Dagens låt: Arcade Fire - Neighborhood #1 (Tunnels) [2004]

Dagens låt går ut till min pappa och hans fru och ett par av deras vänner, och till min vän Johan och hans flickvän och ett par vänner till dem. Det som förenar dem en sån här kväll är att de alla befinner sig i Dalhalla för att se Arcade Fire.

Det räcker med att säga att jag är hyfsat avundsjuk.

Från första plattan spisar vi välkända "Neighborhood #1 (Tunnels)".



Topp fem på 00-talet.

Omfamna omslaget: Geto Boys - We Can't Be Stopped [1991]

I slutet på nittiotalet försökte jag mig på det här med hip hop. Egentligen gillade jag ju Oasis, Smashing Pumpkins, Blur och allt sånt där, men ett par av mina bästa vänner var väldigt inne i raprörelsen och läste The Source och bar häftiga kedjor och kunde många tuffa uttryck. Jag ville inte vara mycket sämre och köpte därför på mig cd-skivor med Method Man, Notorious B.I.G. och 2pac. Den voluminöse Biggie Smalls var den som föll mig mest i smaken, men större delen av den övriga rapsamlingen stod mest och poserade i skivhyllan i händelse av att någon homie skulle titta förbi på en oanmäld inspektion.

Nuförtiden lyssnar jag sällan på hip hop. Kanske beror det på att jag tycker den i musikväg så uttjatade äktheten inte längre finns där. Jag inbillar mig nämligen att artisterna från åttio- och nittiotalet var lite hårdare, lite mer äkta. Som okunnig i ämnet har jag förmodligen helt fel, det jag vet är dock att jag nästan uteslutande lyssnar på den gamla skolan när jag vill minnas tillbaka uppväxten i det svarta Vasastan.

Låt nu det här dravlet fungera som bakgrund när vi hoppar på Geto Boys "We Can't Be Stopped"-omslag från 1991.



Vad har hänt? Att det skett en olycka står ganska klart för oss. Vi befinner oss i sjukhusmiljö och den ompysslade passar på att sköta korrespondensen med hjälp av vad som förmodligen är 1991 års hetaste mobil, samtidigt som han leds framåt av en man med käpp och läderbrallor och en annan g med fokuserad blick. Tankarna flyger iväg. Har beefen spårat ur? Finns det fler skadade? Mannen med det skadade ögat låter som sagt inte spilla någon tid och råddar förmodligen ihop en hämndlysten liga redan från sjukhussängen. Att han är mäkta upprörd märks av rörelsen med den högra handen. Men bilden fångar inte bara högerhandens imponerande hiphoprörelse, utan också hela hiphopandan som rådde då. Det löjliga blandas med det verkligt rysliga.

Sanningen om bilden är nämligen mindre rolig. Bushwick Bill, den 112 cm långe banditen i mitten, har just skjutit sig i ögat efter ett gräl med flickvännen. Olyckan ska ha bottnat i att Bushwick Bill inte mådde särskilt väl vid tidpunkten för händelsen och efter några glas för mycket tog med sig sin kromade följeslagare och åkte över till the local ho' för att där be henne om den nobla gesten att skjuta honom. Vänligt men bestämt nekade hon erbjudandet, varpå Bushwick Bill ilsknade till och i paniken som sedan utbröt råkade han komma åt avtryckaren och fyrade av ett skott i riktning mot högerögat.

Hur det slutade i verkligheten? Den gode Bushwick Bill lever sedan händelsen med endast ett verksamt öga, men verkar trots det klara sig ganska bra. Han ska ha kommenterat mötet med kulan med de nu bevingade orden "I had to lose an eye to see shit clearly". Re-spect, bro'!

Avd. vad var det jag nyss såg?

Bland många sökande brukar jag själv framhålla filmer som The Hunted och den patetiska uppföljaren till Dumb & Dumber när samtal leds in på temat "usla filmer". Efter att ha sett klippet nedan är jag dock benägen att lägga till ytterligare en kandidat. Visserligen får vi anta att Inte bara mördare är inspelad med en helt annan budget än de andra två rullarna, men dessa två och en halv minuter är förmodligen det värsta jag har sett i filmväg.

