I min lilla värld är The Walkmen världens bästa band. Kanske innehar de inte platsen imorgon, men just idag så tronar de högst upp på det stora musikberget. Inte så mycket för nya skivan Lisbon, utan mer för återupptäckten av deras tidigare verk. Bows + Arrows och You & Me måste nämligen vara två av det förra decenniets allra bästa plattor.
Det var 2008 års You & Me som gjorde att jag fick upp ögonen för New York-bandet och ledde till att jag började utforska deras gamla katalog. Att vara med om samma resa nu, två år senare, har skänkt samma känsla av villkorslös kärlek.
The Walkmen spelar nämligen under marken. Där nere i jordkällaren svingar de sina vintageinstrument i ljuset av stora kandelabrar och skapar ett tjockt och emellanåt ganska bombastiskt sound som tränger sig igenom avlagringarna och letar sig upp till oss över jord. Det är ett ljudlandskap som går igen i nästan alla av deras låtar och gör att du direkt kan lista ut vilka upphovsmännen är redan innan Hamilton Leithausers något säregna röst armbågar sig in på ett hörn. Texterna är ofta skickligt hopsnickrade; inte sällan fyllda med en desperat, ångestfylld och ibland längtansfull underton som gör sig bra till det karakteristiskt lätta klinkandet från det gamla pianot/orgeln.
Den nya skivan finns redan ute i olika nätversioner, men släpps officiellt om en vecka. Albumet är i sin helhet möjligen mer nedskalat än föregångarna men följer ett i övrigt snarlikt upplägg. För den som är intresserad av att veta mer om det kanske bäst bevarade bandet av de som kom fram i New York i början av sekelskiftet är det absolut värt en lyssning eller två. Första smakprovet blir den smått jangliga "Woe Is Me":
Av många fina stunder på You & Me väljer jag den här gången "I Lost You":
Avslutar gör vi med en av nollnolltalets bästa:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar