Inspector Gadget

I rollen som envåldshärskare ingår det att åka runt och inspektera massa saker. Det är lite som för vår egen kung, med skillnaden att inflytandet och den reella makten är lika med noll hos mannen som inte är den som tackar nej till en vild bikinifest. För Kim Jong-Il ser det lite annorlunda ut. Han arbetar i stor utsträckning efter metoden att involvera sig själv så mycket som möjligt i sitt lands göranden. Det säger sig självt att han därmed ofta befinner sig på diverse utflykter som går ut på att inspektera och titta på olika saker.

Nu finns det också en sida som helhjärtat ägnar sig åt att lägga upp bilder där Kim Jong-Il gör just detta - tittar på saker. De som står bakom sidan krånglar inte till det, utan kallar helt enkelt projektet för Kim Jong-Il looking at things. Det är en rakt igenom fantastisk gärning som är oerhört underhållande i all sin enkelhet. Efter första besöket blir jag faktiskt så till mig att jag väljer att utropa den till veckans bästa webbprojekt.

Titta bara här. Är det inte väldigt, väldigt kul?

Kim Jong-Il tittar på en så kallad "labbråtta"

Kim Jong-Il tittar på vattenflaskor

Kim Jong-Il tittar i en kikare

Kim Jong-Il tittar på en vägg

Kim Jong-Il tittar ut genom ett köksfönster

En mindre plågsam sommarplåga

Jag lyssnar i stort sett aldrig på radio, och Spotify är något som jag använder mig av i väldigt liten utsträckning. Den här hållningen gör att jag är rätt renons när det gäller moderna sommarplågor. För detta går det självklart bara att vara väldigt tacksam. När jag läser om Eric Amarillo och andra sommarskojare är det lyckligtvis bara namn för mig. Oftast brukar det dock sluta med att jag till slut hör den där omtalade plågan, inte sällan i sammanhang där det befinner sig en eller ett par personer med erkänt dåligt musikomdöme. För detta går det självklart bara att beklaga sig.

Hursom, tidigare idag skickade Joakim en låt till mig på Spotify och då var det ju givet att jag skulle ägna den åtminstone en lyssning. Med fanns också beskrivningen "en feelgood-låt!", vilket ju lät som en beskrivning så god som någon i tider när det lilla gasmolnet där uppe i skyn jobbar för högtryck. Låten visade sig vara från en Brett Dennen, en snubbe jag tidigare aldrig har hört talas om. I vilket fall har han tydligen några skivor under bältet och tycks genom dessa ha arbetat upp en rätt trogen liten fanskara. Jag lyssnade, tyckte till en början att det lät lite fånigt och Jack Johnson-tillrättalagt. Men så fortsatte jag lyssna och började inse: den här låten har faktiskt det mesta som en mindre plågsam sommarpläga kräver.

Den är rentav riktigt medryckande. Kanske inte spännande på det viset att jag vill grotta ner mig i hela Brett Dennens diskografi, men väl värd att lyftas upp som ett alternativ till den kommersiella radions hemskheter. Efter ett par lyssningar struntar du i Bretts snack om "crazy cougars" och det lättuggade, lite för Tylösands-after-beach-kompatibla soundet och kapitulerar inför den givna hitfaktor som låten är begåvad med. Inte ens det faktum att han har framfört låten hos den i alla avseenden anskrämlige Jimmy Kimmel kan förändra min åsikt i det här fallet.

Jättebra låt, jätteknasig video

De pålitliga och mycket älskvärda indierävarna i Yo La Tengo har genom åren gjort många saker rätt, men den här videon vet jag inte riktigt om de kan vara nöjda med. Knasiga konstinstallationer som bara är knasiga och inte erbjuder något vidare djup eller originalitet kan gärna få stanna på idéplanet. Går du runt och funderar på om du kanske är epileptiker vill jag också höja ett varningens finger - klåparregissör John McSwain lånar nämligen friskt från en stil vi mest känner till från produktioner kreerade i Fjärran Östern. Ledtråd: Förekomsten av blinkande föremål ska inte uteslutas.

Parken ser dock ut att vara fin. Själv tycker jag faktiskt att den påminner en del om Hagaparken i Stockholm. Föreställ dig att du har tennisbanorna i ryggen och du är med lite vilje nästan där. Under ett par år i tonåren var t ex dungen där uppe till höger ett vanligt tillhåll för spontana knytkalas bland Vasastans ungdomar. Extra populärt var det i högstadieavslutningstider, där mången moppemuscheburen ungdom både har firat sin första berusning och kanske också blivit av med sin sugmärkesoskuld. Själv minns jag med värme hur jag i nian högtidlighöll min nyss avslutade högstadieperiod genom att röka körsbärstobak, skåla i tjeckisk Egger-öl (som sades ha en alkoholhalt över de 3,5 procent som stod på burkarna) och dra på mig körtelfeber. Ah, kom inte och säg något annat än att det var en fin tid.

Nåväl. Jättebra låt, jätteknasig video var det ja.

#31

Det är halvtid i gästmixserien och jag passar på att smyga in ett eget blandband. Med den här gången finns flera spår som i slutet av året mycket väl kan leta sig in på en årsbästalista. Både Woods och Bon Iver följer upp två personliga favoritskivor med två nästan lika bra album. Om det inte vore för den vedervärdiga avslutningslåten hos den senare skulle Bon Iver, Bon Iver nog vara uppe på For Emma, Forever Agos mästerliga nivå. När det gäller The Feelies så går det bara att älska dem för deras trofasthet. På nya skivan, tillika deras första på över 20 år, sätts inga grundlagar ur spel, men icke desto mindre är det en oförskämt pigg popskiva med ett fantastiskt öppningsspår. Att Nosebleed bara ligger som b-sida på Deerhunters Memory Boy-singel får mig att hoppas på nya stordåd från Bradford Cox sida i framtiden. Det blir lätt så när Nosebleed mycket väl kan vara årets hittills bästa låt. Cults charmade mig redan för ett år sedan med Go Outside, följde upp med ännu bättre Oh My God och står nu färdiga med 2011 års bästa sommaralbum. Lo-fi-rockaren Ty Segall låter mer än brukligt som grabbarna som omnämns på blandskivans första låt, samtidigt som jag tror att Joe Strummer ler lätt i sin himmel när han hör Something Fierce. I övrigt bjuds det på patenterat gitarrskrammel från en Thurston Moore som inför Wonderful Witches kanske bjöd in J Mascis på en enklare distad fika i köket. Den sorgligt bortgångne Jay Reatard står för blandningens cover när han tolkar Becks grymma Gamma Ray på ett sätt som får en att undra om inte norskättlingen skrev den med Jay i bakhuvudet. Skottarna i Ballboy bidrar med ett grymt, närmast The Rat-liknande intro och det är inte alls otänkbart att sönderkramade Veronica Maggio har ägnat The Vel-Vets en lyssning eller två i sina dagar. Som om detta inte vore nog finns här också brittisk new-wave-punk av den typen som den här bloggen älskar, ett par fina soul-korn och andra härligheter som passar väldigt bra att svettas ikapp med.

Vi säger så.