Personligen är jag extra svag för ögonblicket när "Sveriges första kvinnliga yrkesmördare!" på ett naturtroget sätt öppnar dörren och frågar sig "var är han nånstans?" och överraskas av en man med tydligt onda avsikter och ett tonfall som lämpar sig väl i valfri svensk porrproduktion. För vänner av den gamla såpan Vita Lögner dyker också en bekanting upp i den Buttericks-sponsrade karaktären "Jacob".

Nåväl, titta och njut!

Doktorn och Robyn

1997 intervjuas en ung Robyn av Pop. På frågan "Vem skulle under inga omständigheter få göra dina låtar?" svarar hon "han som dog i Nirvana, hans jobbiga fru och Dr Alban".

Tolv år senare uppträder Robyn på Way Out West i Göteborg. Jag är där, men sitter under hennes konsert och ägnar mig åt öldrickande med ett par vänner en bit bort från scenkanten. Helt plötsligt bryter en välbekant stämma in i ljudbilden. Är det inte? Nä, inte kan det väl vara...? Nämen, dra på trissor, det är ju Doktorn. Och Robyn. Och tillsammans gör de "No Coke".



Till Expressen kommenterar Robyn festivalkuppen med orden "jag har Doktor Alban i blodet".

Tillägg: måste kanske betona att jag verkligen gillar Robyn, hon verkar vara en superskön tjej, och av det jag hört från nya skivan låter det väldigt bra. Vad Doktorn ägnar sig åt i musikväg nuförtiden vet jag inte, men jag räknar med att han ser på Lagerbäcks jobb med superörnarna som mindre stabilt.

#15

Jag tog inte flyget, men väl bilen - och hamnade i Göteborg. Ny hemstad, ny lista, för att följa de gamla grekernas något uttjatade ordstäv. Som inbiten Stockholmare och östkustbo trodde jag aldrig att jag någon gång i livet skulle få vandra samma gator som "Loket" och sångaren med sängfösarblicken i Triple & Touch, men nu är jag här och äntligen kan jag få gillande blickar och vettiga svar på hur man ser att bilen är från Jamaica (reggae-streringskylten!) eller evighetsfrågan om hur många tyskar som egentligen bor i Göteborg (gör-mäny!) eller vad göteborgaren säger till Star Wars-fantasten (Je-daj!). Eller... Nä, vi skjuter inte bara på den fortsättningen utan också på 2010-låtarna, och skyller det på att jag är relativt dåligt uppdaterad på årets låtskörd. Istället firar vi vår första byxmyndiga midsommar genom att lyssna på nedanstående lista:

This Is Pop? [#15]

1. Foals - Spanish Sahara [2010]
2. Kasabian - Where Did All The Love Go? [2009]
3. The Pains Of Being Pure At Heart - Hey Paul [2009]
4. Built To Spill - Center Of The Universe [1999]
5. The Tony Head Experience - Debbie One [1991]
6. Guided By Voices - I Am A Scientist [1994]
7. The Cryers - Shake It Up (Ain't It Time?) [1979]
8. Gary Valentine - The First One [1978]
9. The Notwist - Day 7 [1998]
10. Devo - Gut Feeling (Slap Your Mammy) [1978]
11. A Certain Ratio - Do The Du [1980]
12. Killing Joke - Change [1980]
13. Fania All-Stars - Ella Fue (She Was The One) [1977]
14. CEO - Come With Me [2010]
15. The Drums - Forever And Amen [Saint Etienne Remix] [2010]
16. Todd Rundgren - I Saw The Light [1972]
17. The Rubinoos - I Wanna Be Your Boyfriend [1978]
18. Indochine - Kao-Bang [1983]
19. Shakin' Stevens - Cry Just A Little Bit [1983]
20. Wild Nothing - Chinatown [2010]
21. Tarwater - Seven Ways To Fake A Perfect Skin [2000]
22. Starfucker - German Love [2008]
23. The Field Mice - You're Kidding Aren't You [1989]
24. Pulp - Underwear [1995]
25. Solace - My Brightest Star [1991]

Vi öppnar med två klassiskt skolade NME-band i Foals och Kasabian. Foals debutskiva är jag väldigt förtjust i, och Kasabian prickade in ett par fullträffar på sin första, men den senaste tiden har jag inte ägnat mycket tid åt något av banden. "Spanish Sahara" är dock en aspirant till 2010-listan medan "Where Did All Our Love Go?" tillfredsställer ett gammalt Oasis-hjärta.

