Four blasts from the past

Listan med 1960-talets 200 bästa låtar är färdigställd och som enväldig upphovsmakare känner jag mig relativt nöjd med slutresultatet. Vad som är alldeles säkert är att det alltid kommer att finnas låtar som jag, i mina vidare retrospektiva studier, anser vara bättre än andra som lyckades med konststycket att knipa åt sig en plats på listan. Men gjort är gjort och det vore bara slöseri med tid att sitta och ångra sig över något så elementärt som en lista över de bästa låtarna från popmusikens vagga.

Som en liten present inför den förestående, alltid lika antiklimaxbepansrade nyårsaftonen kommer här därför tre finstämda låtar som med nuvarande dagsform inte skulle göra bort sig på en liknande sextiotalslista. Eftersom gensvaret på den senaste blandningen (kanske den bästa någonsin, bara så ni vet) var så uselt erbjuds självklart inga mp3-filer den här gången. Så det så. Men lyssna på låtarna, ha en god fortsättning och ett gott nytt år, vetja!

The Zombies - Leave Me Be [1965]

B-sida till mer kända Tell Her No. I mina ögon klår dock Leave Me Be sitt mer omtalade syskon med en mindre hästlängd. Älskar stämningen som håller sig genom hela låten.



Jackie DeShannon & The Byrds - Splendor in the Grass [1966]

Jackie DeShannon! Och The Byrds! Två favoriter på liten yta! Kan det bli annat än bra? Ja, det kan bli jättebra! Lyssna bara (och varva ner efter alla hetsiga utropstecken)!



Tim Hardin - Lady Came from Baltimore [1967]

Åh, den problemfyllde och lite för bortglömde sång- och gitarrmannen. Min enda invändning mot låten är att den är en aning för kort.



Marvin Gaye - Abraham, Martin and John [1969]

En relativt ny upptäckt som självklart bör ha en plats på listan. Texten, arrangemanget, Marvins röst - allt är så mäktigt och perfekt.

Dropping The Bass

Det här har ju absolut ingenting att göra med det som vanligtvis skrivs här, men eftersom jag tidigare har länkat till den fantastiskt roliga sidan kimjongillookingatthings tycker jag, så här bara ett par dagar efter beskedet om att världens främste golfare och en av vår tids största livskonstnärer har gått ur tiden, att vi gott kan rikta blickarna mot en annan kulturgärning tillägnad mannen med de snabba brillorna och den lätt glansiga blicken.

Ni ser, Kim Jong-Il åkte faktiskt inte bara runt och inspekterade saker dagarna i ända. Vi har alla säkert hört historierna om att han hade ett närmast osunt förhållande till film och sprit. Mannen som Göran Persson inte bedömde vara en "neddrogad porrknutte" älskade verkligen sina filmer och sin sprit. Under åren 1993 och 1994 ska han till exempel ha varit den enskilt störste köparen av gangstarapparnas favoritcognac Hennessy. Ingen vet säkert men kanske var det också under en Hennessy-armerad eftersläckning som han för första gången kom i kontakt med ett mixerbord och kände "det här måste jag göra oftare".

Hur det än ligger till med den historien är vi idag tacksamma för att sidan kimjongildroppingthebass slår upp portarna och visar oss bilderna från några av hans spelningar med flera av världens mest framstående discjockeys.

Diktator, skivryttare och legitimerad festfixare. Kim under sina heydays på touren.

This one goes out to all the ladies! Alltid noga med att inte låta sitt ämbete dra fokus från konsten och sina kända kollegor. Här fångad under ett gästspel med fransmännen i Daft Punk.

#39 [What The World Needs Now Is Love]

Nej, den här bloggen har inte flyttat in i ett hippiekollektiv och börjat älska allt och alla helt förbehållslöst. Men så här i juletider tycker jag att det kan vara på sin plats att lyssna till några värmande melodier som kan tala till våra mer omtänksamma och kärleksfulla sidor (du har även min fulla tillåtelse att kalla dem "ostiga" om du är lite tuffare till sinnet och därför inte känner dig helt bekväm med den beskrivningen).

Och jag ska vara helt uppriktig. Jag hoppas verkligen att ALLA som hittar hit tar sig tiden och lyssnar på låtarna emellan paketöppningar och Janssons och allt annat som sägs höra julen till. Min magkänsla - som visserligen inte alltid är helt tillförlitlig - säger nämligen att David Ackles med gäster kan få folk att tona ner den allmänna julhetsen ett par snäpp. Få folk att bli en aning mer trivsamma. Eller enklare uttryckt: om den här julklappsblandningen kan få några lyssnare att bli lite varmare inombords så vore jag väldigt glad.

>> This Is Pop? [#39: What The World Needs Now Is Love] <<

1. Tom Clay - What The World Needs Now Is Love
2. Heron - Your Love And Mine
3. Tim Hardin - Reason To Believe
4. Marvin Gaye - Abraham, Martin And John
5. The Feelies - Let's Go
6. Serge Gainsbourg - Les Sucettes
7. Steve Miller Band - One In A Million
8. Indochine - 3e Sexe
9. The Church - Almost With You
10. The Clientele - Saturday
11. David Ackles - Down River
12. Teenage Fanclub - Your Love Is The Place Where I Come From
13. Yo La Tengo - Big Day Coming
14. Spiritualized - Stay With Me

2011 i listor

Jaha, då var den tiden på året kommen. Den envetna popkulturtanten som tittar till listmakare världen över har just varit här med sin ficklampa och hämtat den stora sammanfattningen av vad som gjorde det här året lite bättre (och på vissa håll även lite sämre). På förhand trodde jag att det skulle bli svårt att få ihop 20 album och 101 låtar. Min känsla var att 2011 ändå inte var något större musikår. Men nu, med facit i hand, kan jag ändå säga att det har varit helt okej. Jag har säkert missat väldigt mycket hypade grejer, men det kan jag - och troligen ni också - leva rätt bra utan. 20 bra skivor och 101 väldigt bra låtar har jag i alla fall skrapat fram. Mitt pinsamt magra intag av böcker och filmer från året har däremot varit lite svårare att smälta. Jag kan faktiskt inte minnas att jag har läst en enda bok med utgivningsår 2011. Inte okej. Detsamma kan i någon mån även sägas om mitt teveserietittande, som i fråga om långkörare har varit nere på en all-time-low. Och mitt konserttittande har till större delen inte heller det varit något att skriva hem om. Det finns så himla mycket att se och göra hela tiden, men inte ens för en emellanåt lindrigt studerande finns tiden för allt.

Men misströsta inte - tid för listor finns det alltid. Och precis som förra året skriver jag "har du en åsikt, fråga eller önskar bara vädra din ilska eller glädje över något på listan - droppa det i kommentarsfältet så ska jag försöka svara för hur tusan jag tänkte".

År 2011. Vi säger så.

Top 20 Album

20. Wilco - The Whole Love
19. M83 - Hurry Up, We're Dreaming
18. Tennis - Cape Dory
17. Deportees - Islands & Shores
16. Dum Dum Girls - Only in Dreams
15. Girls - Father Son, Holy Ghost
14. J Mascis - Several Shades of Why
13. WU LYF - Go Tell Fire to the Mountain
12. Radiohead - The King of Limbs
11. The Pains of Being Pure at Heart - Belong
10. Kurt Vile - Smoke Ring for My Halo
9. Veronica Falls - s/t
8. Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver
7. Cults - s/t
6. Atlas Sound - Parallax
5. I Break Horses - Hearts
4. The War on Drugs - Slave Ambient
3. Yuck - s/t
2. Smith Westerns - Dye it Blonde
1. Real Estate - Days

Bubblare: Crystal Stilts - In Love with Oblivion, The Horrors - Skying, Youth Lagoon - The Year of Hibernation, Woods - Sun & Shade, Washed Out - Within and Without, TV on the Radio - Nine Types of Light, Mikal Cronin - s/t, Cut Copy - Zonoscope, Papercuts - Fading Parade

Top 101 Låtar (max två låtar per artist/band)

101. TV On The Radio - Will Do
100. The Fresh & Onlys - Secret Walls
99. Help Stamp Out Loneliness - Record Shop
98. Stephen Malkmus And The Jicks - Tigers
97. Gil Scott-Heron & Jamie XX - I'll Take Care Of You
96. Weekend - Hazel
95. Wild Flag - Romance
94. Wire - Please Take
93. Cold Cave - Villains Of The Moon
92. WU LYF - Dirt
91. Yuck - Soothe Me
90. Cults - Bumper
89. Lykke Li - Love Out Of Lust
88. Middle Brother - Someday
87. Woods - Be All Be Easy
86. My Morning Jacket - The Day Is Coming
85. Something Fierce - Future Punks
84. Burning Hearts - Into The Wilderness
83. Young Galaxy - Peripheral Visionaries
82. Cass McCombs - County Line
81. Papercuts - Do What You Will
80. Devon Williams - Your Sympathy
79. The Horrors - Still Life
78. The Kills - Future Starts Slow
77. Chad Valley - Now That I'm Real (How Does It Feel?)
76. The Mountain Goats - Never Quite Free
75. Crystal Stilts - Through The Floor
74. Veronica Falls - Come On Over
73. J Mascis - Listen To Me
72. Craft Spells - After The Moment
71. Jim Reid - Black And Blues
70. Smith Westerns - All Die Young
69. I Break Horses - Pulse
68. Jonny - Circling The Sun
67. Me And My Army - The Only One
66. Moon Duo - Mazes
65. Thurston Moore - Circulation
64. Jens Lekman - Waiting For Kirsten
63. Twerps - Dreamin'
62. Other Lives - For 12
61. Jeremy Jay - Caught In A Whirl
60. Big Troubles - Misery
59. Mogwai - Death Rays
58. Nick Lowe - Sensitive Man
57. Tennis - Long Boat Pass
56. Mikal Cronin - Get Along
55. Ty Segall - You Make The Sun Fry
54. John Maus - Quantum Leap
53. Ducktails - Art Vandelay
52. Wilco - Born Alone
51. Syket - With Love
50. The National - Exile Vilify
49. Veronica Maggio - Jag Kommer
48. Radiohead - Codex
47. The War On Drugs - Best Night
46. Junior Boys - Banana Ripple
45. Yuck - Shook Down
44. Youth Lagoon - Seventeen
43. TV On The Radio - Keep Your Heart
42. Acid House Kings - Would You Say Stop?
41. Dum Dum Girls - Bedroom Eyes
40. Anna Järvinen - Lilla Anna
39. Girls - Just A Song
38. The Rapture - How Deep Is Your Love?
37. Real Estate - Green Aisles
36. J Mascis - Not Enough
35. Crystal Stilts - Flying Into The Sun
34. Metronomy - She Wants
33. Woods - Who Do I Think I Am
32. Wye Oak - Civilian
31. Destroyer - Chinatown
30. Atlas Sound - Lightworks
29. Panda Bear - Last Night At The Jetty
28. Washed Out - Amor Fati
27. Pascal - Håll Om Mig [cover]
26. Veronica Falls - Bad Feeling
25. Fleet Foxes - Helplessness Blues
24. The Feelies - Nobody Knows
23. Smith Westerns - End Of The Night
22. Kurt Vile - Jesus Fever
21. Cut Copy - Need You Now
20. Real Estate - It's Real
19. Twerps - Who Are You
18. Young Galaxy - We Have Everything
17. The War On Drugs - Brothers
16. Cults - Abducted
15. The Horrors - Endless Blue
14. Deportees - Islands & Shores
13. Dum Dum Girls - Coming Down
12. M83 - Midnight City
11. WU LYF - Concrete Gold
10. Bon Iver - Towers
9. Kurt Vile - Downbound Train [cover]
8. Kavinsky - Nightcall (Ft. Lovefoxxx)
7. Girls - Vomit
6. Atlas Sound - Mona Lisa
5. Deerhunter - Nosebleed
4. Bon Iver - Calgary
3. I Break Horses - Winter Beats
2. Papercuts - Do You Really Wanna Know
1. The Pains Of Being Pure At Heart - My Terrible Friend

Spotify: [2011: Top 101]

Fyra bra konserter: Håkan Hellström, Slottsskogsvallen, Dinosaur Jr, Göta Källare, The Fresh & Onlys, Pustervik, The Vaccines, Pustervik
Årets konsertupplevelse: Tomas von Brömssens gästspel under Håkan
En albumbesvikelse: Okkervil River - I Am Very Far
Årets skivomslag: Dum Dum Girls - Only in Dreams
Årets musikvideo: Joy Division - Transmission [Playmobile Version]
Årets bästa podcast: Obiter Dictum/Football Weekly
Årets film: Drive
Årets teveserie: Friday Night Lights
Årets sportglädje: AIK (hockey och fotboll)
Saknade: mormor och M

Vikten av att strukturera sina mp3-filer

Jag älskar dig, Alejandro Fuentes Bergström.

#38 [The Sounds of Saint Etienne]

Bob, Pete och Sara är inte bara medlemmar i det lysande bandet Saint Etienne, de är också en enormt pålitlig källa till all härlig musik som finns där ute och som hungrar efter nya lyssnare. Deras musiksmak är verkligen oklanderlig och för mig är det därför alltid en liten fest när de tipsar om någon bortglömd pärla. Jag äger bland annat deras The Trip Created By Saint Etienne, som är fullproppad med godsaker för den som inte är den som tackar nej till en bit hjärtskärande sextio- eller sjuttiotalspop.

Ni må därför tro vilket hålligång det var igår när de på sin årliga julfest spelade sina 100 favoritlåtar för en inbjuden publik på Bethnal Green Working Men’s Club i London. Inte för att jag var där personligen, nej Bob, Pete och Sara hade förmodligen tappat bort min nya adress och jag var kvar i ett Göteborg som aldrig slutar regna, men som tur var passade bandet på att uppdatera listan allt eftersom på deras gemensamma twitterprofil. Vi var nog hyfsat många som följde utvecklingen av listan, lyssnade i takt och tyckte att ett bättre söndagsnöje var svårt att hitta. Efter sex timmar och nästan bara bra låtar var deras DJ-set över.

Här är 14 av mina favoriter från listan.

>> This Is Pop? [#38: The Sounds of Saint Etienne] <<

1. Laura Nyro - I Met Him On A Sunday
2. Bobbie Gentry - Fancy
3. Stevie Wonder - I Don't Know Why
4. Jimmy Cliff - The Harder They Come
5. Donovan - Get Thy Bearings
6. Rockin' Rebels - Wild Weekend
7. Bee Gees - I Can't See Nobody
8. Todd Rundgren - I Saw The Light
9. Shuggie Otis - Aht Uh Mi Hed
10. The Beach Boys - All I Wanna Do
11. The Impressions - This Is My Country
12. The Shadows - Wonderful Land
13. Wimple Winch - Save My Soul
14. Denim - The Osmonds

Ett litet livstecken

Här blir inte många barn gjorda. Men det blir bättre. "Det kommer mera", som Arne Hegerfors och Claes Åkesson en gång brukade sjunga om lördagarna. Om en inte allt för avlägsen framtid kommer det bland annat en liten årssummering.

Tills vidare tittar vi på trailern till This Is England '88.

60-talets 200 bästa låtar (#1)

#1: Frank Sinatra - Cycles [1968]

Som alltid när det gäller Cycles finns det så mycket att säga. Men så står man ändå där, tömd på ord men fylld av annat, precis som man ju alltid gör när man kommer i kontakt med de där första tröstande tonerna av låten som bättre än någon annan beskriver hur det emellanåt kan kännas att vara levande.

So I'm down and so I'm out

But so are many others
So I feel like tryin' to hide
My head 'neath these covers

Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I'll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings

I've been told and I believe
That life is meant for livin'
And even when my chips are low
There's still some left for givin'

I've been many places
Maybe not as far as you
So I think I'll stay awhile
And see if some dreams come true

There isn't much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin' in cycles
First there's laughter, then those tears

But I'll keep my head up high
Although I'm kinda tired
My gal just up and left last week
Friday I got fired

You know it's almost funny
But things can't get worse than now
So I'll keep on tryin' to sing
But please, just don't ask me now

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Drink It!

Jag förutsätter att några av den här bloggens läsare tittar på den engelska serien The Trip. Några har säkert redan klämt de sex avsnitt som visades på BBC förra hösten. Kanske gör någon eller några som jag och följer den på SVT, där den nu visas varje torsdag klockan 22.45. Att titta på serien på ett sådant klassiskt manér - via teven, inte datorn, en fastslagen tid en gång i veckan, inte allt på ett bräde - känns på något sätt väldigt tryggt och fint och, om jag får säga det själv, även en smula sympatiskt. Jag får minnesbilder från när jag varje söndag bänkade mig framför teven för att se på Sopranos, den sista teve-serien jag verkligen har gillat och följt på ett så tragiskt förgånget vis.

I vilket fall. För den som inte känner till The Trip kan serien kort sammanfattas med att två medelålders män, Steve Coogan (för mig evigt förknippad med rollen som Tony Wilson i 24 Hour Party People) och Rob Brydon (mindre känd här i Sverige men en relativt stor teve-personlighet i UK), reser runt i norra England och äter god mat på fina krogar på uppdrag av ansedda söndagstidningen The Observer. Tillsammans vältrar sig de båda egocentrikerna i självömkan, samtidigt som de i varandras sällskap återgår till sina barnsliga tonårsjag och duellerar i vem av dem som är den främste skådespelaren och den förnämste imitatören. Det är inte bara underhållande, utan också, främst tack vare huvudkaraktärernas djup, väldigt innerligt och utlämnande.

Jag sitter inte och slår mig för knäna av skratt avsnitten igenom, men vissa scener är hemskt festliga och tillhör definitivt bland de roligaste jag har sett i år. Som scenen nedanför, till exempel. När servitören på det nästan äckligt fancy stället lämnar bilden går samtalet från att handla om snor till imitationer av skådespelartuffingen Ray Winstone - en scen som är så träffsäker och rolig att jag viker mig dubbelt varje gång jag ser den.

"I want the money by next Wednesday, but before that, you're going to drink a goblet of my sputum."

60-talets 200 bästa låtar (#3-2)

#3: The Beach Boys - God Only Knows [1966]

Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ledsen, glad, förälskad, obetydlig, hopplös, missförstådd - där har du ett litet axplock av känslor som kan drabba dig när du lyssnar på God Only Knows. Det kan låta flummigt och abstrakt och säkert också barnsligt, men för en musikteoretisk nolla som undertecknad kan många av de där overkligt bra låtarna och deras storhet inte förklaras på ett bättre sätt än genom något så ocoolt som uppriktig tacksamhet över deras blotta existens, att de, i brist på bättre ord, bara är och får en att känna något. I tider när epitetet missbrukas och överanvänds till förbannelse, känns det riktigt att kalla God Only Knows för vad den verkligen är: episk.



#2: The Zombies - Hung Up On A Dream [1968]

Världens vackraste dröm.



[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

#37 [California Über Alles]

Nya tider här i bloggen. Från och med nu tänker jag att de här blandskivorna som jag skickar ut lite då och då ska bli en aning mer... enhetliga? Ja, vi säger så. Med det menar jag helt enkelt att låtarna i högre grad ska präglas av ett tema än vad de har gjort på flera av de tidigare blandningarna. Inget superoriginellt grepp det heller kan tyckas, men kanske kan det vara till nöje för personer som gärna vill sätta musiken i ett tydligare och mer greppbart sammanhang. Därtill blir det mer av en utmaning för mig att pilla ihop mixarna. Som ni hör har detta alla möjligheter att bli hur kul som helst.

En annan förändring som följer med denna blandbandskupp är minskningen av antalet låtar. Från och med nu blir det 14 spår istället för de 20-24 som brukade trängas på de tidigare utgåvorna. Min förhoppning med låtbantningen är att det nu ska bli lite mindre tungrott och därmed också lättare att ta till sig alla de 14 godsakerna.

Nåväl. Slut på den sega informationen och över till det riktigt intressanta - musiken!

Först ut blir Kalifornien, ni vet USA:s mest folkrika delstat med över 37 miljoner invånare. Jag har aldrig varit där personligen, men jag har faktiskt sett bilder på hur det kan se ut. Utifrån dessa har jag sedan pillat ihop det ni kan se här nedanför.

När temat är som det är känns det någorlunda självklart att låta Brian Wilson inviga det hela med orden "I had this dream/Singing with my brothers/In harmony/Supporting each other". Åh, Brian... Övergången till brorsan Dennis och hans fantastiska River Song (en av 70-talets finaste stunder!) blir med dessa ord naturlig. Cheap Trick är ett rätt töntigt band med hemska och skrämmande oironiska skivomslag. De är inte från Kalifornien och Southern Girls handlar i grunden inte om den avhandlade delstatens tjejer, men det är en av två bra låtar från bandet och innehåller faktiskt textrader som kan kopplas till temat. Om Cheap Tricks koppling till temat var vag får Kurt Viles cover på The Boss Downbound Train sägas vara närmast obefintlig. Men jag tycker att den passar in här. I grund och botten är dock huvudanledningen till dess närvaro på blandningen enkel: det är en sjukt bra cover, som känns som gjord för den Springsteen-influerade Philly-sonen. Vanligtvis har jag väldigt svårt för The Doors och hela den där mytologiseringen som omger deras sångare, men LA-kopplingen är svår att argumentera emot och Take It As It Comes är en bra låt som tilltalar mig mer än mycket annat av bandet. Men Crystal Stilts, är inte de från New York, frågar du dig själv. Jodå, det är mycket riktigt. På senaste skivan, en av årets bästa, låter de dock väldigt mycket som ett förfinat The Doors. Dessutom innehåller Flying Into the Sun vad som i mina öron är årets bästa intro. Stephin Merritt sjunger om att han hatar Kaliforniens tjejer. Barry McGuire, P.F. Sloan och The Sons of Adam är alla hämtade från Nuggets-samlingen som utgår från vårt område. Dávila 666 får med sin härliga cover av Los Angeles powerpoppare nummer ett, The Nerves, representera den stora delen spansktalande i Kalifornien. The Byrds är också härifrån, och om dem behöver det inte sägas mer än att de bara är så jävla bra. Dinosaur Jr. är från fel kust, men Goin' Home har ett driv som jag älskar och som jag känner att jag inte har hjärta att undvara er, mina få men tappra musikkännare. Avslutar gör ett gäng välkända engelsmän med en låt som gör sig perfekt som slutkläm. Få andra har gett Let It Loose mer liv än Stefan på den nu sorgligt sömniga bloggen toptensomething:

