This Is Pop? presenterar: Gästmix #6

Osäkra era vapen! Gästserien rullar vidare och den här gången har turen kommit till min gode kompis Magnus. Jag lärde känna Magnus när vi gick i gymnasiet, men det var först när vi båda pluggade i Lund som vi blev riktigt nära kompisar. De sista åren där nere bodde vi i samma nationshus och umgicks på ett sätt som hade gjort många strävsamma gamla par gröna av avund. Kanske skulle någon säga att vi spenderade vi lite för många timmar på att spela tv-spel, äta onyttig mat, lyssna på musik, kolla på film och dricka öl. Avslappnat och kravlöst och kanske inte alltid till nytta för studierna.

Men nu är Magnus färdigutbildad ekonom och harvar med siffror och saker som jag inte förstår mig på. Mittemellan detta sifferpillande och att åka och hälsa på kompisar i Sydney och Göteborg har han, den forne Östermalms-gangstern som om ett par veckor ska på Dinosaur Jr-spelning med undertecknad, varit snäll och fixat ihop en egen liten gästblandning här till bloggen.

Vad finns det då att säga om Magnus mix? Jo, för det första är det intressant att Led Zeppelin återigen letar sig in på en blandning. Det kan faktiskt vara så att alla hittills presenterade gästmixar innehåller ett Zep-spår. Ramble On fortsätter dock på den inslagna banan med att plocka de allra finaste russinen ur deras kaka. I övrigt är det kul att Magnus slänger in några mer elektroniska spår - en genre som jag nästan aldrig lyssnar på nuförtiden men som gick väldigt varm för några år sedan - och kryddar med hip-hop som denne väldigt vite blogginnehavare definitivt kvalificerar som "dope shit". Det går ju faktiskt inte att säga annat än att Public Enemy-låten är jävligt fet. I rockväg bjuds det på gemensamma favoriter som The National, Blur, The Smiths och Yeah Yeah Yeahs, och där påminns jag återigen om att Y Control verkligen är en sjukt bra låt. Detsamma kan också sägas om Disorder. En av världshistoriens bästa låtar har vi alltid plats för här. The Constantines och Spinnerette har jag tidigare knappt lyssnat på, men att döma av låtarna som är med här så kan det säkert vara värt att kolla upp dem lite närmare. Båda deras bidrag hade gärna fått vara en del av någon av mina egna blandningar (den yttersta kvalitetsstämpeln!). Allt avslutas sedan i ett lugnare tempo med låtar som jag föreställer mig att den soldyrkande gästmixaren gärna lyssnar på när han tar med sig stanniolpappret och kokosoljan och beger sig ut till någon soldränkt park.

Allt som allt - en riktigt bra blandning!

>> This Is Pop? [Gästmix #6] <<

1. Marvin Gaye & Tammi Terrell - You're All I Need To Get By [1968]

Har inte lyssnat så mycket på soul tidigare, det här lär vara en klassiker eftersom den har kvalat in på Motown Chartbusters vol.3. Men den är skön och får därför bli startskottet för den här korta men förhoppningsvis härliga musikresan.

2. Blur - Moroccan Peoples Revolutionary Bowls Club [2003]

Från skivan Think Tank vars cover art skapades av graffitikonstnären Banksy - vars konst även användes till en av Filips blandskivor kallade 101:or.

3. Thin Lizzy - The Rocker [1978]

När jag gick i mellanstadiet och var på min bästa kompis födelsedagskalas fick han en skiva med Thin Lizzy i present. En unge på festen trodde att det var Jimi Hendrix på omslaget - snart trodde alla andra också det. Dessutom tyckte jag och min kompis att skivan var kass. Men idag när jag hör den här låten från Live and Dangerous får jag alltid gåshud - grym energi och spelglädje.

4. The Smiths - A Rush And A Push And The Land Is Ours [1987]

Tycker att Morrissey är grym i den här låten, och melodin är skön.

5. Kid Cudi - 50 Ways To Make A Record [2008]

Jag gillar Kid Cudi, How To Make it in America och den här blandskivan(Plain Pat & Emile Presents A KiD Named CuDi) som låten är tagen från.

