60-talets 200 bästa låtar (#79-70)

#79: The Rolling Stones - Under My Thumb [1966]

Nä, det var inte lätt att välja fem Stones-låtar, men till slut fick Under My Thumb en plats på listan. När jag en gång i tiden fastnade för låten var jag inte alls medveten om att den har blivit anklagad för sitt anti-feministiska tema eller att det var under detta nummer som en person ur den Hells Angels-ledda vaktstyrkan hade ihjäl Meredith Hunter på en konsert 1969. Men allting behöver inte alltid sättas i en jävla kontext och intellektualiseras - det räcker med att lyssna på låten och sedan fråga dig själv om du gillar det inte. Jag kommer i vilket fall alltid att svara jakande på den frågan.

#78: The Velvet Underground - I'm Waiting for the Man [1967]

Ludlow Street måste vara en av New Yorks mest omsjungna gator. Här hade också Andy Warhols skyddslingar ett litet krypin. Jag vill inbilla mig att de där och då befann sig på rätt plats på vår planet. Ibland förhöjde de upplevelserna med någon substans, och ibland kom det också ut en låt om hur man kan roa sig med 26 dollar på fickan. Gitarrerna hypnotiserar på det där sättet att man hoppas att de ska fortsätta i all evighet. Och så den där basslingan som ligger och puttrar i bakgrunden mest hela tiden för att mot slutet få lite skön egentid. Mmm... Enda plumpen i protokollet är min och mina popquizkamraters miss för några månader sedan. Vi skrev "for MY man" som svar, vilket, om man betänker att detta tillhör popkanon, så klart är totalt oförlåtligt.

#77: The Kingsmen - Louie Louie [1963]

Det är klart att en av vår tids första, bästa och senare mest tolkade rocklåtar ska få plats på den här listan. Ursprungligen skriven 1955 men för många mest ihågkommen för just den här versionen av The Kingsmen. Äger ett vägvinnande sound.

#76: Jackie DeShannon - When You Walk in the Room [1963]

19 år gammal sjunger Jackie denna, sin egenförfattade bit om en igenkännbar känsla, med en imponerande styrka och pondus. Jag vågar säga att jag gillar låtens alla 187 sekunder lika mycket.

#75: The Beatles - I'm Looking Through You [1965]

För att Rubber Soul nog är min favoritskiva och för att det är en nästintill perfekt poplåt. John är min favorit men Macca kan allt skapa sina popmelodier han också.

#74: Smokey Robinson & The Miracles - The Tears of a Clown [1967]

Om den förra låten var popperfektion så undrar jag om inte den här dängan balanserar på gränsen till Motown-perfektion.

#73: The Kinks - Sunny Afternoon [1966]

Slår jag upp ordet "lazy" i en ordbok så förväntar jag mig en bild på Ray Davies. Ingen smälter genomgående samman text och melodi på samma briljanta vis.

#72: Billy Nicholls - Girl from New York [1968]

Albumet som låten är hämtad från, Would You Believe, ska vara en av de mest eftersökta rariteterna från den här tiden. Det kan man förstå när man hör Girl from New York, en driven, småpsykedelisk sak med Union Jack fastsydd på jackan (och med Small Faces Steve Marriott på lead guitar).

#71: The Foundations - Build Me Up Buttercup [1968]

Ahh, en instant hit! Det spritter i benen och det går inte att sitta still. För mig blir det knappast mer 60-tal än så här.

#70: The Rolling Stones - Jumpin' Jack Flash [1968]

Blä. Pallar inte skriva mer. Men en grym gitarrocklåt.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

#26

Det är inte bara Findus som har sin limiterade julutgåva, även den här bloggen håller sig självklart med en klapp öronmärkt (ha!) för sina tappra besökare. Det har förekommit SMS-påtryckningar om något som kan liknas vid en julblandning, men då jag inte är särskilt förtjust i såna grejer blir det en samling låtar utan uttalad julfeeling. Min förhoppning och relativt starka övertygelse är dock att den där eftersträvansvärda känslan ändå kan infinna sig med hjälp av spåren nedan. Om inte - so sue me!

Vad har vi då? Jo, under ledning av Jim Croce, The Clientele och 2010-fyndet Pepper Rabbit har vi en finstämd och varm inledning som jag vågar lova är väldigt glöggkompatibel. Conor Oberst bjuder på ett smakprov från nya skivan i Shell Games, en låt som svänger mer än vanligt för att komma från Nebraska-sonen. Vidare har vi lite soul, lite girl group och lite franskt. The Walkmen delar med sig av en av deras bästa (som tidigare sagts smälter jag - kanske särskilt så här i fröjdefull juletid - alltid lite extra under "I knew you when I was young/The loveliest girl in town/I wish you were still around"-partiet i mitten/slutet) och Girlfrendo tar oss med till en av 90-talsindiens absoluta höjdpunkter. Den enda behållningen i Wall Street II var inte den sjukt töntiga undertiteln "Money Never Sleeps" utan den Brian Eno och David Byrne-komponerade musiken. I slutscenerna mixar de ihop samma två låtar som här, vilket ändå gör att man har ett litet smil på läpparna när VLC-spelaren stängs ner. New Orders på tok för underskattade Get Ready-skiva (inte ett dåligt spår) spelades oerhört friskt under gymnasietiden och håller fortfarande i alla väder, medan Cass McCombs och Karen Black på ett stämningsfullt sätt charmar lösskägget av oss innan vi slutligen pulsar ut i Kung Bore-land i sällskap med Aztec Camera.

Gör farmor glad - ge bort ett ex av #26! God jul!

>> This Is Pop? [#26] <<

1. Jim Croce - A Long Time Ago [1972]
2. The Clientele - Isn't Life Strange? [2007]
3. Pepper Rabbit - Older Brother [2010]
4. Bright Eyes - Shell Games [2011]
5. The Hidden Cameras - A Miracle [2003]
6. Villagers - Becoming A Jackal [2010]
7. The Flirtations - How Can You Tell Me [1969]
8. The Walkmen - I Lost You [2008]
9. The Shirelles - Last Minute Miracle [1967]
10. Evie Sands - I Can't Let Go [1965]
11. Lesley Gore - Maybe I Know [1964]
12. Girlfrendo - First Kiss Feelings vs. Everyday Sensations [1998]
13. Chris Kersen - Mon Ami [196?/2003]
14. Islands - Rough Gem [2006]
15. Brian Eno & David Byrne - Home [2008]
16. Talking Heads - This Must Be The Place (Naive Melody) [1983]
17. Goodbye Mr. MacKenzie - The Rattler [1989]
18. New Order - Close Range [2001]
19. Cass McCombs - Dreams Come True Girl [2009]
20. Aztec Camera - Walk Out To Winter [1983]

Bernards drabbande skratt

Det är en fin låt från en strålande skiva. I slutet ballar den ur A Day in the Life-style, men innan dess kan man höra Bernard få små skrattanfall. Det i början är särskilt drabbande. Efter raden "I think you are a pig" börjar även jag småfnissa för mig själv. Det slår aldrig fel. Alltid är det lika roligt på det där fnissaktiga sättet. Pröva att stå emot.