"jag kommer med all säkerhet inte få chansen att regissera en långfilm i detta livet. jag har inga pengar, inget manus, inga kontakter och definitivt ingen ork. men jag har redan slutscenen klar i huvudet - en bil med fyra ungdomar åker längs en öde ökenväg i, låt oss säga, australien. alla har varit med om sitt livs äventyr och alla är utmattade och tysta, knappt levande. men i mungipan på alla fyra döljer sej ett leende, ett leende som avslöjar deras vetande om att deras liv aldrig kommer bli så bra som det varit under de två timmarna vi följt dom. i bakgrunden spelas let it loose. när trummorna går igång för fjärde gången, ungefär två och en halv minut in i låten, blir skärmen svart och eftertexten börjar."

Byt ut Australien mot Kalifornien och du är nästan där vid någon dammig kustväg, eller hur?

>> This Is Pop? [#37: California Über Alles] <<

1. Brian Wilson - Southern California
2. Dennis Wilson - River Song
3. Cheap Trick - Southern Girls
4. Kurt Vile - Downbound Train
5. The Doors - Take It As It Comes
6. Crystal Stilts - Flying Into The Sun
7. The Magnetic Fields - California Girls
8. Barry McGuire - Inner-Manipulations
9. P.F. Sloan - Halloween Mary
10. Dávila 666 - Hanging On The Telephone
11. The Sons Of Adam - Saturday's Son
12. The Byrds - All I Really Want To Do
13. Dinosaur Jr. - Goin Home
14. The Rolling Stones - Let It Loose

Åsikter och/eller förslag på nya teman tas tacksamt emot i kommentarsfältet!

60-talets 200 bästa låtar (#6-4)

#6: Love - Alone Again Or [1967]

Jag minns att jag upptäckte Forever Changes efter en recension i Sonic. Jag måste ha varit 21 eller 22 år gammal. Plattan fick betyget tio av tio och lovorden fick mig att göra något som idag, bara några år efter händelsen, kanske kan framstå som föråldrat: Jag gick ner till närmaste skivbörs och köpte skivan. Sedan spelade jag den om och om igen i flera veckor. Och jag vet att jag då tänkte att detta nog måste vara världens bästa album.

Alone Again Or öppnar den där skivan som jag fortfarande håller som en av mina absoluta favoriter. Bryan MacLeans musikaliska hyllning till sin flamencodansande mamma är helt okej i den mer avskalade ursprungsversionen (lyssna här!), men de plågade textraderna gör sig bättre med Arthur Lees röst. Tillsammans med de mer upplyftande blås- och stråkinslagen växer låten sannerligen ut till något alldeles extra.

#5: Bob Dylan - Positively 4th Street [1965]

Jag gillar Dylan väldigt mycket, men jag är inte den som samlar bootlegs och obskyra b-sidor på hög. Jag är med andra ord allt annat än någon insnöad Dylanolog. Av den anledningen tycker jag också att det är lite obekvämt att skriva om mannen. Det är ju sällan någon kan låta så oinitierad och avslöjas som en söndagslyssnare som i fallet Dylan.

Men trots att jag sitter med några bootlegs kort på handen vågar jag säga att jag gillar Positively 4th Street. Väldigt mycket, till och med. Jag råkar nämligen tycka att det är en fantastisk liten bit. Låten cementerar det som gästmixare nummer tre, Kattis, mycket träffsäkert slog fast: en arg Bob är en bra Bob.

#4: Elvis Presley - Suspicious Minds [1969]

1900-talets kanske viktigaste person inom amerikansk popkultur är förmodligen värd en lång och elegant text men det enda jag kan komma upp med är... Fy fan vad bra det är! Jag har svårt att tro på det själv när jag lyssnar, men tydligen finns det minst tre andra låtar som slår The King...




[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Halloween Mary

Halloween ger jag inte mycket för - men den här låten, inspelad av den Dylan-influerade P.F. Sloan, tycker jag är riktigt jäkla bra. Lyssna bara!



>> Mp3: P.F. Sloan - Halloween Mary <<

60-talets 200 bästa låtar (#9-7)

#9: The Beatles - While My Guitar Gently Weeps [1968]

På frågan "John eller Paul?" undrar jag om jag inte börjar luta åt att svara "George!", och då kanske mest av den enkla anledningen att han, faktiskt, har skrivit gruppens bästa låt. Efter att ha börjat snickra på låten borta i Indien fann låten sin fulländning först när Harrisons gode vän, och tilltänkte ersättare, Eric Clapton hoppade in på lead guitar. Det var under de turbulenta Let It Be-sessionerna som George tillfälligt hoppade av bandet och John, med sin bitande humor, fräste tillbaka "If he doesn't come back by Tuesday, we'll just get Clapton". Briljant.

#8: The Ronettes - Be My Baby [1963]

Det där introt, ja! Låten som förkroppsligar Phil Spectors Wall of Sound känns, med all rätt, självskriven på den här listan.

#7: The Cookies - I Never Dreamed [1964]

Men i girl group-kategorin får Be My Baby se sig slagen på fingrarna av den här Brooklyntrion. Lyssna, det är så stort och vackert att det tar över allt i din närhet!



[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

#36

>> This Is Pop? [#36] <<

1. The Flaming Lips - Yoshimi Battles The Pink Robots, Part One
2. The Paley Brothers - Come Out And Play
3. The Gants - I Wonder
4. The Bristols - Questions I Can't Answer
5. The Rockin' Ramrods - Bright Lit Blue Skies
6. Yo La Tengo - Sugarcube
7. Veronica Falls - Bad Feeling
8. The Darling Buds - If I Said
9. The Pooh Sticks - On Tape
10. Prefab Sprout - Lions In My Own Garden
11. Petula Clark - Don't Sleep In The Subway
12. Fleetwood Mac - Blue Letter
13. Marshall Crenshaw - Cynical Girl
14. The Soft Boys - Queen Of Eyes
15. Big Troubles - Sad Girls
16. Teenage Fanclub - Alcoholiday
17. Pascal - Jonnie
18. The Pastels - Million Tears [BBC Session]
19. Magazine - Boredom [Peel Session]
20. Close Lobsters - Just Too Bloody Stupid
21. Psychic TV - Godstar
22. Chubby Checker - If The Sun Stops Shinin'

60-talets 200 bästa låtar (#17-10)

Ni har alla hört dem. Ni har alla läst om dem. Det vi kan konstatera - vid sidan om att det inte är särskilt våghalsigt av mig att placera dem här - är att det är åtta helt fantastiska låtar.

