Några tankar om M.I.A.

Jag ser att Mayas nya album möts av ganska hård kritik på sina håll. Det gläder mig. Visserligen kan det ju tyckas vara ganska småaktigt av mig att glädjas åt några halvtaskiga expertutlåtanden, men i fallet M.I.A. är den första magkänslan att det känns befriande att läsa omdömen som inte enbart är positiva.

Ända sedan debuten 2005 med skivan Arular har hon burits fram av nästan all kreddmedia. Varenda steg Maya har tagit, vare sig det är musikmässigt eller politiskt, har varit i rätt riktning. Hon har rest runt jorden och utforskat "världsmusiken". Hon har varit Bush- och USA-kritisk. Hon har använt sig av rätt musikvideoregissörer och i allmänhet varit precis så provocerande konstnärlig som ängsliga tyckare alltid har älskat att ställa sig bakom.

Jag säger inte att jag alltid befinner mig på andra änden av hennes musikaliska och politiska ställningstaganden. I grunden är hennes engagemang av godo, och vissa av hennes låtar är helt okej. Det är istället känslan av att hennes åtaganden i en del fall känns utstuderat kreddpopulistiska som irriterar mig. Ibland avslöjas sådana avsikter - i fallet Bono framställs samma "brinnande" engagemang ofta på ett väldigt förlöjligande sätt - men då Maya anses så rätt, så oantastlig och hipsterperfekt har hon åtnjutit ett fripass från kritiskt granskande och blivit en symbol för den aktive världsmedborgaren, den som på behörigt avstånd högljutt deklarerar sitt missnöje över mänskliga orättvisor i världen men som är beredd att kliva över lik för att få lägenhetskontraktet bredvid det oljeborrande direktörsparet och sellout-författaren.

Men alla är vi i någon mån hycklare och posörer. Inom popmusiken ses det ju ibland som något bra eller tilldragande, och att M.I.A. fick sig sin leva-som-man-lär-skopa i den omtalade New York Times-artikeln (ja, jag har läst hela det enormt långa reportaget) är kanske en naturlig utveckling på hennes karriär. Att sedan huvudpersonen själv inte är helt bekväm med förloppet bevisas om inte annat av att hon efter det mindre skönmålande reportaget läckte ut artikelförfattarens telefonnummer på Twitter. Ett tilltag värdigt en sleazerockare med storhetsvansinne och inte den person som av vissa pekas ut som den nyskapande musikens okrönta drottning.

För egen del får M.I.A. gärna fortsätta göra musik och komma med sina obekväma sanningar, men jag ser gärna att hon, likt andra offentliga personer, också utsätts för mindre insmickrande journalistik om täckning finns för det. Är "kontroversiell" en del av det dagliga morgonintaget känns det naivt att tro att medhårsartiklarna kommer fortsätta för evigt. All musik sätts i ett sammanhang och M.I.A. bör inte vara undantagen det.

Den relativt månghövdade skaran M.I.A.-svärmare, ovana vid den negativa kritiken, tycks dock leva i den villfarelsen när de dyker upp från sina e-hålor och ställer sig bredvid Johan Palm-fanatikerna i ledet längst fram för nyansfattigdom. Det är till stor del dessa personer som gör att jag välkomnar ifrågasättandet av M.I.A. som den ofelbara hipsterartisten. Jag står för att det är en väldigt barnslig reaktion, att glädjas åt negativa recensioner på grund av artistens fans, men det kan inte hjälpas.

Vem vet, i en nära framtid kanske jag raderar ut minnena av skrålande till "Paper Planes" och ställer mig bredvid Simon Reynolds och dansar armkrok till tonerna av dennes påstående om M.I.A. som "bullshit artist of the decade".

(Och så fick vi helt plötsligt ett inlägg med taggarna "M.I.A., Bono, Johan Palm och Simon Reynolds". Kanske är det första gången det har hänt. Hade jag varit i Ralf Edströms kläder skulle jag kanske också ha ropat ut "det är världsrekord".)