Minst lika drabbande är så klart även YouTube-kommentatorn crazynurse69:s historia om att h*n "lost my virginity to a married woman to this song.......will forever be in my heart".

This Is England '90

Den som orkade läsa igenom mina årsbästalistor noterade kanske att TV-fortsättningen av Shane Meadows hyllade This Is England var något som gladde under året. Alla övertygades inte om storheten i serien, men själv tyckte jag att storyn och huvudkaraktärerna växte av det nya serieformatet.

Därför är det nu extra glädjande att läsa om att Channel 4 verkar ge klartecken för en ny omgång. Nästa gång vi träffar Woody, Lol och alla andra är året 1990 och vi kan förvänta oss ett potpurri av rave, ecstasy, The Hacienda, Stone Roses, och - Big Spoiler Alert! - en Gazza i VM-tårar. Everybody's Gonna Be Happy!

Oväntad referens på det dom kallar drömmarnas teater

Pat Nevin, en gång i tiden snabb och framgångsrik ytter i Chelsea, bekänner sig inte till den vanliga fotbollskommentatorsskolan. Nej, han har ett brinnande intresse för musik och borta på öarna är han i vissa kretsar känd för sin goda och i dessa sammanhang något egensinniga smak. Där den normale fotbollsspelaren svarar Lionel Richie framhåller Nevin istället The Fall-kufen Mark E. Smith.

I söndags var Nevin DJ på Bowlie 2-festivalen och spelade fantastisk musik iförd The Pains of Being Pure at Heart-t-shirt. På måndagen var han på Old Trafford och kommenterade toppmötet United-Arsenal. Kanske satt gårdagskvällen kvar i minnet när han så i uppsnacket snyggt smög in ett bandnamn som den här bloggen håller nära hjärtat...

#25

Min mamma äger en väldigt typisk femtioplussarinställning till det här med musik. Med det menar jag att hon gärna uppskattar en god bit men är i det närmaste totalt ointresserad av att gräva djupare och utveckla sina smaklökar på egen hand. För musiken i livet räcker det egentligen ganska väl med att knappa in valfri radiogegga eller lita på EVA Records goda omdöme. Mer behövs inte.

Mitt försök med att ge en Feist-skiva i julkapp slutade t ex med en väldigt undanskymd roll i skivsamlingen. På frågan om vad hon tyckte om skivan kom svaret snabbt tillbaka. Det var "samma sak" genom hela albumet. I jämförelse med de otaliga Absolute-skivorna innehållande välkända dansdängor eller ostiga ballader stod sig fröken Feist väldigt slätt.

Men tro inte att jag gav upp så lätt. Någonstans långt därinne i den alltför Mix Megapol-sargade musikkroppen visste jag att det fanns hopp om bättring. Jag mindes de gånger då jag spelat upp någon svängig sak för henne och mötts av hurrarop och entusiastiska kommentarer i stil med "Filip, sånt här gillar jag! Kan du inte göra en skiva med låtar som du vet att jag tycker om?".

Då jag alltid har varit en på alla sätt väldigt godhjärtad och inkännande son tog jag mig självklart an uppgiften på största allvar. Sedan den där första skivan har hon, ofta i samband med någon högtid, erhållit några olika skapelser av relativt skiftande karaktär. Man kan se det som enkel presentutväg, men att döma av kommentarerna verkar de faktiskt ha gått hem ganska väl. Den senaste, en samling soulrökare, spelades tydligen väldigt friskt under midsommarhelgen. "Du må tro vad vi har spelat din skiva".

Ett tydligt mönster i denna musikfostran är dock att man får akta sig för att inte tappa taget. En ständig övervakan under patientens första år är i högsta grad att rekommendera. Mina personliga erfarenheter säger att ett allt för långvarigt uppehåll från vårdfallets domäner kan ge upphov till mindre trevliga överraskningsmoment. Det är som ni förstår en svår balansgång mellan att påverka utan att vara ihärdigt påprackande. Att verka utan att synas.

När jag under en bilresa till landet i somras spelade både The xx och Teen Dream kunde jag glatt notera hur min försökspatient diggade med rätt så bra. Jag lärde henne namnen på banden och skivorna och berättade varifrån de kom. I min glädjefulla iver föreslog jag att hon skulle börja förhöra sina arbetskollegor om vad de lyssnat på och uppskattat den senaste tiden. På detta sätt skulle hon kunna briljera i kafferummet med från bilresan intränade meningar som "Jaha, där ser man. Själv har jag mest lyssnat på Beach House senaste. Vet du vilka det är? Inte det? Äh, det är ett par från Baltimore". Åt detta skrattade jag hejdlöst. Förmodligen var det känslan av att vi nu var på väg att ta nästa steg i musikutvecklingen - i kombination med den komiska situation som utspelades i mitt huvud - som gjorde att jag var på väg att förklara min patient tillfälligt botad.

Detta skulle visa sig vara en på tok för hastigt ställd diagnos. Vid mitt senaste nedslag hos personen som länge utgett sig för att vara min mor kunde jag snabbt konstatera att något inte stod rätt till. Ut ur stereon strömmade någon rätt så förskräcklig sörja och på vardagsrumsbordet låg den. Absolute Love Classics. I en annan del av huset hördes trivsamma hummanden. Hur konstigt det än kan låta så drabbades jag där och då av en väldigt vacker insikt. Oavsett hur stor din tid, ork och välvilja än är så kan man aldrig vinna över EVA Records i fråga om dessa femtiotaggares musikgunst. EVA Records har och kommer alltid att äta den ibland minst lika äckliga musikbloggarmaffian till frukost.

Med det sagt tycker jag att vi lämnar lilla mamma och hennes i vissa fall tveksamma musikpreferenser för den här gången. Ja, vi skiter även i min kompis pappa som anser att Helmut Lotti är det bästa som någonsin har hänt musikvärlden. Och så glömmer vi att en raffig Lotta Engberg lockar superpublik till Liseberg om somrarna. Och att fyra av fem band i Grammiskategorin "Årets dansband" innehåller ett z i namnet. Äh, låt oss för guds skull strunta i alla de där förlorade musikgenerationerna. Istället tycker jag att vi lyssnar till den blandning som bästa The Wedding Present kickar igång här nedan.

Om ni vill kan ni se det som This Is Pop?:s skramligt vackra pubertetsrespons på Absolute Love Classics.

Och just det, höll på att glömma det viktigaste... Öh... Fuck Connex!