6. GZA/Genius - Pass The Bone [1991]

Fan vad bra det är. När hip-hop är som bäst låter den så här. Om du åkte skateboard i slutet på 90-talet har du säkert sett skatefilmen "Fulfill the Dream" - den här låten, tillsammans med en annan på min lista, var en del av soundtracket till den här filmen som alltid gjorde att man vill ta sin bräda och åka.

7. Ghostface Killah - Charlie Brown [DJ Mehdi Remix ft. Mapei] [2008]

Nu blir det 2 låtar i rad där DJ Mehdi har ett finger med i spelet. Det bara blev så. Låten "Tunisia Bambaata (Mercury Remix)" har 2117 lyssningar på youtube, 14 likes och 1 dislike. En användare tycker att låten är: "fucking awesome...feels like a girl ******* my balls". På youtube får alla sina two cents...

8. DJ Mehdi - Tunisia Bambaata [Mercury Remix] [2008]

Här har Magnus valt att inte skriva något... [red anm.].

9. Dan Le Sac Vs Scroobius Pip - Look For The Woman [Fake Blood Remix] [2008]

Fake Blood aka Theo Keating gör en remix av hiphop-duon Dan le Sac och Scrobious Pip från Essex. Det blir väldigt engelsk, småskitig och ravig electro - vilket utan tvekan är nice. En stark utmanare var Audio Bullys - Real Life.

10. Foals - Total Life Forever [2010]

Släppte en riktig plåga till EP för några år sen, men den här skivan gjorde mig positivt överraskad. Många bra spår.

11. Wave Machines - Keep The Lights On [2009]

En skön låt.

12. Led Zeppelin - Ramble On [1969]

Här spelas min Led Zeppelin-favorit.

13. Yeah Yeah Yeahs - Y Control [2003]

Svårt att välja mellan den här och "Maps". Är svag för den här äldre skivan med YYY, som fortsätter att släppa bra musik i mindre punkig och mer pop/electronica form.

14. Joy Division - Disorder [1979]

Ett stycke musikhistoria.

15. The National - Brainy [2007]

Hela den här skivan är riktigt bra och det blir ofta att man lyssnar på hela.

16. The Constantines - Young Lions [2003]

Ett tidigt musikminne från Lund. Hörde den av en kompis till Nisse (gästmixare nr 2) inför en kväll på Mejeriet med ett band jag inte kommer ihåg. Men den här låten fastnade istället. Den har ett mysigt muller.

17. Spinnerette - Distorting A Code [2009]

Kopplar även den här låten till Nisse då det var han som spelade skivan för mig. Tack för det!

18. Public Enemy - Harder Than You Think [2007]

Känns som ett band som tiden sprang ifrån lite. Jag tänker framförallt på Flavour Flav när han svansar efter Bridgitte Nielsen i Celebrity Rehab, men övriga bandmedlemmar har kanske klarat sig betydligt bättre och jag är helt fel ute? Jag gillar hursomhelst den här låten - den är upplyftande.

19. Zero 7 - In The Waiting Line [2001]

Inte riktigt slut men jag drar ner på tempot nu. Luta dig tillbaka och "fäll ut". En downbeat, trip-hop klassiker...

20. Air - Playground Love [2000]

Mer sax än så blir det inte på den här blandmixen. Och det är nog lika bra om jag ska välja låtarna.

21. Cat Stevens - Where Do The Children Play? [1970]

Mycket tvek i huvudet att ta med den här. Men den är ju härlig när trummorna dansar in.

22. Holly Golightly - Walk A Mile [2003]

En singer songwriter döpt efter huvudpersonen i Breakfeast at Tiffany's får avsluta min blandskiva. Tack för mig!

Inspector Gadget

I rollen som envåldshärskare ingår det att åka runt och inspektera massa saker. Det är lite som för vår egen kung, med skillnaden att inflytandet och den reella makten är lika med noll hos mannen som inte är den som tackar nej till en vild bikinifest. För Kim Jong-Il ser det lite annorlunda ut. Han arbetar i stor utsträckning efter metoden att involvera sig själv så mycket som möjligt i sitt lands göranden. Det säger sig självt att han därmed ofta befinner sig på diverse utflykter som går ut på att inspektera och titta på olika saker.

