#15

Jag tog inte flyget, men väl bilen - och hamnade i Göteborg. Ny hemstad, ny lista, för att följa de gamla grekernas något uttjatade ordstäv. Som inbiten Stockholmare och östkustbo trodde jag aldrig att jag någon gång i livet skulle få vandra samma gator som "Loket" och sångaren med sängfösarblicken i Triple & Touch, men nu är jag här och äntligen kan jag få gillande blickar och vettiga svar på hur man ser att bilen är från Jamaica (reggae-streringskylten!) eller evighetsfrågan om hur många tyskar som egentligen bor i Göteborg (gör-mäny!) eller vad göteborgaren säger till Star Wars-fantasten (Je-daj!). Eller... Nä, vi skjuter inte bara på den fortsättningen utan också på 2010-låtarna, och skyller det på att jag är relativt dåligt uppdaterad på årets låtskörd. Istället firar vi vår första byxmyndiga midsommar genom att lyssna på nedanstående lista:

This Is Pop? [#15]

1. Foals - Spanish Sahara [2010]
2. Kasabian - Where Did All The Love Go? [2009]
3. The Pains Of Being Pure At Heart - Hey Paul [2009]
4. Built To Spill - Center Of The Universe [1999]
5. The Tony Head Experience - Debbie One [1991]
6. Guided By Voices - I Am A Scientist [1994]
7. The Cryers - Shake It Up (Ain't It Time?) [1979]
8. Gary Valentine - The First One [1978]
9. The Notwist - Day 7 [1998]
10. Devo - Gut Feeling (Slap Your Mammy) [1978]
11. A Certain Ratio - Do The Du [1980]
12. Killing Joke - Change [1980]
13. Fania All-Stars - Ella Fue (She Was The One) [1977]
14. CEO - Come With Me [2010]
15. The Drums - Forever And Amen [Saint Etienne Remix] [2010]
16. Todd Rundgren - I Saw The Light [1972]
17. The Rubinoos - I Wanna Be Your Boyfriend [1978]
18. Indochine - Kao-Bang [1983]
19. Shakin' Stevens - Cry Just A Little Bit [1983]
20. Wild Nothing - Chinatown [2010]
21. Tarwater - Seven Ways To Fake A Perfect Skin [2000]
22. Starfucker - German Love [2008]
23. The Field Mice - You're Kidding Aren't You [1989]
24. Pulp - Underwear [1995]
25. Solace - My Brightest Star [1991]

Vi öppnar med två klassiskt skolade NME-band i Foals och Kasabian. Foals debutskiva är jag väldigt förtjust i, och Kasabian prickade in ett par fullträffar på sin första, men den senaste tiden har jag inte ägnat mycket tid åt något av banden. "Spanish Sahara" är dock en aspirant till 2010-listan medan "Where Did All Our Love Go?" tillfredsställer ett gammalt Oasis-hjärta.

Att The Pains... stod för förra årets bästa skiva har jag redan skrivit, men nu är peppen (modeordet!) stor för vad som väntar runt hörnet. Förstasingeln lovar gott, och håller nya plattan samma höga kvalitet kan jag dö med ett lite lyckligare indiepophjärta. "Hey Paul" är långtifrån den bästa låten på debuten men duger gott som uppvärmning för Built To Spill och sedermera The Tony Head Experience. Om de senare vet jag inte mycket mer än att det låter väldigt mycket Blondie, vilket ju alltid är bra.

Power Pop och New Wave ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Gary Valentine och The Cryers står här för två fantastiska poplåtar. Jag hör gärna mer av de båda, men korta efterforskningar visar att de nuförtiden är ganska inaktiva i sitt musicerande. Att två så härliga låtar följs av två rejäla TIP?-favoriter signerade Devo och A Certain Ratio tillhör som ni säkert vet vardagen här i bloggen.

Ni får inte ta illa upp, men Fania All-Stars skulle sedan gärna vilja ta er med till en skön strandbar någonstans där det är varmt och paraplydrinkar tillhör vardagen på samma självklara sätt som Larry Hagmans frukostdiet alltid består av whiskey toppat med flingor. Kort och gott - görhärlig låt, änna!

Resterande del av skivan är definitivt (saknar man inte Martin Dahlin lite som kommentator när man hör det ordet?) värd sin lyssning. Straigt outta 031 kommer TTA-CEO med en lovande förstasingel. The Drums är alldeles för hajpade för sitt eget bästa, men tas här hand om och paketeras av Saint Etiennes musikälskande händer. Todd Rundgren är inte bara Glenn Killing-karaktär, utan extraknäcker sedan ganska många år tillbaka också lite som musiker på ett fullgott sätt. Shakin' Stevens-låten är lite av en guilty pleasure men också så jävla glad-smooth att det är äckligt bra. Om Pulp och Different Class-skivan finns inte så mycket att säga mer än att jag fortfarande undrar hur det kommer sig att två Pulp-skivor helt plötsligt är försvunna från min fysiska samling. I avslutningslåten av Solace tycker jag mig höra hur flickebarnet sjunger om en "Bobby G". Är det den Bobby G jag känner så vet jag och alla andra att det minsann är en bra typ.

Bonusbild: Jarvis med son! Lillfimpen har till och med övat in posen.


Äh, klockan är mycket och det här gick snabbt och blev jävligt hafsigt och illa skrivet, men vad fan, musiken är i alla fall bra.

Och, ni fåtaliga vänner där ute, glöm inte: Att skriva om musik är att dansa om arkitektur - Elvis Costello