>> This Is Pop? [#25] <<

1. The Wedding Present - Something and Nothing [1987]
2. Jay Reatard - Always Wanting More [2008]
3. Anteenagers M.C. - Mike Rep Is All Right [2010]
4. No Age - Sleeper Hold [2008]
5. Girlfriends - The Day I Was A Horse [The Vaselines Cover] [2010]
6. Summer Babes - Crack Habit [2010]
7. Built To Spill - Carry The Zero [1999]
8. The Sound - Missiles [1980]
9. Joy Division - Interzone [1979]
10. Sic Alps - L. Mansion [2009]
11. Wavves - Friends Were Gone [2009]
12. Ty Segall - Girlfriend [2010]
13. Neutral Milk Hotel - Gardenhead/Leave Me Alone [1996]
14. Woods - Blood Dries Darker [2010]
15. The French Church - Slapneck 1943 [1968]
16. Crocodiles - I Wanna Kill [2009]
17. Weekend - End Times [2010]
18. Crystal Stilts - Love Is A Wave [2009]
19. Harlem - South Of France [2008]
20. The Replacements - Answering Machine [1984]

My Year In Lists

Se opp, du som inte gillar listor! Vi skriver den 8 december 2010, vilket enligt mången popkulturkalender betyder att det är hög tid för en årssammanfattning i listformat. Nedanför kan du som är intresserad läsa vad och vilka som gjorde mitt musik- och popkulturår lite bättre (och ibland lite sämre).

Har du en åsikt, fråga eller önskar bara vädra din ilska eller glädje över något - droppa det i kommentarsfältet så ska jag försöka svara för hur tusan jag tänkte.

Top 20 Album:

20. Allo Darlin' - s/t
19. Lloyd Cole - Broken Record
18. Roky Erickson with Okkervil River - True Love Cast Out All Evil
17. Belle and Sebastian - Write About Love
16. Laura Marling - I Speak Becuase I Can
15. Spoon - Transference
14. The National - High Violet
13. Laura Veirs - July Flame
12. Hot Chip - One Life Stand
11. Woods - At Echo Lake
10. Säkert! - Facit
9. LCD Soundsystem - This is Happening
8. The Walkmen - Lisbon
7. Håkan Hellström - 2 Steg Från Paradise
6. Teenage Fanclub - Shadows
5. Wild Nothing - Gemini
4. Deerhunter - Halycon Digest
3. Beach House - Teen Dream
2. The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
1. Arcade Fire - The Suburbs

Bubblare: Shearwater - The Golden Archipelago, Caribou - Swim, Robyn - Body Talk, Pt. 1, The Fresh & Onlys - Play It Strange, Vampire Weekend - Contra, The Morning Benders - Big Echo

Top 75 Låtar (max två låtar per artist/band):

75. Vampire Weekend - White Sky
74. Standard Fare - Love Doesn't Just Stop
73. Spoon - I Saw The Light
72. The Bees - I Really Need Love
71. Seapony - Dreaming
70. Phantogram - When I'm Small
69. Perfume Genius - Mr. Peterson
68. Egyptian Hip Hop - Rad Pitt
67. Thee Oh Sees - I Was Denied
66. Beach Fossils - Daydream
65. Masshysteri - Botten Är Nådd
64. Tennis - Marathon
63. Girls - Substance
62. CEO - Come With Me
61. Sharon Van Etten - Don't Do It
60. Summer Camp - Ghost Train
59. Lloyd Cole - Why in the World?
58. Allo Darlin' - Dreaming
57. Broken Bells - The High Road
56. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Round and Round
55. Yuck - Georgia
54. Angus & Julia Stone - Big Jet Plane
53. Efterklang - Modern Drift
52. Roky Erickson with Okkervil River - Goodbye Sweat Dreams
51. Wolf Parade - Yulia
50. Yeasayer - O.N.E.
49. Ty Segall - Girlfriend
48. Spoon - Written In Reverse
47. Craft Spells - Party Talk
46. Beach House - Zebra
45. The Walkmen - Blue As Your Blood
44. Teenage Fanclub - Baby Lee
43. The Morning Benders - Excuses
42. Hot Chip - Take It In
41. Generationals - Trust
40. Cee-Lo - Fuck You
39. Foals - Spanish Sahara
38. Cults - Go Outside
37. LCD Soundsystem - All I Want
36. Belle and Sebastian - I Didn't See It Coming
35. Crystal Castles - Not In Love (Ft. Robert Smith)
34. Wild Nothing - Chinatown
33. Beach House - Take Care
32. Robyn - Dancing On My Own
31. Caribou - Odessa
30. Badly Drawn Boy - Too Many Miracles
29. Summer Camp - Round the Moon
28. Laura Veirs - July Flame
27. Woods - Blood Dries Darker
26. Wolf Gang - Back to Back
25. The Radio Dept. - The New Improved Hypocrisy
24. Magic Bullets - Lying Around
23. Deerhunter - He Would Have Laughed
22. Weekend - End Times
21. The Walkmen - Angela Surf City
20. Pepper Rabbit - Older Brother
19. The Pains Of Being Pure At Heart - Say No To Love
18. LCD Soundsystem - You Wanted A Hit
17. Broken Social Scene - World Sick
16. Gorillaz - On Melancholy Hill
15. Arcade Fire - Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)
14. Wild Nothing - Live In Dreams
13. Woods - Suffering Season
12. Crystal Stilts - Shake The Shackles
11. The Radio Dept. - Heaven's On Fire
10. Håkan Hellström - River En Vacker Dröm
9. The Crookes - Backstreet Lovers
8. The Fresh & Onlys - Waterfall
7. The National - Bloodbuzz Ohio
6. Arcade Fire - Modern Man
5. Håkan Hellström - Du Är Snart Där
4. Real Estate - Out Of Tune
3. Säkert! - Får Jag
2. Deerhunter - Desire Lines
1. Teenage Fanclub - When I Still Have Thee

Spotify: [2010: Top 75]

Fem bra konserter: LCD Soundsystem, Way Out West, Teenage Fanclub, Trädgår'n, The Morning Benders, Pustervik, The xx, Way Out West, Laura Veirs, Mejeriet
Årets konsertupplevelse: All My Friends på Way Out West
Tre albumbesvikelser: The Magnetic Fields - Realism, Seabear - We Built A Fire, Band Of Horses - Infinite Arms
Årets äckligaste hajp: Witch House
Årets R.I.P.: Alex Chilton
Årets musiksajt-som-jag-spenderar-för-mycket-tid-framför: Last.fm
Årets musikbloggärning: Conzolation Prizes
Årets blandskiva: #22
Årets skivomslag: Wild Nothing - Gemini
Årets popmusikhjälte: Edwyn Collins
Årets musikvideo: Summer Camp - Round the Moon
Årets bästa podcast: Obiter Dictum / Filip & Fredrik
Årets webb-tv: FAN-TV
Årets film: Crazy Heart (har sett alldeles för få 2010-filmer)
Årets film II: Withnail and I
Årets tre bästa tv-serier: Rubicon, This Is England '86, Sherlock
Årets dokumentär: The Cove (2009, men ändå...)
Årets rockdokumentär: Blur - No Distance Left To Run
Årets bok: Döda vita män (Tror knappt jag har läst nån annan 2010-bok)
Årets bocka-av-en-klassiker I: Dumskallarnas sammansvärjning
Årets bocka-av-en-klassiker II: Tärningsspelaren
Årets bästa bok om musik: Rip it Up and Start Again
Årets sportbesvikelse: AIK Fotboll
Årets sportglädje: AIK Hockey
Årets enskilt största idrottsinsats: silver i poppubquiz (=violshots)
2010: Teppanyakihäll

.

Dagens golden age-dänga

Som kreativ hjärna i det mytomspunna independentbolaget 101 Entertainment åtnjuter man vissa fördelar här i bloggen. När jag läser att man med en enkel dansbit kan liva upp en glåmig (ett på tok för bortglömt ord) morgon i avant garde-kvarteren över sundet bör det ju funka med den här gamla pärlan också. Årtiondet är detsamma som senast, men den här gången kör vi den feta boomboxen till förmiddagskaffet.

Go'kväll pirater!

I väntan på att de obligatoriska årsbästalistorna ska tecknas ned och sedan publiceras föreslår jag att vi lyssnar på Piratpartiets egen spelledare Rick Falkvinge.

Det är verkligen jättekul. Allt från den fantastiska inledningen i "Go'kväll pirater!" till interiören håller högsta klass. Men framför allt fastnar min blick på det lilla whiskyglas som Rick håller i sin högra hand. Titta med vilken vana han behandlar glaset och dess innehåll! Han må ge ett ganska sömnigt intryck där han sitter nedsjunken i piratkryptans bibliotek, men den kontrollerade lekfullhet han visar upp - i kombination med det relativt välfyllda barskåp som trängs bakom Drakar & Demoner-böckerna i bakgrunden - vittnar om att det minsann inte är första gången han tar sig en stänkare i massagefåtöljen. Det enda som saknas för att göra klippet komplett är en liten kissemiss som vilar i Ricks knä och som han lugnt och metodiskt klappar med den andra, whiskyfria handen.

Dagens discodänga

Hela livet är inte alltid ett disco en tisdag i månadsskiftet november/december, men när Gary Byrd träder in i rummet och slänger på The Crown kan man ju inte göra annat än smälta. Här har ni tio minuter soul-disco-rap som har rörts av Stevie Wonders magiska fingrar (hans välbekanta stämma kan även höras i låten). På med dansskorna och låtsas som att det är 1983!

#24 (Deluxe-utgåva!)

Vet du inte vad du ska lyssna på ikväll? Vilken tur att This Is Pop? från nästan ingenstans då dyker upp och slänger fram följande, mycket dansanta lördagsblandning.

Vanligtvis brukar ju dessa små mixtapes innehålla låtar som man kanske inte hör överallt. Den här gången överger vi delvis den tanken. Av de 30 (hujeda mej!) låtarna nedan antar jag att de flesta av er har hört åtminstone hälften. Om inte så är ni in for a treat.

Vi säger så.

>> This Is Pop? [#24] <<

1. Martha And The Muffins - Echo Beach [1981]
2. Blondie - Sunday Girl [1978]
3. The Monochrome Set - Fat Fun [1983]
4. Buzzcocks - You Say You Don't Love Me [1979]
5. Teenage Fanclub - Sparky's Dream [1995]
6. Dexys Midnight Runners - Show Me [1981]
7. The Clash - Police On My Back [1980]
8. New Order - All The Way [1989]
9. Josef K - Chance Meeting [1981]
10. The Wedding Present - Kennedy [1989]
11. Pixies - The Happening [1990]
12. The Jesus And Mary Chain - Cherry Came Too [1987]
13. The Stone Roses - This Is The One [1989]
14. The Farm - All Together Now [1991]
15. The Only Ones - Another Girl, Another Planet [1978]
16. Ramones - Glad To See You [1977]
17. The Jam - To Be Someone (Didn't We Have A Nice Time) [1978]
18. Big Star - September Gurls [1974]
19. bob hund - Jag Tror Jag Är Kär [1998]
20. Caesars Palace - Candy Kane [2002]
21. Reigning Sound - Stormy Weather [2002]
22. The Pastels - Nothing To Be Done [1989]
23. XTC - This Is Pop? [1978]
24. The Monochrome Set - I'll Scry Instead [1982]
25. The Man From Delmonte - Drive Drive Drive [1987]
26. The Primitives - All The Way Down [Beat Version] [1988]
27. The Smiths - Bigmouth Strikes Again [1986]
28. Håkan Hellström - En Midsommarnattsdröm [2005]
29. Belle & Sebastian - The Boy With The Arab Strap [1998]
30. Comet Gain - You Can Hide Your Love Forever [2001]

Omfamna omslaget: Kevin Eubanks - Promise of Tomorrow [1989]

När jag ändå är inne på det här med omslag kan jag ju lika gärna fortsätta på det temat. I den med ojämna mellanrum återkommande serien Omfamna omslaget har vi tidigare avhandlat betydande storheter på området som Millie Jackson och Geto Boys. Den här gången har turen kommit fram till ingen mindre än Kevin Eubanks.

Alla känner vi igen Kevin från The Tonight Show. Under en herrans massa år tjänstgjorde han under Jay Leno och skrattade på ett väl inoljat sätt åt dennes ofta väldigt tama vitsar. Vid extra stora skrattsalvor rev han av ett ackord och i de återkommande reklampauserna stampade han igång någon rockklassiker för att frammana mogen sittdans och underhålla den lättroade publiken. En musiker med ambitioner hade nog betraktat den musikaliska gärningen som mindre utmanande, men samtidigt får vi anta att Kevin under sina 18 år som trogen sidekick drog in hyfsat med deg och att han med hjälp av sin position som teve-fejs drygade ut mängden erövrade cougars med en ansenlig ränta.

Men vad sysslar han då med åren innan han hoppar in i teve-rutan? Jo, han är musiker. Närmare bestämt gitarrist. Med dessa komponenter är det nog närmast självklart att också ge debutskivan från 1982 namnet Guitarist. Åren efter debuten följer sedan ytterligare några skivor med Kevins namn på. Av dessa sticker 1987 års The Heat of the Heat ut, inte bara på grund av att det enligt kritikerna är hans hittills sämsta, utan också för det slicka omslagsfotot på en inoljad Kevin i rosaskimrande wet T-shirt och med hans trogna följeslagare käckt uppburen av den starka famnen.

Kanske är det omslaget lite för mycket även för Kevin. När 1988 års skiva dimper ner i butikerna ger det nämligen en tydlig vink om att han nu är redo att skifta fokus. Det nya albumet bär inte bara en mer drömsk titel, borta är även den utmanande looken. På The Searcher får vi anta att Kevin är ute efter att ge musiken en mer seriös prägel. Med en längdmässigt imponerande rock, högt skurna jeans och en mustasch som idag antagligen hade betraktats som ironisk skulle man kunna tro att han har inspirerats av en kringflackande tygförsäljare, men lyckligtvis har han återigen sin partner in crime vid sin sida när han träder fram i dimman och vi andas ut och påminns om att Kevin egentligen bara är den där killen next door som gillar att plinka på sin gitarr.

Men så infaller 1989. Muren är på väg att falla, folk är oroliga över vad som väntar härnäst och Kevin Eubanks går in i studion för att spela in Promise of Tomorrow, skivan som ska komma att kombinera de olika stilar som han tidigare har försökt sig på.