Jag kommer alltid bära er med mig. Ni är tio av tio allihopa, och ni toppar säkert många andra listor över världens bästa låtar. Det har, helt rättmätigt, skrivits uppsatser och sjungits lovsånger om er alla. Den fruktansvärda konkurrensen gör dock att ni får nöja er med att buntas ihop på det här viset och lite hafsigt hamna under en och samma bloggpost.

Så vi river av alla åtta på ett bräde. Här har ni dem, några av de bästa låtarna jag någonsin har hört. Och bättre ska det bli.

#17: The Rolling Stones - Street Fighting Man [1968]

#16: The Beatles - A Day in the Life [1967]

#15: Bob Dylan - Like a Rolling Stone [1965]

#14: The Four Tops - Reach Out (I'll Be There) [1967]

#13: The Kinks - Waterloo Sunset [1967]

#12: The Velvet Underground - Heroin [1967]

#11: The Rolling Stones - Gimme Shelter [1969]

#10: The Jackson 5 - I Want You Back [1969]

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Out of Tune

För att fira att ett av årets mest framemotsedda album äntligen är här tycker jag att det känns passande att lyssna på vad som faktiskt är något av det bästa som har släppts i musikväg de senaste åren.

Det blir med andra ord Out of Tune (förra årets fjärde bästa låt och inkluderad på nyutkomna Days) av Real Estate.



För att det idag inte längre är det här utan det här som gäller, blir det också vad som, åtminstone just den här dagen, är världshistoriens bästa poplåt.

60-talets 200 bästa låtar (#18)

#18: Nico - These Days [1967]

Brett Anderson har sagt att Nico var världens första goth-sångerska, och visst går det att förstå vad han menar med det. Det finns ett djup och en svärta i hennes röst som känns oförställd. Sedan kan folk få anklaga henne för att inte kunna sjunga bäst de vill, sådana beskyllningar har jag ändå aldrig förstått mig på. Yngwie Malmsteen är säkert en alldeles enastående gitarrist men jag lyssnar hellre på någon som just har lärt sig två ackord på gitarren, förutsatt att det ger mig som lyssnare något i utbyte.

Och gällande det sistnämnda träffar These Days alldeles rätt. Trots att det låter väldigt mycket TVU tycker jag att Nico gör These Days, skriven av mannen på akustisk, hennes dåvarande yngre älskare Jackson Browne, till sin egen melankoliskt hoppfulla juvel. Som 1960-talsikon känns hon dessutom självskriven på listan.



[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

En mycket ond man/get

En kompis berättade idag att han håller på att läsa den nyutgivna och småhajpade boken Blod Eld Död, som handlar om svensk metal och dess historia. Jag misstänker att min vän, som likt jag själv inte är någon större metalkonsument, främst köpte boken på grund av de bisarra, minst sagt makabra men nästan alltid lika komiskt fascinerande historierna som ibland kommer med genren.

För mycket riktigt var det så att det var historierna, inte minnena och musiken, som han kände att han ville dela med sig av efter att ha läst några kapitel. Framför allt ville han berätta historien om Pelle Dead, den svenske sångaren i det norska dödsmetallbandet Mayhem som valde att sluta sina dagar genom att skjuta skallen av sig med ett hagelgevär.

Den första personen som fann hans lemlästade kropp var bandkollegan Euronymous. En vanlig, fullt frisk person hade förmodligen reagerat mycket starkt över att se något så fasansfullt och hemskt, men Euronymous levde för döden och satan och allt sånt där och blev därför glad och närmast upprymd av synen som mötte honom. Hans reaktion? Att föreviga det hela med hjälp av en kamera samt samla på sig bitar av hans hjärna.

Självklart går det att reagera väldigt olika på Euronymous tilltag. Avsky och skräck ligger så klart nära till hands, men frågan är om jag inte lutar mest åt någon form av stilla förundran. Jag blir nästan ställd av det sjuka i handlingen. Men så är också mina kontaktuer med dödsdyrkande sekter väldigt sparsmakade. Jag gillar ju vanlig, hederlig popmusik och tycker för det mesta att det här med att leva ändå är en rätt härlig känsla.

Kanske känner några av er redan till historien om Dead och det öde som senare drabbade Euronymous. Om inte kan jag säga att även den sistnämnde kom att möta döden under mindre normala former. Två år efter likfyndet i stugan avlider nämligen Euronymous till följd av att hans kropp utsätts för inte mindre än 23 knivhugg av dödsmusikerkollegan Varg Vikernes.

Väljer ni att lämna corpse paint-kritorna orörda ikväll är jag inte den som inte förstår det beslutet.

Hur som helst. Det var egentligen inte det här jag skulle skriva om. Ovanstående text bör mer fungera som bakgrund för det verkligt intressanta - och roliga - som min vän berättade för mig.

Denne Euronymous, som ni vid det här laget säkert har förstått var en rätt kallhamrad typ, ska efter det makabra självmordet ha gjort det till sin grej att berätta om sin döde bandkollega. I en intervju med metaltidningen Close-Up hyllade han Deads sista val i livet, förklarade att Mayhem inte var något "humanitärt skojband" och att de allesammans dyrkade döden. På frågan om varför han tror att Dead sköt ihjäl sig svarade han: "När det gäller Dead var han en mycket ond man/get".

Ni får ursäkta en okunnig, mindre dödsförhärligande tönt, men det där sista tycker jag är något fruktansvärt kul. Det där lilla snedstrecket som avgränsar "ond man" före det briljanta "get" får mig nästan att gråta av skratt. I all sin enkelhet och dödsmetallaktiga självklarhet är det så mästerligt formulerat. Det går helt enkelt inte att putsa till det mer för att uppnå en bättre effekt.

Hur var han då som människa?
- Jo, han var en mycket ond man/get.

Så ondskefullt. Så självklart.

Det är faktiskt inte utan att jag själv går och lurar på att köpa boken, trots mitt totala ointresse för musiken. Medverkar gör ju även de färgstarka Bröderna Hårdrock, vilka enligt min vän ska uttala sig rätt negativt om framställningen av dem i dokumentären som kretsar kring deras kärlek för den lite hårdare rocken. Till sammanhanget hör att den ansvarige dokumentärfilmaren i samma bok berättar om att bröderna till en början ställde sig tveksamma till att ställa upp, men efter att produktionsteamet varit noga med att betona att Iron Maiden skulle spelas väldigt mycket (och därmed åtnjuta en inte helt obetydlig summa STIM-pengar) gav brödraparet grönt ljus till en medverkan...

Avslutar det här inlägget gör vi genom att återvända till mer hemtama och mindre farliga marker. Jag talar om Ramones och den nästan lika roliga, dock mindre säkerställda uppgiften om vad en läderjacka kallas för i Polen.

Kanske har ni redan listat ut det?

Just det. "A ramone".

60-talets 200 bästa låtar (#19)

#19: James Carr - The Dark End of the Street [1967]

Han kunde ha gått till historien, blivit lika stor som Otis Redding. Båda två var ju uppväxta i små städer i den amerikanska södern och begåvade med röster lika fängslande som predestinerade för stordåd på de stora scenerna i de större städerna. Men så var det det här med hur lotten faller olika, hur våra liv tar olika banor innan vi slutligen ligger och ruvar sex fot under jord. James Carr var, sorgligt nog, utrustad med ett kynne som på många sätt omöjliggjorde en karriär lika framgångsrik som sin Memphis-kollega. Å andra sidan var det kanske just detta, hans oroliga och rotlösa själ, som också gjorde det möjligt för honom att sätta en sådan känslomässigt stark och personlig prägel på denna, den första inspelade versionen av The Dark End of the Street.