Att The Pains... stod för förra årets bästa skiva har jag redan skrivit, men nu är peppen (modeordet!) stor för vad som väntar runt hörnet. Förstasingeln lovar gott, och håller nya plattan samma höga kvalitet kan jag dö med ett lite lyckligare indiepophjärta. "Hey Paul" är långtifrån den bästa låten på debuten men duger gott som uppvärmning för Built To Spill och sedermera The Tony Head Experience. Om de senare vet jag inte mycket mer än att det låter väldigt mycket Blondie, vilket ju alltid är bra.

Power Pop och New Wave ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Gary Valentine och The Cryers står här för två fantastiska poplåtar. Jag hör gärna mer av de båda, men korta efterforskningar visar att de nuförtiden är ganska inaktiva i sitt musicerande. Att två så härliga låtar följs av två rejäla TIP?-favoriter signerade Devo och A Certain Ratio tillhör som ni säkert vet vardagen här i bloggen.

Ni får inte ta illa upp, men Fania All-Stars skulle sedan gärna vilja ta er med till en skön strandbar någonstans där det är varmt och paraplydrinkar tillhör vardagen på samma självklara sätt som Larry Hagmans frukostdiet alltid består av whiskey toppat med flingor. Kort och gott - görhärlig låt, änna!

Resterande del av skivan är definitivt (saknar man inte Martin Dahlin lite som kommentator när man hör det ordet?) värd sin lyssning. Straigt outta 031 kommer TTA-CEO med en lovande förstasingel. The Drums är alldeles för hajpade för sitt eget bästa, men tas här hand om och paketeras av Saint Etiennes musikälskande händer. Todd Rundgren är inte bara Glenn Killing-karaktär, utan extraknäcker sedan ganska många år tillbaka också lite som musiker på ett fullgott sätt. Shakin' Stevens-låten är lite av en guilty pleasure men också så jävla glad-smooth att det är äckligt bra. Om Pulp och Different Class-skivan finns inte så mycket att säga mer än att jag fortfarande undrar hur det kommer sig att två Pulp-skivor helt plötsligt är försvunna från min fysiska samling. I avslutningslåten av Solace tycker jag mig höra hur flickebarnet sjunger om en "Bobby G". Är det den Bobby G jag känner så vet jag och alla andra att det minsann är en bra typ.

Bonusbild: Jarvis med son! Lillfimpen har till och med övat in posen.


Äh, klockan är mycket och det här gick snabbt och blev jävligt hafsigt och illa skrivet, men vad fan, musiken är i alla fall bra.

Och, ni fåtaliga vänner där ute, glöm inte: Att skriva om musik är att dansa om arkitektur - Elvis Costello

This just in

Maradona om Pelé:

"Pelé hör hemma på museum".

Haha. Maradonas presskonferenser är VM:s hittills största behållning.

England's Heartbeat

Mark E. Smith - världens kanske mest egensinniga man.

Twittertanke #5

Tony Irving gör reklam för McDonald's olikfärgade och väldigt limiterade VM-glas. Hur gick det till? Är kopplingen så klar att jag missar något uppenbart? Tänkte man inte alls? Eller är det så enkelt som att Tony var den kändis som bodde närmast inspelningsstudion och var mest villig att stryka en cha-cha-kurs på finlandsfärjan i utbyte mot några lättjobbade tusenlappar och ett uthärdligt dyk på kreddskalan?

Fotbollsfunderingar

I senaste Offside skriver Simon Kuper en lysande text om de nya fansen i fotbollsvärlden. Det förvånar inte att det är just Kuper, till vardags kolumnist i Financial Times, som skriver om fenomenet. Världsmedborgaren Kuper, född i Uganda, uppväxt i Holland och gammal student vid både Oxford och Harvard, är pappa till några av de mest hyllade böckerna på temat fotboll och samhälle. I genombrottsboken Football Against the Enemy (1994) reser han runt i 22 länder världen över och utforskar kopplingen mellan fotboll och samhälle och söker svar på hur de båda elementen löper in och ut ur varann.