Nu finns det också en sida som helhjärtat ägnar sig åt att lägga upp bilder där Kim Jong-Il gör just detta - tittar på saker. De som står bakom sidan krånglar inte till det, utan kallar helt enkelt projektet för Kim Jong-Il looking at things. Det är en rakt igenom fantastisk gärning som är oerhört underhållande i all sin enkelhet. Efter första besöket blir jag faktiskt så till mig att jag väljer att utropa den till veckans bästa webbprojekt.

Titta bara här. Är det inte väldigt, väldigt kul?

Kim Jong-Il tittar på en så kallad "labbråtta"

Kim Jong-Il tittar på vattenflaskor

Kim Jong-Il tittar i en kikare

Kim Jong-Il tittar på en vägg

Kim Jong-Il tittar ut genom ett köksfönster

En mindre plågsam sommarplåga

Jag lyssnar i stort sett aldrig på radio, och Spotify är något som jag använder mig av i väldigt liten utsträckning. Den här hållningen gör att jag är rätt renons när det gäller moderna sommarplågor. För detta går det självklart bara att vara väldigt tacksam. När jag läser om Eric Amarillo och andra sommarskojare är det lyckligtvis bara namn för mig. Oftast brukar det dock sluta med att jag till slut hör den där omtalade plågan, inte sällan i sammanhang där det befinner sig en eller ett par personer med erkänt dåligt musikomdöme. För detta går det självklart bara att beklaga sig.

Hursom, tidigare idag skickade Joakim en låt till mig på Spotify och då var det ju givet att jag skulle ägna den åtminstone en lyssning. Med fanns också beskrivningen "en feelgood-låt!", vilket ju lät som en beskrivning så god som någon i tider när det lilla gasmolnet där uppe i skyn jobbar för högtryck. Låten visade sig vara från en Brett Dennen, en snubbe jag tidigare aldrig har hört talas om. I vilket fall har han tydligen några skivor under bältet och tycks genom dessa ha arbetat upp en rätt trogen liten fanskara. Jag lyssnade, tyckte till en början att det lät lite fånigt och Jack Johnson-tillrättalagt. Men så fortsatte jag lyssna och började inse: den här låten har faktiskt det mesta som en mindre plågsam sommarpläga kräver.

Den är rentav riktigt medryckande. Kanske inte spännande på det viset att jag vill grotta ner mig i hela Brett Dennens diskografi, men väl värd att lyftas upp som ett alternativ till den kommersiella radions hemskheter. Efter ett par lyssningar struntar du i Bretts snack om "crazy cougars" och det lättuggade, lite för Tylösands-after-beach-kompatibla soundet och kapitulerar inför den givna hitfaktor som låten är begåvad med. Inte ens det faktum att han har framfört låten hos den i alla avseenden anskrämlige Jimmy Kimmel kan förändra min åsikt i det här fallet.

Jättebra låt, jätteknasig video

De pålitliga och mycket älskvärda indierävarna i Yo La Tengo har genom åren gjort många saker rätt, men den här videon vet jag inte riktigt om de kan vara nöjda med. Knasiga konstinstallationer som bara är knasiga och inte erbjuder något vidare djup eller originalitet kan gärna få stanna på idéplanet. Går du runt och funderar på om du kanske är epileptiker vill jag också höja ett varningens finger - klåparregissör John McSwain lånar nämligen friskt från en stil vi mest känner till från produktioner kreerade i Fjärran Östern. Ledtråd: Förekomsten av blinkande föremål ska inte uteslutas.

Parken ser dock ut att vara fin. Själv tycker jag faktiskt att den påminner en del om Hagaparken i Stockholm. Föreställ dig att du har tennisbanorna i ryggen och du är med lite vilje nästan där. Under ett par år i tonåren var t ex dungen där uppe till höger ett vanligt tillhåll för spontana knytkalas bland Vasastans ungdomar. Extra populärt var det i högstadieavslutningstider, där mången moppemuscheburen ungdom både har firat sin första berusning och kanske också blivit av med sin sugmärkesoskuld. Själv minns jag med värme hur jag i nian högtidlighöll min nyss avslutade högstadieperiod genom att röka körsbärstobak, skåla i tjeckisk Egger-öl (som sades ha en alkoholhalt över de 3,5 procent som stod på burkarna) och dra på mig körtelfeber. Ah, kom inte och säg något annat än att det var en fin tid.

