Aktie-extra!

Jag visste det - jag skulle ha tjackat aktier istället!

Han har kommit för att hämta den

This Is Pop? har sorg. Tidigare idag kilade min allra käraste, raraste och mest älskade lilla iPod vidare runt hörnet. Efter mindre än ett års trogen tjänstgöring slutade den plötsligt sina dagar i samband med att jag tog mig ett avkopplande bad.

Vad jag trodde skulle bli en trevlig dag i aprilsolen visade sig senare bli en ren mardröm. Redan efter bara några minuter i solens tjänst valde gasmolnet uppe i skyn att tacka för sig och lämna över ansvaret för min fortsatta utomhusvistelse på ett gäng mindre trevliga kastbyar. I lite mer än en timme orkade jag stå ut med den omilda behandlingen mot min person innan jag valde att förklara kriget mot Kung Bore återigen förlorat. Väl hemma tyckte jag sedan i ett svagt ögonblick att ett varmt bad var på sin plats för min kylslagna kropp. Efter några minuters njutning, mitt i The Hollies "I Can't Let Go", noterade mitt högra öga hur ett okänt föremål plötsligt gjorde mig sällskap i badet. För en kort sekund trodde jag att det endast var en illa placerad schampooflaska som hade trillat i, men när det gick upp för mig att det var min svarta vapendragare som med alla sina 120 gigabyte kärlek nu var på väg mot botten av badkaret greps jag av fullständig panik. Skällsorden flög runt i rummet samtidigt som jag förbannade mig själv för att jag var så jävla dum att tro att jag kunde kombinera en trevlig bok med ett trevlig bad och lite trevlig musik (Murphy är ju för fan alltid närvarande!). Trots ideliga återupplivningsförsök med handduk, hårtork och Nintendo-klassikern "blåsa ut ovälkommet innehåll" kunde jag ganska snart märka hur min vän blev allt svagare där den låg och flimrade och utstötte obehagliga ljud. Efter några omtumlande minuter stod det obönhörligen klart för mig att min lekkamrat var historia, och att det var vattnet och min egen dumhet som tog den.

Fan, fan, fan, in the words of Thåström.

Med anledning av det inträffade väljer This Is Pop? att utlysa tre sorgedagar. Detta får till följd att den tänkta vår- och sommarlistan [Å grilla? - A summer gift for you from This Is Pop?] kommer att publiceras tidigast på fredag.

Omfamna omslaget: Yngwie Malmsteen - Fire & Ice [1992]

Ett vanligt förekommande fenomen på de skivomslag som inte når några höga höjder rent stilistiskt är övertydligheten. Jag vet inte om det bottnar i en svag tro på att skivan inte klarar av att stå på egna ben, fri från oförtäckta poser, inklippta miljöer och halvdana kostymeringar, men tydligt är att du i framtagandet av ett lyckat konvolut helst inte bör förlita dig allt för mycket på skivans namn.

När den vandrande identitetskrisen Yngwie Malmsteen lanserar Fire & Ice i en grunge-dominerad musikvärld får vi anta att den gamle gitarrekvilibristen redan befinner sig i en ganska svår uppförsbacke. Framgångarna på 80-talet är för många västerlänningar redan historia och efterfrågan på långhåriga metal-gitarrister i midjehöga trikåer är inte vad det en gång varit. Yngwie, kanske mindre känd för sin oklanderliga stil och sitt måttfulla sinne, lever dock efter devisen "take it or leave it" och tänker därför att ingen vemodig Kurt Cobain-typ ska stå i vägen för honom när "Dragonfly", "No Mercy" och de andra egenkomponerade verken ska sammanställas på Fire & Ice.

Några månader in på året börjar det så äntligen bli dags för en lansering av skivan som är tänkt att bli hans stora comeback. Uppbackningen från skivbolaget är förvisso skral, men ett omslag ska likväl tas fram och i huvudet har han redan bilden klar för sig: jag, Janne Schaffers överman, ensam på knä med min min gitarr, omgiven av ett kargt islandskap (Ice) som endast lyses upp av de eldflammor (Fire) som sprids från min följeslagare - sen kan reklammesarna där uppe bara lägga in någon snygg runfont uppe i högra hörnet och vi är hemma.

Och tro det eller ej, men precis så blev det.

Världens kanske läskigaste låt

Steget från Hall & Oates gladlynta pop till Suicides rätt så experimentella punk-electronica är ganska långt. Men släck ned ljuset, på med hörlurarna och lyssna. Själv får jag lite ont i hjärtat när jag lyssnar på denna makabra bit.

