Om diskotek å...

I staden som jag sedan några månader tillbaka kan hålla för mitt hem har man för vana att varje år arrangera en bokmässa. Så var fallet även i år. Jag gick dit och fick egentligen inte se något av värde. Visserligen spottade vi en Martin Kellerman som redan tröttnat på skiten och var på väg hem, och visst såg vi en halvt övergiven Björn Hellberg sitta och alibisignera böcker, men i övrigt var det ganska grått.

Men det hände ändå saker på annat håll. Håkan Hellström skulle ju intervjuas av Filip och Fredrik, men våra nonchalanta jag kalkylerade inte med att det faktiskt fanns en del andra som också var intresserade av denna begivenhet. Vår happy-go-lucky-approach att dyka upp fem minuter efter utsatt tid var med facit i hand kanske inte helt rätt. Vilket var synd, för det verkar som att de hade det ganska trevligt därinne i seminariesalen.



"Och så vidare... Om diskotek å, ja...". Håkan är nästan alltid som roligast när han lägger den här mer omedvetna humorsidan till, lite som när han tog emot grammisen från Carolina Gynning med orden "jag trodde Kleerup skulle få det här eftersom du och Kleerup hade... ja... Jag har suttit och groggat här borta".

On My Block

Åh, denna nostalgi! Dagens häftigaste grej hittas på thewildernessdowntown.com. Skriv bara in din uppväxtadress och återbesök sedan dina barndomskvarter tillsammans med Arcade Fires "We Used to Wait".

Filmerna är hyfsat krävande och gör sig bäst i Chrome, men kan också visas i andra webbläsare. Testa själva, vetja. Att göra ett nedslag i kvarteren som omgav din uppväxt på det här sättet är faktiskt ganska roligt. Mina gamla hoods hittar ni t ex här.

Låter allt sjukt ointressant och vill du helst bara glömma dina gamla innergårdar och fula grannhus? Lyssna då på låten nedan istället.

Lördagseftermiddagsmusik

Det har alltid funnits något väldigt avkopplande med lördagseftermiddagar. När jag var liten och tittade på Tipsextra infann sig den stunden mellan programmets slut och det att maten var klar någon gång vid åtta. På teven hördes den ofantligt tråkiga Helgmålsbönen, men ingen orkade egentligen byta kanal eller stänga av. Alla, oavsett ålder, pysslade med sitt och bidrog till en relativt fåordig trivsamhet. Utanför fönstren var det mörkt.

Och nästan alltid hördes en skiva rulla i bakgrunden.

Om ni nu tror er ha listat ut hur en avkopplande lördagseftermiddag kan se ut förstår ni också att den perfekta bakgrundsmusiken mellan klockan sex och åtta den 25 september 2010 är Lorraine Ellisons alldeles fantastiska Stay With Me. Om ni likt jag själv känner av vinet från gårdagen, bara vill ta det lugnt eller rent av redan har börjat gå loss på den mat och dryck som ska göra er sällskap under kvällen så är Lorraine i vilket fall er bästa vän.

Skivan, utgiven 1969, kan vara svår att få tag på, men är väl värd sin webb-utmaning. Stay With Me är Ellisons enda fullängdare, vilket om man lyssnar på skivan framstår som väldigt märkligt. Det är nämligen strålande intensiv soul som inte bör lämna någon oberörd.

Som smakprov spisar vi den mest välkända låten från skivan:



Avslutningsspåret går inte heller av för hackor:

#20

Jag får ofta frågan "vilken musik rekommenderar This Is Pop? att jag ska lyssna på när jag går till skolan imorgon?". Det är inte alltid jag har ett rakt svar på den frågan, men just idag, den här gången, kan jag faktiskt svara att nedanstående sprakande blandning bör ackompanjera dina torsdagslätta danssteg mot skolans kanske inte alltid lika inbjudande lokaler:



>> [This Is Pop? #20] <<


1. Belle and Sebastian - I Didn't See it Coming [2010]
2. The Walkmen - Woe is Me [2010]
3. Cats on Fire - I am the White-Mantled King [2007]
4. The Dells - Wear it on Your Face [1968]
5. Kicker - Local Gentry [2006]
6. Memphis - Apres Ski [1985]
7. The Monochrome Set - He's Frank (Slight Return) [1979]
8. The Hues Corportation - Rock the Boat [1974]
9. The Vaselines - Sex with an X [2010]
10. The Sweetest Ache - If I Could Shine [1990]
11. The Mantles - Look Away [2009]
12. Wire - Mannequin [1977]
13. Brothers of Soul - Come Back [1968]
14. The Jam - Life from a Window [1977]
15. The Radio Dept. - The New Improved Hypocrisy [2010]
16. Säkert! - Får Jag [2010]
17. The Chills - This Time Tomorrow [2004]
18. The Jags - Back of My Hand (I've Got Your Number) [1980]
19. The Redskins - Keep on Keeping on [1986]
20. The Fall - Lost in Music [1993]

60-talets 200 bästa låtar (#119-110)

#119: The Equals - Black Skin Blue Eyed Boys [1969]

Vad får man om man blandar klassisk British Invasion-rock med soul, funk och R & B? Jo, du får Johnny Marrs favoritfreakbeatband!

#118: Fairport Convention - Meet on the Ledge [1968]

Än idag turnerar det band som anses vara det enskilt viktigaste för den moderna engelska folkrocken, men det var i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet man var som mest lyckosamma. Richard Thompson, en av många duktiga låtskrivare i gruppen, skrev deras kanske mest kända låt, döpt efter den stora trädgren som han själv brukade leka vid som liten.

117: The Bob Seger System - Ramblin' Gamblin' Man [1968]

En klassisk rockrökare av en sort man aldrig kan få nog av.

116: The Temptations - Get Ready [1966]

Att Smokey Robinson kan skriva rätt bra låtar kommer vi få bevisat senare på den här listan. Get Ready var hans sista bidrag till ett av Motownstallets mest lyckade grupper. Hyfsat svängig sak.

115: Caravan - Place of My Own [1968]

Tokflummig, urspårad och svårt experimentell sextiotalsrock är oftast inte min kopp te, men Place of My Own är en personlig favorit från den engelska Canterburyscenen och är väl förtjänt av en plats på listan.

114: The Band - The Weight [1968]

Jag gillar The Band, och Music From Big Pink är en trevlig skiva, men jag tycker sällan att de enskilda låtarna når de riktigt höga höjderna. Att inte ha med The Weight på en lista med sextiotalslåtar är däremot att betrakta som tjänstefel.

113: The Zombies - This Will Be Our Year [1968]

Utöver det att det är en av världens bästa kärlekslåtar är det också en av Zooey Deschanels favoriter. Hon har bra smak, tösabiten. Ligger bra till för att få komma med på en framtida bröllopsplaylist.

112: The Rolling Stones - Monkey Man [1969]

Goodfellas är en bra film och Monkey Man är en bra låt. Jagger sjunger att "all my friends are junkies", och ja, det är väl bara att titta på gitarristen vid sidan om honom för att ge honom rätt i det.

111: Nick Drake - River Man [1969]

Knappt uppmärksammad under sin levnad, avliden till följd av överdosering av antidepressiva medel, gränslöst hyllad efter sin död. Där har ni den välbekanta historien om Nick Drake - världshistoriens kanske bäste singer-songwriter och en av få artister som kan se tillbaka på tre skivor och femton allmusicstjärnor. Personligen tycker jag att Bryter Layter är hans bästa, men debuten är inte så pjåkig den heller.