Nåväl. Jättebra låt, jätteknasig video var det ja.

#31

Det är halvtid i gästmixserien och jag passar på att smyga in ett eget blandband. Med den här gången finns flera spår som i slutet av året mycket väl kan leta sig in på en årsbästalista. Både Woods och Bon Iver följer upp två personliga favoritskivor med två nästan lika bra album. Om det inte vore för den vedervärdiga avslutningslåten hos den senare skulle Bon Iver, Bon Iver nog vara uppe på For Emma, Forever Agos mästerliga nivå. När det gäller The Feelies så går det bara att älska dem för deras trofasthet. På nya skivan, tillika deras första på över 20 år, sätts inga grundlagar ur spel, men icke desto mindre är det en oförskämt pigg popskiva med ett fantastiskt öppningsspår. Att Nosebleed bara ligger som b-sida på Deerhunters Memory Boy-singel får mig att hoppas på nya stordåd från Bradford Cox sida i framtiden. Det blir lätt så när Nosebleed mycket väl kan vara årets hittills bästa låt. Cults charmade mig redan för ett år sedan med Go Outside, följde upp med ännu bättre Oh My God och står nu färdiga med 2011 års bästa sommaralbum. Lo-fi-rockaren Ty Segall låter mer än brukligt som grabbarna som omnämns på blandskivans första låt, samtidigt som jag tror att Joe Strummer ler lätt i sin himmel när han hör Something Fierce. I övrigt bjuds det på patenterat gitarrskrammel från en Thurston Moore som inför Wonderful Witches kanske bjöd in J Mascis på en enklare distad fika i köket. Den sorgligt bortgångne Jay Reatard står för blandningens cover när han tolkar Becks grymma Gamma Ray på ett sätt som får en att undra om inte norskättlingen skrev den med Jay i bakhuvudet. Skottarna i Ballboy bidrar med ett grymt, närmast The Rat-liknande intro och det är inte alls otänkbart att sönderkramade Veronica Maggio har ägnat The Vel-Vets en lyssning eller två i sina dagar. Som om detta inte vore nog finns här också brittisk new-wave-punk av den typen som den här bloggen älskar, ett par fina soul-korn och andra härligheter som passar väldigt bra att svettas ikapp med.

Vi säger så.

>> This Is Pop? [#31] <<

1. The House Of Love - Beatles And The Stones [1988]
2. Papercuts - Do You Really Wanna Know [2011]
3. Woods - Who Do I Think I Am [2011]
4. Bon Iver - Towers [2011]
5. Shakane - Love Machine [1972]
6. The Feelies - Nobody Knows [2011]
7. Brian Hyland - Could You Dig It? [1971]
8. The Kinks - Love Me Till The Sun Shines [1967]
9. The Jolt - See Saw [1979]
10. The Chords - Maybe Tomorrow [1980]
11. Guided By Voices - Buzzards And Dreadful Crows [1994]
12. Ty Segall - You Make The Sun Fry [2011]
13. Jay Reatard - Gamma Ray [Jay Reatard Version] [2008]
14. Thurston Moore - Wonderful Witches [2007]
15. Deerhunter - Nosebleed [2011]
16. Ballboy - I've Got Pictures Of You In Your Underwear [2001]
17. The Jesus And Mary Chain - Don't Ever Change [1988]
18. Cults - Bumper [2011]
19. The Vel-Vets - I Got To Find Me Somebody [1974]
20. Jim Ford - I'm Gonna Make Her Love Me [1969]
21. Lee Moses - Bad Girl, Pt. 2 [1971]
22. The Gaylettes - Here Comes That Feeling (A k a That Lonely Feeling) [1969]
23. Something Fierce - Afghani Sands [2011]
24. Buzzcocks - Running Free [1980]

Hans Villius värdiga arvtagare

Jag har aldrig pratat med henne. Jag har aldrig sett henne uppträda live. Jag har faktiskt aldrig ens hört en hel låt med henne. Men ändå känner jag att jag gillar Anna von Hauswolff. Detta något oväntade utlåtande baserar jag istället helt på det lilla jag har sett av henne i olika tv-sammanhang. Där ger hon intryck av att vara en väldigt söt och trivsam och sympatisk person, som både kan vara allvarlig och ha nära till skratt. Jag kanske är en sjukt dålig personkännare och måhända att jag är helt fel ute i mina omdömen här. Men det är egentligen skit samma hur det ligger till med det. Hon kan vara världens snällaste eller ett riktigt jävla as - det förändrar inte den ursprungliga anledningen till varför jag skriver det här inlägget.