Plundered My Soul

Nygammal Stones-dänga! Den klassiska Exile On Main Street-plattan ges senare i vår ut som nyutgåva med tio hittills outgivna låtar från inspelningarna. Första smakprovet hittar ni här - en låt som plötsligt fick upp mitt Stones-sug med bra många procent. Ett fint bildkollage bjuds vi också på.

Eduard Khil - underhållaren

Många av er har säkert inte lyckats undgå att notera den revival som den ryske estradören Eduard Khil just nu upplever. För egen del är det första gången jag ser klippet - trots det kan jag lätt förstå den kultstatus som Khil tillskrivs på diverse humorsajter. Tack vare YouTube går nämligen Khil, idag 75, en ny vår tillmötes. Efter ett gäng magra år utanför rampljuset talas det på olika håll till och med om en eventuell comeback från trall-fenomenet. Då det i någon mening trots allt handlar om musik - något som den här bloggen gör tafatta anspråk på att kretsa kring - anser jag att det är på sin plats att Khil bereds utrymme även på den här stojiga plattformen.

Det är ett makalöst härligt klipp från en tid då Sovjet var Sovjet och där folket på tundran förmodligen var ganska svältfödda på det här med förstklassig underhållning i den statliga televisionen. Enter: Eduard Khil - underhållaren. Med en naturligt ledig pondus framför han här ett trallnummer av den högre skolan. Från det ögonblick då han först dyker upp i bild till det då han lämnar tittaren med endast den bruna dekoren framför sig befinner vi oss i Khils drömska sagovärld - en värld där glada män går runt och lo-lollar och skrattar som superskurkar och där alla bekymmer är långt borta. Det är ett sällsamt Brezjev-sanktionerat hopkok av kärlek, humor och vardagligt uppåttjack som Khil skänker oss innan han planenligt och självklart vinkar adjö drygt två minuter efter de första tonernas trugande propåer.

Jag ger er Rysslands svar på Frank Sinatra, barytonen, trotjänaren, och - bland mycket annat - underhållaren Eduard Khil, här i eposet "I Am Glad I'm Finally Going Home".

The Bunk

För någon vecka sedan stod jag inne på HMV på Heathrow och höll i The Wire-boxen. 57 pund har jag för mig att klåparna skulle ha. Visserligen ett klart okej pris, men efter en veckas okynneshandlande var jag alldeles för gniden för att slå till.

Idag ångrar jag mig djupt när jag far runt i YouTubes outsinliga värld. Jag saknar dem. Allihopa. Men kanske framför allt The Bunk. Världens bäste Bunk Moreland i alla tiders kanske bästa dramaserie.

Ett nedslag i 80-talet

Låt mig uttrycka det diplomatiskt: en gammal vän till mig har en musiksmak som många gånger gränsar mot det förbjudna. Det ska helst vara lättviktigt, gärna upp-tempo, lämpligen med en och annan synth och i regel kreerat av vita män med vita linnekostymer och vita efterlämningar i näsan. Även om det nödvändigtvis inte måste vara från 80-talet så bör det finnas en tydlig vibb i musiken som minner om det årtionde som David Hasselhoff - iklädd nitar och bandana - furstligt valde att avsluta uppe på en mur på upphällningen.

Vänta, det är väl inget fel att digga musik som för en bort till en skönt lekfull strandsoaré i 80-talets Miami, tänker ni. Nej, det är det så klart inte. 80-talet har mycket att erbjuda, och inom musiken finns det faktiskt oerhört mycket gött om man skrapar lite på den glättiga ytan. Min vän håller sig dock till många av de säkra korten, låtarna som förgyllde kvällarna för mången biltelefonburen yuppie-ungdom när det begav sig. I synnerhet har jag förstått att grabbarna i Hall & Oates är stora favoriter och en viktig ingrediens för min vän när han är ute och rullar hatt.

I allmänhet är jag inte överförtjust i sådan, låt oss kalla det Patrick Bateman-fierad, musik, typ Hall & Oates och Huey Lewis & The News. Men så dyker jag över det här klippet och helt plötsligt förstår jag min gamle vän. Det är inte särskilt bra, men det är lättillgängligt och lustfyllt. Det finns en humor och glädje i musiken som inte bör underskattas. Att videon sedan ballar ur och blir väl klämkäck med ideliga (dock tidstypiska) höftrullningar, yviga gester, glädjeskrik, coolt gitarrposerande och gubben-i-lådan-körande (lägg särskilt märke till den avslutande doo-whoo-nicken av den rödlätte mannen runt 1:40 in) förstärker egentligen bara känslan man har av att detta är ett gäng som är ute för att underhålla och få folket att släppa loss. Det är en riktig dänga i ordets rätta mening, perfekt lämpad för ett par halvironiska skratt på efterfesten. Därutöver lär du få se taktfast benstomp, då det tycks vara omöjligt att röra sig på något annat vis till låten.