Hans självklara utanförskapsroll gör att varje frasering känns äkta och sjungen direkt från hjärtat. Närvaron är total. Sångkraften likaså. Bandet är felfria och produktionen hundraprocentig. Tio år efter sin död kan Carr i alla fall glädja sig åt att vara huvudrollsinnehavare i den här bloggens 19:e bästa låt från 1960-talet, och det är banne mig inte fy skam, ska ni veta.



[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

I Break Horses

Det är inte varje dag jag fastnar för ett nytt svenskt band. Förmodligen är det min barnsligt avoga inställning - den där som nästan per automatik säger att allt som är nytt och hett i radioskvalkretsar inte är något för mig och mina ytterst välutvecklade och exklusiva smaklökar - som gör att jag missar mycket av det som de ständigt a-rotationsinlyssnade P3-kidsen håller som det nya heta.

Jag vet ärligt talat inte om I Break Horses spelas flitigt på radion. Vi kan ju hoppas på det, för deras relativt nyutgivna debutalbum Hearts är i vilket fall väldigt bra och förtjänar all airplay den kan tänkas roffa åt sig.

Det stockholmsbaserade bandet, som tar sitt namn från en Smog-låt, flörtar friskt med de godaste sidorna från skarven mellan åttio- och nittiotalet och lånar nästan all inspiration från storartade band som Cocteau Twins, My Bloody Valentine och Slowdive. De är långtifrån först med att låta sig influeras av dessa akter och du som lyssnare bör därför inte förbereda hörselorganen på någon revolutionerande åktur. Räkna istället med att I Break Horses biter sig fast och att den malande ljudväggen, uppbyggd med hjälp av självklara hörnstenar som skärande gitarrer, trummaskiner, pampiga syntar och orglar, tar samma väg in till ditt pophjärta som Antony Gonzales och M83 en gång gjorde.

Av många fina stunder på plattan sticker inledningsspåret Winter Beats ut lite extra.

I Break Horses - Winter Beats from oof video on Vimeo.

#35

De senaste veckorna har vi ägnat oss åt att sända radio i skolan. Mestadels har det varit roligt, hyfsat kreativt och ganska lärorikt. Skillnaden i seriositet jämfört med när jag och några kompisar skickade ut ostrukturerade sändningar från Radio AF har varit markant. Självklart har jag nu även lobbat hårt för att vi ska spela bra musik i våra program, ett arbete som lyckligt nog har mötts med tillåtande händer från ansvariga producenter.

När det så var dags för mig att agera producent kände jag en viss prestationsångest. Hur fan handplockar man sex, sju låtar från det digra utbudet på datorn? Nej, det går ju såklart inte. Därför förlitade jag mig på vårt utvalda tema - djur! - för att sedan på ett ytterst lökigt vis plocka ut ett gäng låtar med någon form av djuranknytning i sig.

Efter mycket möda och stort besvär landade det till slut på Fishtank (This Perfect Day), Deerhunter, Ex Lion Tamer (Wire), Bring on the Dancing Horses (Echo and the Bunnymen), Cat Stevens (en katt! Förstår ni?), The Day I Was a Horse (Vaselines/Girlfriends) och The Bear Quartet. Kanske lite mycket män, men fortfarande rätt bra skit om jag får säga mitt.

Döm om min förvåning när vår Guldspaden-vinnande lärare på sändningsgenomgången sedan anser att det var "för mycket P4-musik" i sändningen.

Det var Lana Del Rey-klass på den förolämpningen.

Med dessa ord ekande i bakhuvudet ser jag nu ingen annan trösterik utväg än mina tappra bloggläsare. Jag vill inte vara den som prackar på er Lotta Bromé-sanktionerad P4-musik. Jag vill inte vara Peps Perssons "Oh Boy" mellan speedway-resultaten i Sportextra. Nej, min ambition är faktiskt att vara lite häftigare än så. Därför ber jag er nu att nalkas sprudlande och fantastisk soul från Laura Greene, Debbie Taylor och The Supremes. När ni har gjort detta och har fått upp den rätta ångan, fortsätt då färden med att lyssna till den obligatoriska närvaron av new wave, indie, garage och allt annat bra som ryms däremellan.

Våga sedan inte komma och säga något annat än att det är värmande bitar som även talar till människor som befinner sig utanför Karlavagnens upptagningsområde.

>> [This Is Pop? #35] <<

1. Laura Greene - Moonlight Music and You [1967]
2. Debbie Taylor - Don't Let It End [1969]
3. The Supremes - Someday We'll Be Together [1969]
4. Evie Sands - Any Way That You Want Me [1969]
5. The Tams - Be Young, Be Foolish, Be Happy [1968]
6. The Bobby Fuller Four - Love's Made A Fool Of You [1966]
7. Hunx And His Punx - Dream On (Little Dreamer) [2010]
8. 20/20 - Tell Me Why (Can't Understand You) [1979]
9. The Nips - Gabrielle [1979]
10. Reparata & The Delrons - Panic [1968]
11. Pink Industry - Don't Let Go [1982]
12. The Cure - Fire In Cairo [1979]
13. Even As We Speak - Swimming Song [1993]
14. Vic Godard & Subway Sect - Different Story [1978]
15. Felt - Mobile Shack [1989]
16. Hefner - Pull Yourself Together [1998]
17. Dum Dum Girls - Bedroom Eyes [2011]
18. Delroy Wilson - Show Me The Way [1970]
19. Minutemen - History Lesson, Pt. II [1984]
20. Flamin' Groovies - When I Heard Your Name [1978]
21. The Fresh & Onlys - I'm Not Myself Today [2010]
22. The Fall - Blindness [Peel Session] [2004]
23. My Bloody Valentine - Thorn [1988]
24. The Pains Of Being Pure At Heart - Everything With You [2009]

Älskade omslag: Larry Williams & Johnny Watson - Too Late [1969]

Livsglädje är ett retligt ord. Det ryms så mycket pådyvlad och äckligt småreligiös livschoach-mumbo jumbo i det att man nuförtiden nästan inte vågar ta det i sin mun. Men om vi försöker bortse från alla typer som gör pengar på att försöka detronisera känslor som inte uttrycks i form av armkroksdans till bröderna Rongedal, så finns där också väldigt mycket härligt.

En sak ska du dock veta innan du nu far iväg i tankarna och påminner dig om livets goda: Oavsett hur tillfreds du råkar vara, och oavsett hur mycket du skrattar och har kul, kommer hissen som transporterar din livsglädjebarometer aldrig kravla sig upp på det översta våningsplanet. Jag talar om den där sista lilla avsatsen som två gladlynta amerikanska herrar iordningställde alldeles på egen hand under 1960-talets allra sista år och som de sedan dess äger ensamt tillträde till.

Glöm Mia Törnbloms dollargrin efter ännu en bästsäljare. Lämna kvar Lasse Kronérs Diggiloo-min i byrålådan. Förlägg genast Lasse Holms ansiktsuttryck när han under Cannelloni Macaroni-crescendot får korn på en medelålders kalaspingla i publiken.

Detta, mina vänner, är nämligen livsglädje i dess renaste form.


På motorhuven till varsin "amerikanare" ser vi Larry Williams och Johnny "Guitar" Watson. Och visst kan man, bara utifrån den här häpnadsväckande bilden, gissa sig till att de båda grabbarna har två stycken rätt så intressanta livsöden att berätta?