110: Martha and the Vandellas - (Love Is Like a) Heatwave [1963]

Originalet av Heat Wave står fortfarande ut som en av firma Holland-Dozier-Hollands allra finaste stunder, och då får man ändå ha i bakhuvudet att de också har några andra hits under bältet. Uppbackade av Motowns egna The Funk Brothers sjunger Martha och tjejerna om det här som så ofta är på tapeten i popsammanhang och kallas för kärlek.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det att man dyker över någon halvt bortglömd låt och instinktivt känner att det man just nu hör påminner väldigt starkt om något annat. Så är fallet med Ben Watt, som innan han träffade Tracey Thorn och blev Everything But The Girl, gav ut soloalbumet North Marine Drive. På den plattan ryms ett spår med samma namn som skivan. En fin liten sak. Melankolisk, sparsmakad. Och väldigt José Gonzálesque.

Nu är jag inte göteborgarens största fan, men i små mängder kan det vara ganska avkopplande musik. Under Göteborgskalaset slängde jag ett getöga på honom, men efter ett par låtar i den strålande eftermiddagssolen gav jag och mitt sällskap upp och gick istället hem till mig och drack öl. Ungefär på den nivån är vårt förhållande. Nu skiljer det kanske inte så mycket mellan dessa ensamma och melankoliska män med gitarr, men jag håller det inte för otroligt att man någonstans i den Gonzáliska skivhyllan kan hitta just North Marine Drive.

Dagens citat

Att sportstjärnor ofta levererar de bästa citaten är något som en viss pelargonälskande journalist har tagit fasta på. I alldeles för många år har han på mindre studieskuldstyngda bollkonstnärers bekostnad fått dryga ut hemkassan med sina floskelböcker. I och med att han alltid har fått uttalandena skickade till sig från läsare så får man anta att det har varit ganska lättjobbade pengar, men samtidigt har upplagorna inte varit av den storleken att han varje morgon kunnat se sig själv i spegeln och säga "du var mig en stormrik jävel".

Någon som däremot kan uttala de orden är Mario Balotelli - talangfull fotbollsspelare, notorisk trubbelmakare och dagen till ära också dagens citatman här på This Is Pop?. Orsaken till detta är hans fenomenala uttalande efter att man hittade 55 000 kronor under genomsökandet av hans kvaddade Audi R8. Balotelli, helt oförstående till uppståndelsen över det upphittade småkrafset, bemöter kontantfyndet på sitt eget självklara sätt:

"Jag är rik, det är därför jag har så mycket pengar med mig".

Så obestridbart. Så världsfrånvänt genialt.

Smoking toddler kicks habit

Det är vida känt att en indonesisk tvååring stod för försommarens absolut roligaste videoklipp. I all sin hemska absurditet var det verkligen fantastiskt roligt att se den tvåårige Ardi Rizal lighta upp cigarett efter cigarett. Där och då var han traktens kung, en minivariant av Jabba tha Hut som tycktes styra och ställa över hela grannskapet och med en utstakad plats som ledare för ortens ljugarbänk. Nyhetsreportrar från hela världen flög in till byn för att föreviga det förnuftsvidriga som sker när ett stycke babyhull nonchalant sitter och slickar i sig giftpinne på giftpinne. Klippet kanske inte tilltalade alla, men de humormässiga beståndsdelarna var för många och gjorde att mina skrattreflexer till slut gav vika.



Nu nås jag av rapporter som säger att Ardi har fimpat. Den spontana känslan säger att det känns som ett klokt beslut. Den vanliga tvååringen, den som drömmer om ett långt och lyckligt liv, bör ju försöka avhålla sig från cigarettlockelserna så gott det går. Men minnet av Ardi, storrökaren, kommer leva vidare.

Han dansade och rökte en sommar. Nu väntar vardagslunken utan cigg-efter-maten, avvänjningar och mediecirkus. Jag hoppas att han grejar det.

Och då den här bloggen gör vissa anspråk på att kretsa kring musik måste det någonstans klämmas in en liten trudelutt om ämnet. Vi vänder oss till Hefner, som sjunger om att "B&H remind me of not giving up but giving in". Den populärkulturella frågan lyder då: på vilket känt bands debutskiva kan man skåda ett paket av just det märket (Benson & Hedges)?

This Is Pop? hyllar: The Walkmen

I min lilla värld är The Walkmen världens bästa band. Kanske innehar de inte platsen imorgon, men just idag så tronar de högst upp på det stora musikberget. Inte så mycket för nya skivan Lisbon, utan mer för återupptäckten av deras tidigare verk. Bows + Arrows och You & Me måste nämligen vara två av det förra decenniets allra bästa plattor.

Det var 2008 års You & Me som gjorde att jag fick upp ögonen för New York-bandet och ledde till att jag började utforska deras gamla katalog. Att vara med om samma resa nu, två år senare, har skänkt samma känsla av villkorslös kärlek.

The Walkmen spelar nämligen under marken. Där nere i jordkällaren svingar de sina vintageinstrument i ljuset av stora kandelabrar och skapar ett tjockt och emellanåt ganska bombastiskt sound som tränger sig igenom avlagringarna och letar sig upp till oss över jord. Det är ett ljudlandskap som går igen i nästan alla av deras låtar och gör att du direkt kan lista ut vilka upphovsmännen är redan innan Hamilton Leithausers något säregna röst armbågar sig in på ett hörn. Texterna är ofta skickligt hopsnickrade; inte sällan fyllda med en desperat, ångestfylld och ibland längtansfull underton som gör sig bra till det karakteristiskt lätta klinkandet från det gamla pianot/orgeln.

Den nya skivan finns redan ute i olika nätversioner, men släpps officiellt om en vecka. Albumet är i sin helhet möjligen mer nedskalat än föregångarna men följer ett i övrigt snarlikt upplägg. För den som är intresserad av att veta mer om det kanske bäst bevarade bandet av de som kom fram i New York i början av sekelskiftet är det absolut värt en lyssning eller två. Första smakprovet blir den smått jangliga "Woe Is Me":



Av många fina stunder på You & Me väljer jag den här gången "I Lost You":



Avslutar gör vi med en av nollnolltalets bästa:

#19

Innan vi fortsätter med den jättestora 60-talslistan tycker jag att vi smyger in ett litet blandband. Det är ju några veckor sedan senast.

Den här gången hoppas jag verkligen att ni tar chansen och lånar hem ett exemplar. Det gör bara hempc:n gott, och så får ni närmare en och en halv timme kvalitetsunderhållning för hörselorganen. Även om jag först och främst snickrar ihop dessa blandningar för min egen skull så blir jag lite ledsen i ögat när jag ser att vi upplever ett aldrig tidigare skådat ointresse för skivorna. Min approach att erbjuda låtar som man inte läser om eller hör överallt kanske inte tilltalar alla, men jag vägrar vika av från det som jag anser vara god smak.

Så. Nu har jag gråtit ut och berättat om hur This Is Pop? ser på det här med att kompromissa. Över till några av låtarna.

Första nedslaget gör vi i staden som aldrig sover. Vi flyttar oss ungefär trettio år tillbaka i tiden och någonstans på Lower East Side. Här regerar no wave-scenen bland heroinister och tomma lagerlokaler. Mycket som kommer ut är ren skräp, men så finns det också en och annan goding. Peter Gordon & The Love of Life Orchestra tillhör den senare kategorin. Det är konstnärligt nedtonad disco-funk precis som James Murphy vill ha det när han spelar skivor på Fabric. Vidare har vi en gammal bekanting från förra blandningen i Lyres. Liksom förra gången är låten hämtad från On Fyre, en skiva som jag verkligen kan rekommendera för vänner av det lite hårdare sextiotalet. Patti Jo är rena barnet när hon sjunger in den Curtis Mayfield-komponerade "Make Me Believe In You", men hon gör det ta mig sjutton bättre än skaparen själv. En bortglömd pärla som jag har hört att självaste Saint Etienne-Bob gärna spelar när han och alla sina stenkakor är ute på vägarna. Summer Camp och Craft Spells kommer ut och representerar 2010 med den äran. Bluebells, Dolly Mixture och The Daintees levererar den oundvikliga dosen Thatcher-stödd gitarrpop, The Fall blandar sig i leken med ett av deras starkaste kort och avslutningslåten är bara himmelsk (tack för den bitpartinyourlife!).