Det är mer lättklätt än någonsin tidigare i Eubanks karriär. Men samtidigt bär han också ett uttryck som säger "Hej! Jag är inte bara en bit kött, jag spelar gitarr också". För ser man bortom kompassen och den imponerande torson hittar man i norrskenet även två vita duvor som med hjälp av ett svåridentifierat material bildar ett gitarrliknande mönster.

Denna bild visar med all önskvärd tydlighet att Kevin Eubanks i grund och botten helt enkelt är en konstnärlig mjukis fångad i en tuffings kropp - en kombination som den här gången leder fram till en självklar plats på väggen bland vår tids största omslagskonstnärer.

Ett par av alla dessa album

Idag går vi tillbaka till grunderna och lyssnar på två - ja, jag vågar säga det - livsviktiga album. Jag talar om The Jams All Mod Cons och New Orders Substance. Jag älskar ju i stort sett allt med dessa båda band, men måste jag välja varsin skiva ur deras samlade kollektioner så blir det idag de här två. Den senare är ju lite halvfubbig i och med att den mycket väl kan klassas som en samlingsskiva, men det bryr vi oss inte om den här gången.

Vid sidan om att det är två på alla sätt helgjutna album så står även omslagen ut som extra lyckade. Men Absolute Beginners-singeln från 1981 är nog ändå snyggast av dem alla.

Världens bästa poporkester

När discjockeyn för kvällen väljer att spela The Byrds "My Back Pages", Stone Roses "Mersey Paradise" och Beatles "And Your Bird Can Sing" vet man att man befinner sig väldigt nära ens musikaliska hemmaplan. När så Skottlands finaste poporkester sedan tjugo år tillbaka kliver upp på scenen får man det bekräftat: av dagens aktiva popband finns det knappast några andra som behandlar arvet från den bästa musiken med samma ömsinta vördnad, passion och precision som The Fannies.

Efter en mjuk inledning med Songs From Northern Britain-introt Start Again och två spår från den senaste och oförskämt fräscha Shadows-skivan kickar farbröderna igång en kavalkad med låtar som hade gjort vilken Pitchfork-dagslända som helst grön av avund. Oavsett om det rör sig om låtar från bandets mer skotittarvänliga period eller de oslagbara popdängorna från Grand Prix kännetecknas Teenage Fanclub av att där alltid finns en inneboende värme i musiken.

En svepande blick över publiken visar att jag inte är ensam om att trivas ihop med bandet som Noel Gallagher en gång hävdade var världens näst bästa. Där står äldre par och yngre popsnören och gungar med till ett av mina absoluta favoritband och helt plötsligt står det klart för mig att det faktiskt finns ganska många andra i det här landet som delar åtminstone ett uns av den kärlek jag har för de demokratiskt sinnade och mycket älskvärda popsnickrarna uppe på scenen. I och med att vi alla är där för Teenage Fanclub innebär det också att vi alla är bra människor. Bra människor lyssnar nämligen på Teenage Fanclub, det är en obestridbar sanning.

Tillsammans får vi sedan uppleva de flesta av bandets alla höjdpunkter. Starkast intryck gör dock låtarna från Grand Prix. Den snart femton år gamla skivan börjar mer och mer stå ut som gruppens stora verk. Verisimilitude, Mellow Doubt och About You är musik för människor med hjärtat på rätt ställe. Och även om jag har hört låten i bättre versioner kan man inte göra annat än fundera över om "detta nog ändå är världens bästa låt" när de inledande tonerna till Sparky's Dream sätter igång. Bra låtar är alltid bra låtar och inget man tröttnar på - och på den punkten skiljer jag mig inte nämnvärt från gänget som står tjugotalet meter framför mig och sjunger om Rolling Stones och Go-Betweens med lika delar värme och kärlek i rösten.

Hela uppträdandet är förskonat från utstuderat publikfrieri och tillgjorda poser. Norman Blake ser mest ut som den där lättomtyckta samhällsläraren och ler flera gånger med hela ansiktet på ett sätt som popfarbröder i den åldern inte har för vana att göra efter mer än tjugo år i branschen. Vid sin sida har han Gerard Love och Raymond McGinley, men de gör inte mycket väsen av sig i utrymmet mellan låtarna. I centrum den här kvällen står istället musiken, vilket kan tyckas vara ganska passande en sån här söndagsafton i Göteborg när världens bästa poporkester står redo för att under sina knappt 90 minuter sprida det musikevangelium som är sprunget från de bästa och till för oss som alltid kommer att uppskatta Thee.

*hittade en överraskande god videoupptagning från kvällen. Här har ni About You, Mellow Doubt och Shock and Awe:

Fredagstreat: Säljarpepp!

När det gäller ofrivillig komik placerar sig den övertaggade typen rätt högt på min lista. Folk som tappar alla koncept och blir heltokiga inför vad det nu än må gälla. Inte sällan är detta även målet med handlingen, att gå utanför boxen och bara kräjza loss, släppa alla hämningar och visa att man minsann inte rättar sig in sig i något landet lagom-led.

Empiriska studier i ämnet visar att personer som uppskattar ett vidlyftigt leverne och gärna sorterar in sig i facket märkt "stekare" är överrepresenterade bland utövarna. Beteendet kan ta sig många olika former, men till synes malplacerade uttryck som "nu kör vi!" och "bra där!" basuneras gärna ut till allmänheten med en sorts forcerad tveksamhet. Egenhändigt komponerade ramsor av intern karaktär tycks också vara vanligt förekommande när grupper av den här typen samlas. För den ovane betraktaren kan man lätt känna igen ramsorna på det att låtsnickrandet gärna har för vana att utgå från Seven Nation Army-riffet. I samtal med personer ur den här gruppen bör man inte heller vara rädd för att utsättas för en rad nonsensartade uttryck som de själva har satt på sig själva. Bland favoriterna gömmer sig "partypingla", "vinnarskalle" och "åsiktsmaskin".

Någonstans i den här tillgjorda nu kör vi!-mentaliteten är det dock inte ovanligt att det bland deltagarna ändå finns en viss medvetenhet om att det man just nu ägnar sig åt är rätt fjantigt, men att det därför också är väldigt kul. Detta är helt fel. Att räcka ut tungan och skratta nervöst åt buset är inte definitionen av att vara rolig och bjuda på sig själv. Att ställa ut en magnumflaska skumpa som lockbete och på ett sektliknande vis trigga igång telemarketingfolk med raketen och grotesk smurfmusik är, sett som en enskild grej, inte heller roligt. Satt i en större kontext är det dock förjävla kul, och därför tycker jag att vi gemensamt i den här salen avslutar arbetsveckan med att se på den här filmen från chef.se. Skratta och förfasas!

60-talets 200 bästa låtar (#89-80)

#89: The Walker Brothers - My Ship Is Comin' In [1965]

"Bröderna" Walker är ena hala jävlar. Från det jag har hört av brödratrion och Scotts solokarriär tycker jag att det lätt blir för mäktigt, men här balanserar de med känsliga steg på rätt sida gränsen om det äckelpompösa.