Låten medverkar också i en oemotståndlig glädjescen i den härliga filmen (500) Days of Summer, där Joseph Gordon-Levitt (Tredje Klotet Från Solen, någon?) är redo att ta hela världen i sin famn efter några amorösa timmar ihop med Zooey Deschanel. Synd bara att han har så opassande fula skor på sig.

Ny Blur-singel!

I samband med dagens Record Store Day passar This Is Pop?-favoriterna Blur på att släppa en ny singel. Jag har ännu inte hört något tal om en ny skiva, men bara det att man efter förra årets miniturné är på banan igen och ute med nytt material är ju fantastiskt. Sången, "Fool's Day" låter i sin tur härligt somrig.

Swinging Sixties

Släpp lös anglofilen inom dig och ägna en stund åt att kolla igenom det här vackra bildspelet från 60-talets London. En riktig kulturgärning!

Som soundtrack spisar vi självklart den här klassiska Roger Miller-dängan från 1965.

Lista: 25 bästa Sarah-låtarna

Ett mål framåt och två inspelade poäng på sex matcher. Halleluja. Nej, mitt tips innan säsongen ser tyvärr ut att gå åt helvete.

Let's feel sorry for ourselves and listen to Sarah istället. På med den snyfttåliga unisex-anoraken, här är det nämligen tänkt att känslor ska sättas i svall. Garva dig harmynt. Gråt en skvätt. Dansa! Fundera. Lyssna på klichéer. Bli nostalgisk. Blicka framåt. Längta bort, längta hem, längta till platser, personer och upplevelser. Bli dumpretentiös! Hata. Älska. Löp till skogs! Ligg still. Kyss någon! Våldtäktsduscha.

Gör vad tusan du vill - bara du lyssnar på låtarna nedan.

Som utlovat: 25 alldeles fantastiskt lysande poplåtar från Sarah Records.

This Is Pop? [Sarah]

Plats 25-1:

25. Heavenly - Wish Me Gone, Heavenly Vs. Satan [1991]
24. Another Sunny Day - The Centre of My Little World, I'm in Love with a Girl Who Doesn't Know I Exist [1988]
23. The Sea Urchins - Summershine, Stardust [1992]
22. Eternal - Breathe, Breathe [1990]
21. The Wake - American Grotto, Make It Loud [1990]
20. The Springfields - Sunflower, Sunflower [1988]
19. Talulah Gosh - Talulah Gosh, They've Scoffed the Lot [1990]
18. Another Sunny Day - Rio, Rio [1988]
17. The Wake - Crush the Flowers, Crush the Flowers [1989]
16. Brighter - Poppy Day, Half-Hearted [1991]
15. Another Sunny Day - What's Happened To You, My Dearest Friend?, What's Happened [1989]
14. Heavenly - C Is The Heavenly Option, Le Jardin de Heavenly [1992]
13. The Sea Urchins - Pristine Christine, Pristine Christine [1987]
12. Brighter - Around the World in Eighty Days, Around the World in Eighty Days [1989]
11. The Orchids - Something for the Longing, Something for the Longing [1990]
10. Action Painting! - These Things Happen, These Things Happen [1990]
9. The Orchids - Peaches, Unholy Soul [1991]
8. Heavenly - Our Love Is Heavenly, Our Love Is Heavenly [1990]
7. Blueboy - The Joy of Living, Unisex [1994]
6. The Field Mice - Sensitive, Coastal [1990]
5. Heavenly - Atta Girl, P.U.N.K. Girl [1993]
4. The Field Mice - Five Moments, For Keeps [1991]
3. The Sweetest Ache - If I Could Shine, If I Could Shine [1990]
2. The Field Mice - Emma's House, Emma's House [1988]
1. Another Sunny Day - You Should All Be Murdered, You Should All Be Murdered [1989]

PIXELS

"New York invasion by 8-bits creatures!" går det att läsa i beskrivningen till videon nedan. Och den lever upp till det. För någon månad sedan visades staden upp i miniatyr, den här gången har turen alltså kommit till Tetris, Donkey Kong och Pacman.

Personligen är jag svag för Tetris-ögonblicken.

Sarah Records

Många klassiskt skolade popsnören får ofta något drömskt i blicken när det mytomspunna independent-bolaget Sarah Records kommer på tal. Själv är jag för ung för att aktivt ha upplevt tiden då bolaget verkade (1987-95) men har i efterhand lyssnat igenom många av deras alldeles lysande singelsläpp.

