[springtime should be to share]

I väntan på bättre tider: ett stycke vår- och sommarspellista!

Spotify: [springtime should be to share]

Tjabba, tjena, hallå

Jag är förmodligen alldeles för bekväm med den där känslan av att ha några dagar helt utan åtaganden och ansvar, dagar nästan helt befriade från tider att passa och människor att möta. Då kan man ju åka till landet, blicka ut över vattnet, sitta i solen och vara rädd för småfåglar och småkryp (ja, rädd för djur i allmänhet), läsa, titta på tv - och, kanske framför allt, lyssna på musik ända in på de där berömda småtimmarna. Allt utan att känna dåligt samvete över något. Sedan ledsnar man på det. Man vill in till staden, träffa människor, kanske till och med försöka inlemma sig i någon form av mer socialt accepterat levnadsmönster. Men då är då och nu är nu, och den innerliga glädjen och tillfredsställelsen av att en måndagsmorgon klockan 03.31 hitta en bortglömd gammal brittisk reggae-pärla kan säkert te sig både patetisk och alldeles underbar. Men fan vad jag gillar det, ändå, den patetisk-underbara känslan av att ha ångan uppe, när the internets bara radar upp lysande låtar efter varandra och morgondagens osäkra verklighet är om inte glömd, så i alla fall flera serverbyten bort.

Jag kan ingenting om artisten som en gång i tiden kallade sig för Katina, men helt plötsligt och mitt i natten - när vanliga, rejält arbetande människor sover! - stod hon framför mig och sjöng "Don't stick stickers on my paper nickers". Jag förstod allt och ingenting, samtidigt som insikten om vad som utgör riktigt bra reggae ännu en gång gick upp för mig: tjejer gör det nästan alltid så mycket bättre.



Mp3: Katina - Don't Stick Stickers on My Paper Nickers

Då den här smått misshandlade bloggen i första hand är tänkt att avhandla musik och inte det jag kan tycka är **stunder av vardaglig lycka** följer här också tre andra låtar som jag har tyckt extra mycket om de senaste dagarna. Till skillnad från Katina-låten går det att lyssna på dem på den, om jag får säga det själv, rätt så förträffliga [en sång om dagen]-spellistan på Spotify.

Den brittiska sångerskan Lulu är förmodligen mest känd för sina bidrag till filmer som To Sir, with Love (skulle gärna vilja se!) och The Man with the Golden Gun (visas minst tre gånger om året på TV3), men den här låten, kallad Move to My Rhythm, är det klart bästa jag har hört från henne. Hennes tidigare mer sockersöta arrangemang är här bortplockade, och även om hennes röst är mer opolerad och "ruffig" finns det inte bara vissa likheter med heltäckningsmattornas självklara souldrottning, Dusty Springfield, utan även vår svenska Doris.



The Numbers kom från Sydney och spelade den där typen av new wave och power pop som så lätt får mig att smälta bara jag hör de första ackorden. The Modern Song, utgiven 1980, var deras största listframgång, och vid sidan om att det är en oerhört charmig bit (särskilt den avslutande minuten) är den också begåvad med en minst lika charmig video. Tydligt är att man i kontrollrummet var väldigt inne på att pröva de nya, väldigt fräcka möjligheter som öppnats upp tack vare den nya tekniken. Men glöm för all del inte bort låten, den är närmast oemotståndlig!



Avslutningsvis har jag också gillat den här låten, den Wall of soundiga Baby That's Me, skriven av alltid lika underskattade Jackie DeShannon och framförd av tre tjejer från New York som vid tiden kallade sig för The Cake.



Okej, det var allt för den här gången!

Älskade omslag: Martha and the Muffins - Metro Music [1979]

När jag var liten älskade jag kartor. Jag kunde sitta i timmar och studera kustremsor och jämföra storleken på tätorter världen över. Spåren av denna lilla besatthet kan jag se nu när jag tillfälligtvis har flyttat hem. I min egen bokhylla, där mindre livsnödvändiga saker som Tintin-böcker, Buster-tidningar och barn- och ungdomslitteratur upptar en stor plats, trängs även några kartböcker. Jag har ännu inte plockat fram dem, men jag skulle inte alls bli förvånad om jag idag fastnade lika hårt framför, säg Eldslandet, som för 15 år sedan.

När jag fyllde år var det därför inte ovanligt att en av presenterna bestod av en kartbok. Bergskedjorna och de stora ökenlandskapen blev som en del av de olika tillflyktsorter man förflyttade sig till när man tröttnade på eller bara vill komma bort från någon form av verklighet. Det kan säkert låta vrickat och lätt autistiskt, men den närmast perfekta symmetrin i de nordafrikanska landgränserna blev så tydlig och självklar i en värld som man inte alltid förstod sig på. Att ramla över gamla kartböcker i skolan fick mig till och med att överväga att strunta i fotbollen och kulspelandet på lunchrasten för att istället studera namn på länder och städer som inte längre existerade. När jag läste Tolkiens Sagan om ringen-böcker återvände jag ständigt till kartorna i början av boken för att kunna sätta in de olika strapatserna i ett mer tydligt sammanhang (det var till och med så att det var de snillrikt detaljerade kartorna, inte storyn, som jag saknade mest när jag tappade ner hela samlingen i det gamla hisschaktet i huset där jag bodde...).

Av dessa anledningar blev jag så himla glad över att se inslaget om bob hund i serien De kallar oss artister. Där fick tittaren följa med någon i bandet, jag minns tyvärr inte exakt vem, när denne gick till biblioteket för att studera kartor i några riktigt maffiga atlaser. Han sade att han gjorde det för att det skänkte ett lugn i en annars rätt hektisk och osäker vardag. De där bilderna från biblioteket gjorde mig lite varmare inombords och har följt med mig sedan dess, kanske mest för att jag föreställde mig att jag förstod honom hyfsat väl i just den situationen.

Martha and the Muffins är inte det där lugnet i vardagen. Inte heller är de några uttalade kartboksfanatiker. Men de har likväl ett av mina absoluta favoritomslag i ryggen. Metro Music visar nämligen upp en topografisk bild av bandets hemstad Toronto och för idén och designen står ingen mindre än den legendariske Peter Saville, annars förmodligen mest känd som Factory Records go-to-guy när det gällde omslag och grafisk design. Det går helt enkelt inte att ogilla något som innehåller alla dessa komponenter. Inledningsspåret på Metro Music, Echo Beach, är därtill en riktig kanonlåt som innehåller ett av mina favoritintron.



Jag har säkert sagt att 1979 mycket väl kan vara mitt favoritår när det gäller musik. Klart är också att alla kartälskande musikfantaster världen över (unite, någon?) fick sitt lystmäte det här året, dels med omslagen till Metro Music och Echo Beach-singeln, och dels genom de gamla konstskolestudenterna i Wire och deras låt Map Ref. 41°N 93°W (även den skivan, 154, begåvat med ett fint omslag!).

(null)

För första gången i den här bloggens historia har jag raderat två poster. Den korta förklaringen till detta är helt enkelt att de var för dåliga. Tro nu inte att jag har några högtflygande ambitioner med den här bloggeriprylen, men när man har en sådan sömnig inläggsfrekvens som jag vill man i alla fall leva i villfarelsen att det man väl skickar ut har någon gnutta substans i sig. De två senaste inläggen hade, åtminstone i mina ögon, inte det.

Nä. Blä och usch.

Men nog om det. Att gotta sig i lite härlig allmänångest och grinighet klarar jag av med den äran hemma på kammaren. Så, det jag vill tala om är ju faktiskt att jag, nu mer än fyra månader in på det nya året, ännu inte har hittat någon skiva från 2012 som verkligen greppar tag i mig. Perfume Genius och First Aid Kits senaste tycker jag visserligen om, och Gerard Loves Lightships-projekt lovar efter någon enstaka lyssning rätt gott, men i övrigt har det varit väldigt sparsmakat med nya, häftiga grejer för mig. Nu hör det till saken att jag den senaste tiden har varit väldigt dålig på att kolla in bloggar och hemsidor med smak för det nya, men känslan är ändå att det inte har funnits så mycket ballt att skriva hem om. Det kan mycket väl vara så att det är jag som har blivit gammal och trött och inte längre orkar hålla mig a jour med allt nytt. Och fan vet om det ändå inte är ett sundhetstecken i så fall. Men ändå, några nya bra saker måste det ju ändå finnas? Eller?

Ja, med anledning av detta, den än så länge olösta 2012-musikgåtan, får ni som fortfarande hittar in hit gärna tipsa mig om något från året. Eller vad tusan, ös på med allt, oavsett utgivningsår, och ta för all del i för allt vad tygen håller.

Jag gillar allt som är bra.

Typ som den här sockersöta och härligt slicka soulpop-biten (en fritidsledaraktig Dave Grohl-kopia med valrossmustasch, samt en avslutning på franska utlovas också!):



(Som självklart också går att lyssna på här!)

Upphittat: vårens finaste låt!

Åh, vad kul det är att trilla över bortglömda folk-pärlor ute i cyberrymden! För några månader sedan var det Heron som fångade min uppmärksamhet med några rakt igenom fantastiska låtar från deras två skivor från 1970-talets början. Den här gången har turen kommit till ett band som en gång kallade sig för Just Others.

Det finns inte mycket information om dem ute på nätet, men av det lilla som går att hitta läser jag mig till att de hann ge ut en skiva med det folktandvårdsklingande namnet Amalgam innan deras saga var all. Albumet, som gavs ut 1974, trycktes upp i 250 exemplar och såldes endast i samband med deras konserter. Med tiden kom skivan att bli ett riktigt samlarobjekt och för den som var intresserad av en originalutgåva låg priset på ungefär 1 000 dollar.

Nu har jag inte hört hela skivan, men utifrån det jag har tagit del av kan jag nånstans ändå förstå det höga priset. Lyssna bara på låten som finns länkad här nedanför. Close Your Eyes To The Sun är en bitterljuv juvel i ordets rätta mening. Den blandar det bästa av Fairport Convention och Simon & Garfunkel, och just för stunden föreställer jag mig att det kan bli svårt att hitta en bättre låt att närma sig våren tillsammans med.



Då låten inte finns på Spotify kan den tyvärr inte placeras på [en sång om dagen]-spellistan, men eftersom det är fredag och eftersom jag är en snäll kille får ni här möjligheten att låna hem låten på mp3:

Just Others - Close Your Eyes To The Sun

#42 [Partie De Dames]

Jag kan knappt ett ord franska, men jag tror mig ändå kunna lista ut att "Partie de dames" betyder något i stil med "damernas del" på svenska. Insatta får gärna rätta mig om jag har fel (UPPDATERAT: detta har alltså en läsare, väl bevandrad i det franska språket, tagit fasta på och menar att "Partie de dames" syftar på ett parti dam, "spelet", och att låten avhandlar det klassiska temat om att "det är lite samma i spel som i kärlek, man förlorar ibland och vinner ibland". Med lite god vilja kan man också få det att betyda "en del av damerna". UPPDATERAT, DEL TVÅ: en ny uppgiftslämnare har dykt upp och meddelar att "dam" är ett brädspel och inget annat. Bloggens övervakare bedömer dessa nyinkomna uppgifter som klart pålitliga och låter därför dessa gälla från och med nu) - huvudsaken är att det framgår att blandbandet bär en tydlig tjejprägel, vilket, med tanke på att det idag är den internationella kvinnodagen, kan kännas rätt passande. Den här bloggens blygsamma insats till ett mer jämställt samhälle blir alltså ett blandband med endast kvinnliga vokalister.

Anders S Nilsson, Tofsen-krönikörer och andra gubbtjuvar som kan tänkas avskräckas av ett sådant tema är välkomna att lämna lokalen om det känns bättre. För alla andra gäller drygt 40 minuter härlig pop och rock från 1960-talet och framåt. Som bekant finns det ju oändligt många bra grejer att klämma in på det här temat, men den här gången landade det på dessa fjorton bitar. Jag tror och hoppas att ni kommer att gilla det!

>> This Is Pop? [#42: Partie De Dames] <<

1. Garbo's Daughter - Private Party
2. Liz Brady - Partie De Dames
3. Heavenly - Nous Ne Sommes Pas Des Anges
4. The Liverbirds - He's Something Else
5. The Pandoras - (I Could Write A Book) About My Baby
6. The Goodees - Double Shot (Of My Baby's Love)
7. My Favorite - Burning Hearts
8. Jackie DeShannon - Splendor In The Grass
9. Nancy Sinatra - How Does That Grab You, Darlin'?
10. The Pretenders - Back On The Chain Gang
11. Camera Obscura - If Looks Could Kill
12. The Cupons - Turn Her Down
13. Baby Shakes - Far Away
14. Kirsty MacColl - They Don't Know

Dagens låt: [ingenting] - Medan Vi Sov

Det är möjligt att den uppmärksamma bloggbesökaren har noterat att jag gillar att använda mig av klamrar när det kommer till att namnge blandband och spotifylistor och annat kul i samma fåra. Men så tycker jag också att det finns något estetiskt tilltalande i hakparentesen. Så enkel men ändå så kraftfull och utmärkande, särskilt i jämförelse med den snällare och lite tråkigare standardparentesen. Kanske går detta beteende att spåra till att jag gillar det svenska bandet [ingenting].

Deras skiva Tomhet, Idel Tomhet spelade jag nämligen väldigt mycket när den kom ut för tre år sedan. Under några månader tyckte jag om nästan alla låtar på albumet. Blanka blad, en låt med en så banal text att man undrar varifrån modet kom att slänga med den på skivan, tyckte jag mindre om, men i övrigt var det så nära en fullpoängare en svensk skiva kan komma.

När det i samma veva sedan visade sig att de skulle spela på Debaser i Malmö åkte jag dit. Med mig hade jag också lyckats få med mig några kompisar, varav de flesta var rätt dåligt inlyssnade på bandet. Minns jag inte helt galet stod Musikbyråns väldigt sympatiske programledare Magnus Broni bakom skivspelarna, och jag, som just då var väldigt inne på att Go Your Own Way var världens mest upplyftande låt, sprang och önskade den och Futureheads väldigt uppoppade version av Hounds of Love stup i kvarten. Allt var väldigt trevligt - bortsett från att mitt sällskap var av uppfattningen att konserten var något av en besvikelse. Jag minns att jag inte höll med - jag hade ju rent av tyckt att det var riktigt bra - men i ett väldigt jagsvagt ögonblick hummade jag av oklar anledning ändå med i den anständiga klagokören och tillstod att det kunde ha varit bättre. Kanske kan detta märkliga, närmast svaga ögonblick av mitt liv förklaras med att jag inte orkade gnata åsikter om en avslutad konsert - jag ville ju bara lyftas upp av Go Your Own Way, leka tjenis med Magnus Broni och ha kul med vänner. Ja, precis så där som man ju ibland känner.

I vilket fall. För några dagar sedan lyssnade jag igenom skivan igen, och mitt omdöme den här gången var ungefär detsamma som förra gången: jag tycker fortfarande att det är en väldigt bra skiva. Men om favoriterna för tre år sedan var semi-hiten Halleluja! och den stämningsfulla Dina Händer Är Fulla Av Blommor dröjer jag nu kvar lite extra vid Medan Vi Sov. Jag tror att det är mitt löjliga och fina och säkert inte alls så besynnerliga hemkommarhjärta (det där som har funnits inom mig så länge jag kan minnas och som tar sig uttryck i att jag drabbas av något varmt i kroppen när jag efter en viss bortavaro rullar in på Centralstationen i Stockholm eller med bil passerar förbi de första höghusen i de yttre förorterna) som gör att jag uppskattar låten så mycket. Ibland kan några så enkla textrader som "å medan jag sov, gick solen upp över Rålambshov/och på Västerbron där jag går ser jag dina fotspår" få huden att knottras, och för en kort stund få mig att längta tillbaka till det som Wannadies sjunger om i My Home Town.

Ibland angrips jag av en innerlig saknad till min hemstad och ibland är jag bara så glad över att få leva mitt liv någon annanstans. Men oavsett fylls jag alltid av något väldigt hemtamt, någon lätt patetisk känsla som säger att det här är "mitt" när jag återser alla de fula och vackra byggnaderna, och så tänker jag på alla jag vill träffa, alla jag inte vill träffa, alla möjligheter och begränsningar, det utmanande och det invanda.

Vad gör jag någon annanstans än hemma? Det finns väl ingen annan plats på jorden där en liten gräsplätt kan sprida sådan rofylld glädje som här? Men vad gör jag när jag är tillbaka här? Är det meningen att mitt liv ska vara så torftigt och ospännande att jag lever återstoden av det på samma jävla plats som jag växte upp?

Kort sagt: det fina och längtansfulla, det dåliga och betungande, allt kan ramla över en när man hör några enkla textrader som minner om ens hemstad. Men allt som oftast när detta händer drabbas jag, åtminstone i ett första skede, av den där känslan som säger att Rålambshovsparken eller Västerbron, eller vad annat som kan tänkas kopplas till Stockholm, är "mitt", och där och då spelar allt jag inte vill kännas vid inte längre någon roll; där och då går jag på någon gata jag känner, jag vet inte alltid vart jag är på väg, men jag vet att jag är hemma och att allt annat är borta, jag är behärskat upprymd över något och de där lukterna som solen alltid framkallar är för mig så oerhört bekanta och för evigt ihopkopplade med särskilda platser och upplevelser. Och när jag går där är jag så barnsligt förvissad om att jag aldrig kommer att få uppleva just den känslan på någon annan plats i världen.

Så vaknar jag upp ur min hemstadsseans, alldeles varm och nostalgisk, och så funderar jag över om jag verkligen ska spela låten en gång till på [en sång om dagen]-spellistan.

Å så ba gör ja de.