Nu vet jag nämligen varför jag har stannat upp och bara lyssnat när hon har svischat förbi i någon tv-ruta eller på en datorskärm.

Ni förstår, hon har den kanske mest behagliga berättarrösten jag någonsin stött på.

Det må låta hur creepy som helst det här, men den där rösten vaggar en verkligen till ro. Då jag inte har något större logoped-intresse kan jag inte sätta fingret på vad det är - men något extra är det allt. Inte sedan Åse, den mentholrökande speciallärartanten i min lågstadieklass som bjöd på russin vid rätta svar men som jag tyvärr nästan aldrig fick gå till då jag i min ungdom var en rätt begåvad elev, har jag reagerat med sånt välbehag inför en röst som bara rör sig i vanlig samtalston. Jag är medveten om att någon duktig psykiatriker där ute säkert kan koppla denna röst-hangup sexuellt, men den som någon gång har varit i kontakt med speciallärar-Åse kan försäkra att så inte är fallet.

För den som mot all förmodan inte förstår vad jag pladdrar om kan du här nedanför höra Anna berätta om varför hon låter som hon gör.


Tantsnusk, Shan Atcis memoarer eller vilken skit som helst, agerar Anna berättarröst så är jag den förste att springa och köpa ljudboken.

Hans Villius, jag är ledsen att behöva säga det, men från och med nu delar du på tronen på min bästaröstberättarlista.

60-talets 200 bästa låtar (#49-40)

#49: Martha and the Vandellas - Dancing in the Street [1964]

Musikaler är ju bara för jävla tråkiga. De är nästan alltid långtråkiga och sömniga och helt utan nerv. Däremot kan en snyggt placerad glädjescen i en film genast få mig på bättre humör. En glädjeyttring av den typen får gärna börja med att en eller ett par personer strosar fram på en gata. I takt med att den pålagda musiken stegrar i volym och intensitet iscensätter dessa personer sedan en gatufest där folk i alla åldrar sluter upp och dansar loss. Det som från början såg ut som en vanlig gatuscen har nu utvecklas till ett prunkande block party, som - åtminstone på våra breddgrader - inte hör vardagen till. För en kort stund vill vi inget hellre än att gå upp i det där frisläppta och lite halvtokiga. De ser ju ut att ha det så förbannat trevligt - och varför sörja tider som passerat när allt det bästa är nu?! Och titta, där bakom ett trumset sitter Marvin Gaye och bankar. Och bredvid honom står ju den vassa Motown-pennan Ivy Jo Hunter och kompar med en kofot. Helt utan hämningar.

Ja, lite så föreställer jag mig denna, en av Motowns signaturmelodier. Inte bara en dansrökare av guds nåde, utan också en uppmaning till alla ta vara på dina medborgerliga fri- och rättigheter. Oavsett vad som kan tänkas särskilja oss från varandra är vi alla välkomna att stråla samman i danspartyt.


This is an invitation, across the nation/A chance for folks to meet/There'll be laughin' singin', and music swingin'/Dancin' in the street.

Precis så.

#48: Dusty Springfield - So Much Love [1969]

Glöm alla fjantiga nutidspåfund som Duffy och Adele - Englands, och världens, bästa vita soulröst tillhör för alltid Mary Isabel Catherine Bernadette O'Brien. 29 år gammal kommer hon hem till platsen där hennes sånger bor och självklart uppstår ljuv musik. Med hjälp av strålande producenter och fantastiska låtskrivare kan Dusty och hennes mångbottnade natur äntligen slå ut i full blom. Av alla hjärtskärande stycken på den aldrig för hyllade Dusty In Memphis-skivan står So Much Love ut som min favorit.