Med band som The Field Mice, Another Sunny Day, Brighter och The Sea Urchins i stallet definierade man mycket av sin tids indie- och tweescen. Skaparna av bolaget, de obotliga musikfanzine-entusiasterna Clare Wadd och Matt Haynes, delade en tro på att enkla poprefränger utgivna på sjutumssinglar kunde få folk att känna något bortom dåtidens sleaze-giganter. Med tiden fick man rätt, singlarna nådde trots ägarnas kommersiella ointresse allt större lyssnarskaror och kunde ibland till och med höras på radio. När Sarah Records i samband med den hundrade singelutgåvan också valde att lägga ned verksamheten förstod man nog inte vidden av deras betydelse för kommande generationers popmusiker. Det som började med fanzine och flexisinglar i ett vardagsrum i Bristol har idag blivit en på gränsen till uttjatad referens för gitarrbaserade band redo att övervinna okyssta pophjärtan.

Jag hoppas själv kunna sammanställa en lista med pärlor från Sarah de närmaste dagarna. Under tiden tar vi en titt på en teaser från den kommande dokumentären om bolaget. Som stor dokumentärfantast ser jag självklart fram emot vad den kan tänkas innehålla.

#11

Tillbaka i äran och hjältarnas land, närmare bestämt hos personen som utger sig för att vara min mor, blickar jag ut över en blogg som på senare tid är relativt befriad från nya blandbandsupplevelser. För att råda bot på detta själlösa gymnasietjejbloggande om internationella storstäder och halvkändisar föreslår jag att de stackare som av någon märklig anledning hittar hit också tar sig en titt på den här veckans mix.

Innan du ögnar igenom spellistan vill jag bara förtydliga att blandningen, liksom tidigare utgåvor, är ett litet hopkok av olika artister, genrer och tidsepoker. I musikkretsar brukar man inte sällan kunna läsa invändningar mot att ett verk "spretar för mycket". Detta tar This Is Pop? fasta på. Här spretar vi åt alla möjliga håll. Bra musik är bra musik, och går det att smältas samman i en trivsam mix är det ju fint. Vi är väldigt förstående mot människor som är intresserade av att suga åt sig nya musikupplevelser. Den gemensamma nämnaren är att det är musik som jag själv tycker är bra och där det narcissistiska i kråksången består i att jag som kallblodig nätpirat väljer att outa det i en blogg.

Den här veckan bjuder vi bland annat på några av de bästa musikstunderna från året. Gillar du det det blir jag glad.

This Is Pop? [#11]

1. The Beta Band - Assessment [2004]
2. Clinic - The Second Line [2000]
3. Holy Fuck - Latin America [2010]
4. Pallers - The Kiss [2010]
5. Kisses - Bermuda [2010]
6. Delorean - Stay Close [2010]
7. The Beach Boys - Big Sur [Original Version] [1970]
8. Generationals - When They Fight, They Fight [2009]
9. Sonny and the Sunsets - Too Young To Burn [2009]
10. Born Ruffians - Sole Brother [2010]
11. Wolf Gang - Back To Back [2010]
12. Blitzen Trapper - Heaven and Earth [2010]
13. Destroyer - It's Gonna Take An Airplane [2004]
14. Noir Desir - Le Vent Nous Portera [2001]
15. David Darling & The Wulun Bunun Tribe - Lugu Lugu Kan-Ibi [2004]
16. Angus & Julia Stone - Big Jet Plane [2010]
17. The National - Bloodbuzz Ohio [2010]
18. Band of Horses - Compliments [2010]
19. Surfer Blood - Anchorage [2010]
20. Tame Impala - Remember Me [2008]
21. Geno Washington & The Ram Jam Band - Jumpin' Jack Flash [Live] [1968]
22. Bill Deal & The Rhondels - I've Got My Needs [1969]
23. The Go-Betweens - Spring Rain [1986]
24. Friska Viljor - Oh Oh [2006]

Hudson Hotel Calling

Hudson Hotels mycket fräsiga hotellbar

Kort uppdatering från stället folk kallar städernas stad: med drygt två dagar kvar på min lilla tripp har jag inte sett någon av de personer jag ville se. Ärligt talat har jag ännu inte sett någon som kan väcka reaktion hos en populärkultur-sucker. Det närmaste vi hittills kommit lite stjärnglans var ute på den coola restaurangen Schiller's där en tjej vid bordet bredvid påminde väldigt mycket om den svenska supermodellen Caroline Winberg.

Musikmässigt kan det rapporteras om att jag tyvärr missade Girls-konserten igår. Istället tröstade jag mig med att köpa på mig några skivor från en häftig flea market.

Det bränner lite i nacken efter all gassande sol, men annars ska jag inte klaga. Nu går vi ut och letar upp Biff Henderson.