckleys tragiska död. Men nog vill jag allt tro att det någonstans finns en Pleasant Street som Jeff och Tim vandrar runt och jammar på. [varning för märkliga Spotify-versioner]

#142: The Box Tops - Soul Deep [1969]

Hörrni, Box Tops bästa låt är inte The Letter, det är ju Soul Deep. Alex Chilton med stämma är i högform i den här blåögda soulpärlan. Så. Jävla. Bra.

#141: The Easybeats - Friday On My Mind [1965]

Tidigare, innan den här bloggen fanns, delade jag blogg med en av mina bästa kompisar. Vi kan kalla honom A, men egentligen heter han Arvid. Just nu befinner han sig i Australien och gör praktik på ett fint ställe. Men tidigare, när han bodde i Sverige, skrev han en gång väldigt fint om just The Easybeats, som just är från Down Under. Just passande, va? Va? Med det som bakgrund vill jag inte vara sämre än att jag kopierar hans inlägg. Med på köpet får ni också en liten video.

"En måndag i december känns ju sällan särskilt upplyftande. Om cirka två timmar är det natt och det kan man inte säga annat om än att det är bedrövligt. Vet ni vad jag gör i det läget? Jag tar mig en titt på australiska 60-talsgruppen The Easybeats video till den fantastiska låten 'Friday On My Mind'.



Genast känns allt lite lättare. Och det beror inte enbart på musiken. Det finns nämligen ett par saker med videon som är värda att dröja sig kvar vid ett tag.

Till att börja med sångaren Stevie Wright. Han ser så full i fan ut i sångens inledning att man inte kan låta bli att tänka att 'det där är allt en riktig liten rackargrabb', men så är han så charmig att man väljer att ha överseende med att han just pallat ett helt tjog äpplen av dig. Sedan slås du också av att han ser ut som vilken Beatles-medlem som helst och att det förmodligen ledde till att han kunde ligga runt utav bara helvete där nere i Australien.

Sedan har vi min stora favorit – trummisen Gordon 'Snowy' Fleet. Mannen ger steloperationen ett ansikte. Han sitter och bankar med sina trumpinnar på ett sätt som för tankarna till Frankensteins monster. Varje gång jag ser detta skrattar jag högt och tänker 'oj oj vad stel han är' och så känner jag ett oerhört sug efter att se denna man dansa limbo. Kontrasten mot sångaren är total. Stevie Wright formligen spritter av glädje och försöker röra varenda fiber i kroppen samtidigt. Han påminner om 'Happy Feet', den där animerade pingvinen, ni vet. Så ser han ut. Koordinationen är inte den bästa, och varje gång han ska slänga med huvudet måste han liksom stanna upp med resten av kroppen. Men jösses vad han flyger runt! Och bredvid honom sitter Gordon 'Snowy' Fleet som vore han gjord av sten."

#140: Dobie Gray - Out on the Floor [1965]

Hey, hey, hey! Ah... Det blir nästan inte mer Northern Soul än så här. Genast förflyttar vi oss till det berömda Wigan Casino och en tid långt före den då femtonåriga estetstudenter går omkring med Northern Soul-axelremsväskor och Muse i hörlurarna och känner sig allmänt alternativa.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

#17

På förekommen anledning: 60-talslistan kommer snart tillbaka. På inrådan från en av bloggens consiglieri kommer formatet att göras om. Det blir lätt tradigt att köra igenom 150 placeringar med en låt och en YouTube-länk åt gången. Därför filar jag nu på ett nytt upplägg. Men eftersom jag har en viktig tenta på fredag får det vänta till nästa vecka.

Tro dock inte att jag lämnar bloggen helt tom fram tills dess. Jag har nämligen skrapat ihop en liten mix att avnjuta lite sådär vid sidan om. Mer salongsberusning än chuggande och beer bongs. Blandningen skiljer sig en del från tidigare blandningar på det sättet att det blir mer elektroniskt, en hel del hip-hop och ett faktiskt till och med små jazzstänk. Jag gillar det jag hör och jag hoppas att några andra också gör det.

[This Is Pop? #17]

1. Phantogram - When I'm Small [2010]
2. The Roots - Dear God 2.0 (Ft. Jim James & Monsters of Folk) [2010]
3. Massive Attack - Paradise Circus [Gui Boratto Remix] [2010]
4. The Clientele - We Could Walk Together [2000]
5. Max Richter - On the Nature of Daylight [2004]
6. Winter Family - Garden [2007]
7. Nosaj Thing - Aquarium [2006]
8. Lowrell - Mellow Mellow Right On [1979]
9. A Tribe Called Quest - Electric Relaxation [1993]
10. Paris Combo - Señor [2000]
11. Allen Toussaint - St. James Infirmary [2009]
12. Daniel Melero & Gustavo Cerati - Cozumel [1992]
13. Aphex Twin - Alberto Balsam [1995]
14. The Gaslamp Killer - Anything Worse [2009]
15. Thom Yorke - Black Swan [2006]
16. José González - Dreams/Crosses [Remix] [2006]
17. OutKast - Prototype [2003]
18. The Album Leaf - Until the Last [2010]
19. Sigur Rós - Starálfur [1999]
20. Seabear - Owl Waltz [2007]

Twittertanke #6

Folk som lägger upp R.I.P.-videor på YouTube för att "hedra" en familjemedlem, nära vän eller bekant. Hur tänker dom?