#47: Love - Live and Let Live [1967]

Det är synd och evig skam att Love aldrig har nått samma status som sina pinsamt överskattade västkustkollegor i The Doors. Å andra sidan vill jag inte heller att den egensinnige och gåtfulle Arthur Lees eftermäle ska gå samma överexploaterade öde till mötes som hos Jim Morrison. På det som mycket väl kan vara hela decenniets bästa album dominerar de akustiska gitarrerna, men i Live and Let Live påminns lyssnaren om gruppens mer punkiga historia. På The Summer of Love hörs upploppsklockan ringa, drogerna är snart slut och borta i Vietnam pågår ett smutsigt krig. Vad bättre finns då att göra än att lyssna på Live and Let Live?

46: Procul Harum - A Whiter Shade of Pale [1967]

Man kan göra en debutsingel och man kan göra en debutsingel. Med över tio miljoner sålda singlar känns det inte överdrivet att kalla A White Shade of Pale för inte bara ett lyckat förstlingsverk, utan också en dunderhit. Den må vara sönderspelad och uttjatad, men en sån här sällsamt vacker och stämningsfull resa går banne mig inte att utelämna från en lista av det här slaget.

45: Jackie Wilson - (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher [1967]

Det är faktiskt fastslaget att alla goda människor gillar (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher. Ja, det är bara att hålla med det nätalias som skriver att det är en "eye-openin, finger poppin, head bobbin', foot stompin, soul smilin moment".

44: The Supremes - I Hear a Symphony [1965]

Den grupp med allra flest spår på den här listan torde vara The Funk Brothers. De kanske inte är som mest framträdande i I Hear a Symphony, men ett saxsolo här och en tempohöjning där kan onekligen spela stor roll i skapandet av en hållbar låt. I samklang med en fantastisk röst och lite handklapp kan slutresultatet bli popmusik med toner så upplyftande att de för alltid kommer vara "so inviting, so exciting".

43: The Mamas & The Papas - California Dreamin' [1965]

Den stora 60-talsdrömmen förpackad på två minuter och 42 sekunder. Tidlös på samma sätt som den mänskliga längtan efter något större, bättre och vackrare.

42: Van Morrison - Sweet Thing [1968]

Van the Man blickar framåt och glömmer för en stund ryggsäcken med gårdagens bekymmer. Tröstande och - om den ostiga meningsföljden tillåts - bara så oerhört jävla hoppfull och vacker.

41: Smokey Robinson & The Miracles - The Tracks of My Tears [1965]

En av världens bästa kärleksballader med drabbande och väldigt smarta textrader. I ett annat liv vill jag nog också heta Smokey, vara förärad med en fantastisk röst och ingå i ett häftigt soulband.

40: The Velvet Underground - Sunday Morning [1966]

Det lenande klockspelet vaggar in en i en önskan om att fortsätta snooza, men så kommer Lous röst in och man förstår att det är dags att gå upp. Några solstrålar letar sig in i rummet, du gnuggar gruset ur ögonen och påminns om att det för det mesta ändå är rätt skönt att leva.

[Spotify: This is the 60s?]


Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

This Is Pop? presenterar: Gästmix #5

Prisa herren! Nej, det är inte skatteåterbäringen som är kommen - men väl en gästmix som talar till dem ovan där. Bakom den står - för första gången - en så kallad e-vän. Det moderna informationssamhället öppnar nämligen inte bara möjligheter för folk som söker sällskap på postorder, är intresserade av att lära sig mer om det här med att bygga hemmagjorda bomber eller vill gräva djupare i 1958 års fotbolls-VM (vad hände egentligen?). Nej, helt utan hänsyn till både tid och rum går det också att utbyta musikaliska preferenser med varandra.

Martin, som borta i en annan bloggosfär står bakom finfina bloggar som Dunka Dunka, Världshistoriens 101 bästa judar och Världshistoriens 101 bästa fransmän, lockades av den senare möjligheten och valde därför att nedkomma med en blandning som kanske kan överbrygga skillnaderna mellan oss som vandrar här och alla de olika väsen som befinner sig på annan ort.