>> This Is Pop? [#31] <<

1. The House Of Love - Beatles And The Stones [1988]
2. Papercuts - Do You Really Wanna Know [2011]
3. Woods - Who Do I Think I Am [2011]
4. Bon Iver - Towers [2011]
5. Shakane - Love Machine [1972]
6. The Feelies - Nobody Knows [2011]
7. Brian Hyland - Could You Dig It? [1971]
8. The Kinks - Love Me Till The Sun Shines [1967]
9. The Jolt - See Saw [1979]
10. The Chords - Maybe Tomorrow [1980]
11. Guided By Voices - Buzzards And Dreadful Crows [1994]
12. Ty Segall - You Make The Sun Fry [2011]
13. Jay Reatard - Gamma Ray [Jay Reatard Version] [2008]
14. Thurston Moore - Wonderful Witches [2007]
15. Deerhunter - Nosebleed [2011]
16. Ballboy - I've Got Pictures Of You In Your Underwear [2001]
17. The Jesus And Mary Chain - Don't Ever Change [1988]
18. Cults - Bumper [2011]
19. The Vel-Vets - I Got To Find Me Somebody [1974]
20. Jim Ford - I'm Gonna Make Her Love Me [1969]
21. Lee Moses - Bad Girl, Pt. 2 [1971]
22. The Gaylettes - Here Comes That Feeling (A k a That Lonely Feeling) [1969]
23. Something Fierce - Afghani Sands [2011]
24. Buzzcocks - Running Free [1980]

Hans Villius värdiga arvtagare

Jag har aldrig pratat med henne. Jag har aldrig sett henne uppträda live. Jag har faktiskt aldrig ens hört en hel låt med henne. Men ändå känner jag att jag gillar Anna von Hauswolff. Detta något oväntade utlåtande baserar jag istället helt på det lilla jag har sett av henne i olika tv-sammanhang. Där ger hon intryck av att vara en väldigt söt och trivsam och sympatisk person, som både kan vara allvarlig och ha nära till skratt. Jag kanske är en sjukt dålig personkännare och måhända att jag är helt fel ute i mina omdömen här. Men det är egentligen skit samma hur det ligger till med det. Hon kan vara världens snällaste eller ett riktigt jävla as - det förändrar inte den ursprungliga anledningen till varför jag skriver det här inlägget.

Nu vet jag nämligen varför jag har stannat upp och bara lyssnat när hon har svischat förbi i någon tv-ruta eller på en datorskärm.

Ni förstår, hon har den kanske mest behagliga berättarrösten jag någonsin stött på.

Det må låta hur creepy som helst det här, men den där rösten vaggar en verkligen till ro. Då jag inte har något större logoped-intresse kan jag inte sätta fingret på vad det är - men något extra är det allt. Inte sedan Åse, den mentholrökande speciallärartanten i min lågstadieklass som bjöd på russin vid rätta svar men som jag tyvärr nästan aldrig fick gå till då jag i min ungdom var en rätt begåvad elev, har jag reagerat med sånt välbehag inför en röst som bara rör sig i vanlig samtalston. Jag är medveten om att någon duktig psykiatriker där ute säkert kan koppla denna röst-hangup sexuellt, men den som någon gång har varit i kontakt med speciallärar-Åse kan försäkra att så inte är fallet.

För den som mot all förmodan inte förstår vad jag pladdrar om kan du här nedanför höra Anna berätta om varför hon låter som hon gör.


Tantsnusk, Shan Atcis memoarer eller vilken skit som helst, agerar Anna berättarröst så är jag den förste att springa och köpa ljudboken.

Hans Villius, jag är ledsen att behöva säga det, men från och med nu delar du på tronen på min bästaröstberättarlista.

60-talets 200 bästa låtar (#49-40)

#49: Martha and the Vandellas - Dancing in the Street [1964]

Musikaler är ju bara för jävla tråkiga. De är nästan alltid långtråkiga och sömniga och helt utan nerv. Däremot kan en snyggt placerad glädjescen i en film genast få mig på bättre humör. En glädjeyttring av den typen får gärna börja med att en eller ett par personer strosar fram på en gata. I takt med att den pålagda musiken stegrar i volym och intensitet iscensätter dessa personer sedan en gatufest där folk i alla åldrar sluter upp och dansar loss. Det som från början såg ut som en vanlig gatuscen har nu utvecklas till ett prunkande block party, som - åtminstone på våra breddgrader - inte hör vardagen till. För en kort stund vill vi inget hellre än att gå upp i det där frisläppta och lite halvtokiga. De ser ju ut att ha det så förbannat trevligt - och varför sörja tider som passerat när allt det bästa är nu?! Och titta, där bakom ett trumset sitter Marvin Gaye och bankar. Och bredvid honom står ju den vassa Motown-pennan Ivy Jo Hunter och kompar med en kofot. Helt utan hämningar.

Ja, lite så föreställer jag mig denna, en av Motowns signaturmelodier. Inte bara en dansrökare av guds nåde, utan också en uppmaning till alla ta vara på dina medborgerliga fri- och rättigheter. Oavsett vad som kan tänkas särskilja oss från varandra är vi alla välkomna att stråla samman i danspartyt.


This is an invitation, across the nation/A chance for folks to meet/There'll be laughin' singin', and music swingin'/Dancin' in the street.

Precis så.

#48: Dusty Springfield - So Much Love [1969]

Glöm alla fjantiga nutidspåfund som Duffy och Adele - Englands, och världens, bästa vita soulröst tillhör för alltid Mary Isabel Catherine Bernadette O'Brien. 29 år gammal kommer hon hem till platsen där hennes sånger bor och självklart uppstår ljuv musik. Med hjälp av strålande producenter och fantastiska låtskrivare kan Dusty och hennes mångbottnade natur äntligen slå ut i full blom. Av alla hjärtskärande stycken på den aldrig för hyllade Dusty In Memphis-skivan står So Much Love ut som min favorit.

#47: Love - Live and Let Live [1967]

Det är synd och evig skam att Love aldrig har nått samma status som sina pinsamt överskattade västkustkollegor i The Doors. Å andra sidan vill jag inte heller att den egensinnige och gåtfulle Arthur Lees eftermäle ska gå samma överexploaterade öde till mötes som hos Jim Morrison. På det som mycket väl kan vara hela decenniets bästa album dominerar de akustiska gitarrerna, men i Live and Let Live påminns lyssnaren om gruppens mer punkiga historia. På The Summer of Love hörs upploppsklockan ringa, drogerna är snart slut och borta i Vietnam pågår ett smutsigt krig. Vad bättre finns då att göra än att lyssna på Live and Let Live?

46: Procul Harum - A Whiter Shade of Pale [1967]

Man kan göra en debutsingel och man kan göra en debutsingel. Med över tio miljoner sålda singlar känns det inte överdrivet att kalla A White Shade of Pale för inte bara ett lyckat förstlingsverk, utan också en dunderhit. Den må vara sönderspelad och uttjatad, men en sån här sällsamt vacker och stämningsfull resa går banne mig inte att utelämna från en lista av det här slaget.

45: Jackie Wilson - (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher [1967]

Det är faktiskt fastslaget att alla goda människor gillar (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher. Ja, det är bara att hålla med det nätalias som skriver att det är en "eye-openin, finger poppin, head bobbin', foot stompin, soul smilin moment".

44: The Supremes - I Hear a Symphony [1965]

Den grupp med allra flest spår på den här listan torde vara The Funk Brothers. De kanske inte är som mest framträdande i I Hear a Symphony, men ett saxsolo här och en tempohöjning där kan onekligen spela stor roll i skapandet av en hållbar låt. I samklang med en fantastisk röst och lite handklapp kan slutresultatet bli popmusik med toner så upplyftande att de för alltid kommer vara "so inviting, so exciting".

43: The Mamas & The Papas - California Dreamin' [1965]

Den stora 60-talsdrömmen förpackad på två minuter och 42 sekunder. Tidlös på samma sätt som den mänskliga längtan efter något större, bättre och vackrare.

42: Van Morrison - Sweet Thing [1968]

Van the Man blickar framåt och glömmer för en stund ryggsäcken med gårdagens bekymmer. Tröstande och - om den ostiga meningsföljden tillåts - bara så oerhört jävla hoppfull och vacker.

