Jag ser på teven att det är fest i min gamla hemstad. Allsången är igång igen, och om det får man ju faktiskt tycka vad man vill. Anders Lundin gör i vilket fall sitt bästa för att få igång stämningen hos folkhemsrebeller som Marcus Birro och Christer Ulfbåge. Men det är ändå något med Lundins rörelsemönster som irriterar. Det känns konstlat. Skillnaden mot hans föregångare är uppenbart till hans nackdel; där Berghagen och hans svajande kropp var naturligt ledig i knän och överkropp är Lundin den överårige Westlife-medlemmen, och där Berghagen skrattade hjärtligt med hela kroppen åt roliga stopp-stopp-stopp-män med överraskande tokigheter plockar Lundin fram sitt Slutspelsjag när Gunilla Nilars så kräver nöje för hela familjen.
Men ikväll är Lundin och hans brister som allsångsledare förlåtna.
Ett gäng som kallar sig MozART Group parkerar sig på några stolar och från publiken hörs några skandera "Mozart, Mozart". Jag har aldrig sett eller ens hört talas om dessa medelålders finska spelmän, men det står snabbt klart för mig att det är ena riktiga fånar. Hur någon kan tillåta dessa skojare att roffa åt sig mer än fem minuters teve-underhållning är en stor jävla gåta. Hela numret äcklar mig. Det är så töntigt och illa arrangerat och fyllt med musikaliska våldtäkter att det enda som kan fungera som riktig jämförelse är en talangjakt för fjärdeklassare, med skillnaden att de senare åtminstone står för en viss ungdomlig charm. MJ-numret är så utstuderat publikfriande och rakt av vedervärdigt att jag känner bolognesen halvvägs.
Som Christer Abrahamsson hade uttryckt det på ren svenska: "go home".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar