För tjugofem jävla år sen

För tjugofem år sedan lämnar inte bara Grönland EG, det hålls också Live Aid-konserter, ett brödgäng som ÖIS vinner fotbollsallsvenskan och ett dynggäng som Södertälje lyckas på något märkligt sätt tyvärr bryta AIK:s pågående dominans i hockeyn. Tage Erlander går och trillar av pinn och några månader senare kilar hans namne Danielsson också vidare runt hörnet. Orson Welles plockar även han ned skylten, och för den väderintresserade går det på Wikipedia att läsa om hur en värmebölja bryter ut i vårt land den 16 maj samma år.

Men precis som alla andra år tillkommer det också några människor. Min blygsamhet tillåter mig egentligen inte att gå all Björn Ranelid on you här, men det bör väl nämnas att en av de nya världsmedborgarna är jag själv. Som en produkt av Danderyds sjukhus hjälpsamhet och Matteus församlings produktivitet sällar jag mig till den stora 14 juli-klubben (Bergman! Frankrike! Victoria! Irak! Woody Guthrie! Matthew Fox! Hej övriga!).

Det har nu gått mer än ett kvarts jävla sekel sedan den dagen och mitt bidrag till en bättre värld kan hittills klassas som väldigt medelmåttligt. En slick eventkille som Anton Abele har, trots sina återkommande problem med en trasig DNA-sträng, hittills åstadkommit en himla massa mer driftiga grejer än jag. Inte heller har jag hängt med raggare, varit på fest på grekiska föreningen och hetat Putte som barn. Men jag har i någon mån levt livet.

När Lill-Babs av 1964 års snitt sjöng "dom ska få se vem dom roat sej med" i schlagerörhänget "Leva Livet" antar jag att hon drevs av att bevisa något för den Janne och den Yvonne hon nämner i låten. Men något sådant hämndbegär bor inte här på This Is Pop?. Tja, möjligen existerar det ett visst narcissistiskt drag i att visa upp sina spellistor för allmänheten, men det känns mer oförargligt än att gå till raffigt angrepp Lill-Babs-style. Här skriver jag ibland om musik, och ibland när jag känner för det gör jag också ett litet djupdyk ner i iTunes-arkivet. Där Kent Finell buggar åt höger smyger vi åt vänster - och så kommer ett litet blandband ut som biprodukt av den girningen. Bortsett från att jag aldrig kommer att få skriva ingresser så är det faktiskt inte svårare än så.

Den här gången fokuserar vi alltså på mitt födelseår. Av förklarliga skäl minns jag inte särskilt mycket från året, men det var säkert ett urhärligt år. Många av mina närmaste vänner föds ju. Och musiken är faktiskt bättre än jag först trodde. Världshistoriens kanske bästa band, The Clash, ger visserligen ut en närmast katastrofal skiva, men på Cut the Crap gömmer det sig en väldigt fin bit i "This is England". De gör också en väldigt avskalad spelning på Hammersmith Station i London. Två av vår tids bästa band, Primal Scream och Dinosaur Jr., tar sina första stapplande steg och New Order ger ut Low-Life och stäms av den charmige suputen Jeffrey Bernard för att ha snott titeln från hans veckokolumn i Spectator. Waterboys spelar in den stämningsfulla klassikern "Whole of the Moon" och Robert Smith och gänget står för två av sina absolut finaste stunder i "A Night Like This" och den oemotståndliga "Inbetween Days". The Smiths går mot världsherravälde i indievärlden, världens bäste Lloyd Cole gör ingen besviken med "Easy Pieces" och ingen kan stå still när Style Council och Katrina & The Waves river av sina pärlor.

I övrigt verkar det här med kullar och backar vara på modet. Inte mindre än tre låtar innehåller ordet "hill", och bra är väl det, men det som förenar dem är också att det är tre på sina sätt mycket fina låtar. Ja, hörrni, det gäller ju förstås alla låtar på de båda skivorna. Annars är världens tightaste Heartbreakers med på ett hörn, The Dead Milkmen dyker upp och skojar till det i "Bitchin' Camaro" (ehh... what's the court?) och Felt bjuder på en av mina favoritstunder från hela decenniet i "Primitive Painters".

Eftersom responsen på de senaste blandskivorna varit rentav usel så bemödar jag mig inte med att fixa en nedladdningsfil, men en del av låtarna har faktiskt klåparna på Spotify lyckats få med i arkivet. Det blir inte samma fest som hos mig, men hey, det är så vi från åttiotalets grundbult jobbar.

[1985 #1]

1. Adam Ant - Vive Le Rock
2. The db's - Amplifier
3. Dinosaur Jr. - Repulsion
4. Hüsker Dü - Girl Who Lives On Heaven Hill
5. Kate Bush - Running Up That Hill (A Deal With God)
6. The Clash - This Is England
7. Killing Joke - Love Like Blood
8. The Cure - A Night Like This
9. Lloyd Cole and the Commotions - Cut Me Down
10. Cocteau Twins - Aikea-Guinea
11. Felt - Primitive Painters
12. Simple Minds - Don't You (Forget About Me)
13. Madonna - Into the Groove
14. Strawberry Switchblade - Ecstasy (Apple Of My Eye)
15. Echo & The Bunnymen - Bring on the Dancing Horses
16. Tom Waits - Downtown Train
17. The Replacements - Bastards of Young
18. The Fall - Cruisers Creek
19. Beat Happening - Bad Seeds
20. James - Hymn From A Village
21. The Smiths - That Joke Isn't Funny Anymore
22. The Triffids - Beautiful Waste

[#2]

1. New Order - Love Vigilantes
2. The Cure - Inbetween Days
3. The Jesus & Mary Chain - The Hardest Walk
4. Primal Scream - All Fall Down
5. The Loft - Up the Hill and Down the Slope
6. The Farmer's Boys - Phew Wow!
7. The Style Council - Walls Come Tumbling Down!
8. The Monochrome Set - Jacob's Ladder
9. Katrina and the Waves - Walking on Sunshine
10. APB - Chain Reaction
11. Tom Petty & The Heartbreakers - Don't Come Around Here No More
12. Lone Justice - Ways To Be Wicked
13. Prefab Sprout - Appetite
14. The Clash - Police On My Back [Live, Hammersmith Station]
15. The Pogues - I'm a Man You Don't Meet Every Day
16. The Mekons - Last Dance
17. Fine Young Cannibals - Johnny Come Home
18. Talking Heads - Road to Nowhere
19. The Dead Milkmen - Bitchin' Camaro
20. Camper Van Beethoven - Take the Skinheads Bowling
21. Public Image Ltd. - Rise
22. The Waterboys - The Whole of the Moon

[Spotifylänk]

Saknas något eller är ett årtal fel är du som alltid välkommen att påtala detta i kommentarsfältet.