Som konfirmations-dropout och hemmahörande i en familj som drar mer åt hedningshållet än det religiösa är jag säkert i behov av varje sekund av andlig närvaro. Men jag tror inte att det är min sakrala avsaknad som gör att jag uppskattar låtarna. Nej, det är snarare frågan om svettig livfullhet. Du behöver inte vara fan och bli religiös på äldre dagar för att uppfatta den sprudlande lidelsen i låtar som How I Got Over, Peace och Just A Closer Walk With Thee. På samma sätt måste du inte vara en hängiven guldduschare för att lättvindigt duka under för The Storm Is Overs större-än-livet-framtoning. Nej, det räcker gott och väl med att kunna sätta värde på det mäktiga som en gemensam tro på något bildar.

Eller som Martin själv uttrycker det:

I dessa ironiska och antiromantiska tider när allt ska skämtas bort och betalas med kredit, så tycker jag att det är dags att gemensamt återvända till lite fastare grunder. Gud, närmare bestämt. Det var ju trots allt inte så länge sen det var påsk och vi musiknördar ägnar oss sällan åt spirituella toner i tron att all kristen musik är kass. Så är det förstås inte: all kristen rock är kass. Men! Gospeln! Soulen! Housen! Gospelhousen! Vad hittar vi där, om inte underbara toner som är riktade raka vägen upp.

Greppa din stolsgranne och sjung med.

>> This Is Pop? [Gästmix #5] <<

1. Aretha Franklin - How I Got Over [1972]

Vi kör, mer eller mindre, plattan i mattan på en gång. Souldrottningen rör sig här tillbaka till gamla hemtama gospeltrakter och gör det med en energi som sveper med sig allt i sin väg.

2. Dana Divine – The Gospel Slide: Jesus Apostles March [2001]

"Calling all saints to the dancefloor." Det utropet inleder den här underbara och bisarra blandningen av kyrka, klubb och aerobicspass. Inte okej att missa denna pärla!

3. Moodymann – The Thief that Stole My Sad Days (Ya Blessin' Me) [2000]

Gospelhousen i förra låten byts här ut mot lite mindre euforisk, men ack så vacker, deep house. Låten kommer från skivan som man kan skymta på Håkan Hellströms debutalbum.

4. Elvis Presley – Take My Hand, Precious Lord [1957]

Den som lyssnar noga på Elvis röst hör att han nästan är värd all den uppmärksamhet generationer av musikfans har gett honom.

5. The Canton Spirituals – Stand By Me [1985]

Från den första sekundens trumnedslag och de påföljande gitarrtonerna är jag fast. Hade det varit en sekulär låt hade den mycket väl kunnat räknas som en soulklassiker. Och kanske om den kommit 20 år tidigare.

6. Eugene Williams and Sister Lee Ida Brown and the Houston Interdenominational Choir – Peace [1974]

De valde ett kort namn på låten för att kompensera för gruppnamnet, eller? Hur som helst: det här är innerligt och svettigt och kärleksfullt och omissbart. Låter lite som southern soul fast med fler körer.

7. Marvin Gaye – God is Love [1971]

Om jag fick välja en sångröst att ha, bara en, och jag fick välja av alla som någonsin funnits. Då hade jag valt Marvins.

8. Rahsaan Roland Kirk – Old Rugged Cross [1972]

Kapten Kirk är en av de mest exalterande, glädjespridande, demokratiska, musikaliska och livsomvälvande artisterna jag vet. Han är en av mina absoluta all time-favoriter och när jag kom på att han gjort en cover på den här gospelstandarden (eller "cover" kanske man ska säga - han sätter minst sagt sin egen stämpel på den) så var det en no-brainer - självklart ska alla som möjligen missat Kirk få en chans att höra honom.

9. Faith, Hope and Spirit - Joy [Lenny Fontana Mix] [19??]

Ah, jag är så himla svag för det där studsiga housepianot. Det går alltid hem. På med partyskorna igen!

10. The Soulful Sons of Zion – Pray for Peace [1975]

Ännu en obskyr gospelpärla hämtad från bloggen Soul Sides. Återigen: Fantastiskt bandnamn, eller gruppnamn, eller körnamn. Fantastiskt, hursomhelst.

11. Willie Banks and the Messengers – If It Had Not Been for Jesus [1973]

Det där gitarriffet, helt omöjligt att inte bli lite smålöjligt glad av det, faktiskt. Så simpelt men fint.