41: Smokey Robinson & The Miracles - The Tracks of My Tears [1965]

En av världens bästa kärleksballader med drabbande och väldigt smarta textrader. I ett annat liv vill jag nog också heta Smokey, vara förärad med en fantastisk röst och ingå i ett häftigt soulband.

40: The Velvet Underground - Sunday Morning [1966]

Det lenande klockspelet vaggar in en i en önskan om att fortsätta snooza, men så kommer Lous röst in och man förstår att det är dags att gå upp. Några solstrålar letar sig in i rummet, du gnuggar gruset ur ögonen och påminns om att det för det mesta ändå är rätt skönt att leva.

[Spotify: This is the 60s?]


Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

This Is Pop? presenterar: Gästmix #5

Prisa herren! Nej, det är inte skatteåterbäringen som är kommen - men väl en gästmix som talar till dem ovan där. Bakom den står - för första gången - en så kallad e-vän. Det moderna informationssamhället öppnar nämligen inte bara möjligheter för folk som söker sällskap på postorder, är intresserade av att lära sig mer om det här med att bygga hemmagjorda bomber eller vill gräva djupare i 1958 års fotbolls-VM (vad hände egentligen?). Nej, helt utan hänsyn till både tid och rum går det också att utbyta musikaliska preferenser med varandra.

Martin, som borta i en annan bloggosfär står bakom finfina bloggar som Dunka Dunka, Världshistoriens 101 bästa judar och Världshistoriens 101 bästa fransmän, lockades av den senare möjligheten och valde därför att nedkomma med en blandning som kanske kan överbrygga skillnaderna mellan oss som vandrar här och alla de olika väsen som befinner sig på annan ort.

Som konfirmations-dropout och hemmahörande i en familj som drar mer åt hedningshållet än det religiösa är jag säkert i behov av varje sekund av andlig närvaro. Men jag tror inte att det är min sakrala avsaknad som gör att jag uppskattar låtarna. Nej, det är snarare frågan om svettig livfullhet. Du behöver inte vara fan och bli religiös på äldre dagar för att uppfatta den sprudlande lidelsen i låtar som How I Got Over, Peace och Just A Closer Walk With Thee. På samma sätt måste du inte vara en hängiven guldduschare för att lättvindigt duka under för The Storm Is Overs större-än-livet-framtoning. Nej, det räcker gott och väl med att kunna sätta värde på det mäktiga som en gemensam tro på något bildar.

Eller som Martin själv uttrycker det:

I dessa ironiska och antiromantiska tider när allt ska skämtas bort och betalas med kredit, så tycker jag att det är dags att gemensamt återvända till lite fastare grunder. Gud, närmare bestämt. Det var ju trots allt inte så länge sen det var påsk och vi musiknördar ägnar oss sällan åt spirituella toner i tron att all kristen musik är kass. Så är det förstås inte: all kristen rock är kass. Men! Gospeln! Soulen! Housen! Gospelhousen! Vad hittar vi där, om inte underbara toner som är riktade raka vägen upp.

Greppa din stolsgranne och sjung med.

>> This Is Pop? [Gästmix #5] <<

1. Aretha Franklin - How I Got Over [1972]

Vi kör, mer eller mindre, plattan i mattan på en gång. Souldrottningen rör sig här tillbaka till gamla hemtama gospeltrakter och gör det med en energi som sveper med sig allt i sin väg.

2. Dana Divine – The Gospel Slide: Jesus Apostles March [2001]

"Calling all saints to the dancefloor." Det utropet inleder den här underbara och bisarra blandningen av kyrka, klubb och aerobicspass. Inte okej att missa denna pärla!

3. Moodymann – The Thief that Stole My Sad Days (Ya Blessin' Me) [2000]

Gospelhousen i förra låten byts här ut mot lite mindre euforisk, men ack så vacker, deep house. Låten kommer från skivan som man kan skymta på Håkan Hellströms debutalbum.

4. Elvis Presley – Take My Hand, Precious Lord [1957]

Den som lyssnar noga på Elvis röst hör att han nästan är värd all den uppmärksamhet generationer av musikfans har gett honom.

5. The Canton Spirituals – Stand By Me [1985]

Från den första sekundens trumnedslag och de påföljande gitarrtonerna är jag fast. Hade det varit en sekulär låt hade den mycket väl kunnat räknas som en soulklassiker. Och kanske om den kommit 20 år tidigare.

6. Eugene Williams and Sister Lee Ida Brown and the Houston Interdenominational Choir – Peace [1974]

De valde ett kort namn på låten för att kompensera för gruppnamnet, eller? Hur som helst: det här är innerligt och svettigt och kärleksfullt och omissbart. Låter lite som southern soul fast med fler körer.

7. Marvin Gaye – God is Love [1971]

Om jag fick välja en sångröst att ha, bara en, och jag fick välja av alla som någonsin funnits. Då hade jag valt Marvins.

8. Rahsaan Roland Kirk – Old Rugged Cross [1972]

Kapten Kirk är en av de mest exalterande, glädjespridande, demokratiska, musikaliska och livsomvälvande artisterna jag vet. Han är en av mina absoluta all time-favoriter och när jag kom på att han gjort en cover på den här gospelstandarden (eller "cover" kanske man ska säga - han sätter minst sagt sin egen stämpel på den) så var det en no-brainer - självklart ska alla som möjligen missat Kirk få en chans att höra honom.

9. Faith, Hope and Spirit - Joy [Lenny Fontana Mix] [19??]

Ah, jag är så himla svag för det där studsiga housepianot. Det går alltid hem. På med partyskorna igen!

10. The Soulful Sons of Zion – Pray for Peace [1975]

Ännu en obskyr gospelpärla hämtad från bloggen Soul Sides. Återigen: Fantastiskt bandnamn, eller gruppnamn, eller körnamn. Fantastiskt, hursomhelst.

11. Willie Banks and the Messengers – If It Had Not Been for Jesus [1973]

Det där gitarriffet, helt omöjligt att inte bli lite smålöjligt glad av det, faktiskt. Så simpelt men fint.

12. Sister Wynona Carr – The Ball Game [1952]

Gud och baseball i den här gamla gospelklassikern.

13. John Coltrane – A Love Supreme Part 1: Acknowledgment [1965]

Pharoah Sanders briljanta spirituella resa The Creator Has a Master Plan kändes med sina knappt 35 minuter som lite för lång för det här blandbandet, men den här jazzklassikern är inte så fasligt lång och nästan lika bra.

14. R. Kelly – The Storm Is Over [2000]

Jag har älskat The Storm Is Over åtminstone fyra år nu, och jag svär på alla mina gravar att det är helt oironiskt. Jag tycker det är en underbart fin låt. Ger mig ibland rent av tårar. Att våga se framåt och tro att det verkligen på riktigt kommer bli bättre, nu äntligen, det är så svårt, men så fint.

15. Celestial Choir – Stand on the Word [Larry Levan Remix] [1982]

Från discogs: "Excellent sounding pressing of an impossibly rare LP track, that has never sounded as clear or dynamic as this version. Originally recorded live in the First Baptist Church in Crown Heights, New York City, in 1982 and pressed only for the congregation, Walter Gibbons (owner of Jus Born studios and a new born Christian at the time of the recording) acquired a copy and played it out at the 7th Avenue. Rock & Soul shop were he worked. This was the place where most discerning DJs and soulful dance music aficionados picked up on this new sound, and it quickly became a Garage, Loft and Zanzibar club classic, championed by Larry Levan, David Mancuso and others."

Från mig: Jag är inte helt säker på att det är Larry Levans bästa remix, men världens bästa låt är det alla gånger.

16. Mahalia Jackson – Just a Closer Walk with Thee [1960]

Nej, en samling religiösa låtar som inte har med The Queen of Gospel, det vore väl ändå förfärligt. Så här har ni den mest hyllade gospelsångerskan av de alla.

17. Prefab Sprout - Ride [2009]

Jag blir alltid varm i kroppen när jag tänker på Paddy McAloon, som är en av mina favoritmänniskor. Hans grupp Prefab Sprout är, som alla vet, en av världens bästa grupper genom tiderna och deras senaste skiva (som egentligen består av gamla 90-talslåtar som aldrig såg dagens ljus när det begav sig) består av flertalet låtar som håller högre klass än det mesta som passerar för pop idag. Jag valde Ride, men jag hade lika gärna kunnat välja Sweet Gospel Music. Eller, tja, nån annan låt från skivan. Perfekt värdighet, absolut ödmjukhet, total popsensibilitet. Jag hjärta Prefab.

18. Bob Dylan – Every Grain of Sand [1981]

Dylans kristna skivor är naturligtvis inte så dåliga som folk säger och guldkorn finns det även från den perioden. Till exempel avslutningslåten på Shot of Love, som ni serveras här. Kanske på gränsen till lite väl sentimental, men domaren visar vit flagg.

19. Jonathan Richman – A Higher Power [1992]

Jaja, jag vet, den handlar ju om romantik den här. Om den underbara tjejen du inte kan sluta tycka är så underbart underbar i all evighet, amen och hallelujah, men slutsatsen han drar gör att jag kan placera låten på blandbandet utan att skämmas. En sådan fantastiskt kvinna kan förstås inte ha uppkommit av en slump - och vips så har jag lyckats bjuda in min älskling Jonathan Richman också till den här tillställningen.

20. Lucy Rodgers – I Found a Friend [1967]

Det är så fint egentligen, att hitta en vän. En man känner att man verkligen kommer kunna lita på och ty sig till resten av livet. Må vara en varelse av kött och blod eller av himmelsk sort - fint är det i vilket fall. Lucy kan inte låta bli att sjunga ut sin lycka och vi kan väl låta oss smittas av den oavsett om vi delar hennes tro eller ej.

21. Freda Bush – City Called Heaven [1976]

En vacker avslutningslåt. Stämningsfullt och lite ödesmättat. Bushs stämma gränsar till spökröst, nästan lite Nico över det hela, fast med mer soul och vibration förstås. Jag ska spela den här inatt innan jag somnar med förhoppningen att det ska ge mig nostalgiska noirdrömmar.

Go Through Sunday

Alla kanske inte är medvetna om det, men vi behöver faktiskt en dos Jim Ford i våra liv.

[that time is here for one more year]

Först och främst: Martin J, ursäkta att din gästmix dröjer. Tro inget annat än att det är en himmelskt trevlig blandning du har satt ihop. Förhoppningsvis är den uppe inom de närmaste dagarna. Det är öl och gruppuppgifter och min egen slapphet som har kommit emellan. Och så den där jävla sommarspellistan som jag gärna grottar ner mig i så fort den sista snön har lagt sig.

Men nu är den i alla fall klar, den där jävla listan.

Är du en sån där som gillar bra musik tycker jag att du ska subscriba.

Spotify: [That time is here for one more year]

Hellbent

Den 6 juni släpps samlingsskivan From Joy Division To New Order. Vanligtvis innehåller såna här mindre påkostade samlingar inget nytt för fantasten, men i det här fallet bjuds vi faktiskt på en aldrig tidigare utgiven låt. Hellbent heter den och jag tycker banne mig att det låter riktigt bra.

Om man inte har så mycket att göra medan man lyssnar på låten kan man ta del av soundcloud-feeden. Där delger vanliga människor sina vanliga åsikter och funderingar.

New Order - Hellbent (Previously Unreleased) by Rhino UK

Låtlistan då? Ja, World In Motion äger sin Italien 90-charm men har ju givetvis inget på en best of-samling att göra. Krafty är en helt okej poplåt, men tyvärr inte ens bäst på senaste skivan. Thieves Like Us är på inget sätt dålig men tar här upp onödig plats. Och till skillnad från Love Will Tear Us Apart så har Blue Monday tyvärr nästan nått upp till klassificeringen "sönderspelad och uttjatad".

Äh, jag får helt enkelt ta och återkomma med den där felfria Joy Divison/New Order-samlingen.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #4

Åhoj! Här kommer ännu en gästmix lastad med en utsökt blandning låtar.

Det fjärde bidraget är inskickat från min gode vän Daniel. Nu håller han till i Lund där han läser psykologi, men jag lärde känna honom medan vi pluggade samma kurs i England för några år sedan. Om man som Daniel är halvengelsk har man alltid en fördel här i bloggen. Om man dessutom har väl utvecklade smaklökar för det här med musik så är man garanterad en plats i den här gästmixserien.

Extra många ryggdunkar får Daniel för att det märks att han har lagt ner tid på spelordningen. Låtarna harmoniserar verkligen med varandra på ett sätt som jag gillar. För att parafrasera en känd sportfloskel: Daniel har inte bara inledning och slut på gaffeln - han knyter också till!

För egen del är jag extra glad över att komma i kontakt med en pärla från The Kinks mindre kända 90-tal. Did Ya är en riktigt stämningshöjare, som jag föreställer mig passar perfekt att höra i solsken på ett grönområde någonstans i London-trakten. När jag sedan påminns om Okkervil River-konserten som Daniel nämner blir jag på ännu bättre humör. På Concorde 2 i Brighton bjöd nämligen Will Sheff med band upp till en av de bästa konserter jag har upplevt, bara så ni som inte var där känner till det. Jag har rätt svårt för det mesta med Pink Floyd, men det går inte att bortse från att Comfortably Numb, särskilt under de inledande minuterna, är en väldigt fin låt. Ett gäng som inte är lika kända för den breda massan är Voxtrot, men deras relativt enkla och vägvinnande indiepop är nog ett av 00-talets bäst bevarade hemligheter. Och jag vet att Daniel gärna gör sitt för att höja deras anseende. I övrigt vill jag hävda att det är värt att utforska eller återvända till flera av de kända och mindre kända stycken som samsas om utrymmet på skivan. Det är mycket bra skit.

Innan Daniel tar över med sina egna motiveringar vill This Is Pop?-redaktionen bara korrigera de två små faktafel som har smugit sig in i Daniels text:

1: Bruce Springsteens I'm Going Down har aldrig förekommit på ett blandband härifrån. Däremot har Vampire Weekends version av låten varit med. Det kan också tänkas att jag har spelat Bossens version i sällskap med gästmixaren.

2: Oasis bästa skiva är alltså inte The Masterplan. B-sidesamlingen är väldigt bra och förmodligen deras näst bästa skiva. Bäst är dock Definitely Maybe. Definitivt. Alltid.

Nå. Det var allt från mig. Scenen är din, Daniel!

>> This Is Pop? [Gästmix #4] <<

1. Arcade Fire - My Body Is A Cage [2007]

Tyckte till en början att Arcade Fire var överskattade men så hörde jag den här låten. Pampig utan att gå till överdrift - grym låt helt enkelt.

2. Okkervil River - So Come Back, I Am Waiting [2005]

Efter att ha sett Okkervil River live 2008 blev jag fäst som bara den vid detta fantastiska folk-rock-blues-band. Just denna låt har med tiden utvecklats till en klar favorit tack vare dess fantastiska text och dystra sound.

3. Feist & Ben Gibbard - Train Song [2009]

Min gode vän och tillika ägaren till denna blogg skickade den här låten till mig samma dag som jag flyttade ner till Lund, den har spelats titt som tätt i hörlurarna sedan dess. Enkelt, avskalat och en härlig kombination av två fina röster.

4. Sparrow House - When I Am Gone [2006]

Som smör för själen. Jared Van Fleets avskalade gitarr och sammetslena stämma är så gemytligt att man inte annat kan än att avguda det.