#88: Irma Thomas - Break-A-Way [1964]

Irma! Bara namnet är ju för härligt. Det blir inte mer bortglömd gula Blend-faster än så. Men nu talar vi ändå om "The Soul Queen of New Orleans", i andra sammanhang kanske mest känd för Time Is On My Side men på den här bloggen alltså framhållen för denna riviga lilla sak. För den handklapps- och bakgrundskörsvage dukar vi fram fasters vita linnedukar.

#87: Lorraine Ellison - Stay With Me Baby [1969]

För någon månad sedan här i bloggen nämnde jag vilken fantastisk skiva Stay With Me är. Det finns ett par, tre spår där Lorraine med tillhörande pipa slår undan den berömda mattan på en. Titellåten fungerar som en alldeles perfekt introduktion till hennes elva låtar korta skivkarriär.

#86: Fleetwood Mac - Man of the World [1969]

På den nya och på vissa håll lite för hyllade Håkan Hellström-skivan går en textrad "filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd". Det är lite samma tema i den här hänförande låten, skriven av den Peter Green som vissa rockrävar hävdar är det riktiga Fleetwood Mac.

85: The Association - Never My Love [1967]

Enligt trovärdiga beräkningar från 1999 är Never My Love den näst mest spelade låten i världshistorien efter ettan You've Lost That Lovin' Feelin' och före trean Yesterday. Den sammanlagda radiotiden under låtens tre inledande decennier uppgår till smått makabra 40 år. Det är med andra ord rättvist att utfärda en viss varningsflagg för sönderspelning här. Men samtidigt är en bra låt alltid en bra låt, och The Association-versionen är för mig fortfarande ganska så behaglig att låta sig vaggas in i.

84: The Shangri-La's - Past, Present and Future [1966]

Av sextiotalets alla tjejgrupper utmärker sig tjejerna från Queens med sina djupa och emellanåt rätt dystra texter. Bara det gör att man har ett extra gott öga till dem. När de sedan tar hjälp av ingen mindre än Beethoven faller prettot som gömmer sig inom mig pladask.

83: Frank Sinatra - It Was a Very Good Year [1965]

Ingen kan sjunga om livets goda viner med samma eleganta och värdiga stämma som gamle Ol' Blue Eyes.

82: Dusty Springfield - Just a Little Lovin' [1968]

Det är klart att Dusty ska vara med på den här listan. Svårigheten har varit att välja rätt låt. Den här gången föll valet på Just a Little Lovin', vilken, för att tala i musikjournalisttermer, låter lite som en sommarbris.

81: The Byrds - Goin' Back [1967]

Lättviktig skit, det var vad David Crosby ansåg om låten innan han kort därefter valde att avsluta sina åtaganden i bandet. Jag håller såklart inte med honom i det omdömet. Lyssna bara på den avslutande halvminuten - precis så vill jag nämligen ha min lättviktiga skit serverad.

80: Van Morrison - Madame George [1968]

Sent ska syndaren vakna. Jag som länge har förfäktat åsikten om att Van Morrison är en tråkig jävel är nu redo att erkänna att han trots allt har sina stunder.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Pepper Rabbit - Older Brother

Det kan vara tröttsamt att läsa om alla nya tips på mer eller mindre okända förmågor som kablas ut via världens alla musikbloggar hela jävla tiden. Men ibland så träffar man rätt. Som med Pepper Rabbit, en artist jag tidigare aldrig har varit i kontakt med eller ens hört talas om. Jag vet knappast mer om artisten nu, men Older Brother, ett av spåren från debutalbumet Beauregard, kan säkert glädja någon mer i höstmörkret.

Ett litet hedersomnämnde bör också riktas till skaparen av videon, som här lyckas klippa ihop ett fint litet videokollage av hemmavideoklipp utan att det blir vidrigt AFV-aktigt.



Inget är särskilt originellt, men vem har sagt att det alltid måste vara det. Själv tycker jag att det finns något i rösten som påminner om band som The Morning Benders och Fruit Bats. Och när vi ändå är inne på de sistnämnda så kan jag inte undgå att bädda in deras fantastiska The Ruminant Band från den lika fantastiska skivan med samma namn utgiven förra året.




Gillade du också Older Brother? Vad kul att jag då råkar fullänka en mp3 med låten (för personer utan FutureKidz-verifierat datorkörkort: högerklicka på länken och välj "spara som"):

Pepper Rabbit - Older Brother

Lunch i riksdagen, någon?

Anton Abele, 18 år, nytillträdd riksdagsman och ständigt tjänstgörande byfåne, vad for genom ditt huvud när du scannade in hälsningen och sedan valde att skicka den som pdf-fil till din vän Blondinbella?

Good News For People Who Love Bad News

Nä, det här var ju inte alls kul. Via Weird Science får jag reda på att det här årets bästa TV-serie, konspirationsdramat Rubicon, inte får förlängt med en säsong till. Den här månadens stora popkulturbesvikelse! Jag förstår det inte alls. Serien är förmodligen det bästa jag har sett sedan The Wire lade ner verksamheten. Istället kör AMC på med ännu en påkostad maffiaserie (Boardwalk Empire), vilket, även om jag är en erkänt stor maffiakramare, känns rätt tröttsamt.

Nu förstår jag hur Freaks & Geeks-fansen kände och fortfarande känner sig. Det är rättvist att tala om en rejäl grundluring på konfekten!

Läs Kjell Häglunds ospoilade text om du är nyfiken på att bekanta dig med serien. Streama, tanka eller köp sedan de 13 avsnitten. Den obotlige optimisten i mig hoppas fortfarande att någon annan kanal kan tänkas ta över ansvaret för Will Travers och hans analysgäng, men chanserna för att det händer känns tyvärr rätt små.

Som någon i kommentarsfältet skrev: Jag kommer att sakna Truxton Spanglers tallrik med flingor.

#23

Slip Inside This House! Jag skulle gärna gå närmare in på vad som ryms där inne men just för stunden hinner jag tyvärr inte.

This Is Pop?:s blandbandskommitté vill dock passa på att nämna hur kul vi tycker att det är att allt fler i vår lilla musikklubb prövar vingarna och fixar hem ett exemplar av utgåvorna. Varför inte fortsätta på den inslagna vägen och ge er i kast med den här mixen, specialkryddad med tre låtar som bildar en, om jag får säga det, fenomenal avslutning. Missa inte heller alla goda 2010-spår, Rip It Up-partiet i Falling Down, Zombies-tolkningen av This Old Heart of Mine (tack för tipset Joakim!) eller den gamla favoriten, tillika en av 70-talets bästa, Up the Junction. Och så allt däremellan, förstås.

Toodles!