Dagens låt: Primal Scream - Love You

Efter att ha agerat roadie åt Altered Images, spelat bas i The Wake och knäckt extra som trummis i The Jesus and Mary Chain, får så Bobby Gillespie äntligen vara sångare och hövding i sin egen hyllade poporkester när Primal Screams Velocity Girl har äran att inleda NME:s epokgörande C86-kassett. Och om just Velocity Girl finns det mycket gott att säga. Trots att den klockar in på under en och en halv minut innehåller den ändå så mycket av det där som för mig utgör en bra poplåt. Många av egenskaperna som gör den så bra följer lyckligtvis också med på deras debutalbum, Sonic Flower Groove.

Och vad hittar vi där då? Jo, först och främst en skiva som jag tycker väldigt mycket om. Förmodligen är det bandets näst bästa, i mina ögon endast passerad av mästerverket Screamadelica. Om det sistnämnda albumet präglas av experimentlusta och mer elektroniska toner får Sonic Flower Groove sägas vara en enda lång uppvisning i hur man förvaltar det Byrdsaktiga gitarrpoparvet på bästa sätt. Med tiden skulle bandet växa ifrån den här ljudbilden mer och mer, men på 1987 års Sonic Flower Groove står de ringande gitarrerna, de melankoliska texterna och de oantastliga refrängerna i centrum. Låtar som Gentle Tuesday, Imperial och Leaves är alla utmärkta bevis på detta, men frågan är om inte Silent Spring är det bästa exemplet på hur en enkel men underbar refräng kan få dig att för en stund känna dig lite gladare i sinnet en grådaskig onsdag i februari när det mesta är rätt så jävla tråkigt och ångestladdat. Efter några lyssningar är det nämligen svårt att inte sjunga med Bobby när han stämmer upp i "Aaaall the tiiime in the wooorld". Försök själva.



Men Silent Spring är inte bäst på skivan. Nej, det är istället dagens låt, den Jesus and Mary Chain-doftande Love You. Låten, som bärs framåt av mörka och spöklika trummor, skulle helt klart platsa på Darklands, vilket, om något, är ett kvalitetsbetyg i min värld.

Därtill är det en oemotståndlig kärlekslåt.



Önskas mer bra musik? Spana då in den dagligt uppdaterade [en sång om dagen]-spellistan på Spotify.

Voxtrot - singel- och EP-mästarna

Jag tycker att det är hög tid att jag uppmärksammar ett av vår tids mest underskattade band. Voxtrot, från det alltid lika produktiva indiemekkat Austin, bildades under ledning av sångaren och textförfattaren Ramesh Srivastava i början av 2000-talet och kom fram till deras upplösning 2010 att ge ut ett album, tre EP-skivor och en handfull singlar. Av dessa utgivningar är det framför allt EP-skivorna och singlarna som gör att jag - i mitt lilla musikuniversum - kan utropa dem till ett av de senaste årens mest sorgligt förbisedda band. På dessa format håller de i regel högsta klass. Voxtrot gör inte musik som kommer att rubba din världsbild och skaka om dina invanda uppfattningar om hur musik kan låta. Men skit i det. Låt det tokgenialt experimentella vila för en stund. Voxtrot är nämligen, trots att de utgår från indiepop-formel 1A, så genuint älskvärda att alla bör ge dem en ärlig chans.

Jag upptäckte dem först när de gav ut Your Biggest Fan. Det var i slutet av 2006, och vad jag då inte visste var att bandet redan hunnit ge ut den fantastiska debut-EP:n Raised By Wolves samt den högklassiga uppföljaren Mothers, Sisters, Daughters & Wives. Jag minns särskilt hur jag spelade sönder titellåten från Your Biggest Fan-EP:n i mitt första enkla studentrum i Lund. Jag var en sån där jobbig typ som tankade hem den på fester, och jag slängde med den på varje blandskiva som jag gav bort. Det är nog rättvist att säga att jag för ett tag var lite besatt av låten.



När jag lyssnar på Your Biggest Fan idag tycker jag väl inte att den är lika fantastisk. Textmässigt är den, bortsett från vissa rader, rätt svag, och i vissa delar av låten får jag nästan en bitter eftersmak av något som påminner om något så vidrigt som Queen. Men där finns fortfarande något som griper tag i mig och gör mig på bra humör. Kanske är det en kombination av lätt patetisk nostalgi ihop med refrängen och partiet när Ramesh upprepar frasen "I used to be" åtta gånger på raken som gör att jag än idag håller låten nära hjärtat mitt.

Eller vem försöker jag lura? Och varför hålla på och teoretisera över sådant här - hur jävla Queen-illaluktande den än är gillar jag ju den som fan. Punkt slut.