12. Sister Wynona Carr – The Ball Game [1952]

Gud och baseball i den här gamla gospelklassikern.

13. John Coltrane – A Love Supreme Part 1: Acknowledgment [1965]

Pharoah Sanders briljanta spirituella resa The Creator Has a Master Plan kändes med sina knappt 35 minuter som lite för lång för det här blandbandet, men den här jazzklassikern är inte så fasligt lång och nästan lika bra.

14. R. Kelly – The Storm Is Over [2000]

Jag har älskat The Storm Is Over åtminstone fyra år nu, och jag svär på alla mina gravar att det är helt oironiskt. Jag tycker det är en underbart fin låt. Ger mig ibland rent av tårar. Att våga se framåt och tro att det verkligen på riktigt kommer bli bättre, nu äntligen, det är så svårt, men så fint.

15. Celestial Choir – Stand on the Word [Larry Levan Remix] [1982]

Från discogs: "Excellent sounding pressing of an impossibly rare LP track, that has never sounded as clear or dynamic as this version. Originally recorded live in the First Baptist Church in Crown Heights, New York City, in 1982 and pressed only for the congregation, Walter Gibbons (owner of Jus Born studios and a new born Christian at the time of the recording) acquired a copy and played it out at the 7th Avenue. Rock & Soul shop were he worked. This was the place where most discerning DJs and soulful dance music aficionados picked up on this new sound, and it quickly became a Garage, Loft and Zanzibar club classic, championed by Larry Levan, David Mancuso and others."

Från mig: Jag är inte helt säker på att det är Larry Levans bästa remix, men världens bästa låt är det alla gånger.

16. Mahalia Jackson – Just a Closer Walk with Thee [1960]

Nej, en samling religiösa låtar som inte har med The Queen of Gospel, det vore väl ändå förfärligt. Så här har ni den mest hyllade gospelsångerskan av de alla.

17. Prefab Sprout - Ride [2009]

Jag blir alltid varm i kroppen när jag tänker på Paddy McAloon, som är en av mina favoritmänniskor. Hans grupp Prefab Sprout är, som alla vet, en av världens bästa grupper genom tiderna och deras senaste skiva (som egentligen består av gamla 90-talslåtar som aldrig såg dagens ljus när det begav sig) består av flertalet låtar som håller högre klass än det mesta som passerar för pop idag. Jag valde Ride, men jag hade lika gärna kunnat välja Sweet Gospel Music. Eller, tja, nån annan låt från skivan. Perfekt värdighet, absolut ödmjukhet, total popsensibilitet. Jag hjärta Prefab.

18. Bob Dylan – Every Grain of Sand [1981]

Dylans kristna skivor är naturligtvis inte så dåliga som folk säger och guldkorn finns det även från den perioden. Till exempel avslutningslåten på Shot of Love, som ni serveras här. Kanske på gränsen till lite väl sentimental, men domaren visar vit flagg.

19. Jonathan Richman – A Higher Power [1992]

Jaja, jag vet, den handlar ju om romantik den här. Om den underbara tjejen du inte kan sluta tycka är så underbart underbar i all evighet, amen och hallelujah, men slutsatsen han drar gör att jag kan placera låten på blandbandet utan att skämmas. En sådan fantastiskt kvinna kan förstås inte ha uppkommit av en slump - och vips så har jag lyckats bjuda in min älskling Jonathan Richman också till den här tillställningen.

20. Lucy Rodgers – I Found a Friend [1967]

Det är så fint egentligen, att hitta en vän. En man känner att man verkligen kommer kunna lita på och ty sig till resten av livet. Må vara en varelse av kött och blod eller av himmelsk sort - fint är det i vilket fall. Lucy kan inte låta bli att sjunga ut sin lycka och vi kan väl låta oss smittas av den oavsett om vi delar hennes tro eller ej.

21. Freda Bush – City Called Heaven [1976]

En vacker avslutningslåt. Stämningsfullt och lite ödesmättat. Bushs stämma gränsar till spökröst, nästan lite Nico över det hela, fast med mer soul och vibration förstås. Jag ska spela den här inatt innan jag somnar med förhoppningen att det ska ge mig nostalgiska noirdrömmar.