Trevlig lyssning!

[This Is Pop? #19]

1. Peter Gordon & The Love of Life Orchestra - Beginning of the Heartbreak [1980]
2. Lizzy Mercier Descloux - Fire [1979]
3. Little Sonny - Wade in the Water [1971]
4. Lyres - I Really Want You Right Now [1984]
5. The Bob Seger System - Ramblin' Gamblin' Man [1968]
6. Ike & Tina Turner - I Can't Believe What You Say (For Saying What You Do) [1964]
7. Patti Jo - Make Me Believe In You [1973]
8. Jackie DeShannon - When You Walk in the Room [1963]
9. Summer Camp - Round the Moon [2010]
10. Dolly Mixture - Everything and More [1982]
11. Craft Spells - Party Talk [2010]
12. Ken Boothe - Everything I Own [1974]
13. The Bluebells - All I Ever Said [1983]
14. Bob Segarini - Gotta Have Pop [1978]
15. The Daintees - Trouble Town [1984]
16. Boz Scaggs - Georgia [1976]
17. Bettye Swann - Make Me Yours [1967]
18. The Fall - Paint Work [1985]
19. The 45's - Couldn't Believe A Word [1979]
20. Julian Cope - Sunspots [1984]
21. Denim - American Rock [1992]
22. The Bats - The Orchard [2008]

Ett fuck you skickat från botbänken

Jag är medveten om att jag inte ens är femma på den här pucken, men så är det inte heller varje dag som en blivande EVA Records-dänga träffar mig i solarplexus.

Men den är ju så jävla bra, låten alltså. Den gamle Goodie Mob- och Gnarls Barkley-medlemmen Cee-Lo flörtar hejvilt med Motown och slutresultatet är något så ovanligt som en riktigt lyckad neo-soul-låt. Att det är en given hit bevisas om inte annat av att låten snart är uppe i fem miljoner visningar på närmaste nättub.

Vad gäller videon så är den nästan lika bra. Den småkorpulente Cee-Lo Green klarlägger att det alltid är kul med omfångsrika herrar i luftiga kostymer. Lägg därtill den obligatoriska nyckelkedjan (mellanstadiet revisited), en oslagbart vägvinnande storyline (knubbig-pojke-drömmer-om-söt-tjej-som-väljer-häftigare-bilkille-och-inte-vet-vad-hon-begår-för-misstag-när-pojken-blir-stor-och-framgångsrik-listmakare) och en i The Dirty South mer oväntad och italieninspirerad vaffanculo-gest (c:a 2.20 in) och du har i princip stillat ditt dagliga behov av fyra minuters ren underhållning.

Omfamna omslaget: Al Green - Lay It Down [2008]

Den här gången ska vi inte ägna oss åt ironiska iakttagelser av ett avskyvärt omslag. Nej, den här gången ska vi bara glädjas med Al Green. För herregud vad lätt han är att tycka om, Al. Han är ju den där killen som alla bara vill ha en skrockande kram av.

En soulfarbror med doktorsgrad i ämnet kärlek, och som med 2008 års Lay It Down välförtjänt tar sig in på topplistorna för första gången på över trettio år.

Och vilken comeback sen. Titta bara på det pillemariska grinet. Åh, denna livsglädje! Det syns ju lång väg att han än idag älskar den heliga treenigheten kvinnor, vin och sång (möjligen också en aning soul food). Han kanske inte alltid är trogen kvinnorna - men tron på kärleken, den står han obändigt fast vid.



Som avslutning hade jag tänkt bjuda på skivans "Standing in the Rain" i en härlig liveversion från Letterman, men CBS och alla deras sajberfinkammande apor tycks ha tagit bort det klippet.