I takt med att jag till slut tröttnade på Your Biggest Fan letade jag mig vidare, och i mitt sökande efter annat Voxtrot-material på DC++ (minns ni?) hittade jag de två föregående EP-skivorna. Och återigen föll jag pladask.

På Raised By Wolves ryms fem låtar, alla klart över genomsnittet. I en allmusic-recension av EP:n nämns influenser som Belle and Sebastian, The Smiths, The Cure, New Order och The Cure, vilka alla är band som jag i ett berusat tillstånd skulle kunna utnämna till världens bästa. Även om det inte är helt galet att nämna dessa band i samma andetag som Voxtrot, så lyckas Austin-gänget här ändå sätta en personlig prägel på alla låtar. I hård konkurrens är min favorit härifrån Wrecking Force.



På den efterföljande EP:n, Mothers, Sisters, Daughters & Wives, är anslaget lite hårdare och mer dramatiskt. Gitarrerna tar större plats och Rameshs sång är mer uppeldad. Men det är fortfarande tydligt att det är samma gamla fina Voxtrot du hör. Bortsett från Fast Asleep, som aldrig har varit en favorit, är låtarna nästan på samma nivå som debuten. Four Long Days tillhör absolut bland det bästa bandet skrev.



Efter de tre EP-släppen följde så den första och enda fullängdaren. Jag minns att jag hade skyhöga förväntningar på skivan när den släpptes på försommaren 2007. Jag ville verkligen gilla den, men tyvärr satte den sig aldrig. Och det är samma sak idag. De två första låtarna (framför allt förstaspåret) är bra, men i övrigt är det mest samma sak genom hela albumet. För den som är nyfiken på att lära känna Voxtrot lite närmare rekommenderar jag därför att ni sparar det här till sist.

Betydligt roligare och bättre är istället bandets två avslutande singlar, som båda gör att man sörjer lite extra för att bandet idag är historia. Deras näst sista verk, Trepanation Party, hintar om ett annat sound hos bandet. Det är synthigare och en aning mörkare, men de härliga poprefrängerna består. När den släpptes 2009 hade Voxtrot fallit lite i glömska hos mig, men redan vid de första tonerna påmindes jag om hur mycket jag tycker om bandet.

Och bättre skulle det faktiskt bli. Singeln som utgör deras sista kapitel, Berlin, Without Return, känns så här i efterhand som ett givet slut på en kortlivad men väldigt älskvärd karriär. Titellåten börjar med ett samtal mellan ett tyskt par och fortsätter sedan med vad som textmässigt kan vara bandets största stund.



Voxtrot, bandet som började så storstilat, avslutade som sagt på bästa sätt. Baksidan på Berlin, Withour Return heter nämligen The Dream Lives of Ordinary People och är i mina ögon det bästa som man spottade ur sig under sin livstid. Lyssna bara - det är ju så bra!



Avslutningsvis vill jag berätta en kort historia från tiden då jag pluggade i England. Jag och min bästa kompis i klassen brukade sitta och lyssna på Voxtrot ute på min lilla balkong. Vid klart väder inbillade vi oss att man kunde se över till Frankrike från där vi satt. Inte sällan hade vi besök av annat folk i klassen. Där satt vi och trivdes och umgicks på det sätt som man gör när man är utomlands och får hela CSN-pengen på ett bräde. Och där, på just den där lilla balkongen, var Voxtrot nästan alltid närvarande.

Det som sedan följde är därför inte så märkligt som det låter. Under en lektion i amerikansk kultur och historia, ledd av en excentrisk amerikan med tydliga och sympatiska medborgarrättsdrag, kom amerikansk musik upp på schemat. Vår lärare slängde ut frågan "nämn några band och artister från USA". En fråga med hyfsat många svar, kan man tycka. På detta följde självklara och standardiserade svar som Bruce Springsteen och Michael Jackson. Någon svårade till det hela med Velvet Underground. Inget konstigt alls med de svaren. När så läraren noterade att min bästa kompis satt tyst riktade han sig till honom och upprepade frågan.

Min vän tittade upp på honom med en lätt skrämd blick. Det såg ut som att han tänkte "var ska jag börja, det finns ju så oändligt många svar på den där frågan". Så funderade han någon sekund. Kanske tänkte han på vilken nivå han skulle lägga sig. Ville han verkligen verka så märkvärdig? I efterhand har jag föreställt mig hur den inre monologen såg ut. "Äh, det får bära eller brista. Världen behöver ju faktiskt höra det här".

Så harklade han sig och svarade, nästan ohörbart, "Voxtrot" inför en andäktig församling.

#41 [Next Stop: Soulna Station!]