5. Pink Floyd - Comfortably Numb [1979]

Behöver troligtvis ingen närmare presentation. Gillar texten och är barnsligt förtjust i Gilmours gitarrsolon.

6. The Libertines - Breck Road Lover [1999]

En väldigt behaglig låt att lyssna på i min mening. Kanske inte deras bästa bästa men never the less väldigt trevlig.

7. Voxtrot - Long Haul [2005]

Ett av mina favoritband som gör sig bäst på singlar och EP:s. Tycker att det är lite tråkigt att de inte blev större innan de lade av, men sånt är livet. Låten är inte talande för Voxtrot som band men det är bra skit!

8. Andrew Bird - Tea And Thorazine [1999]

Jag är väldigt svag för fioler, i synnerhet i kombination med pop/jazz/blues-melodi.

9. The Kinks - Did Ya [1991]

Bandet som producerat några av mina favoritlåtar. Denna låten är inte heller fy skam och passar enligt min mening in bra på detta blandband.

10. The Black Crowes - Welcome To The Goodtimes [1999]

Feel good-rock skulle jag kalla det. Har inte lyssnat jättemycket på Black Crowes innan men många säger att det är bra. Efter att ha lyssnat på denna skivan så kan jag bara instämma.

11. Led Zeppelin - When The Levee Breaks [1971]

Nils skrev det bra när han introducerade Zeppelin som legender. När man pratar om Led Zeppelin IV överskuggas denna låten lätt av Stairway To Heaven, även det en fantastisk låt, men detta är helt klart min favorit från skivan.

12. Ten Years After - Working On The Road [1970]

Påminner en hel del om Led Zeppelin i deras musik, och det gillar jag ju. Låten är från deras i mitt tycke bästa skiva, Cricklewood Green.

13. Union Carbide Productions - Golden Age [1991]

Började lyssna på Union Carbide Productions förra hösten och den här låten fäste jag mig vid omedelbart. Ebbot och co. gjorde lika bra musik då som nu.

14. Oasis - The Masterplan [1998]

Detta är i mitt tycke Oasis bästa skiva och det är svårt att säga något annat än att låten är fantastisk.

15. Elliott Smith - King's Crossing [2004]

Skivan som gavs ut post mortum är kanske inte hans bästa, däremot innehåller den ett par guldkorn varav detta är en av dem.

16. The Shins - Caring Is Creepy [2001]

Har ett vagt minne av att Filip och en annan bekant ville att jag skulle bestämma om den här låten eller Belle & Sebastians Sleep Around The Clock var bäst. Så här i efterhand måste jag säga att jag går emot Filip och säger att denna är bäst.

17. Broder Daniel - Shoreline [2003]

Jag är väldigt svag för Broder Daniel. Henrik Berggren och co. har gjort mycket fint, detta är troligtvis deras bästa.

18. Håkan Hellström - Jag Var Bara Inte Gjord För Dessa Dar [2000]

Håkan har gjort väldigt mycket vacker musik som är en fröjd för örat. Som göteborgare kände jag mig tvungen att ha med en Håkan-låt på blandbandet och valet kom till den här pärlan från debutalbumet.

19. Belle & Sebastian - White Collar Boy [2006]

Poppig perfektion från Skottlands bästa!

20. Fleetwood Mac - Everywhere [1987]

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till Fleetwood Mac. Vissa dagar tycker jag att de är fantastiska och andra dagar förstår jag inte vad de gör på min iPod. Denna låten definierar jag för dagen som sliskigt härlig.

21. Bruce Springsteen - Downbound Train [1984]

Från Born In The USA-skivan, hans klart bästa! Låten skulle jag ranka som näst bäst på skivan efter I'm Going Down, men eftersom den redan har varit med på ett blandband blev det istället den här.

22. Johnny Flynn - Eyeless In Holloway [2008]

Brit-folk när den är som bäst. Vet att Filip inte är överdrivet förtjust i Johnny Flynn men jag tycker musiken han gör är fantastisk.

23. The Jimi Hendrix Experience - The Wind Cries Mary [1967]

Avslutar blandbandet med en rofylld och vacker låt från Jimi Hendrix. Brukar lyssna på låten när jag går hem från universitet samtidigt som jag tänker över det jag har lärt mig.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #3

Aloha! Mitt intryck av det här bloggplejset är att det närmast uteslutande befolkas av personer som bekänner sig till hankönet. Inget ont över er som tillhör det släktet och som hittar hit och hojtar till ibland, men det är alltid lite roligare med en viss spridning. Därför är det också himla kul att nästa blandning kommer från min kompis Kattis. Att alla vägar nånstans bär till Lund bevisas av att jag även känner Kattis därifrån. Nu bor och pluggar hon dock i samma regn- och vindpinade håla som jag på västkusten. Som om inte det vore fint nog så har Kattis också valt att bidra med en förträfflig blandning med låtar till den här blandbandsklubben. Happy days!

Sa(a)de jag förresten förträfflig? Ja, det gjorde jag. Och det av det enkla skälet att alla blandskivor som innehåller Okkervil Rivers Black är förträffliga per automatik. Endast genom att slänga in Fight Test, Second Hand News, näst bästa låten från Nilsson Schmilsson och Time Of No Reply är mycket redan vunnet. Inte ens ett overkligt bombastiskt Genesis med Lasse Holm-ambitioner kan rucka på det. Då jag vet att gästmixaren har en fäbless för det storslagna (läs: Queen och 40 minuter långa progglåtar) sätter det dock den där härliga personliga prägeln som eftersöks i den här serien. Kul är det också att få sina förutfattade meningar delvis satta ur spel. Bauhaus är t ex ett band som jag har dömt ut som modern av all töntig goth-rock, men Hope visar sig faktiskt vara en alldeles lysande låt. Fina bidrag och nya bekantskaper från Grateful Dead och Atmosphere gör att jag till och med kan leva med att frångå min annars autistiska hang-up på att blandskivorna ska sluta på ett jämnt nummer...

Om jag tänker på den finlandssvenske psykiatern J. Tull i Percy Tårar när jag ser namnet Jethro Tull, så tänker jag på nåt helt annat när jag hör INXS. Dels har vi Michael Hutchence mindre smickrande död, men också historien om när han stötte på Patrik Sjöberg ute i Stockholms nattliv en drucken kväll på 90-talet. Bråk uppstod och vakter och hangarounds-gorillor fick gå emellan de två för att förhindra ett fullskaligt slagsmål. Vad bråket bottnade i minns jag inte, men däremot lever Sjöbergs kommentar om att "INXS hade varit ett instrumentalband om ingen gått emellan" kvar i mitt medvetande, sorterad under den ständigt expanderande kategorin för onödiga trivia-kunskaper.

Ok. Slutpladdrat från min sida. Nu tycker jag att vi gemensamt i den här salen tar och lyssnar på det finfina blandbandet. Ordet är ditt, Kattis!

>> This Is Pop? [Gästmix #3] <<

1. Bombay Bicycle Club - Ghost [2007]

Min favoritlåt från Londonbandets debutskiva får vara startskott för detta blandband.

2. Animal Collective - For Reverend Green [2007]

Ett av mina favoritband, som bara blir bättre och bättre. På senare år har de haft mer fokus på sång, som i denna grymma låt.

3. Funeral Party - Finale [2011]

Denna låt har allt som krävs för att jag ska bli glad: hetsiga trummor, halvskrikig sång, lite vrålande i bakgrunden. Vårens mesta pepp!

4. Edd Byrnes - Kookie's Mad Pad [1959]

Denna låten alltså. Otroligt märklig men samtidigt helt fantastisk och omöjlig att sluta lyssna på! Edd Byrnes känner vi igen från bl.a. Grease.