Nu, 16 år senare, skriver den regelbundne Offside-medarbetaren om en grupp fans som blir större för varje dag som går. Det handlar om människor som i samband med Internets frammarsch flyttar sina sympatier över de regionala gränserna och i globaliseringens tidevarv hoppar över tidigare mer eller mindre givna incitament för lagkärlek som geografisk närhet, familjetraditioner eller klass- och religionstillhörighet. För oss som är ohälsosamt intresserade av fotbollen är den här gruppen inget nytt, ända sedan åren runt millennieskiftet har Europas storklubbar förlagt försäsongsturnéer på platser som tidigare var isolerade från fotbollsgemenskapen, allt för att locka nya grupper och marknader. Utvecklingen sker i en skrämmande snabb takt, och som på ett lättbegripligt sätt exemplifieras av att Kuper i sin text beskriver 1990 års Italien-VM som en byfest i jämförelse med årets mästerskap.

När jag läser Offside-reportaget blir jag både arg och uppgiven. För en enkel fotbollsman finns det nämligen inte mycket utrymme för påverkan i sportens utbredning. De styrande drivs självklart av ekonomiska intressen, och inte sällan sker denna strävan på bekostnad av det som vi konservativa fotbollsstötar betraktar som det genuina. Det finns för mig inte mycket charm i det att fotbollsintresserade i Nigeria bryr sig mer om en match mellan Manchester United och Chelsea än hur det går för deras egna Super Eagles i Afrikanska Mästerskapen. Visst kan det tyckas vara ett fantastiskt tecken på en härlig världsgemenskap att vandra längs gatorna i Peking och möta Arsenal-tröjor överallt, men sett ur fotbollsögon är det mest en uppvisning i hur maktkoncentrerad sporten har blivit.

Jag spyr alltid lite i munnen när jag hör folk i Sverige tala om att "Allsvenskan ju är så usel" och att det är på grund av den låga underhållningsnivån man väljer att hålla på Zlatan (supersvensken!) i första hand och det "skönspelande Barca" i andra hand. De missar målet (pun intended). De är - here goes - helt enkelt ointresserade jävlar som får kåtslag av superstjärnefejs och älskar Peter Jihdes Idol-gester och futuristiska touchscreens och att veva tjatiga straffsituationer om och om igen och tycker Dubbel-Anders i TV4-studion är supersäker i sina utläggningar om spelsystem och spådomar om matchen, och varför - varför!? - skakade inte Lagerbäck hand med Maradona? Som självsäker fotbollselitist ser jag ner på den här relativt stora skaran soffexperter som kryper fram ur sina boningar med en läskig tajmning när det vankas stora mästerskap. Vi möter dem överallt i soffor runt om i landet, där de inför mormor och epa-gänget och den femtonåriga hunden briljerar i en mäktig floskkavalkad. Vi ska på ett sätt vara ganska glada att Sverige inte kvalificerade sig den här gången, då populationen har för vana att minska rätt drastiskt utan ett blågult deltagande.

Ni ser, det här inlägget - som ändå började i en ganska sansad ton och med ett visst fokus - har nu utvecklats till okontrollerat hatbrev mot det som vissa kallar den moderna fotbollen och alla dess äckliga avarter som följer med den. Mitt fotbolls-jag skiner såklart upp i VM-tider, men den mentala prövning som evenemanget innebär i form av bl a usla studio- och soffexperter gör att jag slits mellan att bevara mitt vanliga och rätt så trevliga jag och den von oben-typ jag hatar att älska att vara.

Nu ska jag gå och anordna ett vuvuzuela-bål, så ses vi i aulan om fem minuter.

Twittertanke #4

Efter en hektisk VM-dag dröjer jag kvar i tvåan och varvar ned genom att hälsa på hos killarna i Antikmagasinet. Bortsett från att studion är dekorerad med en död man i en öppen kista så intresserar själva programmet mig föga. Men det nämnda liket och Jan-Öjvind Swahns brillor är det som fångar min uppmärksamhet. Det är främst de senare som förbryllar. Rent spontant känns det som att uppfinningen är förbehållet människor med en aktningsvärd intelligens.

Jan-Öjvind Swahn - en glad lax, och framförallt mycket, mycket intelligent

Förbrytarkvarter

Välsituerad herre tankar sin bil

Mitt i all tunggrodd litteratur kan man också dyka över ett och annat guldkorn. Följande utdrag berättar bl a om hur vardagen såg ut i Paris sämre bemedlade områden under 1600-talet:

"För att bli en fullfjädrad förbrytare under 1600-talet var det därför inte bara nödvändigt att be om allmosor som vilken yrkestiggare som helst utan också behärska rånarens och tjuvens speciella färdigheter. Dessa konster lärde man sig på de ställen som var fasta träffpunkter för samhällets drägg och som brukade kallas för Cours des Miracles. De krogarna, eller snarare förbrytarnästena, hade om vi ska tro en författare som var verksam i början på 1600-talet kommit att kallas så 'därför att skojare... och andra, som hela dagen har varit krymplingar, lemlästade, vattusiktiga och anfäktade av alla möjliga slags kroppsliga sjukdomar, kom hem på kvällen med en oxstek, en kalvstek eller ett fårlår under armen, för att inte glömma den vinflaska som dinglade vid deras bälten, och när de kom in på härbärget slängde de undan sina kryckor och blev sina friska och vitala jag igen och började dansa, på ett manér som påminde om de gamla backanalerna, med sina troféer i händerna, medan värden gjorde i ordning deras kvällsmat. Kan det tänkas ett större mirakel än det man får se här på detta härbärge, där de lama och lemlästade reser sig och går på egna ben'".

Säg, är det inte fantastiskt? Vilket målande språk! Jag älskar texter som gör att man bibehåller den kanske något romantiserade bilden av gamla tiders tjuvar som skrupelfria men ändå ganska behjärtansvärda typer som kommer hemdansandes till den stora förbrytarfamiljen med ett fårlår under armen och en vinflaska dinglande vid bältet.

#14

Hej bloggen!

Morfars ståtliga 80-årskalas har nu klarats av. Vi åt och drack gott och morfar underhöll på sedvanligt vis med dragspelet. Han kan än, gubbtjyven. Men som någon sade, "åttio år är ingen ålder på en gammal häst". Och nog fick vi alla något vått i ögongloben när Calle Jularbo gjorde sig påmind i en av visorna. Vissa i sällskapet fann det till och med så trevligt att de vid vissa tillfällen under kvällen inte kunde hålla sig från att tända den i dessa sammanhang oundvikliga cigarren. Solen sken och det var kul att träffa personer från människobyn igen. Vi talade ofta och gärna om hur trevligt vi hade det. Sedan kom regnet och alla tog sina resväskor och åkdon och begav sig tillbaka mot civilisationen. Kvar blev bara jag, din enda vän.

Nu sitter jag åter här i stugan med Vänern bara några meter utanför fönstret. I övrigt är jag i hög grad solokvist med mina tankar och böcker och Arthur Lee. Och, vet du, igår när jag fick för mig att klippa gräsmattan hoppade ena hjulet av. Bara sådär. Men det var bara en sån där gammal sak som man bogserar manuellt och inte en sån där nymodig halvautomobil som grannen har när han snittar sina marker, den sprätten. Men jag ska inte klaga. Jag trivs. Sade jag det att vi ju har en hammock också?

När jag skriver det här till dig ska du dock veta att jag vet att det regnar, jag såg det nämligen alldeles nyligen när jag låste gästhuset för kvällen, men annars har jag dragit ner persiennerna och med hjälp av mina hörlurar stängt ute allt allt ljud bortom iTunes. Så gör jag ju bara när jag vädrar åska, det kommer du väl ihåg? Även om jag en gång läste om en kille som har överlevt tjugosju åsknedslag skrämmer den mig lite för mycket än vad som egentligen är skäligt för min ålder. Därför stänger jag den ute. Vem vet, det kanske är så att blixten just nu slår ner i grannens inglasade veranda och sätter eld på någon av hans gamla gipskatter. Men om det vet jag inget, ty jag varken ser eller hör något frånsett mina vänner sextontummaren (den med "bigger viewing area", du vet) och trettiotvåtummaren (just nu: Michael J Fox, Spin City, kul kille det är synd om).

Tänker att jag kanske borde utarbeta ett svar på For Emma, Forever Ago när jag ändå befinner mig i ett med naturen.

Men nej, det får vänta. Jag nöjer mig med en ny liten blandning. Den fjortonde i ordningen. Nästa gång vi åter möts blir vi byxmyndiga du och jag och planen är då att fira till det lite med en halvårslista med de bästa låtarna från 2010. Hur det skulle smaka? Vad sägs om fågel? Och vem vet, kanske är jag då återbördad med festfolket i storstadens oförblommerade strävan bort från naturen och vidare mot den slutliga dekadensen. Huga.

På återhörande,

din övergivne men välbehållne Filip

>> This Is Pop? [#14] <<

1. Born Ruffians - Oh Man [2010]
2. The Sound - Sense of Purpose [1981]
3. Happy End - Kaze Wo Atsumete [1971]
4. Jens Lekman - Your Arms Around Mine [2007]
5. Nico - I'll Keep It With Mine [1967]
6. Jonathan Richman - Velvet Underground [1992]
7. Stereolab - John Cage Bubblegum [1993]
8. Home Blitz - Two Steps [2009]
9. Sic Alps - Gelly Roll Gum Drop [2008]
10. Roky Ericsson with Okkervil River - Devotional Numer One [2010]
11. Monsters Of Folk - Say Please [2009]
12. Television - Guiding Light [1977]
13. Air - Le Soleil Est Pres De Moi [1997]
14. Fever Ray - Keep the Streets Empty for Me [2009]
15. Ulrich Snauss - On My Own [2003]
16. LCD Soundsystem - All I Want [2010]
17. Young Governor - Cindy's Gonna Save Me [2010]
18. The Beatles - Any Time at All [1964]
19. The La's - I Can't Sleep [1990]
20. The Beach Boys - Girl Don't Tell Me [1965]
21. Fleet Foxes - Silver Dagger [2009]
22. Grouper - Heavy Water/I'd Rather Be Sleeping [2008]
23. Kevin Drew - Safety Bricks [2007]
24. Grandaddy - Miner at the Dial-A-View [2000]

Dagens låt: The Charlatans - The Only One I Know [1990]

En gemensam nämnare för många av mina absoluta favoritlåtar är att jag första gången hörde dem i pappas bil. Den här underbara madchester-pärlan av Tim Burgess och de andra i Charlatans hörde jag för första gången i Danmark någon gång i mitten på nittiotalet, och redan vid första lyssningen uppstod ljuv musik mellan oss.

Den pumpande orgeln, den oförglömliga öppningen och Tims halvnonchalanta röst - detta är fan ta mig en klar topp tio-kandidat, och därtill också en klar favorit att slänga fram på hemmafester där betänketiden är kort och instinkten att någonstans imponera eller hitta en oväntad själsfrände är stor.

Som bäst nådde låten en nionde plats på singellistan i England. Tyvärr har det också framkommit bildbevis där stackars Tim Burgess i någon svensk skittidning (typ OKEJ) har blivit pålurad en fruktansvärt motbjudande DIF-tröja. Men alla gör vi våra misstag här i livet. Att Robbie Williams gjorde en fruktansvärd cover ihop med Mark Ronson för ett par år sedan glömmer vi också - lyssna istället på gruppens senaste skiva, den oväntat pigga You Cross My Path från 2008 om du är sugen på något fräschare material.



Den som önskar följa sommarens hetaste följetong, This Is Pop?:s Dagens Låt-lista, kan nu också göra det på Spotify.

Dagens låt: The Cookies - I Never Dreamed [1964]

Girl Groupens bästa låt? Kanske det. Den är i alla fall med där uppe i toppen och tampas.

Dagens låt: Okkervil River - Lost Coastlines [2008]

Det finns nog inget annat band jag sammankopplar så starkt med min tid i Brighton som Okkervil River. Deras The Stand Ins kom ut vid samma tidpunkt och spelades friskt av ett trivsamt gäng som delade samma musiksmak. Det föll sig till och med så väl att vi såg dem live på finfina Concorde 2, en konsert som än idag står ut som en av de allra bäst jag har varit på.

Av många fina låtar på skivan var min direkta favorit "Lost Coastlines".

Dagens låt: Teenage Fanclub - The Fall [2010]

Det tog några lyssningar, men nu så! Shadows infriar de högt ställda förväntningarna.

Någonstans inom mig har jag en ambition att skriva en utförligare recension av albumet, men just nu räcker det med den för tillfället bästa låten, The Fall:

Twittertanke #3

1992 åker den då 27-årige Hasse Elofsson till Auschwitz tillsammans med Café. Hasse, ej övertygad om att Förintelsen har ägt rum, kommenterar på plats från gaskamrarna: "Fy fan. Här har det nackats folk alltså".