Från den värmande inledningen i Keep My Baby Warm till den fantastiska guldskatten Lee Moses, vidare till det oemotståndliga läspandet från R.B. Hudmon och avslutningen med en av mina absoluta favoritsoulröster. Nej, du förstår såklart att du inte har något annat val än att hoppa på tåget som tar dig till Soulna Station!

(Och okej, så skjut mig då för att jag råkar gilla överjävligt bra soul och är svag för lökiga ordlekar!).

>> This Is Pop? [#41: Next Stop: Soulna Station!] <<

1. Charles May & Annette May Thomas - Keep My Baby Warm
2. Paul Kelly - Stealing In The Name Of The Lord
3. Lee Moses - Diana (From N.Y.C.)
4. The Valentines - Breakaway
5. The Soul Children - Love Is A Hurtin' Thing
6. Carla Thomas - I'll Never Stop Loving You
7. Mickey Murray - How Many Breaks Can One Heart Take
8. Candi Staton - Now You've Got The Upper Hand
9. Wilson Pickett - I'm In Love
10. R.B. Hudmon - How Can I Be A Witness
11. Jerry Butler - Find Another Girl
12. Barbara Randolph - I Got A Feeling
13. William Bell - I Forgot To Be Your Lover
14. Bettye Swann - Then You Can Tell Me Goodbye

Hi Band, How Are You

Jag hoppas att alla har sett dokumentären The Devil and Daniel Johnston. Om ni inte har gjort det kan jag berätta att det är en intressant och alldeles lysande skildring av en bipolär konstnärssjäl, så skickligt och ömsint porträtterad att jag tror att alla kan må bra av att se den minst en gång i det här livet. Bara de fantastiska slutbilderna, där den problemfyllde Daniel dansar fånigt glatt i pojkrummet hemma i föräldrarnas källare, gör den värd att se.

Men det var bara ett litet tips. Eller en liten påminnelse. Det jag egentligen vill visa - eller okej, snarare låta er höra - är det här fina samarbetet mellan Daniel och Yo La Tengo. De senare sitter i en radiostudio och gör sig redo att spela Daniels Speeding Motorcycle när textförfattaren själv kopplas in på en telefonlina som har uppnått den där perfekta och naturliga raspigheten för hans röst. Det är inte ens fyra minuter långt, klippet, men ändå väcker det mer känslor än hundra tokroliga humorkompilationer på Youtube. Det är sannerligen något med den okrönte kungen av källarinspelningar som gör att han berör lite extra.



Lyssna på Daniels Held The Hand, hämtad från hans första studioinspelade album 1990, på dagligt uppdaterade [en sång om dagen]!

Lloyd, 51! (Och andra roligheter)

Idag fyller nollhandicaparen i golf, whiskykonnässören och Commotions-sångaren Lloyd Cole 51 år! Det firar jag med att lyssna på den här fina biten från hans andra soloalbum. Önskas något att läsa vid sidan om musiken kan jag rekommendera en intervju som Jan Gradvall gjorde med födelsedagsbarnet för några år sedan (på samma hemsida finns även en äldre, mer djuplodande intervju med samme man, men den orkar jag tyvärr inte leta reda på nu).



Letterman är alltid Letterman och därför också en av få gamla gubbtjuvar som oftast kommer undan med att vara just en arrogant, om än väldigt rolig, gubbtjuv. Med det i åtanke kommer även Lloyd och hans band undan med att det inte direkt sprakar om det här framträdandet. Vi får ett rätt trist och intetsägande solo och vi ser en lätt blaserad studiomusiker med tillhörande studiomusikerfrilla sitta på en barstol och pliktskyldigt slå på sin bas. Nej hörrni, ska sanningen fram så är studioversionen hyfsat många resor bättre.

Det fina i kråksången är nu att den som råkar vara sugen på att lyssna på nyss nämnda studioversion mycket enkelt kan göra det via den spellista som finns länkad längst ner i det här inlägget. Efter inspiration från Joakim och hans fina +1 Song A Day 2012 är jag nu nämligen så fräck att jag kopierar upplägget och skapar min egen dagligt uppdaterade lista med musik som jag tycker extra mycket om för stunden. Förutsättningarna för listan är mycket enkla: en bra sång om dagen, varken mer eller mindre. När det här året är slut ska där alltså finnas 366 stycken låtar. Jättekul och superenkelt. Och eftersom jag är trea på pucken och eftersom det redan har gått 31 dagar av innevarande år, har jag snitsigt nog bunkrat upp med exakt lika många spår. Det kommer att spreta åt många olika håll och kanter - och det kommer att bli jättetrevligt. Häng med, vetja!