5. Atmosphere - Puppets [2008]

Minneapolis-duon som fortsätter släppa skivor, den ena bättre än den andra. Laid back och perfekt för söndagshäng i solen.

6. Harry Nilsson - Early In The Morning [1971]

Harry Nilsson är så mycket mer än sina evergreens Everybody's Talkin och Without You. Från skivan med det trevliga namnet Nilsson Schmilsson.

7. Genesis - Behind The Lines [1980]

Egentligen föredrar jag Genesis med Peter Gabriel i spetsen, men den här låten får mig att vilja spela så många luftinstrument att jag till och med kan gilla Phil Collins.

8. Grateful Dead - The Golden Road (To Unlimited Devotion) [1967]

The Grateful Dead bjuder upp till dans i första låten på första skivan. Vilken entré!

9. Fleetwood Mac - Second Hand News [1977]

Vi fortsätter med peppen. Även detta ett öppningsspår, på en av världens mest sålda skivor.

10. The Flaming Lips - Fight Test [2002]

Jag har inte riktigt fastnat för Flaming Lips i övrigt, men denna låt (inte så lite lik Cat Stevens "Father and son") gillar jag verkligen.

11. Devendra Banhart - Cripple Crow [2005]

Från skivan med samma namn, ger Devendra Banhart oss denna finstämda melodi.

12. ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead - The Rest Will Follow [2005]

Två trummisar! Bara en sån sak.

13. The Big Pink - At War With The Sun [2009]

Jesus and Mary Chain-inspirerat så det smäller om det. Och det kan ju inte vara dåligt!

14. Led Zeppelin - Bron-Y-Aur Stomp [1970]

Jag fick nyligen höra att detta är Robert Plants kärleksförklaring till sin hund. Som var döpt efter Aragorn i Tolkiens böcker. Nördigt? Ja. En av Led Zeppelins bästa låtar? Ja!

15. Beastie Boys - Girls [1986]

Ingen kan låta bli att dansa! (Trots den något sexistiska texten. Girls to do the dishes! Girls to clean up my room!).

16. INXS - Don't Change [1982]

80-tal när det är som bäst, australiensiska INXS lämnar ingen besviken.

17. Okkervil River - Black [2005]

Arg låt med catchy melodi. Okkervil River i sitt esse!

18. Bauhaus - Hope [1983]

Hoppfullt och vackert från de i övrigt ganska svåra och dystra britterna.

19. Jethro Tull - Thick As Brick [Edit No. 1] [1975]

1972 släpper Jethro Tull sitt album Thick As A Brick innehållandes en enda låt på över 40 minuter. Jag är ett stort fan av långa progrocklåtar men de gör sig inte riktigt på blandband. Det gör däremot detta trallvänliga smakprov!

20. Two Gallants - Las Cruces Jail [2006]

Är man bara två i bandet måste man låta lite mer. Det har de här killarna från San Fransisco fattat.

21. Bob Dylan - Idiot Wind [1975]

You're an idiot babe, it's a wonder that you still know how to breathe. En bitter Bob är en bra Bob.

22. Nick Drake - Time Of No Reply [1968]

Detta var den första låt av Nick Drake jag hörde, som tolvåring, och fastnade direkt.

23. The Cat Empire - The Crowd [2003]

Vi återvänder till Australien där blandbandet avslutas med denna lugna låt av ska-influerade Cat Empire.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #2

Hej i stugan! Gästmix nummer två står för dörren. Den här gången kommer det från Lund och bär min kompis Nils signatur.

Genomgående är det en något hårdare blandning än den förra, men Nils har också slängt in några mer lågmälda spår (Elliott-favoriten Southern Belle!) och ett par mer elektroniska nummer. Den stora överraskningen är helt klart Stan Getz-bidraget, en låt som Nils har uttryckt att han gärna vaggar lite extra med höfterna till när han står iklädd köksförklädet och tillagar söndagssteken. Det är inte reggae man behöver på sommaren - det är bossa nova.

Jag hade nog trott på mer elektroniskt från min gamle studentradiokollega, men han valde istället att låta det ärrade grungehjärtat få större utrymme den här gången. Trots att jag inte håller med om att Soundgarden är grungens finest och att jag snarare är ett barn av britpopen, så kan jag allt uppskatta en bit flanellskjorta då och då. I övrigt var det härligt att få stifta bekantskap med för mig okända låtar från fina band som The Stranglers och The Kills. The Lemonheads är ju alltid bra, och det är bara att hålla med om att Eddie Vedder är en stor, stor del av Into the Wild. Men framför allt gillar jag att det märks att det är Nils som har valt låtarna utifrån sin egen smak. Det är exakt det som är tanken med det här.

Innan jag lämnar över ordet till bankmannen som gillar både Dinosaur Jr. och The Cure vill jag återigen bara säga att alla är välkomna att delta i gästmixserien som nu rullar. Intresserade får gärna mejla mig på guslindafi@student.gu.se. De två blandbanden som hittills har presenterats visar att det inte finns några direkta mallar och att flera olika stilar är välkomna (Nils ska dock veta att han balanserade på en skör tråd när han valde att ta med Prince...). Scenen är din, Nils!


>> This Is Pop? [Gästmix #2] <<


1. Jane's Addiction - Been Caught Stealing [1990]

Bandet som kanske egentligen inte förtjänade den mediala uppmärksamhet de fick, men tack vare decennieskiftets "skit-i-allt-attityd" fick de ändå stå i rampljuset en intensiv men kort tid.

2. Markus Krunegård - Livet Är Människans Bästa Tid [2009]

Kan inte låta bli att vara stormförtjust i Krunegård. Både hans jordnära, finurliga texter och hans medryckande men ändå inte ytliga musik gör att jag inte tröttnar på hans låtar trots otaliga genomspelningar.

3. The Stranglers - No More Heroes [1977]

Detta något bortglömda band förtjänar till skillnad från t. ex. Jane's Addiction betydligt mer uppmärksamhet än vad de fått och får. Orgeln är ett väl använt instrument i gruppens låtar, och aldrig har den väl låtit mer punkig än den gör när Stranglers spelar?

4. Nine Inch Nails - Down In It [1989]

Trent Reznor och Nine Inch Nails är kanske inte det mest lättlyssnade men ack så bra. Down In It är med på den smått legendariska skivan Pretty Hate Machine, som i mitt tycke var otroligt långt före sin tid när den släpptes 1989. Jämför bara med hur det som kallades dansmusik lät samma år.

5. Eddie Vedder - Society [2007]

Sångaren i Pearl Jam gjorde soundtracket till den tårdrypande filmen Into the Wild och tillsammans med Eddies röst och musik höjs gråtfaktorn i filmen markant.

6. Depeche Mode - A Question Of Time [1986]

Finns en handfull band som platsar extra nära mitt hjärta och Depeche Mode är ett av dem. Låten A Question Of Time är varken deras bästa eller mest kända låt men är ändå en typisk Gahansk låt.

7. Elvis Costello & The Attractions - Kid About It [1982]

Kungens namne som egentligen inte är en av mina favoriter, men denna låten är helt enkelt förbaskat bra.

8. Stan Getz & Joao Gilberto - Desafinado [1964]

Som gammal saxofonist kände jag trycket från Stan Getz ande att ta med i alla fall en låt av honom. Mycket övande framför nothäftena har det blivit för egen del. Tillsammans med Gilbertos smäktande stämma och saxofonens släpande toner blir denna bossa nova nästintill trolsk.

9. Tubeway Army - Down In The Park [1979]

Synthpopens pappa Gary Numan fick vara med på ett hörn med sin klassiker Down In The Park. Har egentligen inte så mycket mer att tillägga.

10. The Kills - What New York Used To Be [2008]

Har inte riktigt fått grepp om vad New York en gång har varit enligt The Kills, men att döma av deras sound saknar de nog när Andy Warhol, Lou Reed och grabbarna hängde på hörnen i stan.