>>> This Is Pop? [#23] <<<

1. Wild Nothing - Live In Dreams [2010]
2. Generationals - Trust [2010]
3. Crystal Stilts - Shake The Shackles [2010]
4. The Lodger - Falling Down [2008]
5. Edwyn Collins - Losing Sleep [2010]
6. The Zombies - This Old Heart Of Mine [Live On BBC] [1967]
7. Devendra Banhart - 16th & Valencia Roxy Music [2009]
8. Nick Lowe - Rollers Show [1978]
9. The A's - After Last Night (It Was Such A Fiasco) [1979]
10. Squeeze - Up The Junction [1979]
11. John Cale - Barracuda [1974]
12. Television - Elevation [1977]
13. Girls - Substance [2010]
14. Herman Düne - I Wish That I Could See You Soon [2007]
15. Van Morrison - Full Force Gale [1979]
16. Badly Drawn Boy - Too Many Miracles [2010]
17. Miracle Fortress - Maybe Lately [2007]
18. Boards Of Canada - Davyan Cowboy [2005]
19. Deerhunter - He Would Have Laughed [2010]
20. The Soundtrack Of Our Lives - The Passover [2008]

2 Steg Från Björne

Haha! Det här var ju riktigt kul. Gillar särskilt ögonblicket från "Hey Gringo, jag ska visa dig nåt..." och framåt. Björnes något onyktra rörelsemönster och mer eller mindre oförklarliga utslag mot trappan med vad som ser ut att vara en domstolshammare (nog för att Björne hamstrar rätt mycket skit men hur hamnade den där?) är också rätt festligt att se.

Pulp är åter!

Vanliga människor, deformerade människor, babys och gamlingar! BBC meddelar idag att Jarvis och gänget återförenas för ett par konserter nästa sommar. Det får bli som det blir och låta hur dåligt som helst - för ett barn av britpopen är detta nästan lika glädjande som Blurs återförening härom året.

Spelningarna nästa sommar blir bandets första gemensamma sedan 1996 och man låter hälsa att det blir samlade örhängen från hela karriären - för hela familjen! Prisa den skyldige!

Hyde Park den 3 juli. Jag har en barnslig förhoppning om att närvara. Någon som sviker?!

Nä, tänkte väl det.




Alright.

Fredagstreat: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Varför inte ägna den lediga eftermiddagen åt något viktigt? Som historien om den klassiska skivaffären, sedermera också skivbolaget, Rough Trade. Det är England och det är musik. Det är sympatiska idealister, uppgång, fall och uppgång igen. Det är, kort och gott, en historia med många fina beståndsdelar och med mängder av bra musik.

Titta här: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Efter dokumentärens slut vill man kanske lyssna på låtar som någon gång har getts ut på bolaget - då dyker den här bloggen på sedvanligt manér upp och agerar självuttalad musikvän och hänvisar till listan nedan. Mycket nöje!

Spotify: [tio timmar rough trade]

The Pains of Being Pure at Heart - Heart in Your Heartbreak

För några dagar sedan lyssnade jag igenom klassiker som Daydream Nation, Loveless och Psychocandy. Efter en sån mäktig musiktripp fanns det ingen annan väg att gå än att avsluta med förra årets bästa album, The Pains of Being Pure at Hearts självbetitlade och mästerliga debut, vilken ju flirtar friskt med alla de ovan nämnda klassikerna.

Tidigare i år släppte de singeln Say No To Love, en låt som på inget sätt dämpade förväntningarna inför kommande albumet Belong (väntas komma i mars nästa år). Men de senaste månaderna har det varit tyst. Fram till och med igår, då bandet valde att streama ut nya Heart in Your Heartbreak.

Själv tycker jag inte att den är riktigt lika stark som Say No To Love eller givna popstänkaren Higher Than The Stars från EP:n med samma namn utgiven efter albumet. Men vad fan, det är syntar och det är fortfarande mer catchy och har ett bättre beat än mycket annan smörja som kommer ut.

The Pains of Being Pure at Heart - Heart In Your Heartbreak by forcefieldpr

Årets popmusikhjälte

Årets mest beundransvärda comeback står Edwyn Collins för. 2005 drabbades den f d Orange Juice-sångaren av två hjärnblödningar och förlorade förmågan att tala, äta, läsa och gå. Därtill är han inte längre kapabel att skriva eller spela gitarr med högerarmen, då den vid olyckan blev permanent förlamad.

Det är därför väldigt rörande att se hur 51-åringen nu har kämpat sig tillbaka till livet och är tillbaka på scenerna för att göra det han är bäst på. Förstasingeln från nya albumet är det enda jag har hört och det låter ju riktigt bra. Men framför allt är det kul att se den innerliga glädjen i hans ögon när han står där uppe med sina medmusikanter. Det är kanske just i den stunden som han på allvar inser att han efter mycket möda och stort besvär verkligen har hittat tillbaka till sig själv.

Det är sällan jag drabbas av instinkten att gå fram och krama en människa jag inte känner personligen, men efter det här står jag banne mig redo med famnen för dig Edwyn, bara så du vet.



För personer som råkar ha missat all fantastisk musik som Orange Juice en gång skapade kan ni här lyssna på den lysande debutsingeln, Falling and Laughing, nu 30 år gammal men för alltid en av hörnstenarna i det som vissa väljer att kalla för indiepop.

60-talets 200 bästa låtar (#99-90)

#99: Jackson C. Frank - I Want to Be Alone (Dialogue) [1965]

Alla har vi någon gång varit där. Ibland vill man bara vara ensam och borta från allt. Få beskriver detta bättre än det tragiska livsöde som en gång var Jackson C. Frank. Som liten var han med om en elak brand som tog ifrån honom många av hans bästa kompisar, och efter den händelsen kom han att kämpa i ständig uppförsbacke genom livet. Sedermera tog depressioner och annat över, men någonstans däremellan hann han också spela in en skiva som tillhör det här decenniets allra vackrast bevarade hemligheter.

#98: The Flirtations - Nothing But a Heartache [1968]

Inte kommer väl soul i denna täta, upplyftande och kärleksfyllda förpackning längre?

97: Darlene Love - Christmas (Baby Please Come Home) [1963]

Jullåtar? Då tänker ni en hemsk decemberlördag i Nacka Forum eller någon annan gudsförgäten och själlös galleria. Jag vet hur det är. Jag har själv arbetat på ett sånt ställe och vill därför att The Real Group och alla andra bidragande as ska veta vilka men det sätter. Vilken brutal och utdragen misshandel som ens hörselorgan utsätts för. Det finns dock ett undantag från dessa återkommande låtar som jag fortfarande kan uppskatta - ja, jag kan till och med kosta på mig att le lite när jag hör den - och det är den här nästan tre minuter långa julklappen, ursprungligen menad för Ronnie Spector, men i efterhand alltid ihågkommen med Darlene Love.

96: The Impressions - People Get Ready [1965]

Just get on board and thank the lord for Curtis Mayfield.