Spotify: [en sång om dagen]

Love, Love, Love

Vi tar vid ungefär där vi slutade senast. Förra året var det Norman Blake som i par med Euros Childs från det insomnade Gorky's Zygotic Mynci gav ut en rätt så bra skiva under namnet Jonny. Det här året har turen kommit till en annan Fannies-medlem att pröva vingarna på egen hand.

Jag talar om Gerard Love, här under namnet Lightships, som utkommer med albumet Electric Cables senare i vår. Första smakprovet heter Two Lines - en låt som inte bara är begåvad med en vacker video (något annat var inte att vänta i fallet Gerry Love) utan också är så stämningsfull och härlig att förväntningarna på skivan allt höjs med några procent.



Som om inte det vore nog har popen, både vad det låter och hur det ser ut, ännu en gång gått och återuppstått borta i England. The Silver Factory do not reinvent the wheel (fin Conor Oberst-hyllning till Elliott Smith!), men vad gör det när de lånar trumintrot från She Bangs The Drums och med hjälp av den obligatoriska Rickenbackern janglar på som om det vore 1986 över hela det här plejset.



mp3: The Silver Factory - The Sun Shines Over You

Världens bästa sextupel

Ett inlägg om De La Soul skrivet av Martin på ambitiösa Världshistoriens 101 bästa album får mig att återvända till säker musikmark. Med det menar jag självklart Teenage Fanclub och deras grandiosa mästerverk Grand Prix. Kopplingen mellan De La Soul och Fannies är för många kanske inte glasklar, men för den som kan sina skotska popsnickare känner man också till det genreöverskridande samarbete som skedde när de tillsammans spelade in den rätt trevliga biten Fallin' i början av 1990-talet. Det som på ytan tycks vara ett något förvånande hopkok blir mindre överraskande när man betänker att båda banden hamnar i topp på älskvärdhetsskalan inom sin genre. Kaka söker maka, liksom.

Men vi ska inte uppehålla oss vid just den låten. Nej, jag vill istället ta tillfället i akt och uppmärksamma alla oinitierade om vad som mycket väl kan vara världshistoriens bästa sextupel. De inledande sex spåren på Grand Prix är nämligen så gåshudsframkallande jävla bra att jag alltid ler lite fånigt för mig själv när jag hör dem. Den sexfaldiga enheten About You/Sparky's Dream/Mellow Doubt/Don't Look Back/Verisimilitude/Neil Jung bildar något som, uttryckt på Hardy Nilssonska, är "stor popmusik".

Efter Neil Jung tappar skivan lite i tempo och slagstyrka. Going Places och I'll Make It Clear är fina låtar men de, och övriga spår på den andra halvan, når inte riktigt upp till samma nivå som någon i den fantastiska sextupeln. Den inledande samlingen gör dock att slutbetyget för skivan inte kan landa på något annan än fem av fem.

Börja nu med att lyssna på About You. När du sedan går vidare med att lyssna på världens bästa poplåt, Sparky's Dream, finns ingen återvändo - du bara måste lyssna på övriga fyra. När du har gjort detta och kommit till insikten att det du nyss har hört kvalar in bland det mest charmerande dina öron har utsatts för, vet du att du kan dö med vetskapen att du i alla fall var en bra människa. Teenage Fanclub tillhör nämligen den där skaran band som bara goda och härliga människor kan uppskatta till fullo. Ja, i min lagom inskränkta och naiva värld är det påståendet faktiskt inget annat än en given och - snälla, tillåt mig använda uttrycket! - totalt oomkullrunkelig sanning.

#40 [Some Friendly]

Hinner inte skriva. Nu börjar Old Boy, en av 00-talets bästa filmer (Edit: inte sant!), på ettan. Men för den intresserade är här en skiva jag gjorde till en kompis. Därav den fantasilösa namnstölden från Charlatans debutskiva.


>> This Is Pop? [#40: Some Friendly] <<

1. Clydie King - Ode To Billie Joe
2. El Rego - Hessa
3. Talking Heads - The Big Country
4. Sonny Okusun - Fire In Soweto
5. Linton Kwesi Johnson - Reggae Fi Peach
6. The King Khan & BBQ Show - I'll Never Belong
7. Buffalo Springfield - Sell Out
8. Silver Jews - Tennessee
9. The Mendoza Line - Catch A Collapsing Star
10. Tom Rush - Something In The Way She Moves
11. Heron - The Devil
12. The Crêpes - No
13. Junior Boys - Banana Ripple
14. Brian Eno & David Byrne - Life Is Long