11. Pearl Jam - Garden [1991]

Ytterligare ett band som ligger mig väldigt nära hjärtat. Ett sådant band som man verkligen har samlat sig fördärvad på och köpt helt onödiga och icke prisvärda bootlegs just bara för samlandets skull. Dessa skivor ligger nu för övrigt och leker med dammråttorna.

12. The Lemonheads - Rudderless [1992]

Bandet som antagligen är mest kända för Mrs. Robinson men som absolut inte ska dömas av den färglösa låten. Lemonheads har radat upp lättlyssnade låtar och Rudderless är en av de bättre.

13. Elliott Smith - Southern Belle [1995]

Den antagligen mycket besvärade mannen Elliott Smith klämde ur sig en hel del bra låtar innan han tog sitt liv på ett mindre smickrande sätt. Southern Belle är hämtad från hans, enligt mig, klart bästa skiva. En skiva som sållar sig till den inte allt för stora skara där faktiskt alla spår är bra.

14. Prince & The Revolution - Let's Go Crazy [1984]

Funkens arvtagare är kanske en stretch men Prince tog i alla fall genren vidare in i 80-talets neon och även in i 90-talet. Även om just denna låt inte andas funk så har den ett oemotståndligt sväng som nästan får fötterna att dansa av sig själv.

15. The Specials - Concrete Jungle [1979]

Det multietniska bandet som, hör och häpna, inte spelar world. Trots inspiration från Jamaica lyckades The Specials utforma en unik blandning av ska och punk, med ett säreget sound som inte drabbats av den gamla utslitna reggaen. Valde här mellan Madness, som också ofta snurrar i den imaginära skivspelaren iTunes, och The Specials men valet föll till slut på Concrete Jungle.

16. Led Zeppelin - Whole Lotta Love [1969]

Behöver knappast någon direkt introduktion. Skapare av genre, inspiratörer, ja till och med legender.

17. Cptn Gingo-Bongo - Get Lost [????]

Utan tvekan blandskivans udda fågel. Kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker om denna låt så mycket. Den är varken dansant, får en att slappna av eller väcker några känslor, men den är på något sätt väldigt underhållande. Om ni inte tycker om låten i sig så kan ni roa er med att försöka klura ut var de väldigt många samplingarna kommer ifrån. Genomgående slingan är från filmen Flykten från New York, och bland annat kan citat höras från Pulp Fiction. Något nördigt ja, men, som sagt, underhållande.

18. The Pogues - Dirty Old Town [1985]

Irländskt band från 80-talet som framför allt är kända för sin juldänga Fairytale of New York. Frontfiguren Shane MacGowan vägrar ge upp whiskeyn och har antagligen gjort sig av med sin sista tand till hösten. Amerikanernas fördomar brittiska tänder får sig en ordentlig boost.

19. The Distillers - Beat Your Heart Out [2003]

Punken och hårdrocken är något jag framför allt tidigare har lyssnat enorma mängder på, men jag är antagligen en aning för feg för att ta med tyngre låtar, så detta är så hårt det blir på denna skiva. Möjligtvis är undantaget Soundgardens låt senare på skivan.

20. David Bowie - Modern Love [1983]

Kanske lite tradet (som det heter på skånska) att ha med Bowie men eftersom han också snurrar ofta i den imaginära skivspelaren får den medryckande och upplyftande låten Modern Love vara med.

21. Mekon - Yes Yes Y'all [Duke Dumont Remix] [2006]

Underrepresenterad genre på denna skiva i förhållande till hur mycket jag lyssnar på det. Hip-Hopen är dock helt utread, och likaså soulen. Belsebub Records storsäljare R n B kom tack och lov inte ens på tal i väljandet.

22. Bright Eyes - Bowl Of Oranges [2002]

Ett av den ganska alternativa och svårflörtade gruppen Bright Eyes guldkorn.

23. Guns N' Roses - One In A Million [1989]

Från det underskattade albumet G N' R Lies kommer denna låt med något speciell text. Tilläggas ska väl göras att man inte ska tolka den bokstavligt om nu någon fått för sig att göra det. Så har jag ryggen fri och behöver inte bli kontaktad av eventuella KKK-anhängare.

24. Soundgarden - Outshined [1991]

Grungens finest, Soundgarden, bistår med denna pärla. Man kan inte låta bli att bli imponerad av pipan på Chris Cornell. Spelas för övrigt i filmen True Romance i en scen med en ung och varmrökt Brad Pitt.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #1

Okej. Dags att skriva historia här i bloggen. Idag är nämligen dagen då This Is Pop? för första gången lämnar plats åt ett gästblandband. Himla kul, tycker jag.

Först ut med att knåpa ihop en egen liten mix med låtar är min gode vän Johan. Han tillhör - åtminstone vad jag känner till - den lätträknade skara människor som jag både känner privat och som är hyfsat återkommande bloggbesökare. Efter att ha vuxit upp i samma kvarter och alltid gått i samma 08-skolor bor han nu i Köpenhamn där han snart är färdigutbildad arkitekt. Tillsammans med undertecknad ingick han en gång i tiden även i undergroundbolaget 101 Entertainment, som efter fyra mycket hyllade undergroundutgivningar gick ännu längre under jord och som i dagsläget betraktar sig som en vilande undergroundrörelse.

Och nu är alltså denna välartade gosse framme vid sitt livs stora eldprov.

Efter ett par genomlyssningar är det bara att konstatera att en liknande blandning aldrig tidigare har figurerat i bloggen. Det är - hur ska jag uttrycka det? - svartare, blåsigare och mer moget än någonsin. Men fortfarande väldigt bra och perfekt som avkoppling för en sval vårdag. Johan bjuder på flera spännande överraskningar (Benny Anderssons Orkester! Afrikansk Rai-musik!) och faktum är att jag endast har hört en handfull av låtarna tidigare. Men det är just det som är kul med här lilla projektet. Innan Johan tar över med sina egna kommentarer om låtvalen vill jag bara uttrycka min glädje över att få höra en av mina absoluta hip hop-favoriter, Souls of Mischiefs 93' Til Infinity. Take it away!

>> [This Is Pop? Gästmix #1] <<

1. Bo Kaspers Orkester - Vi Kommer Aldrig Att Dö [2009 Version] [2009]

Ja, inte särskilt hipster, men jag är heller inte så hipster. Har alltid varit förtjust i den här, lysande intro och små tweaks här och där i denna nyinspelning.

2. The Dave Brubeck Quartet - Take Five [1959]

Jag har detta spår på en samlingskiva under namnet "Jazz On a Summers Day" och det är precis vad låten utstrålar, 'smooth as silk' som Thai airways skulle säga det.

3. Guru - Take A Look (At Yourself) [1993]

Från Guru's (Gifted Unlimited Rhymes Universal (?) ) första skiva, Jazzmatazz Vol. 1. Det stod emllan den här och 'Transit Ride' från samma skiva, men jag bestämde mig för Take A Look, mycket då det är ett mina tidigaste musikminnen.

4. Nils Landgren Funk Unit - Mr. M (Ft. Maceo Parker) [Live In Stockholm] [1994]

Livespelning med trombonisten Nils Landgren och hans 'UNIT'. Man riktigt hör hur kul dom och publiken har det i denna gung-orgie.

5. Neil Young - Bound For Glory [1985]

Neil på sitt bästa country-humör, en vacker låt i alla sin enkelhet. Kärlek och framtidstro 'Along the Trans-Canada highway'.

6. Cheb Khaled - Sahra [Live] [1998]

Från Nordamerika till mellanöstern i ett kast. Kom i kontakt med Cheb Khaled via ett kassetband inköpt i Marrakech på en familjeresa. Smäktande och ganska härligt att inte ha en aning om vad dom sjunger om.