95: The Beatles - I Should Have Known Better [1964]

Ah, nu hör jag några som skruvar på sig i salongen och frågar sin stolsgranne om I Should Have Known Better verkligen är Beatles sjätte bästa låt. Det gör ni rätt i. Det förhåller sig förmodligen inte så, men just idag, just nu, får den representera deras tidiga period. En stor del av det här mastodontprojektet har nämligen ägnats åt vilka sex låtar som Fab Four ska få med. Bara i det här fallet, att försöka få med en låt från deras lite enklare och ibland allt för bortglömda period, fanns det alldeles för många låtar att välja bland. Vi tackar I Want to Hold Your Hand, Any Time At All, Please Please Me, Eight Days a Week och många, många fler för en god match och hälsar deras sista munspelsintro och Harrisons tolvsträngade Rickenbacker upp på scenen. Alla är välkomna att skaka sina lurviga.

94: The Supremes - You Can't Hurry Love [1966]

Äh, ni kan ju fortsätta stå upp. Jobba gärna på samma sätt som de tycks göra i den härliga bilden längst upp. Händerna är viktiga, men glöm inte bort de lätta höfterna. Så ja. Mitt i all denna glädjeyra vill den tyske kalenderbitaren inom mig bara passa på att uppmärksamma er om att det ni just nu hör alltså är Diana Ross och tjejernas sjunde listetta och att en man vid namn Paul Weller skulle ha stor nytta av låten 16 år senare i skapandet av en annan rätt klämkäck dänga.

93: The Isley Brothers - This Old Heart of Mine (Is Weak for You) [1966]

Vi fortsätter på Motown- och Holland-Dozier-Holland-spåret. Utöver det att detta nu börjar kännas som en enda lång ansökan om DJ-jobb på Fasching finns inte mycket mer att säga än att det låter fantastiskt. Och svaret på frågan är ja - det går bra att fortsätta ta den där svängomen.

92: The Beach Boys - Wouldn't It Be Nice [1966]

När Animal Collective var som mest i ropet gick det att läsa mycket om deras uppenbara Beach Boys-influenser. På Wouldn't It Be Nice kan man helt klart höra att dessa påståenden inte är tagna från luften. Jag känner nu att låten förmodligen är värd en bättre placering på listan, men gjort är gjort och Brian Wilson är trots allt ändå ett geni.

91: Bob Dylan - Don't Think Twice, It's All Right [1963]

För mig är det nästan omöjligt att inte drabbas av skrivkramp när det gäller Dylan. Så mycket har redan sagts, så mycket har redan tolkats och så många andra än jag kan honom så mycket bättre. Det blir därför mest pinsamt om jag ska lägga ut orden om honom här. Nöj er med att lyssna på låten - den är rätt bra.

90: The Kinks - Victoria [1969]

Ray Davies, förste satiriker av popvärlden.

Och så drottningmodern, innehavare av världens läskigaste ämbetsnamn, på tillfälligt ölstopp i Londons East End.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Yo La Tengo - Tom Courtenay

Are you a mod or a rocker?

I'm a Rod.

When the Whistle Blows!

Are you 'avin' a laff?

Nja, nu ska vi faktiskt inte studera Extras-karaktären Andy Millmans insats i slå-i-dörrar-farsen med samma lökiga namn som det här inlägget, men vi kan ju ändå le lite till mans och kvinns. Gärna på det där sättet som man gör när man visslar. För visst ligger det någonting i det som den store grubblaren och tvivlaren Karl Pilkington frågar sig: Har ni någonsin sett en arg person gå runt och vissla?

Nej, jag trodde väl det. Tokiga personer tycks visserligen äga en viss ensamrätt på att ägna sig åt sysslan på våra allmänna gator och torg, men bortsett från Omar Littles karakteristiska lås-in-kvinnor-och-barn-för-här-kommer-jag-med-älgstudsaren-i-oljerocken-vissling i The Wire så är dessa typer oftast ganska harmlösa. Tokiga men harmlösa.

Men de kan ju, på samma sätt som du och jag och alla andra som betraktar sig som relativt mentalt friska, också leva i en för stunden helt bekymmersfri tillvaro, och då finns det minsann få andra sätt som bättre uttrycker detta sorgfria skeende i livet än en stunds visslande. Det kan förvisso vara väldigt irriterande att tvingas höra på folk som visslar sig genom varenda jävla dag och utstöter egenhändigt komponerade blåsljud så fort de väntar på något, typ kopiatorn, men så länge det inte utvecklar sig till ett vardagligt mönster finns det ändå något sommarängskt skimmer i den svala och avslappnade visslingen.

Vad har vi då för olika visselstilar? Vissa är bra på att vissla högt, andra är lagda åt det mer melodiösa hållet. Själv besitter jag förmågan att kunna vissla på samma tungvrickade sätt som de gör i Robin Hood-låten Whistle Stops här nedan. För er som undrar: Ja, det är en medfödd talang som kom till mig naturligt och som jag, utöver min gamle klasskompis, den halvstrulige Jimmy, aldrig har hört någon behärska lika väl. Skulle jag, mot precis all förmodan, få för mig att söka till det vedervärdiga TV-programmet Talang vore därför Whistle Stops det naturliga valet.

Det är som mödrarna till vinnarna i korvätartävlingar sammanfattar det för sina väninnor: Alla ska vi ju vara bra på något.



Något som jag däremot inte är särskilt bra på är att kort och kärnfullt kunna sammanfatta vad ett blogginlägg som det här egentligen är tänkt att mynna ut i. Så, vad sägs om att avsluta detta med att lyssna på den musik som från början var anledningen till att jag slog mig ned bakom tangenterna?

I den här bloggens med ojämna mellanrum återkommande specialserie om låtar med en gemensam nämnare ställer vi den här gången inte bara frågan "kunde du inte ha vigt två timmar av din måndagskväll åt något vettigare än att rota i den där gamla spellistmappen märkt 'vissling'?" utan konstaterar också att ni här har det tjugo låtar tunga receptet för en tokigt bekymmersfri tillvaro som harmlöst visslande idiot.

>>> [When the Whistle Blows] <<<
1. Ennio Morricone - The Good, the Bad and the Ugly Theme [1967]
2. Edward Sharpe & the Magnetic Zeros - Home [2009]
3. The Monochrome Set - The Jet Set Junta [1982]
4. Born Ruffians - Red, Yellow and Blue [2008]
5. Wilco - Red-Eyed and Blue [1996]
6. Björn Olsson - Tjörn [2003]
7. The Lovin' Spoonful - Daydream [1966]
8. Roger Miller - England Swings [1965]
9. John Lennon - Jealous Guy [1971]
10. Noah and the Whale - Five Years Time [2008]
11. Pixies - La La Love You [1989]
12. The Wedding Present - Everyone Thinks He Looks Daft! [1987]
13. Andrew Bird - A Nervous Tic Motion of the Head to the Left [2008]
14. Suckers - It Gets Your Body Movin' [2010]
15. De La Soul - Eye Know [1989]
16. Beck - Sissyneck [1996]
17. Air - Alpha Beta Gaga [2004]
18. The Seekers - Georgy Girl [1966]
19. Jamie T - Jilly Armeen [2009]
20. The Mamas & The Papas - Dream a Little Dream of Me [1968]