Lawrence "Larry" Williams föddes den 10 maj 1935 i New Orleans. Det var där, mitt i Ignatius J. Reillys träskmarker, som han tog sina första stapplande steg mot att bli en respekterad musiker och underhållare. Redan i tidig ålder var han en fena på piano. Vid 19 års ålder fick han rollen som allt-i-allo till R&B-sångaren Lloyd Price. I samma veva befrändade han Little Richard, varpå han strax därefter också blev signad till Specialty Records, samma bolag som Price och Richard då låg på.

För Specialty spelade han in flera hits. Två av hans mest kända låtar, "Short Fat Fanny" och "Bony Moronie", sålde i över en miljon exemplar, vilket i sin tur renderade i två guldskivor. Mot slutet av 1950-talet avtog dock musikframgångarna för Williams. Det var känt att han umgicks i tveksamma miljöer och han omgärdades av rykten som sade att han tidigare hade gjort karriär som en av New Orleans främsta hallickar. År 1960 åkte han dit för narkotikainnehav och finkades för en kortare period.

Efter avslutad gallerskakning följde flera år av mindre uppmärksamhet för Williams. I mitten på 1960-talet träffade han sedan Johnny "Guitar" Watson. Tillsammans spelade de in den härliga northern soul-pärlan "Too Late" och några andra småskaliga hits, men det stora Billboard-lyftet skedde aldrig för den karismatiska duon. Kanske var det också av den anledningen som Larry valde att söka sig vidare mot den stora, vita duken. Han medverkade i skrala produktioner som Just for the Hell of It (1968) och Drum (1976), samt det mindre kända O. J. Simpson-dramat The Klansman (1974).

Men inte heller inom filmens värld lyckades Williams slå igenom fullt ut. Åren gick, 1970-talet kom och discomusiken gjorde sitt stora inträde i nattlivet. Larry, som gärna tog sig ett järn eller sju, fortsatte sitt vidlyftiga leverne med mycket kvinnor, dans och sång. Hans kärlek till kokainet lät sig bli allt mer omtalad. Borta i LA pudrade han ofta och gärna näsan full med sin gamle partner in crime från New Orleans-tiden, Little Richard. Williams, som ju inte alls var någon gröngöling när det kom till att bedriva handel med ohederliga varor, var också den som försåg Richard med kokset. Solen sken och livet var en enda stor fest.

Men så en dag uppstod trubbel i det kokaindränkta Kalifornien-paradiset. Little Richard var skyldig Larry pengar för ett bättre parti ladd - men, ser ni, den dag då Richard skulle återgälda Williams var han för hög för att ens minnas skulden. En ursinnig Larry Williams stoppade då på sig en kromad jävel och åkte hem till Richard för att där hota den senare till livet. Den dragna pistolen slutade aldrig med någon blodsutgjutelse, men kom att bli något av en vändning för Little Richard, som efter händelsen valde att söka räddning hos högre makter.

Larry Williams sjönk dock allt djupare ner i Los Angeles undre värld av våld och droger. Den 7 januari 1980 hittades han död i sitt hem. Han hade blivit skjuten i huvudet, men polisen bedömde fallet som självmord och några gripanden om inblandning i dådet skedde aldrig.

Strax efter Williams död sker något mycket märkligt. En okänd bluessångare vid namn Martin Allbritton hävdar att han ÄR Larry Williams, och att han lever och har hälsan. Under många år turnerar sedan Allbritton runt i USA under namnet "Big" Larry Williams. År 1990 släpper han en skiva som han kallar Street Party. Den riktiga Williams familj har länge bett Allbritton att sluta upp med tramset att åka runt på vägarna och uppträda i en död mans namn, men dessa yrkanden har än så länge bara mötts av kalla handen från den svarande.

Johnny "Guitar" Watson då? Kan han verkligen mäta sig med Larry Williams i fråga om hisnande livshistorier?

Ja då. Det ska nog ordnas.

John Watson Jr., senare mer känd som Johnny "Guitar" Watson, föddes den 3 februari 1935 i Houston, Texas. Hans pappa, som var pianist, lärde honom spela instrumentet i unga år. Men det var inte pianot han skulle fästa sig vid, nej, som hans smeknamn avslöjar så var det såklart gitarren som intresserade honom allra mest.

Den första gitarren fick han av sin farfar när han var elva år gammal. Farfarn, som var präst till yrket, gav lille John gitarren med förbehållet att han inte fick ägna sig åt att spela "devil's music" på den. Watson tackade och började genast spela musik som talade till Hin Håle och hans gelikar.

När John var 15 år fyllda separerade hans föräldrar och John flyttade med mamman till Los Angeles. I den nya staden gjorde han sig snabbt ett namn genom att vinna flera lokala talangshower. Detta ledde till jobb som gitarrist, pianist och vokalist i olika jump blues-band i trakten. Efter att ha sett filmen Johnny Guitar (1954) valde han att ta det artistnamn som skulle följa honom karriären ut. Med namnet utvecklade han också en tydlig stil som en skrävlande, smått galen humorist med en fäbless för tokiga kläder och vräkiga smycken. Med sina guldtänder, bredbrättade hattar och svala solglasögon gick han all in och var med sin smaklösa stil någonstans en föregångare till många av dagens förlorade hip hop-stjärnor.

Men det var inte bara kläderna som gjorde Johnny till en flärdfull och extraordinär artist. Hans gitarrspel var oerhört forcerat och hans attackerande utslag mot gitarren - utan plektrum! - gjorde att han ofta fick stränga om gitarren ett par gånger varje show. Likt Larry Williams upplevde han sin största stund som artist år 1957 när han släppte hitten "Gangster of Love", en låt som även återutgavs under Watsons mest utflippade funk-år (koksad liveversion HÄR!).

Men jämfört med Too-Late brodern Larry Williams hade Johnny Guitar en jämnare karriärskurva och uppträdde stadigt med flera av branschens största stjärnor. Etta James har sagt att Watson är en av hennes absoluta favoritsångare och Bobby Womack har hävdat att han "musikmässigt var en av de största revolvermännen där ute". Jämförelserna med Jimi Hendrix kommenterade Watson själv med orden "those things Jimi Hendrix was doing, I started that shit". Han samarbetade med stora namn som bland annat The Olympics, Johnny Otis och Sam Cooke.

Apropå den sistnämnde så pekas även Watson ut som yrkesverksam sutenör i boken Dream Boogie: The Triumph of Sam Cooke av musikjournalisten Peter Guralnick. Vid sidan om musicerandet hävdar Guralnick att Watson åtnjöt vissa sidoinkomster som hallick. Johnny Guitars egna inlägg i prostitutionsdebatten ska ha varit att han kände sig "ambivalent" inför frågan om att köpa och sälja sex, men passade samtidigt på att fastslå att det "betalade bättre än musik".

Åren som följde efter "Too Late" och samarbetet med Larry Williams var inte alls dåliga för Watson. Han hade lätt för att anpassa sig till olika stilar och mot slutet av 1970-talet skrev han flera av sin mest kända bitar, varav ett par av dem genererade relativt stor framgång i disco- och funkkretsar. Men efter Williams dödsskjutning 1980, och ett par andra personliga bakslag i samband med det, drog sig Johnny undan mer och mer från rampljuset. Under stora delar av 1980-talet gick han under radarn och i efterhand kommenterade han perioden med "I got caught up with the wrong people doing the wrong things".