7. Birdy Nam Nam - Too Much Skunk Tonight [2005]

Vi byter genre igen och rör oss ner i svartmålade källarlokaler. Har själv inte sett Birdy live, men enligt uppgift så är det fyra glada grabbar på varsitt turn-table.

8. Miles Davis - The Doo Bop Song [1992]

Skivan Doo-Bop var ett nytt sound för Davis och många jazz-connoisseurer tycker säkert att den plattan är en nittiotals-oäkting, men jag gillar't. Beaten tillskrives DJ Premier.

9. Trentemøller - Beta Boy [2005]

Dansk DJ som säkert har hypeats upp och kapats ner flera gånger sedan jag först stötte på honom, men jag tycker det håller. Han och Birdy-grabbarna, i den tidigare omnämnda svarta källaren - mumma!

10. Tony Joe White - Ain't Going Down This Time [1991]

En gammal goding för mig, härligt bluesig. Bilden jag får på näthinnan är en regnig skymning i den amerikanska mitt-västen.

11. Van Morrison - Burning Ground [1997]

Blev djupt besviken när jag fick möjligheten att se Van live, en riktig jävla sursmurf. Men det kan inte ändra på det faktum att han har en del lysande låtar som jag aldrig tröttnar på, det här är bara en av dem. Däremot har jag aldrig lyckats klura ut vad den handlar om, säkert något kristet. Har alltid reagerat på raden 'And I take the jute and I throw him down on the burning ground'

12. Jens Carelius - Face Of A Dream [2009]

Vet inte helt vad det är med den här låten som gör att jag blir helt crazy legs varje gång jag hör den, kanske är det Carelius lite aviga sångstil tillsammans med den jämna, rullande takten.

13. Willie Nelson - Don't Give Up [1993]

Merparten av spåren på detta album är inte Willies egna, den här inkluderad. Min amatörmässiga tolkning av albumet är att det är en ganska så frän kritik av den amerikanska samhällsutvecklingen. Men ack vad den är fin!

14. Avishai Cohen - El Hatzipor [2009]

SVT sände för ett par år sedan en livespelning med Cohen från Göteborg och det är helt klart bland det bästa jag någonsin har hört. Ge det här spåret lite tid, det växer.

15. Souls Of Mischief - 93' Til Infinity [1993]

Ett ganska lågmält spår men med en riktigt skön stämning.

16. Talib Kweli - Joy (Ft. Mos Def) [2002]

Kweli är en av dom som Kanye West tackar på ett av sina outron, han hävdar att Kweli är en av de största grunderna till att han kunde slå igenom. I Joy får vi följa Kweli's kärleksliv och födseln av hans två barn. Så det så.

17. Moondog - Dog Trot [1994]

Nog det mest frustrerande album jag någonsin har hört. Stämningen byggs hela tiden upp, men förlösningen kommer aldrig! Argh! Musikens motsvarighet till en lapdance.

18. Ane Brun - Stop (Ft. Liv Widell) [2005]

En så stilla och försiktig låt med sådan jävla kraft.

19. Rockettothesky - Grizzly Man [2008]

Skuva helt upp för volymen på den här, drömsk är bara förordet.

20. Benny Anderssons Orkester - Briggens Blåögda Blonda Kapten [2001]

En fin valsmelodi och då jag helt ärligt är lite svag för folkmusik, så sitter den 'lige i skabet' som danskarna säger.

21. Jan Johansson - Visa Från Utanmyra [1964]

En så spröd men så finurlig liten låt. Hela albumet är stämning rak igenom, men man måste ge den plats och inte stressa.

22. Esbjörn Svensson Trio - Elevation Of Love [2003]

Jag får aldrig nog av den här låten. Många av E.S.Ts låtar är så komplexa och har så mycket i sig att man hela tiden upptäcker nya passager och sekvenser som man kan glädjas över.

23. Bruce Springsteen - Youngstown [1995]

En så vemodig och finstämd låt ljusår från 'Born In the USA'. Hela albumet har genomgående fina texter som alla är som små historier om olika livsöden.

24. Cheb Mami - Haoulou [2001]

Let us go out with a bang. Skicka alla fisförnäma smaklökar åt helvete.

Heavenly vs. Satan

Hey?! Vart har vi nu kommit? Befinner vi oss i gränslandet mellan Midgård och Hin Håles domäner? Jag vet ärligt talat inte var vi befinner oss, men sett till den karga omgivningen så verkar det inte vara något hemtrevligt ställe. Det är dimma och taggtråd och... ja, vilka är de där identitetssökande killarna egentligen?

Ja, var gänget är och vad de gör där känner jag inte till, men jag vet att det som binder dem samman är att de tillhör det franska power metal-bandet Heavenly. Gruppen sägs spela traditionell power metal, men på deras senaste platta Dust to Dust ska bandet ha gått mot ett mer bombastiskt sound med stora körer och annat gött. Jag har aldrig hört något från dem och har inte heller något direkt sug efter att göra det. Förmodligen låter det precis som det ser ut - d v s som en Mattias Gardell-designad modelinje för Jack & Jones lite rockigare avdelning.

Ett band med en helt annan stilistik är den engelska twee pop-gruppen med samma namn. Istället för en satansflörtande mysticism satsade gruppen på den i twee pop-genren så vägvinnande nördlooken. När de franska power metal-snubbarna ritualslakter getter i gryningen sover medlemmarna i det engelska bandet tryggt med täckena högt uppdragna i varsin nittio-säng. Men musik kunde de allt göra och de har några riktigt fina poppärlor att pogoa till.


Anledningen till den här komparativa studien är det minikrig som utspelar sig på deras gemensamma last.fm-sida. Där tycks den eviga frågan vara vilket av banden (med tillhörande bild) som bör pryda sidan. Just nu har fransmännen övertaget, men diskussionen går ständigt varm om vilka som är det riktiga Heavenly. Det är, som ni säkert förstår, en utomordentligt viktig fråga för världsfreden som avhandlas. Att grupperna och deras anhängare är varandras raka motsatser bevisas om inte annat av den emellanåt hätska stämningen i "hojtlådan". Darmer_91:s bidrag till diskussionen är kort och gott "power metal heavenly kill the indie fag shit", medan den beskedligare tweepoparen guntrip ställer den rättfärdigade frågan "Does it have songs about elves and stuff?". Den bästa kommentaren kommer dock från användaren kevincrumbs, som lugnt konstaterar att "This shoutbox is one of my favourite things on the internet".

I grund och botten skrev jag dock det här inlägget för att skratta lite åt det franska power metal-gänget och deras rätt miserabla albumomslag. Här hittar ni omslaget till skivan med den allt för perfekta titeln Carpe Diem. Om ni sliter blicken från de lättklädda damerna känner ni säkert igen formgivningen från pressbilden högst upp. Det är som om ett gäng hormonstinna högstadiesnubbar har givits helt fria händer att sätta designen. Damma av vikingafonten, klistra in några lättklädda tjejer och tillsätt lite taggtråd och dimma och du är hemma.

Vi avslutar med Virus-omslaget. Här har ligan letat sig ovan jord (inte kan de väl stå framför någon form av bluescreen?) och likt ett ufo landat mitt på någon åker.


Twee pop-bandet förutsåg redan 1990 vad som skulle komma när de döpte sitt album till Heavenly vs. Satan. De smått homoerotiska fransmännen må gå vinnande ur en militant och underjordisk showdown, men alla dagar i veckan väljer jag att lyssna på engelsmännens Atta Girl framför namnens Spill Blood on Fire, Carpe Diem eller Riding Through Hell. Bara introt är värt en lyssning eller två.



Gå nu ut och fånga dagen.