Jag undrar vad Hasse gör idag.

Öppningsfiasko, Pt. II

Vi fortsätter vår lilla serie om öppningsfiaskon i fotbollsmästerskap med följande klipp från hemma-EM 1992.

Sverige möter alltså Frankrike i öppningsmatchen på Råsunda, men innan domaren förkunnar mästerskapet öppnat med en enkel visselblåsning är publiken tvungen att genomlida de båda ländernas nationalsånger. Vem som sjunger den svenska nationalsången framgår tyvärr inte, men när vi kommer in i klippet och hör Lars-Gunnar Björklunds bekanta stämma göra publiken uppmärksam på att Bruno Wintzell är mannen att sjunga marseljäsen börjar säkert folk ur Tutti Frutti-generationen redan här ana oråd.

Fredrik Wikingssons efterkommentar om att Bruno är "darrig" och "kanske lite lätt berusad" träffar ganska mitt i prick. Samtidigt känner jag med Bruno - för att uthärda ett sådant oundvikligt fiasko som en öppningsceremoni innebär krävs det banne mig en stärkande tår eller två. Att det sedan skiter sig är mest skitsamma och en fråga om när.

Vykort från landet

"På nattduksbordet" är ett stående inslag i vissa bloggar. Där brukar bloggaren redogöra för vilka böcker han eller hon just nu läser. Något sådant håller sig This Is Pop? inte med. Däremot kan det på slak lina från lantstället vid Vänerns södra strand meddelas att nattduksbordet, den självklara demonstrationsytan för pågående bokläsning, nu börjar fyllas till bredden. Där trängs kurslitteratur med klassiker, och eftersom jag just befinner mig på landet, den självklara platsen för bokläsning, så slinker det mesta ned i en ganska rask takt. Till och med litteratur som behandlar hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet hittar med sjöluftens hjälp in till en tidigare hopplöst försoffad universitetsodugling.

Som stor fantast av så kallad indiemusik vill jag också gärna se mig som mer kreativ än vad jag egentligen är. Likt en tokig konstnär hoppar jag från den ena stilen till den andra och inbillar mig att detta kontrollerade kaos till parallelläsning åtminstone ger en viss inblick i hur det är att leva i en anarkistisk skapartillvaro. I själva verket är detta dagdrömmande naturligtvis rent nonsens som lätt avslöjas av den handskrivna men ytterst detaljerade lapp med instruktioner för i vilken ordning vad, hur och när saker ska läsas. En blick på pappret och art brut-målningarna och Reeperbahn-känslan som nyss var på besök i Västergötland är utbytta mot en för mig nästan lika främmande känsla av disciplin.

Vad som för egen del däremot får gälla som obestridlig fakta är att all form av läsning slår i taket så fort jag kommer ut på landet. Det är slående hur stor andel av det totala läsintaget som sker bortom storstadens sus och dus. Den tillåtande miljön gör mig inte bara sugen på att läsa Simon Reynolds nyligen inhandlade tegelsten Rip It Up and Start Again: Postpunk 1978-1984, utan får mig också att minnas mer lättsmält litteratur som Magica De Hex och gamla Pellefant-tidningar. Dessa gamla erövringar ploppar upp till ytan till följd av den oskrivna regeln om att ingenting slängs på landet. En titt under sängen kan ge Busters sommarnummer från 1993, vilket i sin tur får en att fråga sig var alla gamla Tintin-böcker kan tänkas hålla hus. Det är en orubblig läscykel som exemplifieras av att jag nyss beställde ett par gamla Jan Lööf-böcker via Adlibris. Det plötsliga suget efter Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare skulle ju annars aldrig komma till mig på tunnelbanan. Den rekommenderade åldern på de båda böckerna är 3-6 år, men vad fan, tillsammans med Felix och Skrot-Nisse och hans vänner bildar de en svensk kulturskatt som egentligen är värd ett eget inlägg.

Jag har ingen jävla aning om hur jag ska sy ihop det här inlägget - egentligen är det nog mest en ursäkt för att hålla bloggen levande - men de avslutande orden lämnar jag med varm och icke-förlöjligande hand över till min favoritsyssling, uppvuxen här i krokarna, som för några dagar sedan mötte beskedet om att jag skulle hämta ut några beställda böcker med en lätt fnysning och frågan "böcker, läser man verkligen det år 2010?".