På 1990-talet återvände Johnny "Guitar" Watson till musikscenen, och med skivan Bow Wow från 1994 nominerades han till och med för en grammy. Hans namn kunde nu läsas lite här och var i ansedda musiktidningar. I många fall nämndes han med stor vördnad och påstods med sin genreflytande stil ha influerat flera stora namn och artister. Han blev samplad av Redman, Dr. Dre och Jay-Z, samtidigt som hans catchphrase "Bow Wow Wow yippi-yo yippi-yay" lånades av Snoop Dogg till hans hit "What's My Name". På frågan om hans sång "Telephone Bill" från 1980 förutsåg rappens ankomst, svarade han: "Anticipated? I damn well invented it!... And I wasn't the only one. Talking rhyming lyrics to a groove is something you'd hear in the clubs everywhere from Macon to Memphis. Man, talking has always been the name of the game. When I sing, I'm talking in melody. When I play, I'm talking with my guitar. I may be talking trash, baby, but I'm talking"

Vid 60 års ålder upplevde han alltså en sällan skådad pånyttfödelse. Som van underhållare i the showbiz, och med över 40 års erfarenhet i ryggen, var det nu självklart att han gav sig ut på långa turnéer med material från hela hans karriär. Mannen, som 14 år efter sin död förärades med en bok med den fantastiska titeln The Gangster of Love – Johnny "Guitar" Watson: Performer, Preacher, Pimp, var inte sen med att njuta av uppståndelsen och gav allt i konsert efter konsert världen över.

Den 17 maj 1996 hade turen kommit till att besöka Yokohama i Japan. Enligt ögonvittnen på plats var Johnny sitt vanliga, färgstarka jag hela vägen fram till det tillfälle då han, mitt i ett fullödigt gitarrsolo, kollapsade på scenen. Hans mindre hälsosamma leverne hade hunnit ikapp honom. Den stora showmannen avled mitt framför chockade åskådare i publiken.

Hans sista ord i livet ska ha varit "ain't that a bitch?".

Lilla Humorlördagen! Debbie Harry i jättestora (och därför också jätteroliga) glasögon

Rubriken håller vad den lovar.

60-talets 200 bästa låtar (#29-20)

#29: Dionne Warwick - Walk on By [1964]

I skarven mellan Elvis och Beatles smakar en mindre tugga av den mer sofistikerade Dionne Warwick rätt gott. Skickligt skriven och producerad bossa nova-soul av det här snittet förblir tidlös. Passa gärna på att lyssna på The Stranglers härliga version av låten här.

#28: William Bell - I Forgot to Be You Lover [1968]

Soulballaden framför alla andra? Utan att sitta med alla utmanare på handen vågar jag nog säga att det förhåller sig på det viset. Du måste helt enkelt vara döv eller utrustad med ett lika magert känsloliv som valfri Bond-skurk om Bells gripande uppriktighet inte når fram till dig. Perfektion från första tonen.

#27: The Zombies - Care of Cell 44 [1967]

Odyssey & Oracle är till bredden fylld med melodier att dö för. Öppningsspåret, som kretsar kring en längtan efter den kärlek som sitter inspärrad bakom fängelsets portar, är inget undantag. Med värmande harmonier, studsande bas och en perfekt mix av melodi och melankoli tillhör Care of Cell 44 ett av de där mästerliga och onåbara pophopkoken. Sätter stämningen och drar på ett perfekt sätt upp riktlinjerna för vad som mycket väl kan vara det finaste och mest älskvärda som någonsin har lämnat Abbey Road och sedan fångats upp på plast.

#26: Otis Redding - (Sittin' On) The Dock of the Bay [1968]

Det är mycket "fantastiskt", "världens bästa" och andra högljudda utnämningar på den här listan. Jag står självklart för allt, men vissa gånger kan det möjligen slängas ut lite hafsigt och lättvindigt. Vad jag med någorlunda säkerhet kan slå fast när det kommer till Otis Redding är att han är rakt igenom fantastisk. Med sin råa, hesa och innerliga stämma skänkte han liv till mängder med odödliga soulklassiker. Det är sorgligt och en smula läskigt att veta att han bara tre dagar efter att ha spelat in låten mötte döden i en flygolycka, 26 år ung. Det räcker gott med att lyssna på delar av det material som gavs ut efter hans död för att förstå att hans tidiga bortgång är en av musikhistoriens största förluster. Kanske kan det tyckas vara en aning fantasilöst att framhålla hans mest kända inspelning, men å andra sidan går det inte att bortse från att låten är det bästa exemplet och den främsta påminnelsen om att sångare av Otis känsliga kaliber inte görs längre.

#25: Neil Young & Crazy Horse - Down by the River [1969]

Skriver man två av 60-talets bästa rockmastodonter medan man ligger nedbäddad med 39 graders feber är man av ett visst virke. Min latent liggande aversion mot utdragna jam-låtar är som bortblåst när jag lyssnar på Neil. Vid rätt tillfälle och i rätt stämning kan han få syssla med sitt klanderfria gitarrplinkande ända tills jag kommer underfund med det här med evigheten och oändligheten och allt däremellan. Helt feberfri och alldeles oförblommerat vågar jag påstå att Down by the River är en klart solid rockuppvisning

#24: Love - A House is Not a Motel [1967]

En sak jag inte kände till om Forever Changes är den lysande historien bakom namnet på skivan. Arthur Lee, denne gigant bland giganter, snappade upp och annekterade den från en vän-till-en-vän som på ett mycket kyligt sätt hade gjort slut med sin flickvän. I vad vi får gissa är en rätt uppeldad scen ska flickvännen ha brustit ut i ett "You said you would love me forever!". Vännen till vännen ska då besvarat detta med ett korthugget "Well, forever changes". Mr. Cool. Men det stilfulla uppbrottet är trots allt inte lika säkert och behärskat som raderna "The news today will be the movies for tomorrow/And the water's turned to blood… And if it's mixed with mud/You'll see it turn to gray", vilka självklart kvalar in bland popkulturens mer skickligt framförda Vietnam-kritik.

#23: The Righteous Brothers - Unchained Melody [1966]

Jag kapitulerar inför den där rösten. Så. Jävla. Mäktig. När stegringen och trummorna kommer in vid 1:56 gör jag mig redo för att klyvas i atomer och gå upp i det stora svarta alltet som omger oss. Den enskilt starkaste sångprestationen av en vit man?

#22: David Bowie - Space Oddity [1969]

Bowies första riktigt stora hit ligger... tja, hyfsat rätt i tiden.

#21: Ben E. King - Stand by Me [1961]

I samband med Stand By Me måste man bara nämna filmen med samma namn. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men jag vet att jag gillar den lika mycket varje gång. För att hålla det kort: Fantastisk låt, fantastisk film. Eller uttryckt så att alla This Is Pop?:s utrikiska läsare förstår: A match made in heaven.

#20: The Velvet Underground - Pale Blue Eyes [1969]

Redan efter bara några sekunder förstår man att det vi har att göra med är något stort och vackert av sällan hört slag. Öppningsraden passar så perfekt i all sin geniala enkelhet. Världens estetiskt mest fulländade band lindar in alla tankar i bomull och låter sedan det vackra och spröda fortsätta låten ut. Med ett sådant mönstergillt framförande kan det bara bli stora A i allt.


[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]